Kokt Hans o Greta.nu » Skräcksagor

Kokt Hans o Greta.nu

Välkommen till webbplatsen "Kokthansogreta.nu" - En journalistisk webbplats, startad år 2009, som består av konsumentjournalistik, litteratur, kåserier, och molnbaserade appar !

Welcome to our website "Kokthansogreta.nu" - A journalistic website, started in 2009, composed of consumer journalism, literature, columns, and cloud-based apps !


KHOG/Ih Z 2 (982x120)

“Marmorriddarna” – läs hela skräcksagan

..Bearbetad, och översatt till svenska, från Edith Nesbits skräcksaga “Man-Size in Marble”, från antologin Grim tales, publicerad år 1893. ( Länk till version för pekplatta, längst ned på sidan. )

.

Vartenda ord i den här berättelsen är sant, men jag räknar ändå inte med att bli trodd.

Nu för tiden måste allting ha en “realistisk förklaring”. Så det kanske är bäst att ni först får höra den “realistiska förklaring”, som folk har givit, då jag har berättat för dem, om mitt livs tragedi.

Förklaringen går ut på att det som Laura och jag såg den där oktoberdagen, skulle vara en synvilla.

På så sätt, skulle hela historien bli begriplig, anser man.

Läsaren får själv avgöra om detta verkligen är en “förklaring”, och om den kan sägas vara “realistisk”.

Vi var tre stycken som var med om de här händelserna: Laura, jag, och en annan man.

Mannen lever fortfarande, och kan intyga att de mera otroliga avsnitten i berättelsen, verkligen har ägt rum.

.

Jag har aldrig någonsin vetat vad det vill säga att ha mycket pengar,

- pengar till bra färger, böcker, eller till taxiresor.

Vi hade inga falska förhoppningar när vi gifte oss, Laura och jag.

Skulle vi klara oss, var vi tvungna att verkligen ligga i och arbeta.

På den tiden så målade jag. Och Laura, hon skrev.

Att bo inne i stan var otänkbart, så vi satte igång att leta efter en stuga ute på landet.

Stugan var tvungen att vara både prydlig, och ha atmosfär.

Det var svårare än väntat, att hitta något som passade.

Men under smekmånaden, då vi var långt borta från vänner och fastighetsmäklare, fortsatte vi på egen hand att leta efter vårt hus. Vi hade alltmer fått klart för oss, vad vi ville ha för någonting.

Vi fann huset i Brenzett, – en liten by som ligger på en kulle, ovanför sumpmarkerna nere i södern.

Från den lilla staden vid kusten, där vi bodde under smekmånaden, hade vi begivit oss till Brenzett för att titta på kyrkan.

En bit ifrån kyrkan så upptäckte vi en stuga som låg alldeles för sig själv, ungefär tre kilometer från byn.

Det var en lång, låg byggnad, med massor av vinklar och prång.

.

På tomten stod där en gammal ruin, täckt av murgröna och mossa.

I ruinen så fanns det två rum; – Det var allt som fanns kvar av ett stort hus.

Stugan som vi var intresserade av, hade uppförts alldeles intill den gamla ruinen.

Om inte väggarna hade varit dolda av rosor och jasminebuskar, så skulle stugan ha sett fruktansvärd ut.

Men inbäddad i allt det gröna, så var stugan riktigt inbjudande, därför beslöt vi oss för att genast hyra den.

Hyran var löjligt låg, och där fanns också en gemytlig trädgård med fina gräsmattor, stockrosor, solrosor, och stora liljor.

Vi lyckades få en gammal bondkvinna att sköta hushållet åt oss. Kvinnans sätt, och utseende var behagliga, men vi tyckte att hennes matlagning var i menlösaste laget.

Trädgården skötte hon perfekt, och hon lärde oss namnen på våra växter.

Ofta berättade hon om forna tiders smugglare och stråtrövare. Men det som var mest spännande, det var att höra henne tala om de “syner” som man kunde få, när man var ute och gick i månskenet på någon enslig plats.

Mrs Dorman skötte alltså inte bara hushållet, utan försåg oss också med historier, som vi använde som underlag för de noveller som vi skrev för olika tidskrifter.

.

Skräcksagans titel

“Marmorriddarna” – Man-Size in Marble, – Edith Nesbit – 1893

Skräcksagans titel

.

I tre månader levde Laura och jag i äktenskaplig lycka.

Inte en enda gång grälade vi med varandra.

En kväll i oktober, så hade jag varit och hälsat på vår ende granne, en trevlig ung irländare, som var läkare.

Laura hade stannat hemma. Hon höll på att skriva en humoristisk berättelse, och när jag lämnade henne, så satt hon vid skrivbordet och skrattade åt sina egna skämt.

När jag kom hem, så fann jag henne uppkrupen i fönsterkarmen.

Hon grät.

- Herre Gud, vad är det, älskling ? skrek jag, och tog henne i mina armar. Svara, Laura !

- Det är mrs Dorman, snyftade Laura.

- Vad har hon gjort ? frågade jag, lättad.

- Hon säger att hon önskar ge sig av före månadsskiftet. Hennes brorsdotter är sjuk, och hon måste ta hand om henne. Men hon har alltid varit sjuk, så det är nog inte därför…

Jag tror att något har gjort henne arg på oss. Hon verkade så konstig…

- Var inte orolig, käraste, sade jag.

.

Vad du än gör, så gråt inte.

Då börjar jag också att gråta, och då kommer du att förlora respekten för mig.

- Men det här är riktigt allvarligt, fortsatte hon.

Byborna är så lättpåverkade, så att om en person inte vill göra en viss sak, så vill ingen annan det heller.

Och då måste jag laga mat, och diska alla avskyvärda, smutsiga tallrikar.

Och du måste bära vatten, och borsta skor.

Vi kommer aldrig att få tid att arbeta och tjäna pengar.

Jag påpekade att även om vi skulle bli tvungna att göra allt detta, så skulle vi säkert ändå få tid över till arbete och avkoppling.

Men hon fortsatte att snyfta.

- Jag skall tala med mrs Dorman när hon kommer tillbaka, sade jag.

Hon kanske ändrar sig.

Om det bara är högre lön hon vill ha, så går det bra.

Kom nu, så tar vi en promenad till kyrkan.

.

Webbsajtens namn

Webbsajtens namn

.

Kyrkan var stor och ensligt belägen. Särskilt ljusa kvällar, så var det bedårande att ta en promenad dit.

Stigen löpte först en bit längs skogsbrynet, vände sedan rakt in i skogen, och fortsatte uppför en kulle.

Slutligen så nådde den fram till kyrkogårdsmuren, som kantades av höga, gamla idegranar.

Stigen, som på sina ställen var stenlagd, kallades allmänt för “gravvägen”.

Så länge man kunde minnas, så hade den använts då man förde de avlidna till kyrkogården.

Mellan granarna så växte det stora lövträd. Väldiga alnar sträckte sina grenarmar in över gravarna, precis som om de ville välsigna de döda.

Genom den välvda, normandiska portalen med dess bastanta, järnbeslagna dörr, trädde man in i kyrkan.

Inne i kyrkorummet med de många höga valven, så skymtade man smårutiga fönster, som lystes upp av det bleka månskenet.

De vackert målade fönstren i koret, släppte igenom ett svagt ljus, som fick de svarta ekbänkarna att träda fram ur skuggorna.

På varje sida om altaret, så fanns det en stenhäll, där en marmorfigur, som föreställde en riddare i full rustning, låg utsträckt.

.

Figurerna, vilkas händer var knäppta i evig bön, syntes egendomligt nog alltid,

- hur dåligt ljuset än var i kyrkan.

Deras namn kände ingen till, men bönderna berättade att de hade varit grymma och onda,- sin tids “plågoandar”.

De hade gjort sig skyldiga till så mycket ont, att deras hus hade träffats av blixten, och lagts i ruiner.

Man utgick ifrån att det var en hämnd från ovan.

Arvingarnas guld, hade gett riddarna en plats i kyrkan.

När man såg marmorfigurernas hårda, ondskefulla ansikten, så var det lätt att tro på sägnerna.

Den natten gjorde kyrkan ett verkligt spöklikt intryck. Idegranarnas skuggor, föll in på långskeppets golv och pelare.

Utan att säga ett ord, så satte vi oss ned och såg oss omkring i kyrkan, med respekt och allvar.

Vi gick fram till koret, och såg på de sovande riddarna.

Sedan satte vi oss på trappan utanför porten, och blickade ut över de fridfulla, månbelysta ängarna.

.

Skräcksagans titel

“Marmorriddarna” – Man-Size in Marble, – Edith Nesbit – 1893

Skräcksagans titel

.

På något sätt, så kom vi att tycka att städning och skoputsning bara var små och obetydliga problem.

När mrs Dorman kom tillbaka ifrån byn, så fick jag ett samtal med henne.

- Nå, mrs Dorman, började jag, när jag fått in henne i min ateljé,

- är det sant att ni tänker sluta ?

- Ja, jag vill helst ge mig av före månadens slut, svarade hon på sitt vanliga lugna och värdiga sätt.

- Är det någonting mrs Dorman är missnöjd med ?

- O nej, inte alls, sir.

Herrn och unga frun, har alltid varit så snälla mot mig.

- Men, vad är det då frågan om ? Är lönen för låg ?

- Nej, sir. Jag får vad jag skall ha.

- Men, varför stannar ni inte kvar, då ?

- Jag kan nog inte det, sade hon tveksamt,- min brorsdotter är sjuk.

- Men, hon var ju sjuk redan när vi kom hit. Går det inte att stanna en månad till ?

- Nej, jag måste ge mig av på torsdag.

.

Och detta var på måndagen !

- Jag tycker nog att mrs Dorman borde ha sagt till lite tidigare.

Nu blir det svårt att få tag i någon ny.

Min hustru orkar inte med tungt hushållsarbete.

Kan ni inte stanna till nästa vecka, åtminstone ?

- Jag kanske kan komma tillbaka om någon vecka.

- Men varför kan ni inte arbeta den här veckan ut ? envisades jag. Berätta nu, mrs Dorman !

Kvinnan svepte sjalen tätare omkring sig, precis som om hon frös.

- Det sägs att det skedde en del illgärningar här förr i tiden, sade hon ansträngt.

Sättet som hon sade “illgärningar” på, kunde få håret att resa sig på vem som helst.

Jag var glad över att Laura inte befann sig i rummet.

Överspänd och nervös som hon var, så skulle säkert mrs Dormans berättelse ha gjort henne ordentligt upprörd.

.

Webbsajtens namn

Webbsajtens namn

.

Det fanns risk för att den gamla kvinnans vidskepelse skulle smitta av sig.

- Berätta nu allt för mig, sade jag.

Andra skrattar kanske åt er, men sådan är inte jag.

Detta var åtminstone delvis sant.

- Herrn har kanske sett de där två figurerna bredvid altaret i kyrkan ? frågade hon med låg röst.

- Menar mrs Dorman stenskulpturerna av de båda riddarna ? frågade jag muntert.

- Jag menar de där mansstora kropparna, som blivit till marmor, svarade hon.

Jag måste erkänna, att hennes beskrivning var mer åskådlig än min.

För att inte tala om det kusliga i uttrycket: “De där mansstora kropparna som blivit till marmor”.

- Det sägs att kropparna reser sig upp, kvällen före allhelgonadagen, och börjar att gå nedför gången.

När klockan slår elva, så stiger de ut genom porten och fortsätter över kyrkogården. Sedan börjar de gå längs gravvägen.

Om det är vått ute, så kan man se fotspår efter dem, på morgonen.

.

- Och vart tar de vägen ? frågade jag fascinerat.

- De återvänder till sitt hus, sir. Om någon möter dem så…

Hon hejdade sig.

- – så vad då ? frågade jag.

Men hon ville inte svara. Hon bara upprepade att brorsdottern var sjuk, och att hon måste ge sig iväg till henne på torsdagen.

- Har man någonsin sett de där varelserna ? frågade jag.

Hur var det med dem som bodde här i fjol ?

- Ingen har sett dem, svarade hon. Frun som ägde huset, bodde bara här på somrarna. Hon reste alltid till London, en månad före den där natten.

Jag är ledsen att jag ställer till besvär för herrn och unga frun, men min brorsdotter är sjuk, och jag måste iväg på torsdag.

Jag blev så irriterad av att hon upprepade detta gång på gång, att jag fick god lust att ruska om henne.

Minuten innan, så hade hon ju talat om varför hon egentligen ville ge sig av.

Jag berättade inte för Laura om marmorriddarna, för jag ville inte oroa henne. Inte heller för min egen del, hade jag lust att tala om saken förrän “spökkvällen” var över.

.

Skräcksagans titel

“Marmorriddarna” – Man-Size in Marble, – Edith Nesbit – 1893

Skräcksagans titel

.

Mrs Dormans berättelse, hade gjort ett visst intryck på mig.

Men snart nog, så hade jag glömt bort alltsammans.

Jag höll på att måla ett porträtt av Laura, och hade inte tid att tänka på så mycket annat.

Den vackra bakgrunden – solnedgången i gult och grått – var klar, och jag höll nu på med ansiktet.

På torsdagen gav sig mrs Dorman iväg.

Innan hon gick, så sade hon till Laura:

- Förta sig inte nu de där dagarna, lilla frun.

Jag kan komma tillbaka i nästa vecka om det passar.

Torsdagen gick, och det blev fredag.

Den här berättelsen handlar om vad som skedde den fredagen.

Jag gick upp tidigt, och tände eld i köksspisen.

Just när jag fått fyr, så kom min hustru rusande nedför trappan.

Hon var lika strålande som den klara, friska oktobermorgonen.

Vi lagade frukost tillsammans, och tyckte faktiskt att det var riktigt trevligt att göra det själva.

.

Hushållsarbetet var snart undanstökat och därefter så blev det alldeles tyst.

Det märktes verkligen att det fanns en person mindre i huset.

På något sätt så saknade vi mrs Dorman, och det var inte bara för att vi var tvungna att sköta hennes sysslor.

Den dagen, så dammade vi alla våra böcker, och satte dem i jämna rader.

Till middag så åt vi kallskuret kött, och drack kaffe till.

Laura var om möjligt, ännu gladare och vänligare än vanligt.

Jag började tro att lite hushållsarbete bara var bra för henne.

Vi hade inte varit så lyckliga på länge.

Den promenad, som vi tog senare på kvällen, var något av det underbaraste jag hade varit med om i hela mitt liv.

Vi såg de röda kvällsmolnen mörkna, och bli blygråa, mot den svagt gröna himlen.

Så började vita dimmor att stiga upp borta vid kärret.

Hand i hand, så började vi att gå tillbaks mot huset.

- Du verkar lite ledsen, älskling, sade jag halvt på skämt, när vi hade slagit oss ned i vardagsrummet.

.

Webbsajtens namn

Webbsajtens namn

.

Jag räknade med att hon skulle protestera. Själv så hade jag också varit tyst en lång stund, men det var för att jag hade känt mig så lycklig.

Till min förvåning, så sade hon:

- Ja, jag är ledsen, eller kanske snarare orolig.

Jag känner mig inte riktigt bra. Tre eller fyra gånger har jag ryst till sedan vi kom in, och här är väl inte kallt ?

- Nej, svarade jag.

Jag hoppades att hon inte hade blivit förkyld.

Men hon trodde inte att det var frågan om någon förkylning.

Hon var tyst en stund, men så sade hon plötsligt:

- Har du ibland känt på dig att något obehagligt skall hända ?

- Nej, sade jag och log, och om jag gjorde det, så skulle jag inte tro på det.

- Jag tror på för-aningar, fortsatte hon.

Den natten min fader dog, så kände jag det på mig, och han var ändå långt uppe i norra Skottland.

Jag svarade inte.

.

En stund så satt hon och såg in i elden. Hela tiden så strök hon min hand.

Men, så reste hon sig häftigt, och gick bakom min stol, drog mitt huvud bakåt, och kysste mig.

- Nu är det över, sade hon.

En sådan barnunge jag är !

Tänd ljusen, så spelar vi piano tillsammans.

Vi satt säkert en hel timme vid pianot.

Vid halvelva-tiden, så tyckte jag att det skulle bli gott med en kvällspipa.

Laura såg så blek ut, att jag ansåg att det var onödigt att fylla vardagsrummet med den starka pipröken.

- Jag går ut och röker, sade jag.

- Då följer jag med.

Nej, inte ikväll, älskling,- du är för trött.

Jag är snart tillbaka.

Gå och lägg dig nu, för annars får jag väl en sjukling att passa i morgon.

Jag kysste henne, och skulle just öppna dörren, då hon klängde sig fast vid mig precis som om hon inte ville att jag skulle gå.

.

Skräcksagans titel

“Marmorriddarna” – Man-Size in Marble, – Edith Nesbit – 1893

Skräcksagans titel

.

- Men, flicka lilla, vad är det med dig ? Har hushållsarbetet varit för mycket för dig ?

Hon släppte taget och drog djupt efter andan.

- Nej, inte alls, svarade hon. Vi har varit mycket lyckliga idag, Jack.

Har vi inte det ?

Du stannar väl inte ute så länge ?

- Nej, jag kommer snart tillbaka.

Jag öppnade ytterdörren, men tänkte inte på att låsa den.

En sådan underbar kväll det var !

De mörka molnmassorna jagade fram över himlen.

Ibland så tittade månen fram, men försvann lika snabbt igen.

Jag njöt av landskapets tystnad, och av molnens snabba rörelser på himlen.

Det var alldeles stilla ute.

Inga harar prasslade i buskarna, – inga fåglar kvittrade.

Allt var stilla.

.

Molnen for fram på himmelen, men nere på marken så blåste det inte ens så mycket att de torra löven på stigen rasslade.

På andra sidan ängen, så avtecknade sig kyrkotornet mot kvällshimlen.

Jag tänkte på våra tre lyckliga månader tillsammans.

Så klämtade kyrkklockan till. Redan elva ! Jag vände, och började att gå tillbaka. Men natten höll mig kvar. – Än kunde jag inte återvända till de varma rummen.

- Jag måste gå till kyrkan först…

Jag kikade in genom det låga fönstret, när jag passerade vårt hus.

Laura halvlåg i en stol, bredvid brasan.

Jag kunde inte se hennes ansikte.

Hon låg alldeles orörlig. Antagligen sov hon.

Långsamt, så gick jag bort mot skogsbrynet. Plötsligt så bröt ett ljud, nattens tystnad.

Det prasslade till någonstans i skogen.

Jag stannade och lyssnade.

Ljudet hade upphört.

När jag började att gå igen, så hörde jag tydligt steg, inifrån skogen.

.

Webbsajtens namn

Webbsajtens namn

.

Det lät precis som ett eko av mina egna steg.

Troligen, så var det någon tjuvskytt, eller vedtjuv.

Men vem det än var, så borde han väl ha vett att gå lite tystare.

Jag fortsatte in i skogen, och tyckte nu att stegen hördes från stigen, som jag nyss hade lämnat.

Det måste vara ett eko, tänkte jag.

Skogen såg fantastisk ut i månskenet.

Buskar och stora vissna ormbunkar, lystes upp av det svaga ljus, som trängde ned genom lövmassorna.

Trädstammarna liknade gotiska pelare, och de fick mig att tänka på kyrkan.

Jag svängde in på gravvägen, gick vidare in igenom porten till kyrkogården, och fortsatte upp mot kyrkan.

En liten stund så vilade jag mig på trappan, där Laura och jag hade suttit och betraktat solnedgången.

Så upptäckte jag att porten var öppen.

.

Jag blev irriterad över att jag hade glömt att stänga den, när jag hade besökt kyrkan häromkvällen.

Ingen annan än Laura och jag, brukade gå dit mitt i veckan.

Det var på grund av vår slarvighet, som den fuktiga höstluften strömmade in, och förstörde kyrkan.

Det kanske låter egendomligt, men det var först när jag hade hunnit halvvägs uppför gången, som jag kom att tänka på, att det var just denna dag, och timme, som “marmorriddarna”, skulle börja röra på sig.

Jag ryste till, men kände mig genast lite skamsen över att jag blivit uppskrämd.

Men nu, när jag kommit att tänka på legenden, så finns det inget annat att göra än att gå fram till altaret, och se på figurerna.

Jag ville försäkra mig om att legenden, som jag naturligtvis inte trodde på, bara var gammal vidskepelse.

Det var riktigt bra att jag hade kommit hit vid just den här tidpunkten.

Nu skulle jag kunna berätta för mrs Dorman, att marmorfigurerna sov så fridfullt mitt i spöktimman.

Med händerna i fickan, så gick jag uppför gången. I det svaga, grå ljuset så verkade kyrkans östra del, vara något större än vanligt.

Valvet över de två gravarna, såg också större ut.

.

Skräcksagans titel

“Marmorriddarna” – Man-Size in Marble, – Edith Nesbit – 1893

Skräcksagans titel

.

Månen kom fram, och jag stannade tvärt. Hjärtat bankade vilt i mitt bröst.

Stenskulpturerna var försvunna !

Det svaga månljuset som föll ned genom det östra fönstret, lyste på de tomma stenplattorna.

- Var de verkligen borta, eller hade jag blivit tokig ?

Jag böjde mig ned, och strök med handen över de släta, glatta marmorskivorna.

Hade någon flyttat figurerna ?

Var det någon som hade velat skämta ?

Jag måste undersöka saken.

Av en händelse, så hade jag en bit tidningspapper i fickan.

Jag tände eld på papperet, och höll det högt över huvudet.

Det gula skenet föll på stenhällarna, och lyste även upp valven en smula. Figurerna var borta. Och jag var ensam i kyrkan. – Eller var jag inte det ?

Så grep skräcken tag i mig – en obeskrivlig skräck; En övertydelse om att en fruktansvärd olycka väntade mig.

.

Jag släckte facklan, och rusade nedför gången, och ut igenom porten.

För att inte skrika alltför högt, så måste jag bita mig i läpparna.

Åh, var jag tokig – eller vad hade det tagit åt mig ?

Jag hoppade över kyrkogårds-muren, och sprang tvärs över fälten, i riktning mot vårt upplysta hus.

Plötsligt så dök en mörk gestalt upp, alldeles framför mig.

Tokig av oro, så rusade jag mot figuren, och stötte till den.

- Ur vägen, människa ! Skrek jag.

Men, främlingen grep tag i mina armar, och höll mig fast i ett stadigt grepp. Så upptäckte jag, att det var den irländske läkaren, som stod framför mig.

- Släpp mig, din idiot, flämtade jag.

Marmorfigurerna har försvunnit från kyrkan.

Hör du !

- De har försvunnit !

Han brast ut i gapskratt.

- Du skall få något stärkande i morgon, sade han, när han slutat att skratta.

.

Webbsajtens namn

Webbsajtens namn

.

Du har rökt för mycket, och så har du lyssnat på en massa vidskepligt skrock.

- Hör du inte ? Plattorna är tomma !

- Kom med mig då, sade läkaren. Jag skall gå på ett sjukbesök.

Vi kan titta in i kyrkan på vägen, och se på de där plattorna.

- Gå du dit om du vill, sade jag. Jag tänker gå hem till min fru.

Hans hjärtliga skratt hade gjort mig lite lugnare.

- Struntprat, sade han, – tror du att jag går med på det ? I så fall kommer du att gå omkring hela livet och säga att du har sett marmor bli levande.

Och inte vill du väl att jag skall tycka att du är en feg stackare heller ?

Nej, det duger inte.

Nattluften och läkarens röst, gjorde att jag tog mig samman.

- Kom då, sade jag vresigt, du har kanske rätt.

Han släppte inte tagetom min arm.

Vi gick över fältet, och in i kyrkan. Det var tyst som i graven, där inne.

.

När vi gick uppför gången, så skäms jag inte för att erkänna att jag slöt ögonen.

Jag visste ju att figurerna var borta. Min vän satte fyr på en tändsticka.

- Här ligger de ju, sade han. Ursäkta att jag säger det, men du måste ha drömt, eller också har du druckit.

Jag öppnade ögonen. I ljuset från tändstickan, så såg jag de två marmorfigurerna ligga på sina bäddar.

Jag drog ett djupt andetag.

- Jag är hemskt ledsen, sade jag. Det måste ha varit en synvilla, eller så har jag arbetat för mycket.

Jag var säker på att de skulle vara borta.

- Ja, jag märkte det, sade han en aning bistert.

Du måste vara lite rädd om dig, min vän.

Han lutade sig fram, och granskade den högra av de två figurerna.

- Här har det visst varit något i görningen i alla fall, sade han. Handen är trasig.

Så var det. Jag var helt säker på att den hade varit hel, när Laura och jag, senast hade besökt kyrkan.

- Någon har kanske försökt att flytta på honom, sade den unge läkaren fundersamt.

.

Skräcksagans titel

“Marmorriddarna” – Man-Size in Marble, – Edith Nesbit – 1893

Skräcksagans titel

.

- Vi går, sade jag. Min fru börjar nog bli lite orolig nu.

Kom med hem, och drick ett glas whisky.

Jag behöver något efter allt det här.

- Jag borde egentligen gå på mitt sjukbesök, sade Kelly. Men det är så sent nu, att det nog är bäst att vänta tills i morgon.

Antagligen, så tyckte han väl att jag hade större behov av honom.

På vägen tillbaka till huset, så diskuterade vi synvillor, och annat som hade med övertro att göra.

När vi kom närmare, så såg vi att både ytterdörren och dörren in till vardagsrummet stod öppna.

Hade Laura gått ut ?

- Kom, sade jag, – och läkaren följde efter in i vardagsrummet.

Rummet var upplyst av en mängd levande ljus, som stuckits ned i vaser och i andra föremål.

Jag visste att Laura brukade tända ljus, när hon var orolig. Stackars flicka ! Varför hade jag lämnat henne ? En sådan knöl jag var !

Vi såg oss om i rummet. Först upptäckte vi henne inte. Fönstret stod öppet, och ljusen fladdrade i vinddraget.

Hennes stol var tom, och näsduken och boken låg på golvet. Jag vände mig om, och såg bort mot fönstret.

.

Där var hon, – i fönstersmygen.

Hade hon gått bort till fönstret, för att se efter mig ?

Vad var det som hade kommit in i rummet, bakom henne ? Vad hade hon upptäckt när hon vänt sig om ?

Hade hon trott att det var mina steg, som hon hade hört ?

Och så hade hon vänt sig om, och upptäckt – vad ?

Laura hade fallit mot ett bord, som stod intill fönstret. Hennes kropp vilade, delvis mot fönsterkarmen, och delvis mot bordet.

Det bruna håret, hade lösts upp, och ögonen var vidöppna.

De såg ingenting nu.

Vad hade de sist sett för någonting ?

Doktorn rörde sig mot henne, men jag knuffade undan honom. Jag rusade fram och tog henne i mina armar.

- Allt är bra nu, Laura ! Jag är tillbaka !

Hon föll handlöst i mina armar. Jag kysste henne, och kramade henne, och kallade henne för olika smeknamn, men hela tiden förstod jag att hon var död. Hennes händer var knutna.

I en av dem, så höll hon något…

När jag hade insett att hon var död, och ingenting längre betydde något, så lät jag läkaren öppna handen.

Hon höll ett grått marmorfinger i sin hand…

.

Slut

.

Information om skräckhistorien

Den här skräcksagan,- “Marmorriddarna” ( engelska: “Man-Size in Marble” ), publicerades år 1893, i Edith Nesbits antologi Grim tales,- en samling skräcknoveller för vuxna.

Den engelska, populära författarinnan Edith Nesbit, född 15 augusti 1858, död 4 Maj 1924, skrev förutom samlingen Grim tales, i runda slängar ett sextiotal barnböcker, flera av dem reproducerade för film och TV.

( Fakta från uppslagsverken “Kunskapens bok” , och “Hemmets konversationslexikon”. )

.

.

Få en biografi över författarinnan Edith Nesbit,  HÄR

http://www.edithnesbit.co.uk/biography.php

.

Läs en annan skräcksaga, -“Skuggan”, av Edith Nesbit,  HÄR

http://kokthansogreta.nu/?p=9865

.

Läs originalsagan av “Marmorriddarna”, -”Man-Size in Marble”, HÄR

http://gutenberg.net.au/ebooks06/0602511h.html

.

.

Läs “Marmorriddarna”, i en version

för pekplatta / surfplatta, HÄR

http://kokthansogreta.nu/surfplatta/smartphone/?p=6

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=12332

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Bror och syster” – afrikansk skräcksaga

översatt till svenska, från en sagovariant på det klassiska afrikanska temat “Bror och syster”.

.

Ungefär så här lång är sagan:

( 3 av 10 )  1   __  __  __ __  __  __  __  __  __  __ 10

.

Det var en gång en envis flicka, som vägrade att gifta sig med någon av de män, som kom för att fria till henne.

Männen erbjöd hennes far boskap och getter, som utbyte för hans dotter.

Men flickan ville aldrig ha någon av dessa friare.

Till slut så tröttnade hennes föräldrar, och sade att de skulle gifta bort henne med näste man som kom för att anhålla om hennes hand.

En kort tid senare så arrangerades det en stor fest i byn, dit traktens alla unga män kom.

En av dem var väldigt lång och ståtlig, och bar ett guldbroderat pannband.

Alla de ogifta flickorna försökte fånga hans uppmärksamhet – men den första som pratade med honom, var den unga kvinnan som inte ville gifta sig.

När dansen började, så såg han till att han hamnade i hennes närhet.

Och hon blev förälskad i honom.

En liten stund senare så friade den unge mannen till henne – och hennes föräldrar godkände honom med glädje.

.

Men under festligheterna som följde, medan alla skrattade, pratade, och åt sockerrör, apelsiner, bananer och guavafrukter, så upptäckte flickans lillebror att den främmande mannen hade en andra mun i nacken, – vilket var ett omisskännligt tecken på att han var en demon.

Han berättade för sin mor om vad han hade sett, men hon sade bara:

- Sådana dumheter !

Hur vågar du påstå att den trevlige unge mannen skulle vara ondskefull ?

Det är verkligen oförskämt av dig att fara med en sådan osanning.

Var tyst och dela din systers lycka istället.

När han gick till sin far och berättade det för honom, så blev det samma visa.

Fadern till och med hotade honom med ett kok stryk, om han inte genast slutade upp med sina dumheter.

Och hans kamrater bara skrattade åt honom, när han berättade det för dem.

Så bröllopet ägde rum.

Ett antal dagar efteråt, så var det dags för flickan och hennes man att bege sig till hans hem, vilket låg en bra bit bort ifrån byn.

.

Sagans titel

“Bror och syster” – afrikansk folk- / skräcksaga

Sagans titel

.

Brodern, som oroade sig för det han hade sett, följde efter dem.

När det nygifta paret hade gått en bit, så frågade mannen:

- Kan du fortfarande se röken från din hemby ?

- Ja, svarade hans hustru.

När de hade gått ytterligare en bit så frågade mannen:

- Kan du se sluttningarna bakom din hemby ?

- Jag ser dess krön ovanför träden, svarade hon.

Sedan fortsatte de att gå.

Och till slut så frågade han:

- Kan du se röken från din hemby, eller sluttningarna som ligger bakom den ?

- Nej, svarade hon. De har försvunnit.

- Då är vi framme, sade han och ledde henne till en liten lerhydda.

Den lilla hyddan såg ut som en madeli, de provisoriska bostäder som hennes folk brukade bo i, när de var borta från sina riktiga hem.

Den lilla gräsplätten utanför, var förtorkad och utbränd av solen.

.

Det fanns inget “shamba”,- grönsaksland, i närheten.

Likt en boskapsinhägnad, så omgavs hyddan av ett staket som var tillverkat av hagtornsgrenar.

Långt borta hörde flickan ljudet från en forsande flod.

Det enda som fanns inne i hyddan var några utslitna mattor, och buckliga kärl.

Den unga hustrun blev mycket besviken, men eftersom hon älskade sin man, så klagade hon inte, utan sade bara:

- Har du lite majs, bönor, eller potatis, så skall jag laga en måltid åt dig…

- Jag kommer nog snart att få mat, svarade hennes man.

- Men, envisades flickan, du måste väl ändå ha lite torkat kött någonstans.

- Som sagt, jag kommer snart att få mat, sade han och satte sig sedan i dörröppningen och vägrade säga någonting mer.

Flickan satte igång att städa upp i hyddan, vilken var smutsig som en svinstia.

Sent på eftermiddagen reste sig plötsligt hennes man upp, och gick ned längs vägen och fortsatte in i skogen.

.

Webbplatsens namn

Webbsajtens namn

.

Flickan ropade vädjande till honom att komma tillbaka, eftersom hon var rädd för farorna som lurade i skogen, men han svarade henne inte.

Och snart hade han försvunnit in bland träden.

Flickans Broder, som hållit sig gömd vid skogsbrynet, följde i hemlighet efter mannen.

Plötsligt såg han mannen stanna till på en liten äng, och gradvis förvandlas till en hyena.

Sedan kastade varelsen huvudet bakåt och började att yla.

Och pojken, som stod gömd bakom ett träd, hörde svarsylanden från när och fjärran.

Pojken förstod genast att hans syster hade blivit lurad till hyddan, för att demonen och hans fränder skulle kunna äta upp henne.

Så pojken sprang tillbaka till hyddan och berättade för sin syster vad han hade bevittnat.

Till en början så vägrade hon att tro på honom.

Men när hon tänkte på sin mans märkliga beteende, och sedan hörde hur en samling ylande hyenor närmade sig hyddan, så insåg hon att hon var tvungen att ta sin brors ord för sanning.

.

Eftersom de inte vågade försöka springa ifrån hyenorna så använde de hagtornsgrenarna i staketet som omgav hyddan, för att täcka för den lilla grindöppningen.

När djuren nådde fram till hyddan så upptäckte de att den var helt omgärdad av en mur med hagtornsgrenar.

Hyenorna morrade lömskt och började att stryka omkring utanför staketet.

Sedan hoppade demonen, som var större än någon annan hyena, över hagtornsmuren.

Pojken och hans syster hade gömt sig inne i hyddan och bundit fast dörren med några läderband.

Men hyenan slungade sig mot dörren gång på gång, och de insåg att den snart skulle ge vika.

Så de klättrade ut igenom det lilla fönstret på hyddans baksida, i samma ögonblick som besten vräkte sig in genom dörren.

De fick syn på ett träd, vars ena gren hängde inom räckhåll för dem.

- Nu måste vi klättra för våra liv, sade pojken.

.

Skräcksagans titel

“Bror och syster” – afrikansk folk- / skräcksaga

Skräcksagans titel

.

Hans syster hjälpte honom upp, eftersom han var den lättaste av dem.

Sedan lade han sig ned på grenen, sträckte ned en hand, och drog upp henne i trädet.

Ett ögonblick senare så upptäckte hyenan vad de hade tagit sig till; den klättrade upp på taket och försökte nå dem.

Men systern och brodern hade redan klättrat högt upp i trädet – och dit kunde besten inte följa dem.

Med ett tjut så hoppade hyenan tillbaka över staketet.

De andra hyenorma hade samlats i en cirkel nedanför trädet.

Ledda av demonen, så satte de igång att tugga sig igenom trädstammen med sina vassa tänder.

Precis när de bitit sig igenom stammen så hoppade pojken och flickan över till ett annat träd.

I samma ögonblick så föll det första trädet till marken med ett brak.

Hyenorna började genast att bita på stammen till deras nya träd, så snart blev de tvungna att ta sig över till ett tredje träd.

.

Detta pågick ända till gryningen, då de kom till ett träd, som växte alldeles intill den forsande floden.

Det fanns inga andra träd i närheten, och hyenorna hade redan bitit sig halvvägs in i stammen.

- Nu måste vi simma, ytbrast pojken.

Innan hans syster hann säga någonting, så föll trädet i floden med ett plask.

De började att simma mot den motsatta flodbanken.

Vilt morrande, kastade sig demonhyenan i vattnet, och tog upp jakten på dem.

De andra hyenorna sprang ylande fram och tillbaka längs flodkammen; de vågade inte ge sig ut i vattnet.

- Vi kan inte komma undan båda två ! Flämtade flickan.

Jag låter mig bli fångad, så kan du komma undan.

- Vi är nästan framme vid flodbanken ! Svarade hennes bror.

Fortsätt att simma !

I samma ögonblick som de kom fram till den sandiga flodbanken, så började solen att gå upp.

.

Webbsajtens namn

Webbsajtens namn

.

Demonhyenan antog en mänsklig gestalt igen; nu var det en lång ung man som simmade efter dem – men hans ögon glödde rovgirigt, och han morrade som ett vilddjur.

Brodern och systern började att kasta sten på honom, för att hindra honom från att komma upp på land.

Han röt hotfullt åt dem, men de fortsatte att kasta sten på honom, så att han inte kunde komma i närheten av dem.

Till slut så tröttnade han och började simma tillbaka mot den andra flodbanken.

Men hans krafter var på upphällningen, så han orkade inte stå emot den kraftiga strömmen, utan drogs med den och drunknade.

Pojken och flickan återvände hem till sin by, där de välkomnades varmt och innerligt av sina föräldrar.

Den lille pojken prisades för sitt mod, och berättelsen om deras hemska äventyr blev snart känd över hela landet.

.

SLUT

.

.

Vad tyckte du om sagan ? – Kommentera här

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=13416

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Levande begravd” – läs hela skräcksagan

..ibland även benämnd “För tidigt begravd”. Fritt översatt till svenska, från Edgar Allan Poes skräckromantiska/psykologiska novell “The Premature Burial”, publicerad år 1844. Länk till den engelskspråkiga versionen, längst ned på sidan.

.

Sammanfattning: Den anonyme berättaren i den här skräcksagan, lider av ett sjukdomssymptom som kallas Katalepsi, vilket betyder att man hamnar i ett slags dvala, med sänkt medvetandegrad och en stelnad kropp då och då. Berättaren är rädd för att vännerna skall misstolka Katalepsin, och tro att döden har inträtt, och därför kommer att begrava berättaren levande. Berättaren ger exempel på en del fall, där människor har blivit felbedömda som döda, och därför blivit begravda levande, och berättaren vidtar även en rad försiktighetsåtgärder, för att detta inte skall inträffa. Men något otäckt händer ändå mot slutet av sagan…

Skräcksagan är 7 (sju) kapitel lång.

.

1 kapitlet ( . . . . . . . )

.

Det finns vissa ämnen, som är av stort intresse, men som är alldeles för hemska för att legitimt kunna användas som litterärt stoff.

Dessa ämnen måste den rene romantikern ta avstånd ifrån, om han inte vill väcka anstöt eller motvilja.

Ämnena kan behandlas med anständighet, bara om de helgas eller stöds av sanningen.

Vi känner exempelvis spänning och intensiv “angenäm smärta”, när vi läser om “övergången av Berezina”*, jordbävningen i Lissabon*, pesten i London*, Bartolomei-massakern*, eller om de etthundratjugotre fångarna, som kvävdes i Calcuttas “Svarta hål”*.

Men i dessa skildringar är det verkligheten – fakta – historien, som ger spänning.

- Vore det fråga om rena påhitt, så skulle vi betrakta dem med avsky.

Jag har nämnt ett fåtal av de värsta och mest kända katastrofer som vi känner till,

i dessa fall är det både katastrofens art, och omfattning, som gör ett livligt intryck på fantasin.

Jag behöver väl inte påminna läsaren om att jag, ur det mänskliga eländets långa och kusliga katalog, kunde ha valt många enskilda exempel på djupare mänskligt lidande, än några av dessa väldiga, publika olyckor.

Det verkliga eländet – den svåraste plågan – är de enskildas, inte de mångas.

Att den hemskaste våndan, drabbar en människa ensam, och inte människan i grupp – må vi tacka den barmhärtige Guden för !

.

Att bli levande begravd, är otvivelaktigt den mest fruktansvärda olycka, som kan falla på en dödlig varelses lott.

Att detta ofta, mycket ofta*, fallit på människans lott, kan knappast förnekas, av tänkande människor.

Den gränslinje som skiljer livet från döden, är även i bästa fall, suddig och oklar.

- Vem kan säga var det ena slutar, och det andra tar vid ?

Vi vet att det finns sjukdomar som medför att alla synliga livsfunktioner upphör, men ändå rör det sig egentligen bara om ett avbrott, inte om ett totalt upphörande.

Det uppstår tillfälliga pauser i den obegripliga mekanismen.

Efter en viss tid, så sätter någon osynlig, gåtfull princip åter de magiska hjulen i rörelse, och rythmen kommer igång.

“Silverrepet” lossades inte för alltid*, – “Den gyllene skålen” var inte ohjälpligt sönderslagen*.

- Men var befann sig själen under tiden ?

Bortsett från den oundvikliga slutsatsen, att vissa orsaker, a priori*, måste få vissa följder, att de väl dokumenterade fallen av avbrutna livsfunktioner naturligen måste ge upphov till för tidiga begravningar, då och då,

- bortsett från detta, så föreligger både läkares och lekmäns erfarenheter, som ger direkta vittnesmål och bevis för att ett stort antal sådana begravningar faktiskt har ägt rum.

.

Titeln på skräcksagan

“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe /1844

Titeln på skräcksagan

.

2 kapitlet ( . . . . . . . )

.

Jag kunde vid behov, räkna upp åtminstone ett hundratal väl styrkta exempel.

Ett mycket remarkabelt fall, är kanske ännu färskt i läsarens minne.

Det inträffade för inte så länge sedan, i den närbelägna staden Baltimore, där det väckte stark, pinsam, och utbredd uppmärksamhet.

Hustrun till en av stadens mest aktade medborgare – advokat och kongressledamot – drabbades av en plötslig och oförklarlig sjukdom, som kom hennes skickliga läkare att stå helt handfallna.

Efter svåra lidanden, dog hon, – så trodde man åtminstone.

Ingen misstänkte, eller hade anledning att misstänka, att hon bara var skendöd.

Enligt alla vanliga, yttre tecken, så var hon död.

Ansiktsdragen blev stela och insjunkna,

läpparna som vanligt marmorbleka.

Ögonen utan glans. – Ingen kroppsvärme,

blodcirkulationen avstannad.

I tre dagar, så lät man kroppen förbli ovan jord, och under tiden stelnade kroppen totalt.

Därefter skyndades begravningen på, eftersom man fruktade att förruttnelsen snabbt skulle sätta in.

.

Kvinnan begravdes i släktens gravvalv, som sedan stod orört de tre följande åren.

Därefter så öppnades valvet för en sarkofag – men, vilken chock väntade inte den äkta mannen, som personligen öppnade dörren.

När de mäktiga port-halvorna svängde ut, föll ett skallrande vitklätt föremål i hans armar.

Det var hustruns skelett, i den ännu inte förmultnade svepningen.

En noggrann undersökning, gav vid handen att hon hade vaknat upp inom två dagar efter gravsättningen,

hennes våldsamma kamp inne i kistan, hade fått kistan att falla ned på golvet från sin sockel, eller hylla, och därvid slogs den sönder, och hustrun kunde ta sig ut.

En lampa som råkat bli kvarglömd, som då var full med olja, befanns nu vara tom, men det kunde ha berott på avdunstning.

På det översta trappsteget, som ledde ned i denna helvetets boning, låg ett stort stycke av kistan, vilket hon tydligen hade använt vid sina försök att påkalla uppmärksamhet, genom att banka på järndörren.

Under denna sysselsättning så hade hon antagligen svimmat, eller kanske dött av ren skräck, och då hon föll, hade svepningen fastnat i några utstickande järnornament på insidan.

I den ställningen så förblev hon, och i den upprätta ställningen, ruttnade hon också.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

År 1810 förekom ett fall i Frankrike, där en person blev levande begravd.

De beledsagande omständigheterna styrker verkligen påståendet, att sanningen ofta överträffar dikten.

Hjältinnan i historien var en mademoiselle Victorine Lafourcade, en ung flicka av förnäm familj, med sällsynt skönhet, och stor förmögenhet.

Bland hennes många uppvaktande kavaljerer, så fanns en viss Julien Bossuet, en fattig skriftställare och journalist från Paris.

Hans talanger och allmänna älskvärdhet hade tilltalat arvtagerskan, och hon tycks ha älskat honom uppriktigt,

men hennes bördsstolthet tvingade henne ändå att överge honom, varefter hon ingick äktenskap med en monsieur Renelle – bankir och diplomat med visst renommé.

Efter giftermålet så försummade emellertid denne herre sin hustru, och än värre, – han misshandlade henne.

Efter att ha tillbringat några olyckliga år med honom så dog hon, åtminstone var hennes tillstånd så likt döden, att det lurade alla som såg henne.

Hon begravdes – inte i ett valv, utan i en vanlig grav, i sin födelseby.

Full av förtvivlan, och fortfarande med ett hjärta som brann vid minnet av deras innerliga känslor, så reste hennes älskade från huvudstaden, till den avlägsna provins, där byn låg, i det romantiska syftet att gräva upp hennes kropp, och klippa en lock av hennes härliga hår.

Han når fram till graven…

.

Vid midnatt så får han kistan ur jorden, öppnar den, och är just i färd med att ta en lock, när han hejdas av att den älskade öppnar ögonen.

Hon hade alltså blivit levande begravd.

Livskraften hade inte helt ebbat ut, och hon väcktes av sin älskades smekningar, ur den letargi*, som man felaktigt tagit för döden.

Han bar henne, med nervös iver, till sitt vandrarhem, nere i byn.

Han använde vissa kraftiga stärkande medel, som han fått idén till tack vare omfattande medicinska studier.

Till slut så vaknade hon upp.

Hon kände igen sin räddare.

Hon blev kvar hos honom tills hon helt och fullt återvunnit hälsan.

Hennes kvinnohjärta var inte okänsligt, utan veknade inför denna sista lektion i kärlek.

Hon skänkte det alltså till Bossuet.

Hon återvände inte mer till sin make, utan hemlighöll sin uppståndelse för honom, och flydde till Amerika med sin älskare.

Tjugo år efteråt så reste de båda hem till Frankrike, övertygade om att hennes utseende, med tiden, hade blivit så förändrat, att hennes vänner omöjligen skulle känna igen henne.

De misstog sig dock, för redan vid första mötet, så kände faktiskt monseur Renelle igen sin hustru, och gjorde anspråk på henne.

.

Titeln på skräcksagan

“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe/1844

Titeln på skräcksagan

.

3 kapitlet ( . . . . . . . )

.

Hon avvisade hans anspråk, vägrade återvända till honom, och fick också rätt inför domstol, som med hänvisning till de många år som gått, och de säregna omständigheterna, menade att makens tidigare rättigheter upphävts.

Enligt den i Leipzig utgivna Kirurgiska Journalen, – en vetenskaplig tidskrift med stora förtjänster, som något amerikanskt förlag borde översätta och ge ut, så har det, för inte så länge sedan förekommit ett mycket beklämmande fall av liknande art.

En officer vid artilleriet, en jättelik karl med robust hälsa, kastades av en bångstyrig häst, fick en svår huvudskada, och blev omedelbart medvetslös.

Det var dock inget omfattande brott på skallen, och ingen överhängande fara ansågs föreligga.

En lyckad trepanering* genomfördes.

Han åderläts, och man vidtog normala åtgärder för hans tillfrisknande.

Dock sjönk han gradvis ned i en allt svårare dvala, och till slut så förklarade man honom död.

Det rådde varmt väder, och han begravdes i en oanständig hast, på en av de allmänna kyrkogårdarna.

Begravningen ägde rum en torsdag.

Påföljande söndag så var kyrkogården som vanligt till trängsel fylld med besökare, och omkring middagstid så utbröt stor upphetsning, sedan en bonde förklarat att han känt jorden röra sig när han suttit på officerens grav,

- precis som om någon därnere försökt komma upp.

.

Till en början var det ingen som fäste sig vid bondens utlåtanden, men då han, tydligt förfärad, och orubbligt envis, höll fast vid sin historia, så gjorde detta slutligen intryck på folkmassan.

Spadar anskaffades snabbt, och graven, som var skamligt grund, öppnades på några minuter, så att officerens huvud blev synligt.

Han föreföll död, men satt upprätt i kistan, vars lock han under sin våldsamma kamp, lyckades öppna på glänt.

Han forslades omedelbart till närmaste sjukhus, där han förklarades vara vid liv, men lida av syrebrist, på grund av kvävning.

Efter några timmar så vaknade han upp, kände igen personer ur sin bekantskapskrets, och talade i brutna satser om sina plågsamma upplevelser i graven.

Från vad han berättade, så stod det klart att han måste ha varit medveten om liv i mer än en timma, medan han låg begravd, – innan han miste medvetandet.

Graven hade fyllts mycket löst och slarvigt, med synnerligen porös jord, och därigenom hade det blivit en viss lufttillförsel.

Han hörde fotsteg från de förbipasserande över sig, och ansträngde sig för att i sin tur göra sig hörd.

Det var förmodligen oväsendet uppe på kyrkogården, sade han, som väckte honom från den djupa sömnen, men knappt hade han vaknat, förrän han blev medveten om sin hemska situation, i hela dess omfattning.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Det uppges att denna patient mådde bra, och var på väg att bli fullt återställd, då han föll offer för ett oskickligt medicinskt experiment.

Man använde sig av ett galvaniskt batteri, och han avled plötsligt i en av dessa extatiska krampanfall, som ibland följer av en sådan behandling.

Omnämnandet av det galvaniska batteriet, påminner mig om ett annat välkänt fall av samma slag, där dess användning visade sig vara ett effektivt medel för att återuppväcka en ung advokat i London, som legat begravd i två dagar.

Händelsen inträffade år 1831, och skapade på sin tid, stor sensation, varhelst den fördes på tal.

Patienten, en mr Edward Stapleton, hade avlidit, synbarligen av tyfus, men han uppvisade samtidigt en del onormala symptom, som väckte de berörda läkarnas nyfikenhet.

Vid hans skenbara frånfälle, så ombads hans vänner att gå med på en obduktion, men vännerna vägrade att ge sin tillåtelse.

Inför denna vägran, så beslöt läkarna – vilket inte är ovanligt – att gräva upp kroppen, och dissekera den i hemlighet, vid lämplig tidpunkt.

Det var heller inte svårt att träffa en överenskommelse, med några av de talrika liktjuvar, som finns i London,

och på den tredje natten efter begravningen, så grävdes det förmodade liket upp ur graven, som var åtta fot djup*, och liket forslades till operationssalen till ett privatsjukhus.

Ett ganska stort snitt hade redan gjorts i buken, när patientens friska och oangripna kropp, födde tanken att pröva det galvaniska batteriet.

.

Det ena försöket följde på det andra, med sedvanlig verkan, – ingenting avvikande kunde konstateras, utom att krampryckningarna vid ett par tillfällen, var ovanligt kraftiga.

Det blev sent.

Dagen skulle just gry, och man ansåg det till sist lämpligt att fortsätta med dissektionen.

Men en av studenterna, ville väldigt gärna pröva en egen teori, och envisades med att ansluta batteriet till en muskel i bröstet.

Ett snabbt ingrepp gjordes, och en sladd anslöts hastigt.

Då reste sig plötsligt patienten skyndsamt, men inte ryckigt från bordet, steg mitt ut på golvet, såg sig besvärat omkring några sekunder, och….. - talade.

Vad han sade, var obegripligt, men ord yttrades, och stavelserna var distinkta.

Då han talat, föll han tungt i golvet.

Några ögonblick så stod alla, paralyserade av förfäran – men behovet av snabba åtgärder, gav dem snabbt sinnesnärvaron tillbaka.

Man konstaterade att mr Stapleton levde, fast han var avsvimmad.

Han behandlades med eter*, vaknade upp, och återställdes till hälsan och till sina vänners sällskap, – de hade undanhållits vetskapen om hans uppvaknande, tills man inte längre behövde frukta något återfall.

.

Titeln på skräcksagan

“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe/1844

Titeln på skräcksagan

.

4 kapitlet ( . . . . . . . )

.

Man kan föreställa sig deras förundran, och hänryckta förvåning.

Det mest spännande och egendomliga med hela den här händelsen, är dock vad mr Stapleton. själv har meddelat.

Han förklarar att han inte vid någon tidpunkt, helt saknade medvetande – att han trögt och förvirrat, var medveten om allt som hände honom,

- från ögonblicket då han av läkarna förklarades död, tills dess att han svimmade på sjukhusgolvet.

“Jag lever”, var de obegripliga ord som han i sin nöd försökte få fram, då han blev klar över att lokalen där han befann sig, var en dissekeringssal*.

Man skulle utan vidare kunna mångfaldiga historier som dessa – men jag avstår – för vi behöver verkligen inte slå fast att förhastade begravningar förekommer.

När vi begrundar hur ytterst sällan vi av naturliga skäl har möjlighet att upptäcka dem, så måste vi erkänna att de förekommer, ofta utan vår vetskap.

Sanningen är den, att knappast någon begravningsplats kan röras, i något syfte, utan att man i viss omfattning träffar på skelett, vars ställningar ger anledning till de gruvligaste misstankar.

Misstanken i sig, må vara gruvlig – men att dömas till detta öde, måste vara ännu gruvligare.

Det kan, utan tvekan fastslås, att ingen händelse är så väl ägnad att inge djupaste bedrövelse – såväl kroppsligt som andligt, - som att bli begravd skendöd.

.

Det outhärdliga trycket på lungorna – den kvävande jordens fuktiga ångor – den hindrande liksvepningen – det trånga utrymmets stela famntag – den totala nattens mörker – tystnaden, som vore man nedsänkt i havet,

- likmasken, – erövraren vars närvaro inte kan ses, men kännas – allt detta, och så tankarna på luften och gräset där ovan, minnet av kära vänner, som skulle skynda till vår undsättning, medan man samtidigt vet att de aldrig kommer att upplysas om ens öde,

- vår tröstlösa lott, är densamma som de verkligen dödas – alla dessa funderingar tynger ett ännu klappande hjärta, inger en skrämmande outhärdlig fasa, som även den djärvaste fantasi måste skygga för.

Vi känner ingenting lika kvalfullt på denna jorden – vi kan inte drömma om något ens hälften så avskyvärt, i helvetets nedersta regioner.

Och således är alla skildringar av detta ämne, av djupt intresse, även om detta intresse genom ämnets helgd och fasa, i ärlighetens namn, är särskilt beroende av vår övertygelse om att det som skildras, är sant.

Det jag nu skall berätta, är vad jag själv känner till – hämtat ur min egen direkta personliga erfarenhet.

I flera år, har jag nu drabbats av den egendomliga sjukdom, som läkarna enats om att beteckna som Katalepsi, i brist på mer upplysande namn.

Fastän både den direkta orsaken, de omedelbara anlagen – och verkliga diagnosen – är ett mysterium, så är dess yttre och synliga kännetecken ganska väl kända.

Variationerna är huvudsakligen en fråga om gradskillnad.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Ibland ligger patienten bara en enstaka dag, eller ännu kortare tid i en sorts förstärkt letargi.

Han är medvetslös, och till det yttre orörlig, men hjärtslagen kan ännu svagt förnimmas.

Svag kroppsvärme bibehålles, och lätt färg stannar kvar, mitt på kinderna.

Sätter man en spegel för munnen, så kan man upptäcka vacklande ojämn lungverksamhet.

Vid andra tillfällen så kan transen sträcka sig över flera veckor – ja, till och med månader, medan den noggrannaste granskning, och de strängaste medicinska prov, inte lyckas fastställa någon påtaglig skillnad mellan den drabbades tillstånd, och verklig död, enligt vår uppfattning.

Vanligen så räddas han från att i förtid begravas, endast genom sina vänners kunskap om att han tidigare lidit av Katalepsi, och därav följande misstankar, samt framför allt av att förruttnelsen uteblir.

Lyckligtvis är sjukdomsförloppet sådant att stegringen inträder gradvis.

Dess första yttringar är markerade, men otvetydiga.

Anfallen blir efter hand mer och mer distinkta, och vart och ett, varar längre än det föregående.

Häri ligger det huvudsakliga skyddet mot att bli begravd.

Den olycklige, som skulle drabbas av en första attack med svårartat förlopp, vilket ibland inträffar, blev nog oundvikligen levande överlämnad åt graven.

Mitt eget fall, skilde sig inte på någon väsentlig punkt från de som anförts i medicinska handböcker.

.

Ibland försjönk jag sakta, utan synbar orsak, i ett tillstånd av halvdvala, eller halvsvimning,

och i detta tillstånd utan smärta, utan rörelseförmåga, och strängt taget utan tankeförmåga, förblev jag, tills sjukdomskrisen var över, och jag plötsligt återställdes med fullt fungerande sinnen igen.

Dock hade jag hela tiden haft ett trögt letargiskt medvetande om livet, och vilka som var närvarande vid min sjukbädd.

Vid andra tillfällen så drabbades jag snabbt och häftigt.

Jag blev sjuk, avdomnad, frusen och yr, och föll ned på stället.

Sedan var allt tomt, svart och tyst, – i veckor.

Tomheten blev mitt universum.

Total förintelse kunde inte vara mer än så.

Ur dessa senare anfall, brukade jag emellertid gradvis vakna till medvetenhet, med en långsamhet som stod i proportion till attackens plötslighet.

Precis som dagen gryr, för den vänlöse och hemlöse tiggaren, när han vankat på gatorna under långa ödsliga vinternätter,

- lika dröjande – lika trött – lika glatt, kom själens ljus tillbaka till mig.

Bortsett från tendenserna till trans, så föreföll mitt allmänna hälsotillstånd gott, och jag kunde heller inte märka att det påverkades överhuvudtaget, av den dominerande sjukdomen,

- om nu inte en viss egenhet som rörde min vanliga sömn, möjligen kunde betraktas som en sidoeffekt.

.

Titeln på skräcksagan

“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe/1844

Titeln på skräcksagan

.

5 kapitlet ( . . . . . . . )

.

När jag vaknade, hade jag nämligen aldrig full och omedelbar kontroll över mina sinnen, utan förblev både virrig och förbryllad i flera minuter, medan själsförmögenheterna i allmänhet, och mitt minne i synnerhet, var totalt ur spel.

I allt jag utstod, så förekom inget fysiskt lidande, men en gränslös andlig plåga.

Mina fantasier blev makabra.

Jag talade om “maskar, gravar och epitafier* “.

Jag försjönk i drömmar om döden, och tanken på att bli begravd som skendöd, upptog ständigt min hjärna.

Den kusliga fara som hotade mig, var en plåga, både dag och natt.

Under den förra, blev grubblerierna en svår pina, under den senare, än värre.

När det bistra mörkret spred sig över jorden, så skakades jag av dessa fasansfulla tankar – jag darrade som plymerna* på en likvagn.

När naturen inte längre orkade vaka, var det motvilligt som jag gick med på att sova – för jag rös inför tanken att jag vid uppvaknandet kunde befinna mig nere i en grav.

Och när jag sedan äntligen somnade, så var det blott för att ila in i en värld av spöken, där dessa tankar på graven, svävade med väldiga, svarta, allt överskuggande vingar.

.

Av de otaliga, dystra bilder, som red mig i drömmen, så väljer jag att presentera en enda.

Jag trodde mig vara försänkt i kataleptisk trans, av djupare och långvarigare art än vanligt.

Plötsligt så lades en iskall hand på min panna, och en otålig, kraxande röst, viskade orden:

“Stå upp!”, i mitt öra.

Jag satte mig upprätt.

Mörkret var totalt.

Jag kunde inte skymta den varelse som väckt mig.

Jag kunde inte erinra mig varken när jag fallit i trans, eller var jag då befann mig.

Medan jag förblev orörlig och strängt upptagen med försök att samla tankarna, så grep den kalla handen mig omilt om handleden, skakade den otåligt, och samma kraxande röst, sade om igen:

“Stå upp!” Befallde jag dig inte att stå upp ?”

“Och vem…”, frågade jag, “…är du ?”

“Jag har inget namn, i de regioner jag bebor.” Svarade rösten sorgset.

“Jag är dödlig, men är en demon.

Jag var obarmhärtig, men är medlidsam.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Du känner hur jag ryser.

Mina tänder skallrar när jag talar, men det är inte av nattkylan – det är av “natten utan slut”.

Men allt detta hemska, är outhärdligt.

Hur kan du bara sova lugnt ?

Jag kan inte vila för alla dessa skrik, från dem som är i stor vånda.

Dessa syner är mer än jag kan bära.

Res dig !

Kom med mig ut i den yttre natten, och låt mig avtäcka gravarna  för dig.

Är inte detta en sorgens anblick! - Se !”

Jag såg, och den osynliga varelsen som fortfarande höll fast min handled, lät hela mänsklighetens gravar öppnas,

- Från varenda en, så strömmade förruttnelsens svaga fosforljus, så att jag kunde skärskåda de innersta skrymslena, och där upptäcka de svepta liken som sov sin högtidliga, sorgsna sömn, tillsammans med maskarna.

Men ack och ve !

De som verkligen sov, var färre, många miljoner färre, än de som inte alls sov.

Och där märktes en svag rörelse, där var sorgen och oron allmänt utbredda, och ur djupet av dessa otaliga hål, hördes det vemodiga frasandet från de begravdas kläder.

.

Och bland dem som tycktes vila lugnt, såg jag ett stort antal som mer eller mindre ändrat ställning, de låg inte längre stelt och obekvämt, så som de blivit jordfästa.

Och medan jag betraktade allt detta, så sade rösten igen:

“Är inte detta – åh, är inte detta en ömklig syn ?”

Men innan jag kunde finna ord till svar, så hade varelsen släppt taget om min handled, fosforskenet slocknat, och gravarna stängts med plötslig våldsamhet, medan det ur dem, steg ett kaos av förtvivlade röster, som än en gång sade:

“Är inte detta – åh Gud, är inte detta en ömklig syn ?”

Fantasier som i likhet med dessa, dök upp om natten, sträckte ut sitt förfärliga inflytande, långt in på mina vakna timmar.

Mina nerver blev fullständigt söndertrasade, och jag föll offer för evinnerlig skräck.

Jag vågade inte rida, promenera, eller syssla med någon motion, som kunde föra mig hemifrån.

Jag vågade faktiskt inte längre avlägsna mig från den omedelbara närheten av de personer som kände min benägenhet för Katalepsi, för att inte drabbas av en av mina vanliga attacker, och bli begravd, innan någon tagit reda på i vilket tillstånd jag verkligen befann mig.

Jag tvivlade på mina käraste vänners omsorger, och trohet.

Jag fruktade att de, om någon trans varade längre än vanligt, skulle låta sig övertygas om att jag vore obotlig, förlorad.

.

Titeln på skräcksagan

“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe/1844

Titeln på skräcksagan

.

6 kapitlet ( . . . . . . . )

.

Jag gick till och med så långt att jag fruktade, att mina vänner skulle finna ett utdraget anfall, vara en tillräcklig ursäkt för att bli av med mig helt och hållet, eftersom jag ställde till med så mycket besvär.

De försökte förgäves lugna mig, genom de högtidligaste löften.

Jag avkrävde dem de heligaste eder, att de inte skulle begrava mig förrän kroppens upplösning framskridit så långt, att den inte längre kunde motverkas.

Och inte ens då, ville jag i min dödliga skräck, lyssna till förnuftet – jag vägrade att låta mig tröstas.

Jag vidtog en hel rad omständiga säkerhetsåtgärder.

Bland annat så lät jag bygga om släktens gravvalv, så att det lätt kunde öppnas inifrån.

- Ett mycket lätt tryck på en lång hävstång som gick långt in i valvet, skulle få järndörrarna att flyga upp.

Det ordnades så att luft och ljus, fick fritt tillträde, och behållare för mat och vatten, placerades inom omedelbart räckhåll för den kista, som var avsedd att ta emot mig.

Kistan försågs med varm och mjuk stoppning, och dessutom med ett lock, utformat enligt samma princip som valvdörren,

- dessutom fanns en fjädermekanism, som fungerade så att den svagaste kroppsrörelse skulle räcka för att bli utsläppt.

Förutom allt detta så hängdes en stor klocka upp på taket, klockrepet var så långt att det genom ett hål, nådde in i kistan, och där kunde det fästas vid likets ena hand.

.

Men ack, vad båtar människans vaksamhet mot ödet ?

Inte ens alla dessa välplanerade försiktighetsmått, räckte för att rädda den stackare som förutbestämts att bli levande begravd, från just detta lidande !

Den stund kom – då jag, liksom så ofta förr – befann mig på väg upp ur den totala medvetslösheten, mot att känna den första svaga obestämda livsaningen.

Steg för steg, långsamt som en sköldpadda, närmade sig själens grå gryning.

En domnad oro.

En apatisk, uthärdad, dov smärta.

Inga bekymmer – inget hopp – ingen ansträngning.

Så efter en lång intervall, ett sus i öronen, efter ännu längre väntan, en stickande, ilande känsla i extremiteterna, därpå en närmast evigt utdragen tidsrymd med angenäm vila,

medan de uppvaknande känslorna försöker omforma sig till tankar,

så ett kort återfall i intigheten, och till sist, – plötslig återhämtning.

Och slutligen en lätt darrning i ögonlocket,- fasans elektriska chock, dödlig och oklar, som sänder blodet i strömmar från tinningarna och ned till hjärtat.

Och nu kommer det första bestämda försöket att tänka.

Och nu den första ansträngningen att minnas.

Delvis framgångsrik, men snabbt förflyktigad.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Och nu har minnet återfått herraväldet så pass, att jag i någon mån är medveten om mitt tillstånd.

Jag anar att jag inte håller på att vakna ur en vanlig sömn.

Jag erinrar mig att jag brukar drabbas av Katalepsi.

Och nu överväldigas mitt sinne, som av en framrusande havsvåg, av den bistra faran – min värsta, kusligaste vanföreställning.

Några minuter medan den tanken fick grepp om mig, så låg jag orörlig.

Och varför ?

Jag kunde inte fatta mod att röra mig.

Jag vågade inte göra den ansträngning som skulle bekräfta mitt öde – ändå viskade något i mitt hjärta, att detta var sant.

Förtvivlan – som inget annat elände någonsin kunnat väcka – endast förtvivlan, förmådde mig efter lång obeslutsamhet att öppna mina tunga ögonlock.

Jag öppnade dem.

Det var mörkt – alldeles mörkt.

Jag visste att anfallet var över.

Jag visste att sjukdomens kulmen för länge sedan var förbi.

Jag visste att jag nu helt återfått min syn – och ändå var det mörkt – bäckmörkt,

- nu rådde den intensiva, totala natt, som varar evigt.

.

Jag försökte att skrika, – läpparna och den torra tungan gjorde en samfälld, krampaktig ansträngning,

- men inte ett ljud, kom ut ur de håliga lungorna, de trycktes ihop, som av ett bergs tyngd,

jag flämtade, och hjärtat bultade, för varje mödosamt andetag.

Käkens rörelser, under försöket att skrika, antydde att käken bundits upp, som är brukligt på döda.

Jag kände också att jag låg på något hårt, och att något liknande också tryckte mot kroppens sidor.

Hittills hade jag inte vågat röra på mina lemmar, men nu så slog jag häftigt uppåt med armarna, som legat utsträckta med korsade handleder.

De slog emot solitt trä, som fanns på mindre än sex tums* avstånd från mitt ansikte.

Jag kunde inte betvivla, att jag slutligen vilade i en kista.

Och nu så kom keruben* “Hopp” till mig i mitt gränslösa elände – för jag kom att tänka på mina försiktighetsmått.

Jag vred mig, och gjorde sporadiska försök att öppna locket.

Det ville inte rubba sig.

Jag trevade vid handlederna efter klockrepet, – det stod inte att finna.

Nu flydde all tröst sin kos, och den djupaste förtvivlan triumferade,

för det undgick inte min uppmärksamhet, att stoppningen som jag så omsorgsfullt förberett, även den saknades, och dessutom kände jag nu den säregna lukten av fuktig jord, i mina näsborrar.

.

Titeln på skräcksagan

“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe/1844

Titeln på skräcksagan

.

7 kapitlet ( . . . . . . . )

.

Slutsatsen var otvetydig.

Jag befann mig inte i valvet.

Jag hade fallit i trans, medan jag var hemifrån – medan jag vistades bland främlingar,

- när, eller hur kunde jag inte minnas – och det var dessa som begravt mig som en hund, – spikat in mig i en simpel kista – och sänkt mig djupt, djupt, och för evigt ned i någon vanlig, namnlös grav.

Medan denna hemska övertygelse trängde in i min själs innersta skrymslen, så försökte jag än en gång att skrika högt.

Och detta andra försök lyckades.

Ett långt, vilt, ihållande skrik, eller tjut, av ångest, ekade genom den underjordiska nattens riken.

“Nejmen, hallå där !” Svarade en barsk stämma.

“Vad i helvete nu då!” Sade en annan.

“Sluta med det där !” Sade en tredje.

“Vad menar du med att jama i den där stilen, som en galen katt ?” frågade en fjärde.

Därefter blev jag, i flera minuter fasthållen, och ordentligt omruskad av ett gäng råbarkade individer.

.

De väckte mig inte ur sömnen – för jag var klarvaken när jag skrek – men de fick mitt minne att återvända, helt och fullt.

Det här äventyret inträffade nära Richmond i Virginia.

I sällskap med en vän, hade jag gett mig ut på jakt längs floden James stränder.

Natten närmade sig, då vi överraskades av ett oväder.

En liten slup låg för ankar på floden, lastad med trädgårdsmylla.

Dess kajuta, erbjöd det enda skydd vi kunde få.

Där inrättade vi oss så gott vi kunde, för en natt ombord.

Jag sov i den ena av båtens två kojer – och kojerna i en sextio till sjuttio tons slup, kräver ingen närmare beskrivning.

Den som jag låg i, hade inga sängkläder alls.

Den var högst arton tum* bred.

Avståndet från kojens botten till däck, var precis lika stort.

Jag hade funnit det oerhört besvärligt att pressa mig ned i den.

Inte destå mindre, hade jag sovit gott – och hela min vision – för det var ingen dröm, och ingen mara som red mig, hade uppstått helt naturligt ur min belägenhet och mina fixa idéer, och från den svårighet jag har att väcka mina sinnen, särskilt att återfå minnet.

Det brukar dröja en lång stund efter uppvaknandet, vilket jag redan nämnt.

.

Bloggens titel

Bloggens titel

.

Karlarna som ruskade mig, var slupens besättning, och några arbetare som anställts för att lossa lasten.

Det var från lasten som jordlukten kom.

Bindan om käkarna var en silkesnäsduk, som jag bundit om huvudet då jag saknade min vanliga nattmössa.

Men den vånda jag kortvarigt utstått, var otvivelaktigt jämförlig med den i en verklig grav.

Det var vidrigt, det var ofattbart hemskt.

Men ur det onda, så kom något gott, denna yttersta fasa, åstadkom en oundviklig förändring i min själ.

Jag fick spänst, och gott humör.

Jag reste utomlands.

Jag motionerade energiskt.

Jag andades himlens fria luft.

Jag tänkte på andra ämnen än döden.

.

Jag slängde mina läkarböcker.

“Buchan” brände jag.

Jag läste inga “Nattankar”, inga svulstigheter om kyrkogårdar, inga spökhistorier, som denna.

Kort sagt, jag blev en ny människa, och levde ett mänskligt liv.

Från den minnesvärda natten, så avfärdade jag för evigt mina benhusfantasier.

De var inte så mycket en följd av mitt tillstånd, som själva dess upphov.

Det finns stunder, då vår sorgliga människovärld kan tyckas likna helvetet, även sedd med det nyktra förnuftets ögon.

Men människans fantasi, låter sig inte ostraffat utforskas in i minsta vrå.

Tyvärr, så kan inte gravens otaliga grymma fasor, betraktas som helt uppdiktade,

- men i likhet med demonerna, i vars sällskap Afrasiabos* färdades nedför Oxus*, så måste fantasierna sova, annars slukar de oss, de måste tillåtas sova, annars går vi under.

.

- SLUT -

.

Information om skräcksagan

Den här skräcksagan, “Levande begravd”, – “The Premature Burial”, är skriven av den amerikanske författaren Edgar Allan Poe (Född 1809, död 1849).

Skräcksagan publicerades för första gången i tidskriften “The Philadelphia Dollar Newspaper”, såsom flera andra av Poes berättelser.

Sagan har senare även blivit film och dataspel.

Temat för skräckisen, är “rädslan för att bli begraven levande”, och denna rädsla var stor i hela den västerländska kulturen under 1800-talet, och rädslan drog Poe nytta av, då han skrev denna ruskiga berättelse.

Edgar Allan Poes skräckromantiska/psykologiska noveller, så som denna till exempel, eller “Röda dödens mask”, eller “Huset Ushers undergång”, har inspirerat många senare författare, och Poe var med sina berättelser, med och utvecklade den europeiska och den amerikanska modernismen.

.

Lite ordförklaringar

*1Övergången av Berezina“. Här åsyftar Poe ett krigsslag, som ägde rum mellan den 26 och den 29 november år 1812, under de så kallade Napoleonkrigen. När Napoleons franska armé skulle gå ut ur Moskva, och över ett par broar över floden Berezina, i närheten av staden Borisov i dåvarande Ryssland (nuvarande Vitryssland), så anfölls den franska truppen av ryssarna, under ledning av fältmarskalk Michail Kutuzov. När Napoleon kom fram till Berezina, hade han en cirka 70.000 mannar stark trupp, men efter anfallet, så återstod endast cirka 40.000 mannar, vilket vissa experter anser inte vara så pjåkigt ändå.

*2Jordbävningen i Lissabon. Det skedde en kraftig jordbävning (nära 9 på Richterskalan), den 1 november år 1755, i havet nära Lissabon. Jordskalvets epicentrum låg cirka 200 kilometer sydväst om udden Kap Sankt Vincent, vid Algarvekusten. Jordbävningen i havet, orsakade både kraftiga skalv, tsunamier, och bränder som brann i flera dagar. Forskarna räknar med att mellan 30.000 och 40.000 av Lissabons dåvarande cirka 200.000 innevånare dog, och jordbävningen sargade Portugal svårt, och hämmade landet i dess strävan mot att bli en stormakt.

*3Pesten i London“, på engelska kallad “The Great Plague”, var en våldsam sjukdomsepidemi, som dödade cirka en femtedel (75.000 – 100.000 människor) av Londons befolkning, år 1665.

*4Bartolomei-massakern“, även kallad Bartolomeinatten, eller parisiska blodsbröllopet, syftar på en rad massakrer på franska protestanter, så kallade “Hugenotter”, som ägde rum i Paris, på natten mot den 24 augusti, år 1572. Man tror att själva namnet på massakern, härstammar från den bibliske aposteln Bartolomeus, och den 24 augusti, kallas just bartolomeidagen. Anfallet ägde rum i samband med bröllopet mellan Margareta av Valois (prinsessan av Frankrike, drottningen av Frankrike och Navarra), och Henrik av Navarra (kungen av Frankrike och Navarra), och en utlösande faktor var attentatet mot den protestantiske adelsmannen, Kung Karl den XII rådgivare, Gaspard de Coligny. Den katolska världen gladde sig över massakern, och Spaniens kung, Filip II, sade så här angående massakern:“Detta är den största glädjen i mitt liv.”

*5Calcuttas svarta hål. År 1756, attackerades den dåvarande brittiska kolonin Calcutta i östra Indien, av fursten nawaben av Murshidabad, Siraj-ud-daulah. Vid attacken så lyckades de flesta britter fly, men ett 140-tal britter fångades kvar, och blev instängda i en lufttät källare, -“Calcuttas svarta hål”. De flesta dog där av andnöd.

*6 “Silverrepet” och “Den gyllene skålen”. Här drar Poe förmodligen en parallell från Bibeln, ur Predikaren 12:6, där det lyder “ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder…”.

*7Många har blivit levande begravda“. Detta är ett faktum. Att bekanta till avlidna, och sjukvårdspersonal, har misstagit sig om att personer är döda, har hänt på riktigt, åtminstone hundratals gånger i historien. Kanske att införandet av EKG (elektrokardiografi), har varit ett bra steg mot att förhindra detta ?

*8 “Letargi“. = “Sömnsjuka”. Är ett medicinskt symptom med onormal psykisk trötthet och nedsättning av den mentala förmågan. Letargi ger en känsla av dvala, och kan innebära att man blir medvetslös. Letargi kan ha psykiska orsaker, exempelvis depression, men kan också utlösas av droger eller bakterier.

*9Trepanering. Detta märkliga ord, beskriver en behandlingsmetod där man genom att öppna ett hål i kraniet (skallbenet) försöker bota olika sjukdomar. Forskarna är lite osäkra på exakt vad syftet var, men vissa teorier menar att det kan ha varit för att släppa ut onda andar ur huvudet, alternativt för att tömma ur hjärnsubstans, eller för att göra andra medicinska åtgärder. Trepanation är mycket gammalt, och det användes redan under yngre stenåldern.

*108 fot djup. Detta motsvarar ett djup på ungefär 2,43 meter. En engelsk foot är cirka 30,48 centimeter. Enligt Rydaholmsalnen är en svensk fot något kortare, nämligen 29,69 centimeter.

*11Eter“. Medlet Eter, användes från år 1842, fram till 1950-talet av sjukvården som ett bedövnings- och sövningsmedel, vilket patienten fick andas in. Medlet droppades på en tygmask som hölls över mun och näsa. Hur djup patientens medvetslöshet var, kunde man bland annat avgöra på pupillernas storlek. I våra dagar använder man istället Sevofluran, Desfluran, och lustgas, som inhalationsgas. En av de första som behandlade med Eter, var den amerikanske landsortsläkaren Crawford Long, som använde det på en patient, inför en nackoperation.

*12Dissekeringssal“. Kallas ibland även för anatomisal. En sal, där man utför vetenskapliga studier av sjukdomsprocesser, genom att ta prover på vävnader, celler, molekyler, organ, och så vidare.

*13Epitafier“. (Ental=epitaf) Är minnestavlor med inskrifter, över döda personer. Man kan exempelvis hitta epitafierna i, eller utanför en kyrka. De kan vara gjorda i sten, trä, eller i metall, och de innehåller ofta en andaktsbild, och en avbildning av den döda, och dennas familj.

*14Plymerna på en likvagn“. Plymer, är en slags utsmyckning med fågelfjädrar, som man ibland förr dekorerade likvagnarna med.

*15Keruben Hopp“. En Kerub, är en änglavarelse, med djur- och människogestalt. Keruber påträffas i bibeln, i Hesekiels bok, men har också påträffats i fornorientaliska religioner. I senare kristen änglamytologi, är Keruben den näst högsta änglavarelsen, i rangordning efter Serafen.

*16Engelsk tum“. Detta är ett längdmått, som används i bygg- och snickeribranschen. Det är förmodligen ett mått av bredden på en manstumme. En engelsk tum brukar omvandlas till 2,54 centimeter.

*17Afrasiabos färdades nedför Oxus. Här kanske Edgar Allan Poe drar en liknelse från en händelse ur den antika iranska mytologin, där en hjälte och kung vid namn Afrasiabos (eller, Afrasiab) färdades nedför en stor flod som kallas Oxus, och som ligger i Centralasien ? Floden benämns även Amu-Darja, eller Amu River.

*18a priori“. Poe använder i denna saga begreppet “a priori”. Begreppet kan ha flera olika betydelser, men just i det här sammanhanget, när berättaren diskuterar sannolikheten att man skall bli levande begravd, så menar kanske Poe, “en självklarhet”, eller “det förstår väl alla”, eller “det är en allmän sanning” ?

(Fakta från “Kunskapens bok”, “Bonniers stora lexikon”, och “Wikipedia”.)

.

Kända citat om döden:

Där DU är, är inte döden. Där döden är, är inte DU.

(Ur boken “Bevingat”, Jacob Segerström förlags AB)

.

Döden är blott ett slag av livets hjärta

(Arne Nyman, ur “Lyckans lexikon”)

.

- “Vill du ha lite mer blomkål ?” – “Nä, hellre döden”, sa Lillebror

(Astrid Lindgren, ur “Lyckans lexikon”)

.

.

Recension av “Levande begravd”, på Helsingborgs dagblad, HÄR

http://hd.se/kultur/boken/2007/10/05/verklig-skraeck-av-maestaren-poe/

.

En recension till, på Dagens Nyheters websajt, HÄR

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/cellskrack-av-tredje-graden?rm=print

.

Läs en annan översättning av sagan i bokform, i en pdf-fil, HÄR

http://www.larare.at/svenska/texter/06.romantiken/poe_levande_begravd_novell.pdf

.

Kommentera faktafel i artikeln, HÄR

.

Läs hela skräcksagan “The Premature Burial” på engelska, HÄR

http://classiclit.about.com/library/bl-etexts/eapoe/bl-eapoe-premature.htm

.

.

Gå ut till en sökmotor ?

.

IxquickExcite….Duck Duck Go….BingYippy Google Ask



Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=14447

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Huset Ushers undergång” – hela skräcksagan

..även kallad “Huset Ushers fall”. Översatt till svenska, från Edgar Allan Poes psykologiska/mörkromantiska skräcknovell “The Fall of the House of Usher”, skriven i nygotisk stil, under den viktorianska eran, år 1839. Länk till den amerikanska originalsagan, längst ned på sidan.

.

Sammanfattning: Den anonyme berättaren besöker i denna skräcknovell, en barndomskamrat, som bor i ett gammalt spöklikt hus invid en tjärn. Roderick Usher, som ägaren till huset heter, lider av diverse psykiska åkommor, och dessa åkommor, i kombination med det dystra huset, den igenslammade tjärnen, gravkammaren, fullmånen, samt det som inträffar med Roderick Ushers tvillingsyster lady Madeline, gör att denna skräcksaga blir rätt så kuslig…

.

Utskriftsversion HÄR…..Mobilversion HÄR

.

Så här lång är novellen:

( . . . . . . . . )

8 kapitel ( 3 meter ) Lästid: Cirka 50 minuter



.

Förord:

Hans hjärta – en svävande luta,

den klingar, så snart man vidrör den.

( Pierre-Jean de Béranger )

.

1  kapitlet ( . / . . . . . . . ) av 8

.

Under en lång, mörk och ljudlös höstdag, detta år, molnen stod tryckande låga, hade jag färdats ensam, till häst, genom ett synnerligen melankoliskt landskap.

När skuggorna blev långa fram emot aftonen, kunde jag äntligen skymta familjen Ushers sorgsna boning.

Jag vet inte hur det kom sig, men vid första anblicken av byggnaden, upplevde jag en dunkel förnimmelse av nedstämdhet.

Jag säger, och jag menar nedstämdhet.

Känslan lättades inte av de fantasifulla och halvvägs njutbara intryck som själen kan omkläda de mest ödsliga och avskräckande naturbilder i.

Jag betraktade scenen framför mina ögon,

- det ensliga huset, mitt i ödemarken – de nakna murarna – fönster som liknade ögonhålor,

- några vissna klängväxter,

- ett par vita, murkna trädstammar,

jag såg scenen med en sådan total beklämning som jag bara kan jämföra med bakruset efter en opiumdröm,

- det bittra återfallet till vardagen – det avskyvärda ögonblicket då slöjan faller…

Jag frös, jag kände modet sjunka, jag mådde illa,

- det var en oförlöst tanketorka som jag inte kunde omforma till någonting storslaget, hur jag än plågade min inbillningskraft.
.

.Vad var det… - jag stannade upp för att tänka igenom det – … Vad var det som oroade mig så, när jag begrundade Ushers hus ?

Det var en gåta som jag inte kunde lösa.

Inte heller kunde jag få grepp om de töckenaktiga infall, som trängdes kring mig under tiden.

Jag fick tillgripa den otillfredställande lösningen, att det nog finns kombinationer av vanliga naturföreteelser som har makt att påverka oss i den riktningen, men att vi än så länge inte kan analysera den makten.

Det var tänkbart, sade jag mig, att man bara behövde flytta om enskildheterna i landskapet en liten smula för att dämpa, eller rent av tillintetgöra den tröstlösa stämningen.

Jag prövade min teori, genom att en stund binda hästen vid ett utav träden kring den mörka damm, eller sjö, som låg nära huset, och granska huset ur spegelperspektiv,

- men min rysning blev ännu kraftigare än förut när jag nu såg den omfattande, omvända scenen, med de grå vattenväxterna, de spöklika trädstammarna, och de blinda, ögonliknande fönstren.

Och ändå var det i denna dystra boning som jag tänkte slå mig ned ett par veckor.

Ägaren, Roderick Usher, hade hört till mina bästa vänner en gång i unga år, men vi hade inte setts på åtskillig tid nu.

Ett brev från honom hade emellertid letat sig bort till min avlägsna tillflyktsort,

- ett enträget, uppjagat brev, som inte gav mig annat val än att uppsöka honom personligen.

.

Info om sagan

Titel: “Huset Ushers undergång” / “The Fall of the House of Usher” / Författare: Edgar Allan Poe / Land: Amerika / Stil: Nygotisk skräcknovell / Utgiven: 1839 i “Burton´s Gentleman´s Magazine”

.

.

2 kapitlet (. . / . . . . . .) av 8

.

Hans rader vittnade om själslig och kroppslig ohälsa, och om ett uppriktigt behov av att råka mig, som varit hans bästa och faktiskt enda vän.

Sällskapet med mig skulle kanske kunna lindra hans sjukdom ?

Det var sättet att säga det på, mer än det han sade, samt känslan av att det var en hjärtesak för honom, som gjorde att jag inte fick tveka.

Jag hörsammade genast hans kallelse, fast jag fortfarande tyckte att den var besynnerlig.

Fastän vi som pojkar hade stått varandra nära så visste jag inte mycket om min vän.

Hans tillbakadragenhet gick nästan till överdrift, och låg djupt ingrodd i hans väsen.

Jag var på det klara med att hans förfäder hade sysslat med hemliga konster, och under senare tider ägnat sig åt frikostig men diskret välgörenhet.

Framförallt hade de lidelsefullt ägnat sig åt musiken, – mera åt ett nytt och invecklat tonspråk, än det allmänt vedertagna.

Jag kände också till det märkliga faktum, att den aktade familjen Usher aldrig hade avsatt någon sidogren, – med andra ord, så löpte släktlinjen i rakt nedåtstigande led.

Det var denna brist på utgreningar, som bidrog till att familjen, och deras bostad, påverkat varandra under tidens lopp.

Släktdragen hade renodlats, under samma takås, – från far till son.
.
.

.

Och bönderna i trakten, de använde alltid det svävande uttrycket “Huset Usher”, som kunde syfta på både huset, och på dem som bodde där.

Jag har sagt, att den enda effekten av mitt barnsliga experiment – att blicka ned i dammen – hade varit att min första märkligt negativa reaktion, blev fördjupad.

Säkert är, att medvetandet om min egen snabbt växande tro på någonting övernaturligt, – för vad skall man annars kalla mitt intryck av huset – i sin tur påskyndade själva den snabba tillväxten.

Jag har länge känt till denna paradoxala lag, beträffande alla känslor, som bottnar i skräck.

Den kan ha varit uteslutande av det skälet som jag, när jag på nytt lyfte blicken mot själva huset, från dess spegling i dammen, fick en ny och egendomlig föreställning i min hjärna,

- en föreställning som faktiskt var så löjeväckande att jag bara nämner den för att visa hur kraftigt jag påverkades av de sinnesintryck som belägrade mig.

Jag hade hetsat upp min inbillning så till den grad, att jag faktiskt tyckte mig se att det, runt hus och egendom, utbredde sig en särskild atmosfär.

Atmosfären tycktes inte ha någonting med luften att göra.

Atmosfären steg som en giftig ånga, – från de förvittrade träden och de grå murarna, och den tysta sjön, – en pestdimma, som var trög och blygrå, och synlig för blotta ögat.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Jag skakade mig fri ifrån det som måste ha varit rena drömmen, och granskade nu, med skärpa, själva byggnaden.

Det förhärskande intrycket, var ytterlig ålderdomlighet.

Murarna hade missfärgats av århundraden som dragit förbi.

Små fungi (svampväxter) täckte murytorna, och hängde som fina, trassliga vävslöjor ned från takskägget.

I övrigt hade ingen påfallande vanvård ödelagt huset.

Inga byggnadsstenar hade rasat – men man kunde se en kontrast, mellan den välbevarade helheten, och den förvittring som drabbat varje enskild sten.

Förvittringen påminde om träpaneler, som har fått ruttna i stillhet, i ett bortglömt valv, utan att vältas omkull av de vindar som rasat där ute.

Bortsett från dessa spår av omfattande sönderfall så fanns alltså ingenting i byggnaden som vittnade om vacklan, och obeständighet.

Jo, en skarpögd iakttagare, kunde möjligen ha urskilt en nästan osynlig spricka, som började uppe under taket, på husets framsida, och letade sig nedåt i ett sicksack-mönster innan den försvann i sjöns tröga vatten.

Medan jag observerade detta, så slog jag in på den korta ridvägen till huset.

En betjänt tog hand om min häst, och jag steg in under den stora hallens gotiska valv.

En lakej, med smygande gång, förde mig, under tystnad, genom många invecklade gångar och vrår, till sin husbondes studio.

.

Mycket av det som mitt öga fångade upp på vägen, bidrog till de vaga stämningar som jag redan nämnt.

Föremålen omkring mig, var i sig, inte så egendomliga.

Från min egen barndom, var jag van vid liknande snidade träbjälkar, mörka väggbonader, och fantastiska souvenirer, från bortglömda fältslag.

Men jag kunde inte undgå att häpna över de nya fantasier, som också välbekanta föremål, väckte till liv inom mig.

I en av trapporna så mötte jag familjeläkaren.

Hans drag – tycktes det mig – var en blandning av bakslughet, och oförställd rådlöshet.

Han skälvde till, när jag dök upp framför honom, men han försvann sedan utan ett ord.

Lakejen slog upp en dörr, och visade mig in till sin husbonde.

Rummet var stort, och mycket högt i tak.

Fönstren var långsmala, och spetsbågade.

De satt så högt ovanför det svarta ekgolvet, att man omöjligt kunde nå dem inifrån rummet.

De gallerförsedda små rutorna, släppte in ett svagt purpursken, som gjorde det möjligt att urskilja åtminstone de mer iögonfallande föremålen i närheten.

Ögat strävade däremot förgäves efter att tränga in i kammarens avlägsna vinklar och vrår, eller att nå upp till det välvda och genombrutna taket.

.

Info om sagan

Titel: “Huset Ushers undergång” / “The Fall of the House of Usher” / Författare: Edgar Allan Poe /Land: Amerika / Stil: Nygotisk skräcknovell / Utgiven: 1839 i “Burton´s Gentleman´s Magazine”

.

.

3 kapitlet (. . . / . . . . .) av 8

.

Ned, längs väggarna, hängde det mörka draperier.

Möblemanget föreföll vara riktigt, obekvämt, antikt, och nednött.

Ett antal böcker och musikinstrument låg kringströdda överallt, men lyckades inte ge liv åt sceneriet.

Jag tyckte mig andas in en luft som var sammansatt av sorg och saknad.

En stämning av djup och oåterkallelig dysterhet, genomsyrade allt.

Vid min entré, så reste Usher sig från soffan, där han legat utsträckt i sin fulla längd, och hälsade mig med en livlig värme, där jag tyckte mig spåra en överdriven hjärtlighet,

- en uttråkad världsmans tillgjorda ansträngning.

En enda blick på hans ansikte, övertygade mig om att han var fullt uppriktig.

Vi slog oss ned.

Han teg en stund, och jag såg på hans ansikte med en känsla av medlidande och bävan.

Aldrig har en man åldrats så fruktansvärt, och på så kort tid, som Roderick Usher.

Det var med stort besvär, som jag kunde godta att den bleka varelsen framför mig var identisk med mina första ungdomsårs gode vän.
.

.

Emellertid så hade hans yttre alltid varit påfallande,

- en likblek hy, stora och fuktiga ögon med ojämförlig glans, läpparna något smala och mycket bleka, men ädelt buktade,

- en utsökt, lätt semitisk näsa, men med ovanligt breda näsborrar för den typen,

- en välformad haka, som med sin vekhet, vittnade om bristande moralisk energi, ett hår så tunt och blekt, så som spindelväv.

Dessa drag, i förening med en skalle som vidgades till ovanlig bredd ovanför tinningarna, bildade ett ansikte som man inte glömde så lätt.

Men nu, när dessa tidigt förefintliga drag hade betonats och överdrivits, hade helhetsintrycket förändrats så pass att jag först greps av tvivel om vem jag talade med.

Huden hade nu en spöklik glans, – ögonens skimmer hade fått en ovärldslighet i sig, som verkligen skrämde upp mig.

Det mjuka håret hade tillåtits växa sig ovårdat, och svävade mer än föll över hans ansikte, vars uttryck präglades av en sådan arabeskartad gåtfullhet, att det inte kunde fogas in under vanliga mänskliga begrepp.

Hans sätt var på en gång osammanhängande, och motsägelsefullt.

Jag märkte att detta kom sig av att han på skilda sätt försökte dölja en återkommande skälvning, – en häftig, nervös upprördhet.

Jag hade varit förberedd på något i den riktningen, både av hans brev, och av vissa barndomsminnen.

Nu stärktes intrycken av hans temperament, och egenartade fysik.

Rörelserna var omväxlande livaktiga, omväxlande letargiska (trötta).

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Rösten var varierande, ifrån darrande obeslutsamhet, till en sorts enstavig självsäkerhet av det slag man kan stöta på hos hopplöst berusade personer, eller hos opiumrökare som just nått ett stadium av intensiv upphetsning.

Och det var med denna långsamma övertygelse, som han talade om syftet med mitt besök, och om sitt djupa behov av att få träffa mig igen; om den tröst och lindring han väntade sig av min närhet.

- Han talade utförligt om den bild han hade skapat sig av sin sjukdom.

Sjukdomen var, sade han, ärftligt betingad, och han hade förgäves försökt att finna bot för den.

Å andra sidan, tillade han omedelbart, så rörde det sig bara om en nervåkomma, som nog snart skulle bli bättre.

Den tog sig uttryck i onaturliga nervkittlingar.

Han redogjorde för dem i detalj.

Hans sätt att berätta, hade stark inverkan på mig, och några av berättelserna gjorde mig både intresserad och förbryllad.

Han led av sjukligt överdrivna sinnesintryck.

Den enda föda han stod ut med, måste vara menlös och okryddad.

Han kunde bara klä sig i speciellt lätta tyger.

Blomdoft gjorde honom beklämd.

.

Ögonen plågades av också mycket svaga ljuskällor, och det var bara ett fåtal ljud, särskilt från vissa stränginstrument, som inte fyllde honom med skräck.

Han var slav under sin skräck för själva skräcken, och, brukade han säga, “den dårskapen kommer att bli min undergång”.

Det är den, som blir mitt öde.

Jag fruktar inte framtida händelser – bara den skräck som de kommer att jaga upp, i mig.

Jag ryser vid tanken på fullkomligt bagatellartade händelser, som kommer att få ödesdiger inverkan på min upprörda själ.

Jag fruktar faktiskt inga faror i mitt liv, bara deras effekt på mitt psyke - skräcken.

I min nervsjuka ömkansvärda situation, så vet jag att den stund förr eller senare skall komma, då jag måste ge upp både liv och förstånd, i min kamp med denna bistra vålnad, – Skräcken.

Så småningom gav han mig oklara antydningar om en annan märklig sida av hans själstillstånd.

Han hade vidskepliga föreställningar om det hus som han bodde i, och som han nu inte hade lämnat på flera år.

Han nämnde ett inflytande, som utövade en stor makt över honom, men han uttryckte sig i så svävande ordalag, att det inte tjänar någonting till, att återge det här.

Detta inflytande, hängde samman med utformningen och substansen av hans ärvda gods.

.

Info om sagan

Titel: “Huset Ushers undergång” / “The Fall of the House of Usher” / Författare: Edgar Allan Poe /Land: Amerika / Stil: Nygotisk skräcknovell / Utgiven: 1839 i “Burton´s Gentleman´s Magazine”

.

.

4 kapitlet (. . . . / . . . .) av 8

.

Med tiden så hade det fått ett sådant grepp om honom, att de fysiska intrycken av torn och murar, och den dimmiga insjön som de speglade sig i, till slut hade kommit att påverka själva hans moraliska väsen.

Han erkände med stor tvekan att mycket av den särskilda dysterhet som jagade honom, hade en mer naturlig, påtaglig källa.

En älskad syster, som var hans enda umgänge sedan långa tider; hans enda släkting här på jorden…

Hennes bortgång, – sade han med en röst, som var så fylld av bitterhet att jag aldrig kan glömma den, – skulle lämna honom, som den siste av familjen Usher.

Medan han talade, gick lady Madeline (för, så kallades hon) sakta genom en avlägsen del av rummet, och hon försvann utan att ha lagt märke till min närvaro.

Jag betraktade henne med en djup förvåning, som också innehöll en del fruktan – och ändå kunde jag inte ge någon som helst förklaring till denna känsla.

Jag överfölls av en förlamande känsla, när jag följde henne med blicken.

När till sist en dörr stängdes efter henne, såg jag instinktivt och frågande på brodern, men han satt med ansiktet begravt i händerna,

- och jag kunde bara se en mer än vanlig blekhet, som hade spritt sig över hans utmärglade fingrar, mellan vilka många tårar sipprade fram.

Lady Madelines sjukdom hade länge gäckat de tillkallade läkarnas skicklighet.
.

En definitiv apati, ett sakta avtynande, samt ofta förekommande men snart övergående anfall av delvis kataleptisk (dvalliknande) natur, – så löd den ovanliga diagnosen.

Ända tills nu, hade hon tappert försökt att kämpa mot sin svaghet, och vägrat att lägga sig i sjuksängen;

men på kvällen samma dag jag kom, så dukade hon under för den förhärjande sjukdomen (vilket hennes bror på natten berättade för mig, med obeskrivlig rörelse),

- och jag fick veta att den skymt jag uppfångat av henne, antagligen var den sista – att jag aldrig mer skulle få se henne, åtminstone inte så länge hon levde.

Under de närmaste dagarna så nämnde varken Usher eller jag hennes namn, och jag gjorde allt för att skingra min väns svårmod.

Vi målade, eller läste tillsammans, eller också satt jag och lyssnade som i en dröm, till hans vilda improvisationer på gitarren.

Och medan en allt djupare förtrolighet, tillät mig att mer obehindrat tränga till djupet av hans själ, med dess större bitterhet,

insåg jag det fruktlösa i alla försök att liva upp ett sinne, varifrån mörkret liksom en inneboende positiv egenskap, vällde fram över alla föremål i den fysiska och psykiska världen, i en aldrig sinande flod av svårmod.

Jag skall alltid minnas de många stunder jag på detta sätt tillbringade i ensamheten, tillsammans med herren till Ushers hus.

Ändå skulle jag inte förmå mig att beskriva de studier, eller sysselsättningar, som han förmådde mig att delta i, eller hjälpte mig att tränga in i.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

En överspänd och sjuklig idealism, kastade ett förfärande ljus över allting.

Hans långa, improviserade klagosånger, kommer alltid att ljuda i mina öron.

Bland annat, har jag ett hemskt minne av en viss egendomlig förvrängning och förstärkning av “Von Webers” sista vals.

Bland de målningar som hans fruktbara fantasi ruvade över, – och som för varje nytt penseldrag övergick till något obestämbart, som framkallade rysningar hos mig, vilka blev ännu häftigare, genom att jag inte visste varför jag rös,

- bland dessa målningar, som fortfarande står inför min inre syn, finns det bara några få som jag kan beskriva i ord.

Genom den ytterliga enkelheten, genom nakenheten i sina teckningar, både fängslade, och skrämde han mig.

Om en dödlig någonsin har målat en tanke, så var det Roderick Usher.

Under de förhållanden som då rådde, framkallades, genom de rena abstraktioner som han skapade på duken, en häftig, olidlig skräck, som jag inte upplevde när jag betraktade den schweizisk-brittiske författaren och bildkonstnären Henry Fuselis visserligen glödande, men alltför konkreta fantasier.

Jag kan kanske förmedla ett, om än svagt begrepp i ord, av en av min väns fantastiska skapelser.

En liten tavla föreställde det inre av ett ofantligt långt, rektangulärt valv, eller tunnel, med låga väggar, som var släta, vita, och utan avbrott eller dekorationer.

.

Vissa detaljer framkallade emellertid intrycket, att denna håla låg djupt under jorden.

Där fanns ingen utgång någonstans, och ingen fackla eller någon annan ljuskälla syntes, men allt genomströmmades ändå av en flod starka ljusstrålar, som badade varje föremål i en spöklik och onaturlig glans.

Jag har redan nämnt hans onaturligt skarpa hörsel, som gjorde att han inte kunde tåla någon annan musik, än den som utfördes på vissa stränginstrument.

Kanske var det de trånga gränser, som inskränkte hans rörelseförmåga i detta avseende, som var upphovet till en stor del av den fantastiska karaktären i hans spel.

Men den brännande lättheten i hans stycken, kunde inte förklaras på samma sätt.

Både tonerna, och orden i hans vilda fantasier (han ackompanjerade ofta sitt spel med rimmade improvisationer), måste ha haft sin grund i denna själsliga koncentration, som jag redan har nämnt, och som man bara finner i vissa ögonblick av hög, konstlad anspänning.

Jag minns ännu orden, till en av dessa rhapsodier.

De gjorde kanske ett djupare intryck på mig när han sjöng dem, på grund av att jag i de egendomliga stroferna, för första gången tyckte mig ana att Usher insåg, att hans förnuft vacklade på sin stolta tron.

.

Info om sagan

Titel: “Huset Ushers undergång” / “The Fall of the House of Usher” / Författare: Edgar Allan Poe /Land: Amerika / Stil: Nygotisk skräcknovell / Utgiven: 1839 i “Burton´s Gentleman´s Magazine”

.

.

5 kapitlet (. . . . . / . . .) av 8

.

Verserna, som han kallade “Det hemsökta slottet”, löd ungefär så här:

.

I den grönaste av dalar,

fylld av änglars höga frid,

låg ett slott med gyllne salar,

i en halvt förgäten tid.

Det låg i Tankens kungarike,

i härlig grönska klätt,

och aldrig över slottets like,

serafen sina vingar brett.

Tonens guld- och purpurfanor

vajade i solens ljus -

uråldriga var slottets anor !

.

En munter vind, med ivrigt brus,

kring tinnar och flaggor svallar;

men sommarvindens lek är kort;

den smeker sönderfallna vallar

och flyger genom dalen bort.

.

När vandraren i nattens timma,

sig glömde kvar i denna dal,

han såg ur tvenne fönster glimma,

skimrande gestalter i dess sal.

Ljudet av en välstämd luta klingar,

i höga salens glans, och vid dess ton

gestalterna sig rör, i vida ringar,

kring härskaren på hög och praktfull tron.

.

Juveler och rubiner vilar,

i mäktig strålglans, över slottets port,

och genom porten ilar, ilar

som de i sekler redan gjort,

en grupp av ekon i en munter skara,

vars enda värv, vid detta glädjens hov

är att sjunga högt, och jubla bara,

med himmelsklara stämmor, härskarnas lov.

.

Men onda makters dystra skara,

mot slottet kom med väldigt gny;

Ack, låt oss sörja, gryningsljuset klara,

skall aldrig mer för härskarn gry.

Det höga slottets prakt, allt skönt där inne,

allt stort och skönt, all stilla frid,

är blott ett blekt och sällsamt minne,

från en för länge sedan svunnen tid.

.

Och vandrarna i nattens timma

ser nu i hemsk och blodröd glans,

det gamla slottets fönster glimma;

vid falsk musik i taktlös dans

sig mörka skepnader ohyggligt röra,

en störtflod brusar fram ur portens natt,

av gastar, som nu fyller vandrarnas öra,

med avgrundsskrik och hemska skratt.

.

.

Jag minns ännu de tankar som denna sång väckte hos oss, och ledde fram till att Usher framförde en åsikt som jag inte nämner så mycket för att den skulle vara originell - för även andra har haft den - som på grund av den envishet med vilken han höll fast vid den.

Det handlade i grova drag om växternas tankeförmåga.

I hans orediga fantasi, antog hans tanke emellertid en djärvare form, och omfattade också ibland det oorganiska riket.

Jag kan inte med ord beskriva styrkan i hans övertygelse, eller den iver, med vilken han framförde sin teori.

Hans övertygelse stod dock, som jag tidigare har antytt, i samband med de uråldriga stenarna i hans fäderneshem.

Villkoren för känsel och tankeförmåga hade här, trodde han, uppfyllts genom det sätt på vilket stenarna anordnats,

genom de svampväxter som betäckte den, och genom de döende träden som stod omkring huset,

- framför allt genom att detta har pågått så länge, och att tjärnens stillastående vatten, hade speglat allt detta, under så många år.

Detta bevisades, sade han – och detta gjorde mig häpen – genom den gradvisa förtätningen av en atmosfär, som bara fanns på den här platsen.

Man kunde se resultatet, tillade han, på det tysta men betydelsefulla och förfärliga inflytande, som under sekler hade format hans släkts öden, och som nu gjorde honom till den jag såg framför mig – till den han var.

.

Våra böcker – de böcker som under många år hade utgjort en stor del av sjuklingens andliga tillvaro – var, som man lätt kan föreställa sig, i sträng överensstämmelse med denna åsikt.

Vi läste tillsammans i sådana arbeten som “Ververt och Chartreuse” av Gresset, “Belphegor” av Machiavelli; “Himmel och helvete”, av Swedenborg;

“Niels Klims underjordska resa” av Ludvig Holberg;

Robert Fluds, Jean D´Indagines, och De la Chambres “kiromanti”, “Resan till det blå fjärran” av Tieck, och “Solstaten” av Campanella.

En favoritbok var en liten oktavupplaga av “Directorium Inquisitorium”, av dominikanermunken Eymeric de Gironne;

och i “Pomponius Mela”, fanns stycken som behandlade de gamla afrikanska satyrerna, och egipanerna, som Usher kunde sitta och fantisera över, i timmar.

Hans främsta nöje, var emellertid att läsa en synnerligen sällsynt och egendomlig bok, i kvartoformat, en glömd kyrkas handbok“Vigiliae Mortuorum secundum Chorum Ecclesiae Maguntinae”.

Jag kunde inte låta bli att tänka på den sällsamma ritual, som beskrivs i detta verk, och dess sannolika inflytande på min tungsinte vän, när han en kväll helt plötsligt meddelade mig att lady Madeline inte längre levde,

- samt att han, tills begravningen ägde rum om fjorton dagar, tänkte förvara hennes lik i ett av de många valven i byggnadens huvudkropp.

Det världsliga skäl han angav för denna ovanliga åtgärd, var emellertid sådant, att jag inte ansåg mig kunna motsätta mig det.

.

Info om sagan

Titel: “Huset Ushers undergång” / “The Fall of the House of Usher” / Författare: Edgar Allan Poe /Land: Amerika / Stil: Nygotisk skräcknovell / Utgiven: 1839 i “Burton´s Gentleman´s Magazine”

.

.

6 kapitlet (. . . . . . / . .) av 8

.

Han sade att han hade beslutat sig för detta, på grund av hennes ovanliga sjukdom, på grund av att läkaren hade önskat det, och på grund av att familjegraven låg så avlägset och öppet.

Jag kan inte förneka, att när jag drog mig till minnes det hotfulla utseendet hos den man, som jag vid min ankomst mötte i trappan, kände jag ingen önskan att motsätta mig ett försiktighetsmått, som i alla händelser var oskadligt, och inte på något sätt onaturligt.

På Ushers begäran, hjälpte jag honom personligen med arrangemangen, för den tillfälliga gravsättningen.

Sedan kroppen lagts i kistan, bar vi den ensamma, till dess vilorum.

Det valv, där vi placerade kistan – och som hade varit förseglat så länge att våra facklor, som flammade motvilligt i denna fuktiga luft, inte gav oss några större möjligheter att undersöka det – var litet, fuktigt, utan någon öppning där dagsljuset kunde tränga in, och låg mycket djupt, rakt under den del av byggnaden, där mitt eget sovrum var beläget.

Någon gång, för länge sedan, hade det uppenbarligen använts som en fängelsehåla, av värsta slag, och under senare tid, till förvaring av krut och andra lättantändliga ämnen, eftersom en del av golvet och alla murarna i den långa valvgång som ledde dit, var omsorgsfullt beklädda med kopparplåtar.

Den massiva järndörren, hade också varit skyddad på samma sätt; dess ofantliga tyngd frambringade ett genomträngande gnisslande ljud, när den vred sig på sina hakar.

Efter att vi hade ställt ifrån oss vår sorgliga börda på ett par bockar i denna fasans boning, drog vi det ännu inte tillskruvade kistlocket åt sidan, och betraktade den dödas ansikte.

.

För första gången observerade jag nu en slående likhet mellan brodern och systern,

- och Usher, som kanske gissade sig till mina tankar, mumlade att de båda hade varit tvillingar och att ett knappt fattbart samförstånd alltid hade rått mellan dem.

Trots det, så betraktade vi inte den döda särskilt länge, eftersom vi inte kunde se henne utan skräck.

Den sjukdom som hade dödat henne i blomman av hennes ålder, hade, som vanligt vid sjukdomar av allvarlig kataleptisk (dvalliknande) natur, lämnat skenbilden av en lätt rodnad på bröst och ansikte, och det misstänkt dröjande leende kring läpparna, som är så förfärligt i döden.

Vi lade åter på locket och skruvade fast det, och efter att ordentligt ha låst järndörren, så återvände vi mödosamt till de föga mindre dystra rummen, i husets övre del.

Och nu, när några dagar av bitter sorg hade förflutit, så inträdde en märklig förändring i min väns sinnestillstånd.

Hans vanliga uppträdande var försvunnet.

Han försummade eller glömde sina vanliga sysselsättningar.

Han skyndade fram och åter, i de olika rummen, med oregelbundna och mållösa steg.

Blekheten i hans ansikte hade om möjligt blivit ännu mer spöklik, medan ögonen hade förlorat all sin glans.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Hans röst lät inte längre beslöjad, så som den tidigare ibland gjort; nu karakteriserades hans röst i allmänhet av ett häftigt vibrerande ljud, liksom framsprunget ur en djup fasa.

Det fanns tillfällen, när jag verkligen trodde att hans ständigt upprörda själ, kämpade med någon tryckande hemlighet, som han inte vågade avslöja.

Vid andra tillfällen så tillskrev jag allt detta en galen människas oförklarliga fixa idéer,

för jag såg honom långa stunder stå och stirra ut i tomma intet, med ett uttryck av djup koncentration i ansiktet,

- som om han lyssnade till något påhittat ljud.

Det är knappast förvånande att hans tillstånd skrämde mig – att det smittade mig.

Jag kände att jag sakta men säkert påverkades av hans egna fantastiska och starka vidskepelser.

När jag hade gått till sängs sent en kväll, på den sjunde eller åttonde dagen efter det att vi placerade lady Madelines kropp i källarvalvet, ansattes jag av dessa känslors fulla styrka.

Timmarna kröp långsamt fram, utan att jag fick en blund i ögonen.

Jag kämpade för att bortresonera den nervositet som fått makt över mig.

Jag försökte intala mig, att åtminstone större delen av det jag kände, var en följd av rummets dystra möblering,

- de mörka och illa medfarna draperierna, som sattes i rörelse av den växande stormens vindilar, och nu fladdrade fram och åter på väggarna, och frasade hemskt kring sängen.

.

Mina ansträngningar förblev fruktlösa.

Jag genomfors av en oemotståndlig rysning, och slutligen kände jag över hjärtat, en förhäxad tyngd av ytterlig, oförklarlig oro.

Jag skakade det av mig med en flämtning, satte mig häftigt upp i sängen, och såg mig upprört omkring i det mörka rummet.

Jag lyssnade – jag vet inte varför, om inte en instinkt tvingade mig – till vissa dova och obestämda ljud, som med långa mellanrum hördes någonstans ifrån, när stormen mojnade av.

Överväldigad av en oförklarlig, men ändå outhärdlig känsla av fasa, kastade jag hastigt på mig kläderna (för jag kände att jag inte skulle kunna sova mer den natten),

- och försökte rycka mig ur detta hemska tillstånd, genom att gå fram och tillbaka i rummet.

Jag hade inte gått många varv, förrän jag hörde lätta steg i en trappa i närheten.

Jag kände genast igen Ushers steg.

Ögonblicket därefter knackade han försiktigt på min dörr, och kom in med en lykta i handen.

Hans ansikte var som vanligt likblekt, och avtärt, men dessutom fanns i hans blick, ett slags vansinnig munterhet

- hela hans uppträdande utandades en uppenbart återhållen hysteri.

.

Info om sagan

Titel: “Huset Ushers undergång” / “The Fall of the House of Usher” / Författare: Edgar Allan Poe /Land: Amerika / Stil: Nygotisk skräcknovell / Utgiven: 1839 i “Burton´s Gentleman´s Magazine”

.

.

7 kapitlet (. . . . . . . / .) av 8
.


.

Jag blev förskräckt av hans utseende, men vad som helst var bättre än denna ensamhet, som så länge hade pinat mig, och jag välkomnade till och med hans närvaro som en lättnad.

“Har du alltså inte sett det ?” sade han häftigt, efter att en stund, tyst, ha sett sig omkring.

“Då har du alltså inte sett det ?

Men, du skall snart få se det !”

Med de orden skyddade han lyktans låga med handen, skyndade fram till ett av fönstren, och slog upp det så att stormen obehindrat kastade sig in.

Den rasande vinden som trängde in, lyfte oss nästan från golvet.

Det var verkligen en ovädersjagad, men ändå egendomligt vacker natt, som var enastående i sin vilda skönhet.

Uppenbarligen rasade en våldsam virvelstorm i närheten, för vinden kastade ofta häftigt om, och de täta molnen – som hängde så lågt att de snuddade vid byggnadens torn – hindrade oss inte från att observera hur de, likt levande varelser från alla håll, drevs in i varandra, utan att förflytta sig bort.

Jag säger, att hur täta molnen än var, så kunde vi ändå observera deras inbördes kamp,

- ändå uppfångade vi inte en skymt av månen, eller stjärnorna,

men undersidan av de väldiga, stormande moln-massorna, liksom alla föremål i närheten, glödde i det hemska återskenet från de svagt lysande och fullt synbara gasdunster, som omvärvde byggnaden.

.

“Du får inte… du skall inte se på det här !” Sade jag rysande till Usher, när jag med milt våld, förde honom från fönstret, till en stol.

“Detta, som förvirrar dig så mycket, är inget annat än vanliga elektriska fenomen, om de inte är en följd av tjärnens utdunstningar.

Låt oss stänga fönstret – luften är kall och farlig för dig.

Här är en av dina favoritromaner.

Jag läser och du hör på; och på det sättet kan vi fördriva den här ohyggliga natten.”

Den gamla volym jag hade tagit upp, var “Galne Trist”, av Sir Launcelot Canning;

men jag hade kallat den “en av Ushers favoritromaner” mer som ett dystert skämt än på allvar, för det fanns mycket litet i dess grova och fantasilösa mångordighet, som kunde tilltala min väns högstämda tankar.

Det var emellertid den enda bok som fanns till hands, och jag hade ett svagt hopp om att hans överkänslighet skulle lindras av den, just på grund av romanens ytterliga vanvett.

Om jag kunde döma efter den överspända fascination, med vilken han lyssnade, eller tycktes lyssna till berättelsen, kunde jag verkligen lyckönska mig till mitt val.

Jag hade kommit till det välkända stället i berättelsen, där huvudpersonen Ethelred, efter att förgäves, i frid, ha försökt att ta sig in i eremitens boning, gör sig beredd att tränga sig in med våld.

.

Som bekant så lyder romanen här, på detta sätt:

.

“Och Ethelred, som av naturen hade ett oförskräckt hjärta, och som nu dessutom kände sig mäkta stark och modig, av det myckna och starka vin han hade druckit, gav sig nu inte längre tid att språka med eremiten, som i sanning hade ett envist och ondskefullt sinnelag, utan då han kände regnet på sina axlar, och fruktade det tilltagande ovädret, lyfte han sin klubba, och slog hastigt ett hål i dörren, genom vilket han sträckte in sin stålbehandskade hand; och nu riste han väldeliga i dörren, och spräckte den, och sönderslet den helt och hållet, så att dånet från det torra och ihåligt ljudande trävirket ekade väldeliga genom hela skogen.”

.

Vid slutet av denna mening, så for jag förskräckt upp och gjorde en kort paus, för det tycktes mig, även om jag omedelbart antog att min fantasi hade skenat iväg med mig, som om jag otydligt från någon avlägsen del av byggnaden, uppfattade något som mycket väl kunde ha varit det svaga ekot av det buller, som Sir Launcelot så omständligt hade beskrivit.

Utan tvivel hade jag observerat detta ljud, endast på grund av att det nådde mig samtidigt som jag läste detta stycke i romanen, för mitt i detta oväsen, skramlet från fönstren, och stormens övriga buller, så fanns det knappast något i detta ljud, som skulle ha stört mig.

.

Jag läste vidare:

.

“Men Ethelred, denne bålde kämpe, vart mäkta vred och förvånad, när han trädde in genom dörren och inte fann något spår av den ondskefulle eremiten, utan i hans ställe en drake, obetäckt med fjäll, och hiskelig att skåda, och med en tunga av eld; och denna drake satt vakande framför ett palats av guld, med golv av silver, och på väggen hängde en glänsande kopparsköld, på vilken följande ord stod inristade:

Den som här inträder, segrat har med ära;

den som draken slår, han skall skölden bära.

Och Ethelred höjde sin klubba, och slog draken i huvudet, och den föll ned framför honom, och uppgav sin giftiga anda med ett skrik, så förfärande och skärande och tillika så starkt, att Ethelred var nödsakad att tillsluta sina öron med händerna vid dessa förfärliga ljud, vars like aldrig tidigare hörts…”

.

Här tystnade jag återigen, och nu med en känsla av skräck, för det kunde nu inte råda det minsta tvivel om att jag verkligen hörde, även om jag inte kunde säga varifrån, ett svagt och avlägset, men genomträngande, långt utdraget, och ovanligt gällt skrikande,

- eller gnisslande ljud, som helt motsvarade det som jag i min fantasi, hade föreställt mig som drakens onaturliga skrik i romanen.

Trots att jag var häpen, och uppfylld av tusen motstridiga känslor vid detta andra sammanträffande, så hade jag nog sinnesnärvaro att inte genom någon kommentar, öka min väns nervositet.

I stället för att som förut, sitta vänd mot mig, så hade han sakta vridit sin stol så, att han nu satt med ansiktet vänt mot dörren, vilket gjorde att jag bara delvis kunde urskilja hans drag,

- även om jag såg hans läppar skälva som om han mumlade något ohörbart.

Hans huvud hade sjunkit ned mot bröstet, men jag visste att han inte sov, för hans öga, som jag såg i profil, var vidöppet.

Även hans rörelser visade att han var klarvaken, för han vaggade sakta och oupphörligt fram och åter.

Efter att med en hastig blick, ha observerat detta, så läste jag vidare:

.

“Och sedan riddaren nu hade undgått drakens fasansfulla raseri, och han tänkt på kopparstölden och brytandet av den förtrollning som vilade över den, röjde han den döda draken ur vägen, och gick dristigt över slottets silvergolv, bort till den plats, där skölden hängde på väggen; dock hängde den inte kvar på sin plats tills han hunnit fram, utan föll med ett mäktigt och rysligt klingande buller, i golvet.”

.

8 kapitlet (. . . . . . . .) av 8 (sista kapitlet)
.


.

Jag hade knappt hunnit uttala dessa ord, förrän jag hörde, precis som om en kopparsköld hade fallit ned på ett silvergolv, ett tydligt, metalliskt dämpat klingande.

Jag rusade häftigt upp från min stol, men Usher lät sig inte hejdas i sin vaggande rörelse.

Hans ögon stirrade stelt rakt fram, och hans ansikte var som hugget i sten.

När jag lade min hand på hans axel, genomfors han dock av en häftig rysning, ett sjukligt småleende lekte kring hans läppar, och jag såg hur hans läppar rörde sig hastigt, som om han talade, utan att vara medveten om min närvaro.

Jag böjde mig ned över honom och lyckades slutligen uppfånga hans hemska ord.

“Inte heller höra det ? Jo, jag hör det och har hört det.

Länge, länge, länge – många minuter, många timmar, många dagar, har jag hört det, men jag vågade inte, åh, ha förbarmande med mig, olycklige !

- Jag vågade inte – jag vågade inte tala !

Vi har lagt henne levande i kistan !

Sade jag inte att mina sinnen var skarpa ?

Nu säger jag dig, att jag hörde hennes första svaga rörelser i kistan.

Jag hörde dem för många, många dagar sedan, men ändå vågade jag inte tala – jag vågade inte tala !

Och nu – i natt – Ethelred – ha ! Ha ! – Krossandet av eremitens dörr, och drakens dödsskrik, och sköldens klang.

- Säg hellre krossandet av hennes kista, och gnisslet av hennes fängelseports gångjärn, och hennes kamp i den kopparbeklädda valvgången !

Oh, vart skall jag fly ?

Är hon inte strax här ?

Hastar hon inte hit för att förebrå mig min brådska ?

Har jag inte hört hennes fotsteg i trappan ?

.

Kan jag nu inte tydligt höra hur tungt och förfärande hennes hjärta slår ?

Dåre !”

Här sprang han ursinnigt upp och skrek ut orden som om han var på väg att ge upp andan:

“Dåre! Jag säger dig att hon nu står utanför dörren !”

Som om det hade legat trolldom i hans övermänskligt starka rop, så öppnades i samma ögonblick den höga uråldriga panelen, mot vilken han pekade långsamt, sina tunga, ebenholtssvarta käftar.

Det var den instormande vindstötens verk – men där utanför stod lady Madeline av Ushers högresta gestalt i sin svepning.

Den vita likskruden var fläckad av blod, och spåren efter en förvirrad strid, syntes på hela hennes utmärglade kropp.

Ett ögonblick så stod hon darrande och raglande i dörröppningen,

- sedan föll hon, med ett svagt jämmerrop tungt in i rummet, och på brodern, och i sin våldsamma och slutgiltiga dödskamp, så drog hon honom med sig i fallet, som ett lik, och offret för de fasor, han hade förutsagt.

Jag flydde panikslagen från detta rum, och från denna byggnad.

Stormen rasade fortfarande lika ursinnigt, då jag galopperade över den gamla brovägen.

Plötsligt kastades en ojämn ljusstrimma längs vägen;

jag vände mig om i sadeln för att se varifrån ett så oväntat ljussken kunde komma, för bakom mig fanns bara det stora huset, och dess skuggor.

Skenet kom från den sjunkande, blodröda fullmånen, som nu lyste skarpt genom den förut knappt märkbara sprickan i muren, som jag redan har nämnt, och som löpte i sicksack från taket ned till grunden.

Medan jag betraktade sprickan så vidgades den hastigt, det kom en häftig vindstöt och hela månskivan träffade plötsligt min blick, det svindlade för mig när jag såg de väldiga murarna skilja sig,

- det hördes ett långt, häftigt dån, som från tusen vattenfall – och den djupa, mörka tjärnen vid mina fötter, slöt sig tyst och motvilligt över spillrorna av Ushers hus.

.

SLUTSLUTSLUTSLUTSLUTSLUTSLUTSLUTSLUT

.

.

Lite information om skräcksagan

“Huset Ushers Undergång” (på engelska = “The Fall of the House of Usher”) är skriven år 1839, av den amerikanske författaren Edgar Allan Poe (1809-1849).

Skräcknovellen, som anses vara en av världens mest inflytelserika noveller, publicerades först i den amerikanska publikationen “Burton´s Gentleman´s Magazine” (belägen i delstaten Philadelphia) i september år 1839, för vilken Poe var biträdande redaktör.

Som betalning för novellen fick Poe mottaga det ynkliga honoraret av 10 dollar ??? – Och ännu mindre fick Poe, när novellen år 1840, något reviderad, gavs ut i Poes novellantologi “Tales of the Grotesque and Arabesque”. – Då fick Poe endast några exemplar av boken, i ersättning.

Först erbjöd Edgar Allan Poe skräcknovellen till en periodisk tidskrift i Virginia, som hette “Southern Literary Messenger”, för vilken Poe hade arbetat som kritiker – men där blev novellen refuserad, på grund av att tidningens redaktör trodde att läsarna helst ville ha tysk litteratur istället för amerikansk.

“Huset Ushers undergång”, är ett exempel på verk, utgivna i den gotiska, mörka, romantiska skräckstilen, – en stil som anses ha inletts av den engelske författaren Horace Walpole, med sin skräcknovell “The Castle of Otranto”, från år 1764, – en stil som senare utvecklades av den tyske författaren E.T.A. Hoffman, och de engelska författarna Matthew Lewis och Ann Radcliffe, vilkas verk Poe också inspirerades av.

Men Edgar Allan Poe ses som en förnyare av den gotiska skräckgenren, och har lagt till själsliga, psykologiska aspekter i sina berättelser, och ofta placerat läsaren inne i det sjuka psykets tankevärld,

- och man skall komma ihåg att detta gjorde Poe, med en förvånande kunskap och elegans, långt innan den moderna psykologin hade kommit till.

Poe tog även bort de övernaturliga inslag, som var så vanliga i den gotiska skräckgenren under 1700-talet. Och av dessa anledningar benämns Edgar Allan Poe ibland som en nygotisk författare.

“Huset Ushers undergång”, är dessutom ett exempel på Edgar Allan Poes “Totalitet” – hans förmåga att göra varje moment i berättelsen relaterat och relevant.

.

Märkte du hur Poe spelar på läsarnas rädsla för att bli levande begravda, när Poe blandar in katalepsi (ett dvalliknande tillstånd) och letargi (sömnsjuka) i berättelsen, – två åkommor som skulle kunna misstolkas som döden, och som kan göra att man blir begravd levande – vilket ju också inträffar med tvillingsystern Madeline, i denna berättelse. Rädslan för att bli begravd levande, var stor i hela västerlandet, under 1800-talet.

Även rädslan för så kallade “irrbloss”, – ett fenomen som forskare tror härstammar från kemiska reaktioner i våtmarker och tjärnar, spelas ju an på här, då Roderick Usher och berättaren, förskräckta, blickar ut över tjärnen, från husets fönster.

Kritik mot Poe…

En del litteraturvetare har kritiserat Edgar Allan Poe, för att skriva skräcknoveller “för skräckens egen skull”, och för att Poe inte skulle “ha något hjärta”.

Detta medan andra kritiker, säger att Poe är en stor konstnär i det han skriver, och att Poe skriver med “Skräckens perfektion”, och med en dramatisk ironi, och strukturell symbolik.

- Avgör själv ?

Spridning till andra medier…

“Huset Ushers undergång” har filmatiserats flera gånger, bland annat av den franske filmregissören Jean Epstein, år 1928.

Novellen höll även på att bli till opera, då den fransk-judiske tonsättaren Claude Debussy planerade att göra en opera på sagans tema, men då Debussys egen död, den 25 mars 1918, tyvärr kom i vägen för slutförandet av projektet.

- Och kanhända har Edgar Allan Poe, med sin litteratur, inspirerat de amerikanska författarna Stephen King, och HP (Howard Phillips) Lovecraft ?

.

Ordförklaringar:

Ordet “De afrikanska satyrerna”, som Usher kunde sitta och fantisera om i timmar, är ett slags mytologiskt naturväsen, hälften man, hälften djur, som sades hemsöka berg och skogar.

Och i början av novellen så citerar Poe en fransk skald vid namn Pierre-Jean de Béranger (född 1780, död 1857). Denne skald var mycket populär i Frankrike, tack vare sina satiriska och lättsjungna visor, ofta skrivna i en småborgerlig ton. En av hans mer kända visor heter “Le Roi d´Yvetot” (Svenska: “Kungen av Yvetot”) från år 1813. Den visan handlar om ett makligt och gemytligt idealsamhälle. Bérangers visor har även kommit ut i Sverige, i översättning av den svenske skalden Carl Snoilsky.

(Faktakällor från “Wikipedia”, “Deras sista ord”, “Bevingade ord” och “Bonniers stora lexikon”.)

.

.

Känt citat om “rädsla”:

“Den som är rädd kan gå sjön omkring”

- Ur “Frithiofs saga” nr 18, av Esaias Tegnér

.

Känt citat om att “vänta på döden”:

“Jag väntar på döden, som man väntar på en dålig älskare som alltid kommer för sent till kärleksmöten”

Louis Aragon

.

Känt citat om “döden”:

“Herren hjälpe min stackars själ”

- Edgar Allan Poes sista ord, innan han dog, utfattig, i Baltimore år 1849

.

.

.

Länkar:

.

Få information om “Huset Ushers undergång”, på Wikipedia, HÄR

.

Läs några recensioner av skräcknovellen, HÄR

.

Läs en analys av “Huset Ushers undergång”, HÄR

.

Skriv vad DU tyckte om sagan, HÄR

.

Rita vad du känner för sagan,  HÄR

.

Läs det amerikanska originalet, HÄR

.

.

Gå ut till en sökmotor ?

.

Ask…..Excite…..Teoma….Wikipedia….Google….Bing….Yippy

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=13735

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Den förtvinade handen” – viktoriansk skräck

som handlar om godsägarhustrun Gertrude Lodge, som måste vidröra en hängd man, för att läka sin alltmer förtvinade hand. Översatt till svenska, från den brittiska skräcksagan “The Withered Arm”, skriven av Thomas Hardy år 1888. Länk till en dikt av Hardy, längst ned på sidan.

.

Så här lång är sagan, ungefär :

.

9 / 10   ( 1 _  _  _  _  _  _  _  _  __ 10)

.

Sammanfattning  HÄR / Utskriftsversion  HÄR

.

.

En ensam mjölkerska

Det var ett mejeri på åtta kor, och hela uppbådet av mjölkare,- både de vanliga, och de som kom till och från, var i arbete;

För trots att det bara var i början av april, så bestod betet helt och hållet av ängar, som brukade sättas under vatten,

och därför blev korna snabbt “stinna”, som det heter.

Klockan var ungefär sex på kvällen, och eftersom tre fjärdedelar av de stora, röda, fyrkantiga korna, redan hade mjölkats, så fick man tid över för lite samspråk.

- “Han skall föra hem sin brud i morgon, har jag hört. – De kom ända till Anglebury idag.”

Rösterna tycktes komma ur buken på en ko som hette Körsbär, men den som talade, var en mjölkerska vars ansikte var begravt i flanken på detta stillastående djur.

- “Är det någon som har sett henne ?” sade en annan röst.

Det kom ett nekande svar från den första.

- “Fast de säger att hon är en rosenkindad, buttig liten människa”, tillade hon;

____________

.

Och medan mjölkerskan talade, så vände hon på huvudet så att hon kunde kasta en blick förbi svansen på sin ko, och mot andra sidan av gårdstunet, där en mager, vissnande kvinna på trettio år, satt och mjölkade, lite avsides från de andra.

“Många år yngre än han”, tillfogade den andra, och kastade också en begrundande blick åt det hållet.

- “Hur gammal skulle du säga att han är, då ?”

- “Trettio eller så.”

- “Säg hellre fyrtio”, anslöt en gammal mjölkare i närheten.

Han var iförd ett långt vitt förkläde, och hade knutit fast hatten med brättena nedåt, så att han såg ut som en kvinna.

“Han föddes innan vår stora fördämning byggdes, och jag lyfte inte en karls lön på den tiden, – jag hämtade vatten där.”

Meningsutbytet blev så livligt, att ljudet av de strilande mjölkstrålarna kom ryckigt, tills en röst från en annan komage myndigt ropade:

- “Seså, vad i storturkens namn angår oss bonden Lodges ålder, eller hans nya fru ?

Jag måste betala honom nio pund om året i hyra, för varenda en av de här korna, sen må han eller hon vara hur gamla de vill.

.

Information om skräcksagan

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / Skriven år 1888

Information om skräcksagan

.

Fortsätt med arbetet, annars blir det mörkt innan vi är klara.

Solen har redan börjat gå ned.”

Den som talade, var mejeristen själv,- mjölkerskornas och männens arbetsgivare.

Inget mer sades öppet om bonden Lodges giftermål, men den första kvinnan mumlade i skydd av kon, till sin närmaste granne:

- “Det är tungt för hon”, – med syftning på den magra, slitna mjölkerska, som redan har nämnts.

- “Åh nej”, sade den andra. “Han har inte talat med Rhoda Brook på tid och evighet.”

När de var färdiga med mjölkningen, så tvättade de ämbaren och hängde upp dem på det mångarmade torkstället, vilket i enlighet med bruket, var förfärdigat av en skalad ekgren, som satts upprätt i jorden, och liknade ett kolossalt hjorthorn.

Därefter begav sig de flesta av dem hemåt, på olika vägar.

Den magra kvinnan, som inte hade deltagit i samtalet, fick sällskap av en pojke på ungefär tolv år, och tillsammans avlägsnade också de sig över fältet.

____________

.

Deras väg gick åt ett annat håll än de övrigas ,- till en avsides belägen plats, högt ovanför bevattningsängarna, inte långt ifrån början av Egdonheden, vars mörka konturer syntes på avstånd, när de närmade sig sitt hem.

- “De sade just, nere på tunet, att far din skall föra hem sin unga hustru från Anglebury i morgon”, yttrade kvinnan.

“Jag tänker skicka dig till marknaden efter några saker, och du möter dem säkert på vägen.”

- “Ja, mor”, sade pojken. “Så far har gift sig ?”

- “Ja… Du kan ta dig en titt på henne, om du verkligen får se henne, och så kan du sedan tala om för mig hurudan hon är.”

- “Ja, mor.”

- “Om hon är mörk eller ljus, och om hon är lång – lika lång som jag.

Och om hon ser ut att vara den sortens kvinna som har arbetat för brödfödan, eller som en som alltid har haft det bra, och aldrig gjort någonting och ser ut som en dam, vilket är vad jag antar att hon gör.”

- “Ja.”

De knegade uppför backen i skymningen, och gick in i stugan.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Den hade lerväggar, som otaliga regnväder hade försett med rännor och sänkor, så att inget av den ursprungliga släta ytan fanns kvar;

Och i halmtaket ovanför, så syntes här och där en sparre, likt ett ben som tränger fram ur huden.

Hon knäböjde i spiselvrån, framför två torvstycken, som hade lagts mot varandra, med ljungen inåt, och hon blåste på den glödheta askan, tills lågor slog upp från torven.

- “Ja”, återtog hon,  ”Se efter om hon är mörk eller ljus, och om du kan, så se efter om hennes händer är vita;

Om de inte är det, så se efter om de verkar som om de någonsin har gjort hushållsarbete, eller om de är mjölkerskehänder, som mina.”

Pojken lovade på nytt, men den här gången så var hans röst förströdd, och modern märkte inte att han hade tagit fram fickkniven, och skar ett hack i stolen med ryggstöd av bokträ.

.

Den unga hustrun

Vägen från Anglebury till Holmstoke är plan för det mesta, men det finns ett ställe, där en brant stigning uppåt, bryter monotonin.

Bönder på hemväg från den före detta köpingen, brukar färdas i trav resten av vägen, men gå till fots och leda hästen uppför den korta backen.

Följande afton, medan solen fortfarande lyste på himlen, så rullade en präktig gigg med citrongul vagnskorg och röda hjul, fram på den jämna landsvägen, bakom en stark märr.

Den som körde, var en odalman i sina bästa år, slätrakad som en skådespelare, och med den där blåröda färgtonen i hyn, som så ofta skänker behag åt en framgångsrik bondes anletsdrag, när han återvände hem efter lyckosamma affärer i staden.

Bredvid honom så satt en många år yngre kvinna – i själva verket nästan en flicka.

Hennes ansikte hade också frisk färg, men av ett helt annat slag – mjuk och snabbt övergående, som ljuset under en hög med rosenblad.

Få andra människor färdades där, för det var ingen huvudväg;

Och det långa, vita bandet av grus, som sträckte sig framför dem, låg öde, med undantag för en liten punkt, som knappt tycktes röra sig, och som slutligen visade sig vara en pojke, som förflyttade sig framåt i snigelfart, medan han ständigt såg sig om.

Det tunga byltet han bar på, tjänstgjorde som förevändning för, om än inte anledning, till hans sölighet.

.

Info om skräcksagan

“Den förtvinade handen” / The Withered Arm / Thomas Hardy

Info om skräcksagan

.

När den skumpande giggen saktade in vid foten av backen, så var fotgängaren bara några meter framför dem.

Han stödde bördan, genom att sätta ena handen på höften, vände sig om och såg rakt på bondens hustru, som om han ville läsa hennes innersta, samtidigt som han fortsatte att gå så att han höll sig jämsides med hästen.

Solen stod lågt på himlen, och lyste rakt i hennes ansikte, så att varje drag, nyans och kontur tydligt gick att urskilja, från näsborrens lilla båge, till färgen på ögonen.

Trots att bonden verkade förargad över pojkens ihärdiga närvaro, så sade han inte till honom att packa sig undan;

Och sålunda gick pojken före dem, utan att ett ögonblick lämna henne med blicken, tills de kom till kullens krön, där märren satte av i trav på kommando från bonden, som såg lättad ut,

- efter att inte med en min, ha låtsats om pojken.

- “Vad den stackars pojken stirrade på mig !” Sade den unga hustrun.

- “Ja, kära du, det såg jag att han gjorde.”

____________

.

- “Han är från byn, antar jag ?”

- “Från trakten. Jag tror att han bor ungefär en kilometer härifrån, med sin mor.”

“Han vet vem du är, antar jag ?”

- “Ja då. Du måste vara beredd på att folk stirrar på dig i  början, min vackra Gertrude.”

- “Det är jag – fast jag tror att den stackars pojken kanske stirrade på oss, därför att han hoppades att vi skulle befria honom från hans tunga börda, och inte därför att han var nyfiken.

- “Nej då”, sade hennes man obesvärat. – “Sådana där lantpojkar klarar av femtio kilo, när de väl har fått upp det på ryggen, och förresten så var hans bylte större än det var tungt.

Jaha, ungefär en och en halv kilometer till, så kan jag visa dig vårt hus på avstånd – om det inte är för mörkt när vi kommer dit.”

Hjulen gick runt, och dammet virvlade från dem som förut, tills ett vitt hus av ansenliga dimensioner blev synligt, med ekonomibyggnader och höstackar bakom.

Under tiden så hade pojken påskyndat sina steg.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Han tog av, in på en biväg ungefär två kilometer från den vita mangårdsbyggnaden, klev uppåt mot de magrare betesmarkerna, och fortsatte sedan till sin moders stuga.

Hon hade kommit hem efter dagens mjölkande på mejeriet, och sköljde kål i dörröppningen, belyst av det tynande solskenet.

- “Håll upp nätet ett tag”, svarade hon, utan någon inledning alls, när pojken var framme hos henne.

Han slängde ifrån sig sin börda, och grep tag i kanten av kålnätet, och medan hon fyllde dess maskor med droppande kålblad, så fortsatte hon;

- “Nå, har du sett henne ?”

- “Ja då, klart och tydligt.”

- “Ser hon ut som en dam ?”

- “Ja, och mer än det. – En riktig dam.”

- “Är hon ung ?”

- “Tja, hon är fullvuxen, och hon uppför sig helt och hållet som en kvinna.”

- “Så klart. Vilken färg har hennes hår och ansikte ?”

____________

.

- “Hennes hår är ljust, och hennes ansikte är vackert, som på en levande docka.”

- “Så hennes ögon är inte mörka som mina ?”

- “Nej – de är mera blå, och hennes mun är mycket vacker och röd; Och när hon ler så ser man att hon har vita tänder.”

- “Är hon lång ?” frågade kvinnan skarpt.

- “Det kunde jag inte se. Hon satt ned.”

- “Då går du ned till Holmstokes kyrka i morgon bitti; Hon kommer säkert att vara där…

gå dit tidigt, så du ser henne när hon går in, och kom sedan hem, och tala om ifall hon är längre än vad jag är.”

- “Som du vill, mor. Men varför går du inte dit och tittar själv ?”

- “Skulle jag gå och titta på henne ? Jag skulle inte se åt henne, om hon så gick förbi mitt fönster i denna stund.

Hon var tillsammans med mr Lodge, förstås. Vad sade han, och vad gjorde han ?”

.

Fakta om skräckisen

“The Withered Arm” / – Den förtvinade handen / 1888

Fakta om skräckisen

.

- “Detsamma som alltid.”

- “Tog han ingen notis om dig ?”

- “Ingen.”

Följande dag så klädde modern pojken i en ren skjorta, och skickade i väg honom till Holmstokes kyrka.

Han kom fram till den urgamla lilla byggnaden, just när dörren öppnades, och han var den förste som gick in.

Han satte sig vid dopfunten, och såg hur alla församlingsborna troppade in.

Den förmögne bonden Lodge var nästan den siste; och hans unga hustru, som kom med honom, gick uppför mittgången så skyggt som man kan vänta sig av en blygsam ung kvinna, som uppträder i ett sådant sammanhang för första gången.

När han kom hem så sade hans mor:

- “Nå ?” Innan han hade kommit in i rummet.

- “Hon är inte lång. Hon är ganska kort”, svarade han.

- “Ah !” Sade hans mor belåtet.

____________

.

- “Men hon är mycket söt, – mycket.

Sanningen att säga så är hon vacker.”

Bondhustruns ungdomliga friskhet, hade uppenbarligen gjort intryck till och med på pojkens ganska hårda sinnelag.

- “Nu vill jag inte höra mer”, sade hans mor snabbt.

“Bred ut bordsduken. Den där haren som du snarade, är mycket mör, men se till så att du inte blir tagen av någon,

- du sade inte hurudana händer hon har…”

- “Jag har inte sett dem alls. Hon tog inte av sig handskarna.”

- “Vad hade hon på sig, i dag ?”

- “Vit bahytt, och silverfärgad klänning.

Den prasslade och viskade så högt när den strök emot kyrkbänkarna, så att hon rodnade ännu mer, så förlägen blev hon,-  och drog den åt sig så att den inte skulle komma åt bänkarna;

Men när hon gick in i deras bänk, så prasslade den mer än någonsin.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Mister Lodge verkade belåten, och hans väst sköt fram, och hans stora berlocker av guld, hängde som på en Lord;

men hon såg ut som om hon önskade sin skrikiga klänning vart som helst, utom på henne.”

- “Inte hon, inte ! Men det räcker nu.”

Dessa beskrivningar av de nygifta, återkom då och då, på moderns begäran; – det hände varje gång som pojken hade råkat möta dem.

Men trots att det enda Rhoda Brook behövde göra, för att själv få se unga mrs Lodge, var att gå ett par kilometer, så gjorde hon ingen utflykt åt det håll där gården låg.

Och under det dagliga arbetet med mjölkningen hos mejeriägaren på gårdsplanen till Mr Lodges utgård, så nämnde hon aldrig det nyligen inträffade äktenskapet.

Mejeriägaren, som hyrde korna av Lodge och som mycket väl kände till den högväxta mjölkerskans historia, såg med manlig vänlighet till att pratet på gårdsplanen inte störde Rhoda.

Men luften var full av ämnet de första dagarna efter mrs Lodges ankomst;

____________

.

och med hjälp av pojkarnas beskrivningar och ord som fälldes av de andra mjölkarna, så kunde Rhoda Brook göra sig en bild av den ovetande mrs Lodge, – en bild som var lika realistisk som ett fotografi.

Två eller tre veckor efter brudens ankomst, så satt Rhoda Brook uppe en kväll efter det att pojken hade gått och lagt sig.

Hon satt länge framför torv-askan, som hon hade rakat ut så att den skulle slockna.

När hon frammanade den nya hustruns bild för sig i glöderna, så var hennes begrundan så intensiv att hon glömde tidens gång.

Trött efter dagens arbete, så drog även hon sig slutligen tillbaka.

Men den gestalt, som hade upptagit henne så mycket, både denna dag, och de föregående, lät sig inte fördrivas då det blev natt.

För första gången så hemsökte Gertrude Lodge den kvinnas drömmar, som hon hade slagit ur brädet.

Rhoda Brook drömde, eftersom man omöjligen kan tro på hennes påstående, att hon faktiskt såg det innan hon somnade,

- Rhoda Brook drömde att den unga kvinnan i sin ljusa klänning och vita bahytt, men med anletsdragen fruktansvärt förändrade och rynkiga som av ålder, satt på hennes bröst, där hon låg.

.

Information om skräcknovellen

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / skriven år 1888

Information om skräcknovellen

.

Trycket från mrs Lodges kroppstyngd ökade, de blå ögonen såg grymt in i hennes;

och sedan sträckte gestalten hånfullt fram vänstra handen, så att vigselringen på den, glittrade i Rhodas ögon.

Driven till ursinne och halvkvävd av trycket, så kämpade den sovande emot;

- maran fortsatte att betrakta henne, och drog sig tillbaka till sängens fotända, men bara för att långsamt komma tillbaka, återta sin sittplats, och visa upp vänsterhanden som förut.

Flämtande efter luft, så slog Rhoda i en sista förtvivlad ansträngning ut med högerhanden, grep tag i vålnadens hindrande vänsterarm, och slungade vålnaden i golvet med ryggen först, samtidigt som hon själv plötsligt satte sig upp med ett lågt rop.

- “O, milde himmel !” Ropade hon, och satte sig kallsvettigt på sängkanten. “Det var ingen dröm – hon var här !”

Hon kände ännu i denna stund, sin motståndares arm i sitt grepp – själva dess kött och ben, tycktes det.

Hon såg på golvet, där hon hade slungat ned vålnaden, – men där syntes ingenting.

____________

.

Rhoda Brook sov inte mer den natten, och när hon kom till mjölkningen i gryningen, så märkte de andra hur blek och härjad hon såg ut.

Mjölken hon kramade fram, föll darrigt ned i ämbaret; hennes hand var ostadig till och med nu, och hon kände fortfarande vålnadens arm i den.

Hon gick hem för att äta frukost med så trötta steg, som om det var dags för kvällsmat.

- “Vad var det för buller i ditt rum i natt, mor ?” frågade hennes son. – “Du föll väl ur sängen, antar ja ?”

- “Hörde du någonting som föll ? När var det ?”

- “Just när klockan slog två.”

Hon kunde inte förklara vad som hade hänt, och efter måltiden så gick hon tyst omkring och skötte hushållssysslorna.

Pojken hjälpte henne, för han avskydde att arbeta ute på gårdarnas fält, och hon lät honom få sin vilja fram i det avseendet.

När klockan var mellan elva och tolv, så knäppte det i trädgårdsgrinden, och hon vände blicken mot fönstret.

Ute i trädgården, strax innanför grinden, stod kvinnan som hon hade sett i sin syn.

Rhoda stod som förstenad.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

- “Ja, hon sade att hon skulle komma !” Utbrast pojken, som också hade sett nykomlingen.

- “När sade hon det ? Hur känner hon till oss ?”

- “Jag har träffat henne och pratat med henne. Jag pratade med henne igår.”

- “Jag sade till dig”, sade modern och rodnade ilsket, att du aldrig någonsin skulle börja prata med någon i det huset, eller ens gå i närheten av stället.”

- “Jag pratade inte med henne, förrän hon började prata med mig. Och jag gick inte i närheten av stället. Jag mötte henne på vägen.”

- “Vad sade du till henne ?”

- “Ingenting.

Hon sade: – “Är du inte den stackars pojken som måste bära hem den tunga bördan från marknaden ?”

Och så tittade hon på mina skor och sade att de inte skulle hålla fötterna torra om det började regna, för de var så spruckna.

____________

.

Jag sade till henne, att jag bodde med min mor och att vi hade fullt sjå att få det att gå ihop, och det är sant;

och då sade hon: – “Jag skall komma med ett par bättre skor, och få mig en pratstund med din mor. Hon ger bort mer saker till folk ute bland ängarna, än vi.”

Vid det laget så var mrs Lodge framme vid dörren – inte i sina sidenplagg, som Rhoda hade drömt om i sovrummet, utan i förmiddagshatt och klänning av ett enklare, mer vanligt material, och som klädde henne bättre.

Hon hade en korg på armen.

Intrycket av nattens upplevelse, var fortfarande stark.

Rhoda hade nästan väntat sig att få se rynkorna, hånet och grymheten i sin besökares ansikte.

Hon skulle ha flytt för att slippa träffa henne, om det hade varit möjligt.

Men stugan hade ingen bakdörr, och i nästa ögonblick så hade pojken lyft på klinkan, när han hörde mrs Lodges försynta knackning.

- “Jag ser att jag har kommit till rätt hus”, sade hon med en blick på pojken och log.

“Men jag var inte säker, förrän du öppnade dörren.”

.

Info om skräcksagan

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / skriven år 1888

Info om skräcksagan

.

Gestalten och rörelserna var desamma som i visionen; men hennes röst var så outstanding ljus, hennes blick så förtjusande, hennes leende så milt, så olikt Rhodas nattliga besökares, att Rhoda knappt trodde sina sinnens vittnesbörd.

Hon blev verkligt glad över att hon inte hade smitit sin väg av ren motvilja, som hon hade varit benägen att göra.

I korgen hade mrs Lodge skorna som hon hade lovat pojken, samt en del andra lämpliga persedlar.

Vid åsynen utav dessa bevis på en så välvillig inställning till henne och till hennes son så kände Rhoda bitter självförebråelse.

Denna oskyldiga unga människa förtjänade hennes välsignelse, och inte hennes förbannelse.

När hon lämnade dem så tycktes ett ljus slockna i boningen.

Två dagar senare så kom hon tillbaka för att höra om skorna passade; Och mindre än två veckor efter det, besökte hon åter Rhoda.

Vid det tillfället så var pojken inte närvarande.

- “Jag fotvandrar mycket”, sade mrs Lodge, och ert hus är det närmaste, utanför vår egen församling.

____________

.

Jag hoppas att ni mår bra. – Ni ser inte riktigt frisk ut.”

Rhoda sade att hon var så frisk man kunde begära;

och trots att hon var blekare än den andra damen, så fanns det verkligen mer av den styrka som består i hennes markerade anletsdrag, än hos den mjukkindade unga kvinnan framför henne.

Samtalet blev riktigt förtroeligt angående deras respektive hälsotillstånd, och när mrs Lodge bröt upp, så sade Rhoda:

- “Jag hoppas att frun trivs med luften här, och inte lider av fukten från bevattningsängarna.”

Den yngre kvinnan svarade att det inte kunde råda något tvivel om den saken, eftersom hennes allmänna hälsa vanligen var god.

- “Fast nu när ni säger det…” tillade hon, “..så har jag en liten krämpa, som gör mig förbryllad.

Det är ingenting allvarligt, men jag förstår inte vad det är för något.”

Hon blottade sin vänstra arm; och framför sig så såg Rhoda den fullständiga förebilden till den arm hon i drömmen hade skådat, och gripit tag i.

På den skära, runda armen fanns det svaga märken, med otäck färg.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

De såg ut att ha åstadkommits med ett omilt grepp.

Rhodas blick var som fastnitad vid de missfärgade fläckarna; hon tyckte att de såg ut som avtryck av hennes egna bruna fingrar.

- “Hur gick det till ?” frågade hon, mekaniskt.

- “Det kan jag inte säga”, svarade mrs Lodge och skakade på huvudet.

“En natt när jag sov djupt, och drömde att jag var på någon främmande plats så kände jag plötsligt en ilande skarp smärta i armen, på det stället.

Smärtan var så häftig att jag vaknade.

Jag måste ha stött emot något under dagen, antar jag, fast jag inte har något minne av det.”

Hon tillade skrattande: “Jag säger till min käre make att det ser ut alldeles som om han hade fått ett vredesutbrott, och slagit till mig där. Nå, jag anar att det går bort igen.”

“Ha, ha! Ja… För hur länge sedan fick ni det ?”

Mrs Lodge tänkte efter, och sade att det skulle bli exakt två veckor följande dag.

- “När jag vaknade, så förstod jag inte var jag var”, sade hon, “…förrän jag hörde klockan slå två.”

Hon hade nämnt just den natt och timme, då Rhoda hade fått sitt sällsynta besök, och Rhoda kände sig skyldig.

Det okonstlade avslöjandet, hade tagit henne med överraskning;

hon förde inga resonemang kring slumpens spel, och hon såg åter den där förfärliga nattens vision framför sig, – med fördubblad kraft.

“O, är det möjligt”, sade hon för sig själv, när hennes besökare hade gått, “…att jag har förmågan att skicka olycka på folk utan att vilja det ?”

Hon visste att man i smyg, hade kallat henne för häxa, sedan hennes fall, men eftersom hon aldrig hade begripit varför man brännmärkte henne på det sättet, så hade hon inte fäst något avseende vid saken.

Kunde det här vara förklaringen,- kunde liknande saker ha inträffat tidigare ?”

.

Ett förslag

Sommaren gick, och Rhoda Brook nästan fruktade att möta mrs Lodge igen, trots att hon hyste en känsla för den unga kvinnan som nästan närmade sig tillgivenhet.

Någonting inom henne själv, tycktes döma Rhoda skyldig till ett brott.

Likväl styrdes hennes steg med ödesbestämdhet alltid till utkanterna av Holmstoke, när hon lämnade sitt hem i något annat syfte, än att gå till sitt arbete;

och så kom det sig, att nästa sammanträffande ägde rum utomhus.

Rhoda kunde inte förbigå det ämne som hade gjort henne så konsternerad,

och när de hade utbytt några ord, så framstammade hon:

- “Jag hoppas att – att fruns arm är bra igen ?”

Hon hade till sin bestörtning, lagt märke till att Gertrude Lodges vänstra arm verkade stel.

- “Nej, den är inte riktigt bra.

I själva verket så är den inte alls bättre; den har – tvärtom – blivit sämre.

____________

.

Den ger mig förfärliga smärtor ibland.”

“Kanske borde frun gå till en doktor.”

Hon svarade att hon redan hade varit hos en doktor.

Hennes man hade bestämt yrkat på det.

Men kirurgen hade tydligen inte blivit klok på vad det var för fel på armen; han hade sagt åt henne att hålla den i varmt vatten, vilket hon också hade gjort, men behandlingen hade inte haft någon verkan.

“Kan jag få titta på den ?” sade mjölkerskan.

Mrs Lodge drog upp ärmen och visade det skadade stället, ett stycke ovanför handleden.

När Rhoda Brook fick se det, så lyckades hon bara med svårighet bevara fattningen.

Det fanns inte den minsta likhet med ett sår, utan armen såg förvissnad ut där, och konturerna av de fyra fingertopparna var tydligare än förra gången.

Dessutom tyckte hon att de satt precis så i förhållande till varandra som hennes fingrar hade gjort på denna arm i transen: det första fingret närmast Gertrudes handled, och det fjärde närmast armbågen.

.

Information om skräcksagan

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / skriven år 1888

Information om skräcksagan

.

Gertrude tycktes själv ha upptäckt vad märkena liknade, sedan deras förra möte.

- “Det ser nästan ut som fingeravtryck”, sade hon, och tillade med ett svagt skratt:

- “Min man säger att det ser ut som om en häxa, eller djävulen själv, hade gripit tag i mig där, och fpördärvat den.”

Rhoda huttrade. – “Det är bara dumheter, frun”, saemde hon skyndsamt. “Jag skulle inte tänka så, i fruns ställe.”

- “Jag skulle inte bry mig så mycket om det”, sade den yngre kvinnan dröjande, “om, – om jag inte hade en känsla av att det får min man att – tycka illa om mig – nej, älska mig mindre.

Män tänker så mycket på utseendet.”

- “Somliga av dem gör det – han till exempel.”

- “Ja; och han var mycket stolt över mitt utseende i början.”

- “Gör så att han inte ser armen.”

“Å – han vet att den är vanställd !”

____________

.

Hon försökte att dölja att hennes ögon fylldes av tårar.

“Ja, frun, jag hoppas verkligen att det snart går över.”

När mjölkerskan återvände hem, så var hennes medvetande genom ett slags fasansfull förtrollning, åter fjättrat vid det inträffade.

Hennes känsla av att ha gjort sig skyldig till en illvillig gärning ökade, hur hon än sökte förlöjliga den vidskepliga tanken.

Innerst inne så var Rhoda inte helt emot en lätt minskning av hennes efterträderskas skönhet, oavsett hur den gick till; men hon ville inte vålla henne kroppslig smärta.

För trots att den vackra, unga kvinnan hade omöjliggjort varje gottgörelse som Lodge kunde ha givit Rhoda för sitt tidigare uppträdande, så hyste den äldre kvinnan inte längre det minsta agg mot henne.

Vad skulle den rara och vänliga Gertrude Lodge tänka, om hon kände till drömsynen i sovrummet ?

Att inte tala om den för henne, kändes som ett svek, med tanke på hennes välvilja; men hon kunde inte förmå sig till att berätta det – och inte heller kunde hon tänka ut ett botemedel.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Hon grubblade på saken större delen av natten, och följande dag, efter morgonmjölkningen så gick hon för att få se en ny skymt av Gertrude Lodge, om det gick,

dragen till henne av en kuslig fascination.

Mjölkerskan betraktade gården på avstånd. tills hon fick syn på bondhustrun som var ute och red ensam – antagligen på väg till sin man på någon utäga.

Mrs Lodge upptäckte henne, och red i kort galopp fram till henne.

- “God morgon, Rhoda !” S- ade Gertrude, när hon var framme. “Jag hade tänkt att komma och hälsa på dig.”

Rhoda lade märke till att Mrs Lodge höll tyglarna med en viss svårighet.

- “Jag hoppas – den sjuka armen”, sade Rhoda.

- “Jag har fått höra att det kanske finns ett sätt för mig att ta reda på orsaken, och på det sättet möjligen också ett botemedel.” Svarade den andra bekymrat.

“Det är att uppsöka en duktig man borta på Egdonheden.

De visste inte om han fortfarande levde – och jag kan inte påminna mig hans namn just nu;

____________

.

men de sade att du visste mer om vad han hade för sig, än någon annan här i trakten, och kunde tala om för mig om man fortfarande kan rådfråga honom.

Kära nån – vad hette han nu igen ? Men du vet det ju.”

- “Inte kloke Trendle ?” sade den magra mjölkerskan, och blev blek.

- “Trendle – just det. Lever han fortfarande ?”

- “Jag tror det”, sade Rhoda motvilligt.

- “Varför kallar du honom för den kloke ?”

- “Ja – det sägs – det brukade sägas att han var en – att han hade krafter som vanligt folk inte har.”

“O, hur kunde mitt husfolk vara så vidskepliga att de rådde mig att besöka en sådan där !

Jag trodde att de menade en läkare.

Honom skall jag inte öda fler tankar på.”

Rhoda såg lättad ut, och Mrs Lodge red sin väg.

.

Information om skräcksagan

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / skriven år 1888

Information om skräcksagan

.

Från det ögonblick som mjölkerskan hörde sig nämnas som sakkunnig i fråga om mannen, så hade hon förstått att arbetsfolket spydigt hade ansett att en trollkvinna borde veta var andebesvärjaren höll hus.

Det betydde att de misstänkte henne.

Bara för en kort tid sedan, så skulle det inte ha oroat en så förnuftig kvinna som hon.

Men nu hade hon en kuslig anledning att vara vidskeplig; och hon hade plötsligt börjat frukta att kloke Trendle, skulle utpeka henne som det ondskefulla inflytande som skadade den sköna Gertrude, så att hennes väninna skulle gripas av hat mot henne, och behandla henne som en djävul i människohamn.

Men saken var inte utagerad.

Två dagar senare, så inkräktade en skugga på det mönster av fönstret som eftermiddagssolen bildade på Rhoda Brooks golv.

Nästan med återhållen andedräkt, så öppnade kvinnan dörren.

- “Är du ensam ?” frågade Gertrude. Hon verkade lika plågad och bekymrad som Rhoda.

____________

.

- “Ja”, sade Rhoda.

- “Min arm tycks ha blivit värre, och gör ont !” Fortsatte den unga bondhustrun.

“Det hela är så underligt ! Jag hoppas verkligen att det inte är något obotligt. Jag har tänkt igen på vad de sade om kloke Trendle.

Jag tror egentligen inte på den sortens folk, men jag skulle inte ha någonting emot att bara besöka honom, av nyfikenhet – fast min man får på inga villkor veta det.

Bor han långt härifrån ?”

- “Ja, åtta kilometer”, sade Rhoda motsträvigt.

“Mitt ute på heden.”

- “Då får jag dit. Kan du inte komma med och visa mig vägen, – i morgon eftermiddag till exempel ?”

“O, inte jag; det vill säga, -” mumlade mjölkerskan, och ryckte till av förfäran.

På nytt så greps hon av fasa för att något skulle avslöjas som hade att göra med hennes vildsinta behandling i drömmen,

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

- så att hennes anseende hos den hjälpsammaste vän hon någonsin haft, ohjälpligt skulle fördärvas.

Mrs Lodge var enträgen, och till sist så samtyckte Rhoda, trots sina onda aningar.

Hur sorglig fotvandringen än skulle bli för henne, så kunde hon inte med gott samvete stå i vägen för en möjlig bot för sin beskyddarinnas sällsamma åkomma.

De kom överens om att de, för att förebygga misstankar om sitt hemliga förehavande, skulle träffas i utkanten av heden,

- i hörnet av en tallplantering som syntes från den plats där de nu stod.

.

Kloke Trendle

Nästa eftermiddag så skulle Rhoda ha gjort vad som helst för att slippa den rannsakan som förestod.

Men hon hade lovat att gå med.

Dessutom lockades hon emellanåt på ett ohyggligt sätt av möjligheten att avslöja sig själv som en “omedveten kraft” i det ockultas värld.

Hon gav sig av hemifrån, strax före den tidpunkt på dagen när de hade avtalat att träffas, och en halvtimmes rask gång förde henne till den sydöstra utlöpare av Egdonheden, där tallplanteringen fanns.

En spenslig gestalt, höljd i kappa och slöja, var redan där.

Rhoda såg med något som liknade en rysning, att mrs Lodge hade armen i band.

De sade knappt ett ord till varandra, och började genast att kliva uppåt i det ödsliga landskapet, som höjde sig högt ovanför den bördiga slamjord de hade lämnat en halvtimme tidigare.

Det var en lång promenad; täta moln försänkte jorden i halvdunkel, trots att det fortfarande var tidigt på eftermiddagen, och vinden for dystert tjutande fram över hedsluttningarna,

____________

.

- över samma hed som med viss sannolikhet en gång bevittnat de lidanden som vederfors kung Ina av Wessex, honom som en senare tidsålder har lärt känna under namnet Lear.

Gertrude Lodge var den som talade mest.

Rhoda svarade enstavigt och frånvarande.

Hon kände en underlig motvilja mot att gå på den sida av sin följeslagerska, där den sjuka armen hängde, och varje gång hon råkade komma i närheten av den, så bytte hon sida.

Mycket ljung hade förts åt sidan av deras fötter, innan de kom ned på en körväg, och bredvid vägen så låg huset där mannen de sökte bodde.

Han propagerade aldrig öppet för sin läkekonst, och gjorde inget för att se till att någon tog vid efter honom;

Hans omedelbara intresse kretsade kring hans verksamhet som försäljare av ärttörne, torv, byggnadssand och andra varor som platsen kunde erbjuda.

I själva verket så brukade han uppträda som om han inte hyste någon större tilltro till sina krafter, och när vårtor som hade visats upp för honom helt mirakulöst försvann – vilket det måste medges att de alltid gjorde – sade han helt lätt

.

Information om skräcksagan

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / skriven år 1888

Informatioon om skräcksagan

.

- “Å, jag bara skålar för dem på er bekostnad – kanske är det en ren slump”, och bytte omedelbart samtalsämne.

Han var hemma då de kom, och hade i själva verket sett dem stiga ned i dalen.

Han hade grått skägg, och rödlätt ansikte, och tittade besynnerligt på Rhoda, så fort han fick ögonen på henne.

Mrs Lodge talade om sitt ärende för honom, varpå han med några förklenande ord om sin förmåga, undersökte hennes arm.

- “Det här kan inte botas med medicin”, sade han genast. “Det är en fiendes verk.”

Rhoda krympte ihop invärtes, och drog sig undan.

- “En fiende ? Vad då för en fiende ?” frågade mrs Lodge.

Han skakade på huvudet. “Det vet ni bäst själv”, sade han.

- “Om ni vill så kan jag visa er vem det är, fast jag själv inte kommer att veta det.

Mer än så kan jag inte göra, och jag har ingen lust att göra ens det.”

____________

.

Hon låg över honom med böner, tills han bad Rhoda att stanna kvar utanför och tog med sig mrs Lodge in i rummet.

Det fanns direkt på andra sidan dörren, och eftersom dörren blev stående på glänt så kunde Rhoda Brook följa vad som skedde, utan att själv delta i det.

Han tog ett glas från skänken, fyllde det nästan till brädden med vatten, hämtade ett ägg, och gjorde i ordning det på något särskilt sätt;

därpå så knäckte han det mot glaskanten så att vitan hamnade i glaset och gulan blev kvar.

Eftersom det började bli skumt i stugan så tog han glaset med sitt innehåll till fönstret och sade till Gertrude att titta noga på blandningen.

De lutade sig båda över bordet, och sedan såg mjölkerskan hur den opalskimrande vätskan ändrade form, när den sjönk ned i vattnet, men hon var inte tillräckligt nära för att kunna se vilken form den antog.

“Ser ni ett ansikte eller en gestalt, när ni tittar ?” frågade den kloke gubben.

Den unga kvinnan mumlade ett svar, med så låg röst, att Rhoda inte kunde uppfatta det, och fortsatte att blicka oavvänt i glaset.

Rhoda vände sig bort, och gick några steg därifrån.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

När mrs Lodge kom ut, och hennes ansikte blev synligt i dagsljuset så verkade det mycket blekt – lika blekt som Rhodas – mot de dystra bruna kullarna.

Trendle stängde dörren efter henne, och de började genast att gå hemåt tillsammans.

Men Rhoda såg att hennes följeslagerska hade genomgått en stor förändring.

- “Tog han mycket betalt ?” frågade hon prövande.

- “Nej, då – ingenting alls.

Han ville inte ha en styver”, sade Gertrude.

- “Och vad såg frun ?” frågade Rhoda.

- “Inget som jag… vill prata om.”

Hennes sätt, var påfallande tvunget, och hennes ansikte så stelt att det verkade gammalt, och svagt påminde om ansiktet i Rhodas sovrum.

- “Var det du som först föreslog att vi skulle gå hit ?” frågade mrs Lodge plötsligt efter en lång paus.

- “Det är mycket underligt om du gjorde det !”

____________

.

- “Nej, det var inte jag, men nu när det är gjort, så är jag inte ledsen över det.”

För första gången så fick hon en känsla av triumf och beklagade inte helt och hållet att den unga människan bredvid henne hade fått veta att deras liv hade ställts mot varandra, av krafter som de inte rådde över.

Saken berördes inte mer under den långa och dystra vandringen hem.

Men hur det nu gick till, började under vintern ryktet att gå, bland mejerierna i låglandet att mrs Lodges gradvisa förlust av rörelseförmågan i vänster arm, berodde på att hon hade blivit “sedd” av Rhoda Brook.

Den sistnämnda sade inget om sin drömupplevelse, men hennes ansikte blev sorgsnare och magrare, och på våren så försvann hon och hennes pojke från Holmstoketrakten.

Ett halvdussin år förgick, och mr och mrs Lodges samliv reducerades till slentrian, och till något ännu värre.

Bonden var för det mesta dyster och ordfattig: Kvinnan som han hade gillat till på grund av hennes behag och skönhet, hade en förvriden och vanställd vänsterarm; till på köpet hade hon inte skänkt honom någon arvinge, vilket innebar att han antagligen skulle bli den siste av en släkt som hade bott i dalen i tvåhundra år.

.

Information om skräcksagan

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / Skriven år 1888

Information om skräcksagan

.

Han tänkte på Rhoda Brook, och hennes son, och fruktade att detta var himlens dom över honom.

Den fordom så glada och upplysta Gertrude, förvandlades efterhand till en retlig, vidskeplig kvinna, vars tid upptogs av försök att bota sitt lidande med varenda kvacksalvarkur hon stötte på.

Hon höll uppriktigt av sin man, och i hemlighet så hoppades hon ständigt att hon, trots allt skulle kunna återvinna hans hjärta, genom att få tillbaka åtminstone en del av sin yttre skönhet.

Därför var hennes toalettskåp fullproppat med flaskor, askar, och salvburkar i alla storlekar, ja, av knippor med mystiska örter, amuletter och svartkonstböcker, som hon som skolflicka skulle ha gjort narr av, och betraktat som galenskaper.

- “Endera dagen kommer du ta mig fan att förgifta dig med de där apoteksrörorna, och häxmixturerna”, sade hennes man, när han råkade få syn på hela det brokiga batteriet.

Hon svarade inte, utan vände sin sorgsna, milda blick mot honom på ett så tröstlöst förebrående sätt, att han såg ut att ångra sig, och han tillade:

- “Jag tänker bara på ditt bästa, hör du, Gertrude.”

____________

.

- “Jag skall röja ut alltsammans och slänga det”, sade hon dovt. “Och inte pröva sådana botemedel mer !”

- “Du behöver något som kan muntra upp dig”, anmärkte han.

“Jag funderade ett tag på att adoptera en pojke jag känner, men han är för gammal nu.

Och han har givit sig av, och jag vet inte vart.”

Hon anade vem det var han anspelade på; för under årens lopp så hade hon fått reda på Rhoda Brooks historia, trots att hon och hennes man aldrig hade utväxlat ett ord om saken.

Inte heller hade hon berättat för honom om sitt besök hos kloke Trendle, och om vad enslingen på heden hade avslöjat för henne, eller vad hon trodde att han hade avslöjat för henne.

Hon var nu tjugofem år, men såg äldre ut. “Sex års äktenskap och bara några månaders kärlek”, viskade hon ibland för sig själv.

Och sedan kom hon åter att tänka på den yttre anledningen, och sade med en förtvivlad blick på sin förtvinade arm:

- “Om den bara kunde bli som den var, när han först såg mig !”

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Hon förstörde lydigt sina patentmediciner, och amuletter, men fortfarande så kände hon åstundan att försöka med någonting annat – ett botemedel av ett helt annat slag.

Hon hade aldrig varit ute hos Trendle igen, sedan den gången Rhoda mot sin vilja hade visat henne vägen till enstöringens hus;

men plötsligt så föll det nu Gertrude in, att göra ett sista förtvivlat försök att bli fri från förbannelsen, genom att åter uppsöka mannen, om han fortfarande levde.

Han förtjänade viss tilltro, för den otydliga gestalt han hade frammanat i glaset, hade otvivelaktigt liknat den enda kvinna i världen som – vilket hon nu visste, fast hon inte hade gjort det då – hade skäl att hysa illvilja mot henne.

Besöket borde avläggas.

Den här gången så gick hon ensam, trots att hon var nära att gå vilse på heden, och gick en onödigt krokig väg.

Till sist kom hon emellertid fram till Trendles hus; han var inte inne, och istället för att vänta vid stugan, så frågade hon efter honom, och fick hans avlägsna, över arbetet böjda gestalt utpekad för sig.

____________

.

Hon gick bort till honom.

Trendle kom ihåg henne.

Han slängde de ärttörnsrötter han höll i handen på en hög med andra ärttörnsrötter, och erbjöd sig att följa henne en bit på hemvägen, eftersom avståndet var avsevärt, och dagarna korta den tiden på året.

Så gick de tillsammans.

Han höll sitt huvud böjt mot jorden, och var till sin skepnad av nästan samma färg som den.

- “Jag vet att ni kan få vårtor och andra utväxter att försvinna”, sade hon.

- “Varför kan ni inte få det här att försvinna ?”

Hon blottade armen.

“Frun har för hög tanke om min förmåga”, sade Trendle. “Och nu är jag gammal och svag till på köpet. Nej, nej, det är mer än jag rår på.

Vilka botemedel har frun prövat ?”

Hon räknade upp en del av de hundratals medikamenter och motbesvärjelser som hon hade försökt med.

.

Information om skräcksagan

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / skriven år 1888

Information om skräcksagan

.

Han skakade på huvudet.

En del av dem var inte så tokiga”, medgav han.

“Men inte många av dem hjälper mot det här. Det är en åkomma, inte ett sår; och om frun någonsin blir fri från den, så kommer det att ske med en gång.”

“Om jag bara kunde bli fri från den !”

“Jag känner bara till en möjlig bot för det. Den har aldrig misslyckats när det gäller lidanden av det slaget – det kan jag gå i god för.

Men den är svår att utföra, i synnerhet för en kvinna.”

- “Tala om den för mig !” Sade hon.

- “Frun måste låta armen röra vid halsen på en man, som just har blivit hängd.”

Hon ryckte till lite, när hon hörde hans ord.

____________

.

- “Innan han har kallnat – just när de har skurit ned honom”, fortsatte den kloke gubben uttryckslöst.

- “Hur kan det göra någon nytta ?”

- “Det vänder blodet, och ändrar kroppens tillstånd.

Men det är som sagt svårt att utföra.

Man måste gå till fängelset när någon skall hängas, och vänta medan han bärs bort från galgen.

Det finns många som har gjort det, fast kanske inte sådana vackra kvinnor som frun.

Jag brukade skicka dit dussinvis med människor, som hade hudåkommor. Men det var förr i världen.

Senast jag skickade iväg någon i det ärendet, var år 13, för nästan tolv år sedan.”

Det var allt; när han hade visat henne till en väg som ledde hemåt, så vände han om och lämnade henne.

Liksom förra gången så ville han inte ta emot några pengar.

.

En ridtur

Upplysningen gjorde djupt intryck på Gertrude.

Hon var ganska räddhågad av sig; den vite trollkarlen kunde nog inte ha föreslagit någon kur, som fyllde henne med större avsky än denna, för att inte tala om hur oerhört besvärlig den var att utföra.

Casterbridge, grevskapets huvudstad, låg ungefär tjugo kilometer därifrån, och trots att det på den tiden, när människor avrättades för häststöld, mordbrand och inbrott, knappt gick ett lagtima ting utan en hängning, så var det inte troligt att hon kunde komma i närheten av brottslingens lik, utan hjälp.

Och av rädsla för sin mans vrede så ville hon inte gärna säga någonting till honom, eller någon i hans omgivning.

Under en tid av flera månader, så sade hon ingenting, och bar som förut tålmodigt sitt lyte.

Men hennes kvinnokynne, fick henne att vilja älskas igen för sitt utseendes skull ( hon var inte mer än tjugofem år ) och manade henne att göra detta försök, som åtminstone knappast kunde vara skadligt för henne.

- “Det som blev till genom trollkonst, kan säkert lösas av en annan.” Sade hon gång på gång för sig själv.

____________

.

Varje gång hon i fantasin föreställde sig handlingen, så ryggade hon med fasa undan för tanken att utföra den, och sedan fann hon att den kloke gubbens ord “Det vänder blodet”, kunde ges en vetenskaplig innebörd likaväl som en övernaturlig;

hennes allt överskuggande åstundan, infann sig på nytt, och drev på henne.

På den tiden fanns det bara en tidning i grevskapet, och den lånade hennes man bara någon gång emellanåt.

Men forna tider, hade forntida metoder, och mängder av nyheter förmedlades muntligen från torgdag till torgdag, eller från marknad till marknad, vilket innebar att närhelst en sådan händelse som en avrättning skulle äga rum, så fanns det få människor, inom en radie av trettio kilometer, som inte kände till den kommande begivenheten,

och vad Holmstoke beträffade så hade det hänt att en och annan entusiast hade gått hela vägen till Casterbridge och åter på en dag enbart för att bevittna evenemanget.

Nästa lagtima ting inträffade i mars, och när Gertrude Lodge hörde att det hade hållits, så gjorde hon så fort hon fick tillfälle, försiktiga förfrågningar på bykrogen, om det.

Hon var emellertid för sent ute.

.

Information om skräcksagan

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / skriven år 1888

Information om skräcksagan

.

Tiden för avrättningarna var redan inne, och för att ta sig dit, och bli insläppt med så kort varsel, så måste hon åtminstone ha hjälp av sin man.

Hon vågade inte säga någonting till honom, för några trevande försök, hade lärt henne att han blev ursinnig om man nämnde dessa pyrande lantliga föreställningar, delvis därför att han själv till hälften trodde på dem.

Sålunda blev det nödvändigt att invänta ett nytt tillfälle.

Hennes beslutsamhet stärktes, när hon fick höra att två epileptiska barn från just Holmstoke, många år tidigare hade blivit bättre efter att ha rest till en hängning, även om tilltaget kraftigt hade fördömts av prästerna i trakten.

April, maj, juni förgick; och det är ingen överdrift att säga att i slutet av den sistnämnda månaden åstundade Gertrude innerligt en medmänniskas död.

Istället för hennes konventionella böner varje kväll, så var hennes omedvetna bön:

- “O, herre, se till att någon skyldig, eller oskyldig, snart blir hängd !”

Den här gången så gjorde hon förfrågningar tidigare, och gick över huvudtaget mer systematiskt tillväga.

____________

.

Dessutom var det sommar, mellan höslåttern och skörden, och den lediga tid hennes man sålunda fick, anslog han till att semestra borta från hemmet.

Det lagtima tinget, hölls i juli, och hon gick till bykrogen, som förra gången.

Det skulle bli en avrättning – bara en. – För mordbrand.

Hennes största bekymmer, var inte hur hon skulle ta sig till Casterbridge, utan hur hon skulle bära sig åt för att bli insläppt i fängelset.

Fast människor förr aldrig hade nekats att komma in i den avsikten, så hade seden kommit ur bruk.

Och när hon tänkte på alla svårigheter hon kunde möta, så var det än en gång nära att hon bad sin man om hjälp.

Men när hon förde tinget på tal med honom, så var han så förbehållsam, så ännu mer än vanligt kall, att hon gav upp försöket, och beslöt att utföra alltsammans ensam.

Lyckan, som hittills hade vänt bort ansiktet från henne, visade sig plötsligt gunstig.

På torsdagen före den lördag då avrättningen skulle äga rum, sade Lodge till henne att han skulle stanna borta hemifrån ett par dagar, i samband med affärer på en marknad, och att han tråkigt nog inte kunde ta henne med sig.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Hon visade sig så beredvillig, att stanna hemma så att han tittade häpet på henne.

Det hade funnits en tid, då hon skulle ha visat stor besvikelse över att gå miste om en sådan utflykt.

Men så återföll han i sin vanliga tystnad, och den dag han hade sagt, lämnade han Holmstoke.

Nu var det hennes tur.

Först så hade hon tänkt köra till staden i vagn, men när hon tänkte efter, så förstod hon att det inte kom på fråga, eftersom hon i så fall måste hålla sig på den allmänna landsvägen, vilket skulle tiofaldiga faran för att hennes gräsliga ärende skulle bli uppdelat.

Hon beslöt att rida, och undvika allfarvägen, utan att bry sig om att det i hennes mans stall inte fanns någontigt som man ens med den vildaste fantasi kunde kalla ett passande riddjur för en dam, trots hans löfte innan de gifte sig, att alltid hålla ett sto åt henne.

Men han hade många vagnhästar, fina djur på sitt sätt, och ibland dem så fanns det en som gick att använda, en amason bland hästar, med en rygg, lika bred som en soffa, på vilken Gertrude ibland hade hämtat frisk luft när hon inte befann sig väl.

____________

.

Den hästen valde hon.

På fredag eftermiddag så ledde en av drängarna fram den.

Hon hade på sig ytterkläderna, och innan hon gick ned så såg hon på sin förtorkade arm. “Å !” sade hon till den.

“Om det inte var för deg, så skulle jag slippa den här fasansfulla prövningen.”

Medan hon spände fast ett bylte som innehöll några klädpersedlar så passade hon på att säga till tjänaren: “Jag tar med mig de här ifall jag inte kommer tillbaka ikväll från den person jag skall besöka.

Om jag inte är hemma klockan tio så bli inte oroliga, utan lås som vanligt.

Jag kommer med säkerhet hem i morgon.”

Hennes avsikt var att då i enrum tala om för sin man vad hon hade gjort: Den fullbordade handlingen var inte som den tilltänkta handlingen.

Han skulle nästan säkert förlåta henne.

Så begav sig den vackra, skälvande Gertrude Lodge bort från sin mans gård, men trots att hennes mål var Casterbridge, så färdades hon inte raka vägen dit, över Stickleford.

.

Information om skräcksagan

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / skriven år 1888

Information om skräcksagan

.

Slugt nog så styrde hon först kosan åt motsatt håll.

Men så fort hon hade kommit utom synhåll, så tog hon av åt vänster, in på en väg som ledde till Egdonheden, och när hon kom ut på denna så svängde hon runt med hästen, och red åt rätt håll, rakt mot väster.

En mer diskret färdväg genom landet gick inte att föreställa sig, och vad riktningen angick, så behövde hon bara hålla hästens huvud vänt mot en punkt något till höger om solen.

Hon visste att hon emellanåt skulle träffa på någon ärttörneskärare, eller annan medlem av allmogen, s om kunde tala om för henne ifall hon avvek från kursen.

Fast detta inte hände så långt tillbaka i tiden, så var Egdonheden inte alls så splittrad som nu.

Man hade inte hunnit så långt med de försök som gjorts – att odla upp de lägresluttningarna som inkräktar på den ursprungliga heden och delar upp den i en mängd mindre hedar.

____________

.

Några inhägnadslagar hade inte trätt i kraft, och man hade inte uppfört de jordvallar och stängsel, som numera håller borta deras boskap som tidigare hade rättighet att låta sina kor beta på allmänningen, och deras kärror som innehade förmånen att få hämta torv där, och på så sätt var försedda med bränsle året runt.

Därför så red Gertrude fram utan att möta andra hinder än de taggiga ärttörnebuskarna, ljungtuvorna, de vita vattendragen, och markens naturliga branter och sluttningar.

Hennes häst var säker på benen, även om den var tung och långsam, och trots att den var ett dragdjur så rörde den sig i en behaglig gångart; hon var inte den sortens kvinna som annars skulle ha givit sig till att rida i sådan terräng, med en halvdöd arm.

Därför var klockan nästan åtta, när hon drog åt sig tyglarna för att få hästen att stanna på det sista höglänta stycket hedland åt Casterbridgehållet, innan hon lämnade Egdon för de uppodlade dalarna.

Hon stannade framför en damm, som hette Rushy-pond, och flankerades av två häckar som slutade där; ett järnstaket gick tvärs över dammen, och delade den på mitten.

Över staketet så såg hon det låglänta gröna landskapet, över de gröna träden stadens hustak; över taken en slät vit fasad, som visade var ingången till grevskapets fängelse fanns.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

På taket till den byggnaden så rörde sig mörka fläckar; det tycktes vara arbetare som reste någonting.

Det kröp i henne.

Hon red långsamt nedåt, och befann sig snart bland sädesfält och hagar.

Efter ytterligare en halvtimme, när det nästan var skymning, så kom Gertrude fram till Vita Hjorten, det första värdshuset i staden åt det hållet.

Hennes ankomst väckte ingen större förvåning där; bondhustrur satt oftare till häst då, än de gör nu, fast vad det beträffar, så togs mrs Lodge inte alls för en bondhustru; värdshusvärden antog att hon var någon vild, ung kvinna som hade kommit för att bevista “hängningsmarknaden” följande dag.

Varken hennes man, eller hon själv brukade någonsin göra affärer på Casterbridgemarknaden, så hon var fullständigt okänd.

När hon satt av, så fick hon syn på en hop pojkar som stod i dörren till en sadelakarbod alldeles bredvid värdshuset och mycket intresserat tittade in.

- “Vad pågår där ?” frågade hon stalldrängen.

- “Han tvinnar repet som skall användas i morgon.”

Hon skälvde till och hennes arm drogs samman.

____________

.

- “Det säljs i småbitar efteråt., fortsatte mannen.

- “Jag kan skaffa fröken en bit, gratis, om ni vill ?”

Hon förklarade hastigt att hon inte hyste någon sådan önskan.

Hennes reaktion blev så mycket kraftigare som hon hade en smygande känsla av att den dödsdömde uslingens öde började flätas samman med hennes; och sedan hon hade beställt rum för natten, så satte hon sig ned för att tänka.

Fram till denna stund, så hade hon bara haft de dimmigaste föreställningar, om hur hon skulle skaffa sig tillträde till fängelset.

Hon påminde sig vismannens ord.

Han hade antytt att hon kunde använda sin skönhet, trots att den var nedsatt, som portnyckel.

Oerfaren som hon var, så visste hon föga om vilka tjänstemän det fanns i ett fängelse; hon hade hört talas om en översheriff och en biträdande sheriff, men bara helt vagt.

Hon visste emellertid att det måste finnas en bödel, och hon beslöt att det var till bödeln hon skulle framföra sin anhållan.

.

Information om skräckisen

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / skriven år 1888

Information om skräckisen

.

Enstöringen vid floden

På den tiden och i åtskilliga år efteråt så fanns det en bödel för nästan varenda fängelse.

När Gertrude hörde sig för så fick hon veta att den bödel som tjänstgjorde i Casterbridge bodde i en enslig stuga vid en djup, sävlig flod, som drog förbi klippan, där fängelsebyggnaderna var belägn,

- det var samma vattendrag, fast hon inte kände till det, som längre ned i sitt lopp, bevattnade ängarna i Stickleford och Holmstoke.

Efter att ha klätt om, och innan hon hade ätit eller druckit – för hon kunde inte slappna av, innan hon hade inhämtat vissa närmare upplysningar – följde Gertrude en stig längs stranden till den stuga man hade nämnt för henne.

När hon sålunda gick förbi fängelset så urskilde hon på det plana taket ovanför portvalvet, tre avlånga streck som avtecknade sig mot himlen på den plats där de mörka fläckarna hade rört sig, då hon såg taket på avstånd.

Hon förstod vad det var för en konstruktion och fortsatte hastigt.

____________

.

Sedan hon gått ytterligare hundra meter så var hon framme vid bödelns hus, som en pojke pekade ut åt henne.

Det låg nära floden, och alldeles invid en fördämning vars vågor dånade oavbrutet.

Medan hon stod där och tvekade, så öppnades dörren, och en gubbe kom ut med ett ljus, som han skyddade för vinddrag, med ena handen.

Han låste dörren utifrån, gick bort till en trätrappa på husets baksida, och började kliva uppför den; tydligen var det trappan till hans sovrum.

Gertrude gick skyndsamt bort till den, men när hon var framme vid foten av trappan, så var han på krönet.

Hon ropade på honom med så hög röst att den hördes över dånet från fördämningen.

Han tittade ned och sade:

“Vad vill ni här ?”

“Prata lite med er.”

Det svaga skenet från ljuset, föll på hennes vädjande, bleka uppåtvända ansikte, och Davies (bödeln) klev baklänges nedför stegen.

“Jag skulle just gå och lägga mig”, sade han.

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

“Tidigt uppe och tidigt i säng, som det heter, men jag har inget emot att vänta lite med det för någon som ni.

Kom in i stugan.”

Han låste upp dörren igen, och gick före henne in i rummet.

Verktygen till hans vardagssyssla som timanställd trädgårdsmästare, stod i ett hörn, och antagligen därför att han såg att hon verkade vara från landet, så sade han: “Om ni vill att jag skall arbeta utanför stan så går det inte, för jag lämnar aldrig Casterbridge, vare sig för herremän eller för vanligt folk – inte jag.

Mitt verkliga yrke är rättstjänare”, tillade han formellt.

- “Ja, ja ! Just det. I morgon.”

- “Aha!” Det var det jag trodde. Nå, vad önskar ni i fråga om den ? Det tjänar ingenting till att komma hit, angående knuten, folk kommer ständigt hit om den, men som jag alltid säger, så är en knut lika barmhärtig som en annan, om man ser till att den är under örat.

Är den olycklige mannen en släkting; eller borde jag kanske säga”, han såg på hennes klädsel, “något som har varit i er tjänst ?”

____________

.

“Nej. Hur dags är avrättningen ?”

“Samma tid som vanligt – klockan tolv, eller så snart efteråt som postdiligensen från London kommer hit.

Vi väntar alltid på den, ifall det skulle bli en benådning.”

“O – en benådning – det hoppas jag att det inte blir” sade hon ofrivilligt.

“Ja – hi, hi !- det gör jag också, av affärsskäl ! Fast om någonsin en ung människa har förtjänat att skonas, så är det den här: Nätt och jämnt arton, och närvarande av en ren slumt när höstacken tändes på.

Men det är inte stor risk för den saken, för de är tvungna att statuera exempel på honom när så mycket egendom har förstörts på det sättet på sistone.”

“Jag menar”, förklarade hon, “att jag vill röra vid honom som en besvärjelse för att bli fri från en sjukdom, på inrådan av en man som har visat att det är ett botemedel som fungerar.”

“På det viset, fröken !” Då förstår jag. Jag har haft sådana besökare förr om åren. Men jag skulle inte ha trott att ni behövde få blodet vänt.

Vad lider fröken av ? Något som inte botas av det här, det kan jag slå mig i backen på.”

.

Information om skräckisen

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / skriven år 1888

Information om skräckisen

.

“Min arm.” Hon visade honom motvilligt den förvissnade huden.

“Å” ! Den är rent ihopskrumpnad”, sade bödeln och undersökte den.

“Ja”, sade hon.

“Ja”, fortsatte han intresserat, “det här är vad det gäller, det måste jag medge ! Jag gillar utseendet på den skadan; den är så lämplig för den här behandlingen som någon skada jag över huvudtaget har sett.

Vem han än var, så var det en vis gubbe som sände fröken.”

- “Kan ni arrangera det nödvändiga för mig ?” frågade hon andlöst.

- “Egentligen borde fröken ha gått till fängelsedirektören, och haft med sin läkare, och lämnat namn och adress – det var så det gick till, om jag minns rätt. Men jag kan kanske ordna saken för en ringa penning.”

- “O, tack så mycket !” Jag vill hellre ha det på det här sättet, eftersom jag föredrar att det är privat.”

- “Frökens fästman skall inte få veta det, va ?”

- “Nej, – min man.”

____________

.

- “Aha ! Det är bra. Jag skall se till så att fröken får röra vid liket.”

- “Var är det nu ?” frågade hon, och ryste.

- “Det ? Han, menar ni väl; han lever fortfarande.

Innanför det där bittelilla fönstret där i skumrasket.” Han pekade på fängelset uppe på klippan.

Hon tänkte på sin man och på sina vänner. “Ja, naturligtvis”, sade hon. “Och hur skall jag nu förfara ?

Han ledsagade henne till dörren. “Se till så att ni väntar vid den lilla grinden i muren – däruppe i gränden – innan klockan har slagit ett.

Jag öppnar den inifrån, för jag kommer inte att gå hem, förrän han har skurits ned.

God natt.

Passa tiden, och om fröken inte vill bli igenkänd så kan fröken ta på sig en slöja.

Ja – en gång så hade jag en dotter som hon !”

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Hon gick, och för säkerhets skull så följde hon den smala passagen ovanför, och försäkrade sig om att hon skulle kunna hitta grinden nästa dag.

Snart så såg hon dess konturer – en trång öppning i muren kring fängelseområdet.

Sluttningen var så brant, att hon framkommen till grinden, stannade för att hämta andan.

Och när hon såg tillbaka på boningen vid stranden, så upptäckte hon att bödeln ånyo var på väg uppför sin utomhustrappa.

Han gick in på det loft, eller rum den ledde till, och släckte några minuter senare sitt ljus.

Stadshuset slog tio, och hon återvände till Vita Hjorten samma väg hon kommit.

Ett möte

Klockan var ett på lördagen.

Gertrude Lodge hade blivit insläppt i fängelset på det sätt som ovan beskrivits, och satt i ett väntrum innanför den inre grinden, som var belägen under ett klassiskt portvalv av murad kvadersten, förhållandevis modernt och försett med inskriften:

“Grefskapsfängelse 1793″.

____________

.

Det var den fasaden hon hade sett från heden föregående dag.

I närheten så fanns det en passage till taket, där galgen stod.

Staden var fullpackad med människor och marknaden hade uppskjutits, men Gertrude hade knappt sett en själ.

Hon hade hållit sig på sitt rum, tills det var dags för det avtalade mötet, och sedan gått till platsen på vägar som inte förde henne till den öppna platsen framför klippan, där åskådarna hade samlats; men till och med nu så hörde hon sorlet av deras röster, över vilket en ensam stämma emellanåt strävt kraxande höjde sig och yttrade orden: “Hans sista tal och bekännelse !”

Det hade inte blivit något uppskov med dödsdomens verkställande, och avrättningen var över, men folkmassan väntade fortfarande på att få se kroppen tas ned.

Snart så hörde den ihärdiga kvinnan fotsteg ovanpå.

Sedan tecknade en hand åt henne, och hon följde de anvisningar som hon hade fått, och gick ut och över den stenlagda inre gården, innanför vakthuset, med så darriga knän, att hon nätt och jämnt kunde gå.

.

Information om skräcksagan

“Den förtvinade handen” / Thomas Hardy / skriven år 1888

Information om skräcksagan

.

Hennes ena arm var utanför ärmen och doldes bara av sjalen.

På den plats där hon nu befann sig, så stod två bockar, och innan hon kunde börja fundera över vad de användes till, så hörde hon tunga steg, som kom nedför en trappa någonstans bakom henne.

Hon ville inte, eller kunde inte, vända på huvudet, och medan hon stod där, styv och stel, så var hon medveten om att en grovhyvlad likkista bars förbi henne av fyra män, klädda i lång arbetsblus, av det slag lantarbetare bär, och byxor av tjockt bomullstyg.

Liket hade slängts ned i kistan, med en sådan hast att fållen på arbetsblusen hängde utanför.

Bördan sattes tillfälligt ned på bockarna.

Vid det laget, så var den unga kvinnan i ett sådant tillstånd, att grå dimma tycktes sväva framför hennes ögon, vilket tillsammans med slöjan som hon bar, gjorde att hon knappt kunde se någonting.

Det var som om hon nästan hade slutat att leva, men hölls på benen av elektriska impulser.

____________

.

- “Nu !” Sade en röst i närheten, och hon lyckades uppfatta att ordet var riktat till henne.

Med en sista kraftansträngning, så gick hon fram till kistan, samtidigt som hon hörde att människor nalkades bakom henne.

Hon blottade sin stackars förbannade arm, och Davies täckte av likets ansikte, tog Gertrudes hand, och höll den så att hennes arm låg tvärs över den döde mannens hals, på en strimma av samma färg som omogna björnbär.

Gertrude gallskrek, den “blodvändning” som hade förutsagts av den kloke gubben, hade skett.

Men just då så klövs luften på gården av ett annat gallskrik, det var inte Gertrudes och fick henne att snabbt vända sig om.

Alldeles bakom henne så stod Rhoda Brook, med härjat ansikte och rödgråtna ögon.

Bakom Rhoda så stod Gertrudes egen man; hans ansikte var fårat, och hans ögon var skumma, men tårlösa.

- “Fan ta dig!” Vad gör du här ?” sade han hest.

- “Din slampa – att komma mellan oss och vårt barn nu !” Ropade Rhoda.

- “Det var det Satan visade mig i den där synen !”

.

Bloggens namn

Bloggens namn

.

Du ser ut som hon till slut”

Hon grep hårt tag i den yngre kvinnans bara arm, och drog henne motståndslöst bort till väggen.

Så fort Rhoda släppte taget, så sjönk den ömtåliga unga Gertrude ned vid sin mans fötter.

När han lyfte upp henne så var hon medvetslös.

Redan åsynen av de båda, hade antytt för henne att den unge mannen var Rhodas son.

På den tiden så hade de anhöriga till en dödsdömd fånge rätt att få kroppen utlämnad till sig, för begravning, om de så önskade; och det var i det syftet som Lodge hade inväntat dödförklaringen samman med Rhoda.

Han hade tillkallats av henne så fort den unge mannen hade gripits på brottsplatsen, och vid andra tillfällen sedan dess; och han hade suttit i rättssalen under rättegången.

Det var “semestrandet” han hade ägnat sig åt på sistone.

De båda ömkansvärda föräldrarna ville inte bli uppmärksammade, och hade därför kommit för att hämta liket själva; en vagn och ett lakan för transport och svepning, väntade utanför.

Gertrudes tillstånd var så allvarligt att det ansågs rådligt att hämta kirurgen, som fanns till hands.

Hon fördes från fängelset till ett ställe i staden, men hon kom inte hem levande.

Hennes spröda livskraft, som kanske redan var försvagad av den förlamade armen, bröt samman under den dubbla chock som följde på den svåra kroppsliga och andliga anspänning som hon hade utsatt sig för under de föregående tjugofyra timmarna.

____________

.

Hennes blod hade sannerligen “vänt sig” – alltför kraftigt.

Hon dog i staden tre dagar senare.

Hennes man sågs aldrig mer i Casterbridge, endast en gång på det gamla marknadstorget i Anglebury, där han hade brukat vara så ofta, och mycket sällan offentligt över huvudtaget.

I början så ansattes han svårt av tungsinne och ruelse, men hämtade sig till sist, och tycktes ha blivit en luttrad och hänsynsfull man.

Kort tid efter det att han hade övervarit sin stackars hustrus begravning så vidtog han åtgärder för att göra sig av med sina gårdar i Holmstoke och grannsocknen, och när han hade sålt all sin boskap, så flyttade han till Port-Bredy, i andra ändan av grevskapet, där han bodde mycket avskilt.

Han tynade bort, utan smärtor och dog två år senare.

Det befanns då att han hade testamenterat hela sin ansenliga förmögenhet till en uppfostringsanstalt för pojkar, under förutsättning att en liten livränta betalades till Rhoda Brook, om man hittade henne.

Det gick en tid, utan att hon stod att finna; till sist så uppenbarade hon sig åter i sin gamla hemsocken – men vägrade enträget att ha någonting att göra med det underhåll som anslagits åt henne.

Hon återupptog sitt enformiga arbete som mjölkerska på mejeriet, och fortsatte med det i många långa år, tills hennes gestalt blev krum och hennes en gång tjocka mörka hår, blev vitt, och nöttes bort på pannan, kanske på grund av att så länge ha tryckts mot korna.

Här hände det ibland att de som kände till hennes upplevelser stod och betraktade henne, och undrade vilka dystra tankar som rörde sig innanför den orörliga, rynkiga pannan, till ljudet av två mjölkstrålar, som ömsevis strilade ned.

.

Slut

.

Läs dikten “Vem är i rummet intill”, av Hardy, HÄR

http://kokthansogreta.nu/synnedsatt/index.php/2012/09/vem-ar-i-rummet-intill-spokdikt-av-thomas-hardy/

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=13076

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)


Nav./Exit:

 Läs / Read

 Meny/Menu

 Bookmark

 Stop scroll

 Hem/Home

 Print / Save

 Appar

 Apps

 bing >

 DuckGo >

 facebook >

 Google >

 hitta.se >

 Merinfo >

 Privatelee >

 Spotify >

 Wikipedia >

 YAHOO! >

 Yandex >

 YouTube >

O
p
e
n

-

A
P
P
S

-

C
l
o
s
e
© Kokt Hans o Greta.nu