Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Skuggan” – ruskig brittisk skräckhistoria
..av Edith Nesbit. På svenska. (orig:“The Shadow”, mer info efter sagan.)
.
Detta är ingen konstnärligt avrundad spökhistoria, och ingenting förklaras i den, och det finns inget rimligt skäl till att något av allt detta skulle ha inträffat.
Men det är inte skäl till att den inte borde berättas. Alla riktiga spökhistorier är sådana – det finns ingen förklaring, ingen logisk följdriktighet.
Här är historien:
Vi var tre stycken och en till, men hon hade plötsligt svimmat under den andra extradansen på julbalen, och man hade bäddat ned henne i rummet intill det som vi tre delade.
Det hade varit en sådan där festlig, gammaldags bal, där nästan alla ligger över på natten och det stora lanthuset tänjs ut till det allra yttersta,
- med gäster placerade på soffor och divaner och till och med på madrasser på golvet.
Några av de unga männen sov visst rent av på det väldiga matsalsbordet.
Vi hade pratat om våra kavaljerer som flickor brukar, och sedan hade stillheten i den gamla herrgården, som bara bröts av vindens viskningar i träden utanför, och raspandet av kvistar mot fönsterrutorna, vaggat oss till en sådan förtrolighet där vi satt i den trygga omgivningen av blommig chintz och levande ljus och brassken, att vi vågade prata om spöken,
- som vi förstås inte trodde på det allra minsta, någon av oss…
.
Vi hade berättat historien om “Spökdroskan”, och den hemska “Främmande sängen”, och “Damen i kamsoffan” och “Huset vid Berkeley Square”.
Ingen av oss trodde alltså på spöken, men mitt hjärta, i varje fall – flög upp i halsgropen, när det plötsligt hördes en knackning på vår dörr – en lätt men omisskännlig knackning.
- Vem är det ? frågade den yngsta av oss, och sträckte sin smala hals mot dörren.
Den öppnades långsamt, och jag kan tala om att det spända ögonblick som följde, inte hör till de stunder i livet, som jag helst ville återkalla.
Men nästan genast öppnades dörren på vid gavel, och miss Eastwich, min fasters hushållerska och stöttepelare här i livet, tittade in.
Vi sade alla “Stig på”, men hon stod kvar.
Hon var vid alla tider på dagen, den mest tystlåtna kvinna jag någonsin känt.
Hon stod och såg på oss och huttrade en smula.
Det gjorde vi också, ty på den tiden var korridorerna inte uppvärmda med varmvattenrör, och det drog kallt ifrån dörren.
- Jag såg att det var ljust härinne, sade hon slutligen. Och jag tänkte att det var bra sent för er att vara vakna – efter allt festande. Jag tänkte att kanske…, – Hennes blick vändes mot dörren till det andra rummet.
.
Skräckhistoriens titel
“Skuggan” / “The Shadow” – skriven av Edith Nesbit
Skräckhistoriens titel
.
- Nej, sade jag, hon sover som en stock. Jag tänkte tillägga ett “God natt”, men den yngsta av oss förekom mig. Hon kände inte miss Eastwich som vi andra gjorde; Visste inte hur hennes envisa tystnad byggt en mur omkring henne – en mur som ingen vågade bryta igenom med småprat, eller vardagliga närmanden.
Miss Eastwichs tystnad hade vant oss vid att behandla henne som en maskin, och vi drömde inte om att se henne annat än som en maskin.
Men den yngsta av oss hade träffat miss Eastwich för första gången den dagen.
Hon var ung och naiv, och benägen att ge efter för impulser.
Hon var också arvtagare till en förmögen ljusfabrikant, men det har inte något att göra med den här delen av berättelsen.
Hon hoppade upp från brasmattan där hon legat, och sprang fram till dörren och lade en arm om miss Eastwichs prudentliga hals.
Jag flämtade till.
Jag skulle lika gärna ha vågat omfamna “Cleopatras nål”.
- Kom in, sade den yngsta av oss. – Kom in och värm er vid brasan. Det finns massor med choklad kvar.
.
Hon drog in miss Eastwich och stängde dörren.
Den strålande blick av glädje, som lyste till i hushållerskans ögon, skar mig i hjärtat. Det skulle ha varit så lätt att lägga armen om halsen på henne, om man bara kommit på tanken att hon ville ha en arm där.
Men det var inte jag som kom på tanken – och min arm hade kanske inte heller fått de där ögonen att lysa upp så som den yngstas tunna arm hade gjort.
- Nu, fortsatte den yngsta ivrigt, skall ni sitta i den största, skönaste stolen, och chokladkannan står intill brasan och är så varm som aldrig det – och vi har just berättat spökhistorier, fast vi tror inte ett dugg på dem, och när ni är varm måste ni också berätta en.
Miss Eastwich, – detta mönster av värdighet och pliktuppfyllelse – skulle hon berätta en spökhistoria !
- Är ni säkra på att jag inte är i vägen ? sade miss Eastwich, och sträckte ut händerna mot brasan.
Jag undrade om hushållerskor har brasor i sina rum ens på julen…
- “Tvärtom”, sade jag, och jag hoppades att jag sade det med lika mycket värme som jag kände.
Vi skulle ha bett er komma in till oss för längesedan – det är bara det att vi inte trodde att ni skulle ha något nöje av flickpladder.
.
Webbplatsens namn
Webbplatsens namn
.
Den tredje flickan – som inte spelade någon roll i den här historien, hon bara fanns där – hällde upp en mugg choklad åt vår gäst.
Jag svepte min luddiga schal 0m hennes axlar. Jag kunde inte komma på något annat att göra för henne, och jag hade plötsligt fått en sådan stark längtan efter att göra något.
De leenden hon gav oss, var intagande.
Folk kan le intagande, både vid fyrtio års ålder och femtiofem och rent av senare, fastän flickor inte alltid förstår det.
Det slog mig, och det var ett nytt hugg i hjärtat, att jag aldrig hade sett miss Eastwich le tidigare – ett riktigt leende.
De bleka hövlighetsleenden som vi vant oss vid, kunde inte jämföras med det lyckliga, tindrande leende, som hon gav oss nu.
- Det här var verkligen trevligt, sade hon, och nu tänkte jag att jag aldrig hört hennes riktiga röst heller.
Skamset, kände jag att det bara hade kostat en mugg choklad, brasvärme, och en arm runt halsen att få höra den rösten när som helst under de gångna sex åren.
- Vi har som sagt berättat spökhistorier, sade jag. Det värsta är att vi inte tror på spöken någon av oss. Ingen som vi känner har sett några heller.
.
- Det handlar jämt om något som någon har berättat för någon som berättade det vidare för någon som man känner, sade den yngste av oss.
Och sånt kan man ju inte tro på, eller hur ?
- Det soldaten har sagt, är inte vittnesgillt, som domaren bestämmer i Pickwick-klubben, sade miss Eastwich.
Ännu ett litet hugg i mitt hjärta – tänk om jag haft vett att prata om Dickens och om böcker med henne någon gång !
- Och alla spökhistorierna är så fint avrundade – ett mord som begåtts på platsen – eller en dold skatt – eller en varning – jag tycker att det gör det svårare att tro på dem. Den hemskaste spökhistoria jag någonsin har hört, var egentligen ganska fånig.
- Berätta den.
- Nej, den är alldeles platt när man berättar den. Miss Eastwich kan väl berätta en för oss ?
- Åh ja, sade den yngsta av oss och hon sträckte ivrigt på halsen och lade en bönfallande hand på gästens knä.
- Det enda i den vägen som jag har hört, var – hörsägen, sade hon långsamt. Ända till nästan slutet.
.
Skräckhistoriens titel
“Skuggan” / “The Shadow” – skriven av Edith Nesbit
Skräckhistoriens titel
.
Jag förstod att hon tänkte berätta sin historia, och att hon aldrig hade berättat den tidigare, och jag förstod att hon bara berättade nu, därför att hon var stolt och såg det här som enda sättet att tacka för brasvärme och choklad, och en arm om halsen.
- Berätta den inte, sade jag plötsligt. Jag vet att ni helst vill slippa.
- Jag skulle nog bara tråka ut er, sade hon spakt, och den yngsta av oss, som ju var otroligt naiv och inte fattade så mycket, gav mig en ilsken blick.
- Vi vill hemskt gärna höra den, sade hon. Var snäll och berätta nu.
Det gör ingenting om det inte är en riktig, tillrättalagd historia. Jag är säker på att om ni tycker det är spökigt, så är det alldeles underbart ruskigt.
Miss Eastwich drack ur sin mugg, och sträckte upp handen för att ställa den på spiselkransen.
- Det kan aldrig skada, sade hon till hälften för sig själv. De tror inte på spöken, och det var egentligen inte något spöke heller. Och de har fyllt tjugo, alla tre – det är inga småbarn…
Alla drog djupt efter andan och en angenäm känsla av spänning spred sig. Elden sprakade och plötsligt flammade gasljuset upp, därför att lamporna ovanför biljardbordet släckts. Vi hörde steg och röster när herrarna gick genom korridoren till sina rum.
- Jag vet inte om det är något att berätta i alla fall, sade miss Eastwich tveksamt och skuggade sitt magra ansikte mot brasskenet med handen.
.
- Jo, jo, sätt igång, manade vi alla tre.
- Nå, sade hon, för tjugo år sedan – och mer därtill – hade jag två vänner som jag höll av mer än några andra i världen. Och de gifte sig med varandra – Hon gjorde en paus, och jag förstod precis på vilket sätt hon hållit av var och en av dem. Den yngsta av oss sade:
- Det var väl fint. Fortsätt.
Hon klappade den yngsta personens axel, och jag var glad åt att jag hade förstått, och att den yngsta personen inte hade det. Hon fortsatte.
- Ja, efter att de hade gift sig, så såg jag inte så mycket av dem på ett slag, därför att hans hustru var sjuk och jag kunde muntra upp henne och honom också, för det var ett dystert hus, och han började själv bli dyster.
Jag förstod medan hon talade, att varenda ord i det brevet stod ingraverat i hennes hjärta.
- Jag reste dit. Adressen var i Lee, nära London; På den tiden växte det upp nya villakvarter runt omkring de stora gamla tegelbyggnaderna som låg i sina egna parker, med höga murar omkring, och det var liksom en doft av den gamla goda tiden där, med postdiligenser och landsvägsriddare och det hela.
Han hade skrivit att huset var dystert och att det hette “The Firs”, och jag föreställde mig att min droska skulle föra mig längs en mörk, vindlande parkväg och stanna utanför ett av de där högtidliga gamla husen.
.
Webbplatsens namn
Webbplatsens namn
.
- Istället kom vi till en stor, elegant villa med järnstaket.
En gång belagd med brokiga stenplattor förde från grinden till ingångsdörren, som hade målade glasrutor, och växtligheten bestod bara av några tuktade Cypresser och klippta buskar.
Men inomhus var det varmt och välkomnande.
Han mötte mig i dörren.
Hon såg in i elden och jag förstod att hon hade glömt oss. Men den yngsta flickan trodde fortfarande att det var för oss som hon berättade sin historia.
- Han mötte mig i dörren, sade hon en gång till, och tackade mig för att jag hade kommit och bad mig förlåta det förflutna.
- Vilket förflutna ? frågade taktlöshetens översteprästinna, den yngsta personen.
- Åh – han menade väl för att de inte hade bjudit mig tidigare eller någonting, sade miss Eastwich förvirrat. Men det är en rysligt långtråkig historia, märker jag nu, och -
- Nej men, var snäll och fortsätt, sade jag – och sedan sparkade jag den yngsta och reste mig för att ordna till miss Eastwichs schal och mimade över hennes axel:-Håll mun, din lilla dumsnut -
.
Efter en tystnad fortsatte hushållerskans nya röst:
- De var mycket glada åt att se mig, och jag var mycket glad att vara där.
Ni flickor har sådana skaror av vänner, men de där två var de enda jag hade – de enda jag någonsin haft.
Mabel var egentligen inte sjuk, bara klen och nervös. Jag tyckte att han verkade betydligt mindre frisk än hon.
Hon gick tidigt och lade sig, och innan hon gick, så bad hon mig hålla honom sällskap medan han rökte sin sista pipa, och vi gick till matsalen och satte oss i de båda fåtöljerna framför öppna spisen.
De var klädda med grönt skinn, minns jag.
På spiselkransen stod några bronsfigurer av hästar och en svart marmorklocka, – dessa var lysningspresenter.
Han hällde upp ett glas whisky åt sig, men rörde det knappt.
Han satt och såg in i brasan.
Till slut sade jag:”Vad är det som är på tok ? Mabel verkar då så frisk som man kan begära.”
Han svarade:”Jo – men jag vet inte från den ena dagen till den andra, om hon inte skall börja lägga märke till något som är galet.
.
Skräckhistoriens titel
“Skuggan” / “The Shadow” – skriven av Edith Nesbit
Skräckhistoriens titel
.
- Det var därför som jag skrev till dig.
Du har alltid varit så förnuftig och lugn, och Mabel är som en liten fågel på en blomma.”
Jag sade något instämmande och väntade på att han skulle fortsätta.
Jag trodde att han kanske hade skulder eller råkat i något klammeri.
Så jag väntade bara. Och efter en stund sade han:
“Margaret, det här är ett mycket besynnerligt hus – “Jag svarade att jag tyckte det var ett vackert hus, fräscht och hemtrevligt – litet för nytt, kanske – men att det ju skulle rättas till med tiden. Han sade: “Det är nytt, det är just det.
“Vi är de första som någonsin har bott här. Om det vore ett gammalt hus, Margaret, så skulle jag tro att det spökade i det.”
Jag frågade om han hade sett något. “Nej”, sade han, “Inte ännu.”
- Har du hört något, då ? frågade jag.
“Nej – inte hört heller”, sade han, “men det är en sorts känsla: jag kan inte beskriva den – jag har inte sett något och inte hört något, men jag har varit så nära att både höra och se, det är allt. Och det är någonting som följer efter mig – men när jag vänder mig om, finns där aldrig någonting, bara min egen skugga.
.
Och det känns hela tiden som om jag kommer att få se något i nästa ögonblick – men det gör jag aldrig – inte riktigt – det är alltid precis utom synhåll.”
Jag tänkte att han hade arbetat för hårt och jag försökte muntra upp honom genom att slå bort alltihop.
Det var bara nerver, sade jag.
Då sade han att han hade hoppats att jag skulle kunna hjälpa honom, och trodde jag att han kunde ha begått en orätt mot någon som hade lagt en förbannelse över honom, och trodde jag på förbannelser ?
Jag sade att jag inte gjorde det – och den enda person som man kunde påstå att han begått en orätt emot förlät honom utan vidare, det visste jag.
- Om det nu fanns något att förlåta. Det sade jag också till honom.
Det var jag, inte den yngsta av oss, som kände namnet på den där personen som han begått en orätt emot och som förlåtit.
- Sedan sade jag att han borde resa bort med Mabel och vara helt ifrån alltsammans ett slag, fortsatte miss Eastwich. Men det ville han inte: Mabel hade just fått huset i ordning, och han skulle aldrig kunna få henne att lämna det nu, utan att förklara något,
.
Webbplatsens namn
Webbplatsens namn
.
- “och det viktigaste av allt är att hon inte anar att någonting är på tok”, sade han.
“Jag tror inte att jag kommer att känna mig lika rubbad nu när du är här.” Sedan sade vi godnatt.
- Var det hela historien ? sade den tredje flickan, och försökte låta som om hon tyckte att det även i så magert skick, var en god historia.
- Det var bara början, sade miss Eastwich. Varje gång jag var ensam med honom började han berätta samma sak om och om igen, och när jag först började märka saker, försökte jag intala mig att det bara var mina egna nerver som påverkats av hans prat.
Det egendomliga var att det inte skedde bara på kvällen – utan mitt på ljusa dagen – och speciellt i trappan och i korridorerna.
I trappan kunde känslan vara så hemsk att jag måste bita mig i läpparna tills de blödde för att inte rusa upp i full fart.
Jag visste att jag skulle bli vansinnig om jag gjorde det.
Det fanns alltid någonting bakom mig – precis som han hade sagt – någonting som man precis inte kunde se.
Och ett ljud som man precis inte kunde höra.
.
Det fanns en lång korridor på andra våningen. Jag såg ofta nästan någonting där – ni vet hur man kan se saker utan att titta – men om jag vände mig om, var det som om detta “något” bara smalt in i min skugga.
Det satt ett litet fönster i änden av korridoren.
På nedre botten var det en liknande korridor, med en skrubb i ena änden och med köket i den andra.
En kväll gick jag ut i köket för att värma mjölk åt Mabel.
Tjänarna hade gått till sängs.
Medan jag stod vid spisen och väntade på att mjölken skulle koka upp, kastade jag en blick genom den öppna dörren till gången.
Jag kunde aldrig hålla ögonen på det jag hade för händer i det där huset.
Dörren till skrubben var halvöppen; de förvarade tomma lådor och sådant i den. Och medan jag tittade så visste jag att nu skulle det inte längre bara vara “nästan”.
Ändå sade jag: “Mabel ?” – inte för att jag trodde att det kunde vara Mabel som gömde sig där, halvt inne i skrubben och halvt utanför.
Först såg det grått ut och sedan var det svart.
Och när jag viskade “Mabel”, tycktes det sjunka ihop tills det låg som en pöl av bläck på golvet, och sedan drog sig kanterna inåt och det liksom flödade, som utspillt bläck, när man vickar på pappret som det runnit ut på, och det flödade in i skrubben, tills alltsammans försvunnit i skuggorna därinne.
.
Skräckhistoriens titel
“Skuggan” / “The Shadow” - skriven av Edith Nesbit
Skräckhistoriens titel
.
Jag såg det tydligt försvinna.
Gasljuset i köket var helt uppskruvat.
Jag skrek högt, men till och med i den stunden hade jag vett att välta kastrullen med kokande mjölk, så att jag hade en ursäkt beredd när han kom rusande nerför trapporna tre steg i taget.
Jag hade skållat handen och skrikit till.
Mabel nöjde sig med den förklaringen, men nästa kväll sade han:
“Varför talade du inte om det för mig ?” Det var den där skrubben.
Allt det hemska i huset kommer ut ur den.
Säg mig – har du sett något än ? Eller var det bara som du nästan såg och nästan hörde ?”
Jag sade: “Du måste tala om vad du har sett först.” Han talade om det, och medan han berättade vandrade hans blick till skuggorna vid gardinerna, och jag skruvade upp de tre gaslamporna och tände ljusen på spiselkransen.
Sedan såg vi på varandra och sade att vi båda var galna, och vi tackade Gud för att åtminstone Mabel var klok.
För han hade sett detsamma som jag.
.
Efter det så fasade jag för att vara ensam med en skugga, för i vilket ögonblick som helst, skulle jag kunna se något som kurade och sjönk ihop och låg som en svart pöl, för att långsamt dra sig in i den skugga som var närmast.
Ofta var den skuggan min.
Till en början kom det inte fram förrän på kvällen, men så småningom var ingen timme på dygnet säker för det.
Jag såg det i gryningen och vid middagstid, i skymningen och i brasskenet, och alltid hukade det sig och sjönk och var en pöl som flödade in i någon skugga och blev en del av den. Och alltid såg jag det med en sådan anspelning i ögonen, att det stack och värkte.
Jag såg det alltid bara nätt och jäåmnt, det fordrades en yttersta ansträngning av ögonen för att se det.
Och alltjämt fanns ljudet i huset – ljudet som jag precis inte kunde höra.
Men till sist, tidigt en morgon, hörde jag det.
Det var tätt bakom mig, och det var bara en suck.
Det var värre än det som smög in i skuggorna.
Jag vet inte hur jag härdade ut. Jag hade inte kunnat härda ut om jag inte varit så fäst vid dem båda. Men jag visste i mitt hjärta, att om han inte hade någon att tala öppet med så skulle han bli vansinnig, eller tala om det för Mabel.
.
Webbplatsens namn
Webbplatsens namn
.
Han var ingen stark karaktär, han var en förtjusande människa, god och ömsint, men han var inte stark. Han lät sig lätt ledas. Så jag stannade kvar och uthärdade och försökte vara uppmuntrande, och vi hade det så trevligt vi kunde när Mabel var närvarande.
Men när vi var ensamma så ansträngde vi oss inte att vara glada. Och ibland kunde det gå ett par dagar utan att vi såg eller hörde något, och kanske hade vi börjat tro att vi inbillade oss alltsammans om det inte hade varit för den där känslan att det ständigt fanns någon i huset, något som man nästan såg och nästan hörde.
Ibland försökte vi låta bli att tala om det, men för det mesta talade vi inte om någonting annat. Och veckorna gick, och Mabel födde sitt barn.
Sköterskan och doktorn förklarade att både mor och barn mådde bra. Han och jag satt till sent på kvällen i matsalen.
Ingen av oss hade sett eller hört något på tre dagar; vår oro för Mabel hade släppt. Vi talade om framtiden – den tedde sig så mycket ljusare än det förgångna.
Vi bestämde att han skulle resa till havet med henne så snart hon kunde stiga upp, och att jag skulle övervaka flyttningen av deras bohag till det nya hus som han redan valt ut.
.
Han var på ljusare humör än jag sett honom sedan de gifte sig – nästan som sitt gamla jag. När jag sade godnatt till honom så talade han varmt om vilken tröst jag hade varit för dem båda. Jag hade förstås inte gjort så mycket, men jag är ändå glad att han sade det.
Sedan gick jag uppför trappan, nästan för första gången utan den där känslan av att någonting följde efter mig.
Jag lyssnade vid Mabels dörr. Allt verkade lugnt. Jag fortsatte till mitt eget rum, och plötsligt kände jag att det var någonting bakom mig. Jag vände mig om. Det hukade där, det sjönk ihop, och det svarta, flytande “något” tycktes sugas in under dörren till Mabels rum.
Jag gick tillbaka. Jag öppnade dörren på glänt och lyssnade. Och då hörde jag en suck tätt bakom mig. Jag öppnade dörren och steg in. Sköterskan och barnet sov. Mabel sov också; hon såg så söt ut, som en trött liten flicka – barnet låg ihoprullat på hennes arm, med huvudet tryckt mot sidan på henne.
Jag bad en bön om att Mabel aldrig måtte få veta något om de fasor som han och jag hade upplevt. Men jag bad inte länge – för jag såg att jag hade blivit bönhörd. Hon såg aldrig något mer, hon hörde aldrig något mer i detta livet.
Och nu kunde jag inte göra något mer för honom eller henne. När de hade lagt henne i kistan tände jag vaxljus runt omkring henne och lade de avskyvärda vita blommorna som folk alltid skickar, bredvid henne. Och sedan såg jag att han hade följt med mig.
.
Skräckhistoriens titel
“Skuggan” / “The Shadow” – skriven av Edith Nesbit
Skräckhistoriens titel
.
Jag tog hans hand, för att leda honom bort.
Vid dörren vände vi oss båda om. Det var som om vi hörde en suck. Han ryckte till som för att rusa till hennes sida, jag vet inte om det tändes något vilt hopp hos honom. Men i samma ögonblick såg vi det.
Mellan oss och kistan, först grått, sedan svart, hukade det en sekund och sjönk sedan ihop och blev flytande, och det samlades ihop och drogs mot närmsta skugga.
Och den närmsta skuggan var Mabels kista. Jag reste följande dag. Hans mor kom. Hon hade aldrig tyckt om mig.
Miss Eastwich gjorde en paus -
Jag tror att hon glömt bort oss.
- Träffade ni honom aldrig mer ? frågade den yngsta av oss.
- Bara en gång, svarade miss Eastwich. Och någonting svart kurade mellan honom och mig. Men det var bara hans andra hustru som grät bredvid hans kista.
Det var just ingen glad historia, eller hur ? – Och den leder ingenstans.
Jag har aldrig berättat den för någon annan.
Jag tror det var åsynen av hans dotter som fick mig att minnas alltsammans. Hon tittade mot dörren till det andra rummet.
- Mabels barn ?
.
- Ja – och Mabels avbild, fast med hans ögon. Den yngsta av oss alla höll i miss Eastwichs händer, och smekte dem.
Plötsligt slet kvinnan händerna åt sig och reste sig i sin fulla längd och stod med knutna nävar och stirrande ögon. Hon såg på något som vi inte kunde se, och jag kände nackhåren resa sig på mig.
Det hon såg, tycktes inte riktigt nå upp till dörrvredet. Hennes blick följde det ner, ner – allt medan ögonen vidgades.
Mina egna ögon följde hennes och spändes till det yttersta – och jag nästan såg – eller såg jag verkligen ? Jag är inte säker. Men vi hörde allihop den långdragna, skälvande sucken. Och för var och en av oss så var det som om sucken kom alldeles bakom oss.
Det var jag som tog upp ljuset – det droppade på min darrande hand – och släpades av miss Eastwich till flickan som svimmat under andra extradansen.
Men det var den yngsta av oss alla som slog armarna om hushållerskan när vi vände oss bort, och det har hon gjort många gånger sedan dess, ty det är hennes hem som miss Eastwich förestår idag.
Doktorn som tillkallades, förklarade att Mabels dotter hade dött av en hjärtsjukdom – som hon ärvt av sin mor.
Det var den som fått henne att svimma under dansen. Men jag har ibland undrat om hon inte ärvt något av sin far. Jag har aldrig kunnat glömma uttrycket i den dödas ansikte.
.
- Så var sagan slut !
.
Lite mer info:
Detta är en svensk översättning av den brittiska spöksagan “The Shadow”, skriven utav en av Storbritanniens mest berömda barnboksförfattare, Edith Nesbit.
“The Shadow”, var publicerad första gången i Nesbits sagosamling “The Power of darkness: Tales of terror”, från år 1905.
Författaren Edith Nesbit (1858-1924), ses av många som en förnyare – Så väl inom den realistiska genren, som inom den mer virtuosa genren av litteratur. Några av hennes andra berömda verk är “Skattsökarna”, från år 1899 (eng:”The Story of the Treasure Seekers”), vilken var den första delen i trilogin om syskonen Barnstable.
- Trilogin saknade den för den tiden så vanligt förekommande moraliserande tonen.
Även den humoristiska och fantasieggande berättelsen “Fem barn hittar ett troll”, från år 1902 (eng:”Five Children and It”) är välkänd.
Edith Nesbit var med och startade den reformistisk-socialistiska föreningen “Fabian Society” år 1883, som bestod av brittiska intellektuella, med åsikter härstammande från vänsterkanten. Exempel på andra medlemmar i denna förening var författaren H.G. Wells, teosofen Annie Besant, och historikern Beatrice Webb.
Fabian Society, som fick sitt namn efter den romerske fältherren Fabius “Dröjaren” Conctator och var en utbrytargrupp till den mer revolutionära sammanslutningen Social Democratic Federation, hade anammat ideologerna Ferdinand Lassalle och Robert Owens läror, och de ville se ett socialistiskt samhälle, skapat helt utan klasskamp och revolution, där staten hade hand om de samhällsfunktioner som alla människor behövde, men att man i övrigt skulle ha en decentraliserad marknad, och ett privat ägande.
Föreningen, som toppade sin medlemsstock år 1946, med 8400 medlemmar, arbetade för införandet av ålderspensioner, förbättringar av bostadsförsörjningen, utvecklande av arbetarskyddslagstiftningen, och för ett bättre utbildningsväsende, och Fabian Society har påverkat det brittiska Labourpartiets (arbetarpartiets) ideologiska utveckling, och även arbetarrörelsen i Skandinavien.
.
Förklaringar av ord, som förekommer i sagan:
Med “Sagan om spökdroskan”, syftar författaren formodligen på den ökända spökdroska som reds av två huvudlösa män i närheten av Borley prästgård i Essex, Storbritannien. Flera personer har under fyrtio års tid påstått sig se denna uppenbarelse, – eller också åsyftas författarinnan Amelia Edwards berömda spöksaga “The phantom coach”. – Meningarna går isär…
Och med Huset vid Berkeley Square, menas ett hus, som ligger längs 50 Berkeley Square, i den exklusiva stadsdelen Mayfair i London, och som kallas “Det mest hemsökta huset i London” - The most haunted house in London.
Pickwick-klubben, var en litterär följetong, som existerade under ett par års tid (1836-37), producerad av den brittiske författaren Charles Dickens. Pickwickklubben, eller “The Pickwick papers”, fick sitt namn efter huvudgestalten Samuel Pickwick.
Cleopatras nål, som berättarjaget “hellre skulle omfamna”, är en cirka 21 meter hög och cirka 3500 år gammal obelisk, gjord i sten, som står på ett torg vid Victoria Embankment, norr om Themsen i London. Kleopatras nål restes först utanför ett tempel i staden Heliopolos i Egypten, av den egyptiske faraon Thutmosis III, men fraktades sedermera till staden Alexandria, för att slutligen alltså hamna i London.
och Chintz, är en internationell beteckning på ett fintrådigt, tätt och sidenglänsande bomullstyg, som ursprungligen kommer från Indien. Man har sedan 1700-talet använt det till överdrag på möbler, och som gardintyg.
(Fakta från uppslagsverken Focus, Bonniers stora lexikon, och Media.)
.
Länkar:
.
Läs hela sagan ”The Shadow” på engelska
Få mer information om författaren Edith Nesbit, på Wikipedia
Läs mer om diverse spökerier, på ”Unga faktas” webbsajt
Läs om, och se de tio mest kända spökbilderna
.
Beskriv vad DU tyckte om sagan
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >