Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Hönspigan” – hela danska folksagan
.
Uppss ! Den här sagan är ganska rå ! Uppss !
.
Det var en gång en änka som hade tre döttrar. Änkan blev häftigt sjuk, och väntade varje dag på att döden skulle klappa på hennes dörr.
Därför kallade hon till sig sina tre döttrar, och delade sina ägodelar mellan dem. – Men hon delade inte lika.
Till de båda äldsta, som alltid var söta och nätta, så gav hon allt vad hon ägde. Men lilla Ederland, den yngsta, fick bara ett baktråg, ett kvastskaft, och ett förkläde.
Modern levde inte länge, och när hon var död så delade systrarna arvet så som modern hade bestämt, och de båda äldsta systrarna sade till Ederland:
“Där ser du, Ederland, att mamma tyckte mer om oss än om dej, för dej gav hon bara sitt gamla baktråg, ett kvastskaft och ett förkläde.”
Men lilla Ederland var lugn och tålig, och trodde i alla fall att hennes mamma hade tyckt lika mycket om henne, som om de bägge andra.”
Efter någon tid så kom alla tre systrarna i tjänst i ett förmöget hus. De bägge äldsta fick hjälpa till inomhus, medan stackars Ederland bara blev hönspiga.
Men det dröjde inte länge förrän husbonden märkte att hans hönsgård aldrig hade varit så välskött som sedan Ederland fick hand om den, och därför berömde han henne ständigt och jämt inför systrarna.
.
Det tyckte systrarna inte om, och till slut hittade de på att säga till husbonden att Ederland kunde mycket mera, om hon bara ville. De visste alldeles säkert, att hon kunde skaffa honom en lykta som lyste utan ljus.
Och om hon förnekade det, så berodde det bara på att hon inte ville.
Husbonden kallade genast till sig Ederland, och sade:
“Jag har hört att du kan skaffa mej en lykta som lyser utan ljus, och den vill jag förfärligt gärna ha. Du måste absolut skaffa mej den lyktan. Det hjälper inte att du vägrar, för jag vet att du kan om du bara vill.”
Lilla Ederland grät och sade, att det skulle hon gärna ha gjort, men det var ett uppdrag som alldeles översteg hennes krafter. Men husbonden trodde henne inte.
“Det hjälper inte vad du säger”, sade husbonden, “du måste skaffa mej lyktan och som lön skall du få två hela skäppor guld !”
Lilla Ederland gick gråtande ut, och kom så till sin mors grav, och medan hon stod där och grät så steg modern upp ur graven och talade till henne:
“Gråt inte, barn lilla, utan gå hem och säg till din husbonde att han ger dej två skäppor salt, och sätt sedan upp kvastskaftet som mast i baktråget och ta förklädet till segel och segla med dina båda skäppor salt, ut på havet,
…så kommer du så småningom till den plats, där du skall få tag i lyktan som lyser utan ljus !”
.
Sagans titel – “Hönspigan” – Sagans titel
.
Och så sjönk modern ned i graven igen, och lilla Ederland gick hem och bad husbonden om två skäppor salt.
Dem fick hon, och sedan riggade hon baktråget med kvastskaftet som mast och förklädet som segel, tog sina båda skäppor salt, och for ut på det vida havet. – Och vågorna bar henne !
Ederland seglade vida omkring, men till slut så kom hon fram till “Trollön”, och där gick hon i land med sina båda skäppor salt. Snart fick hon syn på ett hus. Hon gick dit, klättrade upp på taket och tittade ned genom skorstenen.
Där nere stod en gammal trollgumma och kokade gröt till mat åt sina söner, då de kom hem.
Och på spisen bredvid grötgrytan stod lyktan som lyste utan ljus. Det var ju den som Ederland ville ha, och när gumman vände sig bort, så hällde Ederland sina båda skäppor salt i gröten.
Strax därpå skulle trollgumman smaka på gröten, – men den var ohyggligt salt.
Då tog trollgumman sin hink, och gick ut efter vatten för att späda på gröten.
.
Och vips så slank Ederland ned genom skorstenen, och sprang efter henne, och när trollgumman böjde sig ned över brunnshålet, så gav Ederland henne en knuff i ryggen, så att trollgumman ramlade huvudstupa ned i brunnen och drunknade.
Sedan skyndade Ederland sig att hämta lyktan och sprang ned till sin båt. Och just som hon hade hunnit ett stycke ifrån land, så fick hon se att trollen kom hem och började springa mot stranden.
Och trollen ropade efter henne:
“Ederland ! Ederland ! Du har knuffat vår gamla mamma i brunn och stulit vår lykta. Kommer du hit en gång till, så skall vi hämnas !”
Och Ederland ropade:
“Ja, jag kommer två gånger till !” Och sedan seglade hon glatt hem igen. Husbonden blev överlycklig när han fick se lyktan som lyste utan ljus.
Lilla Ederland fick sina två skäppor guld, och så blev hon också glad.
Men hennes systrar blev mer och mer avundsjuka på henne för var dag som gick, och de grubblade bara på hur de skulle kunna förbittra livet för henne.
Till slut sade de till husbonden, att Ederland kunde mycket, mycket mer. – Hon kunde skaffa honom en häst med små klockor kring alla fyra benen, och dem hörde man på långt håll, så att hästen aldrig kunde springa bort.
Man visste alltid var den hästen höll hus, hur långt borta den än var. En sådan häst ville herrn i huset mycket hellre ha, än lyktan som han redan hade fått.
.
Sagans titel - “Hönspigan” – Sagans titel
.
Han lät genast kalla Ederland till sig, och sade att han visste att hon kunde skaffa honom en häst som hade klockor på alla fyra benen, så att han kunde höra den på långt håll, och som aldrig kunde springa bort,
…eftersom man alltid visste var den fanns, hur långt bort den än var.
Den hästen skulle Ederland skaffa honom. Ederland grät och sade att det ville hon gärna, men det kunde hon aldrig i livet. Men herrn lät sig inte nöja.
“Du kan, bara du vill”, sade han. “Den hästen måste du skaffa mej och som belöning skall du få tre skäppor guld.”
Ederland gick åter till moderns grav, och grät och var mycket bedrövad. Men modern steg åter upp ur graven, och sade:
“Gråt inte, lilla Ederland ! Gå hem du och be herrn om fyra knippen blånor och tag dem och sätt dej i baktråget, som förra gången. Så småningom så kommer du dit, där du kan få tag i hästen med klockorna på alla benen.”
Därpå sjönk modern ned i graven igen, och lilla Ederland gick hem och bad herrn om fyra knippen blånor. Dem fick hon, och så seglade hon ut på havet i baktråget med kvastskaftet som mast, och med förklädet som segel.
Och nu kom hon åter till “Trollön”. Det var just vid den tiden på dagen, när trollen satt hemma och åt middag, och hästen stod därför framför huset med klockorna på benen.
.
Ederland smög sig fram till hästen och band en blånknippa kring varje ben, så att klockorna inte skulle ringa, och sedan drog hon med sig hästen ned till stranden.
Just som hon hjälpte hästen över i båten, så lossnade blånknippet från det ena benet, och klockorna började ringa och alla trollen kom springande.
Men lilla Ederland hade lyckligt och väl fått ned hästen i båten, och redan hunnit ett litet stycke från land, när trollen hann ned till stranden.
Trollen blev alldeles ursinniga när de fick se att Ederland hade lyckats komma i väg med hästen, och ropade:
“Ederland ! Ederland! Du har dödat vår gamla mamma och tagit vår lykta och nu har du också stulit hästen ! Kommer du igen, så skall vi ta hämnd !”
Och Ederland ropade tillbaka:
“Ja, jag kommer en gång till !”
När nu Ederland kom hem med hästen, så blev husbonden utom sig av glädje, och gav henne mer än gärna de tre skäpporna guld som han hade lovat. Och så blev Ederland glad hon också.
Men hennes båda systrar, gladde sig inte alls. Dag och natt, så grubblade de inte på någonting annat än på hur de skulle kunna skada henne, och efter någon tid, så sade de till husbonden:
“Ederland kan skaffa husbond något mycket finare ändå, om hon bara vill: – En gris som man kan skära så mycket fläsk man vill av, utan att det märks.”
.
Sagans titel – “Hönspigan” – Sagans titel
.
Det tyckte husbonden lät alldeles underbart, och så kallade han till sig Ederland:
“Jag har hört att du kan skaffa mej en gris som man kan skära hur mycket fläsk man vill av, utan att det märks. Det svinet vill jag bra gärna ha !”
Förgäves grät Ederland och sade:
“Jag skulle gärna skaffa den grisen om jag bara kunde. Men det kan jag inte.”
Husbonden ville inte höra talas om invändningar:”Du kan, och du måste skaffa mej grisen”, sade han. “Till belöning så skall du få alla härligheter som du ser runt omkring dej !”
Men, lilla Ederland blev mycket ledsen. Hon gick till moderns grav och grät bittert. Då steg modern upp ur graven, och sade:
“Gråt inte, Ederland lilla ! Gå bara hem du, och be herrn om två fläsksidor. Sätt dej sedan i ditt baktråk och segla i väg, så kommer du dit där du kan få tag i grisen !”
Och när modern hade sagt detta, så sjönk hon åter ned i sin grav.
Men Ederland gick hem, och fick fläsksidorna, satte sig i baktråget med kvastskaftet som mast, och förklädet som segel, och vinden blåste henne över havet, och ända fram till “Trollön”.
.
Det var just vid den tiden på dagen, när trollen låg och sov middag. Grisen betade ute på ängen, och trollen hade satt en liten pojke att vakta grisen.
Ederland sprang till pojken, och sade:
“De där båda fläskstyckena skall trollen ha. Vill du bära hem dem åt trollen, så skall jag vakta grisen under tiden.”
Pojken anade inte oråd, tog fläsket och sprang hem till trollen.
Men när pojken berättade om hur han hade kommit över de båda fläskstyckena, så anade trollen att Ederland kunde ha sin hand med i spelet, och sprang ned till stranden det fortaste de kunde,
- och nu hade Ederland inte hunnit få upp grisen i båten.
Så trollen tog både svinet och flickan.
Ederland släpade de med sig in i huset och lämnade henne till sin gamla trollpappa, och sade att han skulle slakta henne och göra i ordning en riktigt läcker måltid, tills de kom hem från arbetet på kvällen.
Sedan gick trollen sin väg, och Ederland stannade hos den gamla trollgubben. Trollpappan släpade fram en stor kubbe, ställde yxan mot kubben, och sade till Ederland:
“Lägg nu huvudet på kubben, så att jag kan hugga av det !”
.
Sagans titel – “Hönspigan” – Sagans titel
.
“Ja, det skall jag visst det”, sade Ederland, “om jag bara visste hur jag skulle bära mej åt. Visa mig först du hur jag skall göra !”
“Äsch”, sade trollgubben. “Det är ju så enkelt, du behöver bara göra så här”, och så lade han huvudet på kubben. Och vips så grep Ederland tag i yxan, och högg huvudet av honom.
På trollgubbens huvud satte hon nattmössan och sedan lade hon huvudet i sängen, men kroppen lade hon i soppgrytan, som stod på spisen. Och så sprang hon till stranden, tog grisen och seglade iväg.
Men snart kom trollen hem och började genast glufsa i sig maten som stod på spisen. De tyckte att det var besynnerligt att köttet kändes så segt, när flickan var så ung.
Men trollen var hungriga, och köttet slank ned. Till slut kom en av dem att tänka på att deras gamla pappa också borde få smaka litet. Och så gick han fram och skakade på honom.
Trollen blev något till förfärade, när de fick se att det bara var ett huvud som låg i sängen. Och nu begrep de hur alltsammans hade gått till, och rusade ned till stranden.
.
Men Ederland seglade redan långt ute på havet. Trollen blev utom sig av ilska, och ropade:
“Ederland ! Ederland ! Vår mamma har du dödat, vår lykta har du tagit, hästen har du stulit, och nu har du också dödat vår gamla pappa, och stulit vår gris. Kommer du igen, så skall vi hämnas !”
Men Ederland ropade:
“Jag kommer aldrig igen, men jag skall skicka två andra som ni kan ha lika mycken glädje av, som av allt som jag har tagit.”
Så seglade Ederland hem, och husbonden tog emot henne med stor glädje, och snart firade de bröllop och levde lyckliga och glada med varandra.
Systrarna stannade kvar på gården, men de grämde sig för var dag alltmer över Ederlands lycka.
Då sade Ederland en dag till dem:
“Om ni har lust, så kan ni gärna få mitt baktråg !”
Och systrarna ville genast pröva det. De klev upp i tråget, och seglade iväg och kom så småningom till “Trollön”. Men där grep trollen dem, kokade och stekte dem, och gladde sig åt sin fina fångst.
.
- Slut -
.
Lite mer information
Den här folksagan, som inte har någon känd upptecknare, härstammar från Danmark. Danmark har en rik sagotradition, och då tänker man ju bland annat på sagosamlaren Svend Grundtvig och på författaren Hans Christian Andersen.
En skäppa, är en hink eller en spann, som man använde när man mätte upp spannmål förr i tiden. Men ordet skäppa är också ett spannmålsmått, och i Sverige var “en skäppa” ungefär mellan 27 och 36 liter.
Ordet blånor, syftar på ett kortfibrigt, spinnbart material som bildas när man bearbetar jute, hampa, eller lin. Man kan använda blånor för exempelvis tätning av rörskarvar.
( Fakta: Uppslagsbok för alla, SAOL )
.
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >