Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Den bruna handen” – skotsk skräcksaga
..Översatt till svenska, från sagan“The brown hand”, – Arthur Conan Doyle
.
Alla vet att min morbror, den berömde kirurgen sir Dominick Holden, under många år levde och verkade i Indien.
Likaså känner alla till att han, när han hade kommit tillbaka till England, valde mig till sin arvinge. – Jag, en strävsam, fattig läkare, förvandlades faktiskt på en timme, till en välbärgad godsherre !
Det är också välkänt att det stod åtminstone fem personer närmare arvet än jag, och det kan tyckas att sir Dominick handlade både oansvarigt och nyckfullt…
Jag försäkrar att så inte var fallet. Det är sant att jag inte lärde känna min morbror förrän under hans sista levnadsår, men han hade dock mycket goda skäl för sin sympati för mig.
- Jag gjorde honom nämligen en ovärderlig tjänst. Historien som jag nu skall berätta är fantastisk, nästan ofattbar.
Jag begär inte att bli trodd, men jag ser det som min plikt att skriva ned den.
Om sedan läsarna tar mig på allvar eller inte – det är deras ensak !
Som sagt, sir Dominick Holden tjänstgjorde under många år i Indien, först som kirurg i brittiska armén, och senare som privatpraktiserande läkare i Bombay.
.
Han var mycket välkänd och aktad, och besökte i sin yrkesutövning, alla delar av det stora landet.
Det var förresten han som grundade “Det orientaliska sjukhuset”, en institution som han också donerade pengar till.
Men, den tid kom när hans järnhälsa började vackla, och hans kollegor ( kanske av avundsjuka ) enhälligt rådde honom att fara tillbaka hem till England.
Han stannade dock envist kvar så länge han kunde, men måste till slut ge upp.
- Då var han en nedbruten man, och led av svårartade nervösa besvär.
Han slog sig ned i sin hembygd i Wiltshire, där han köpte sig en större egendom, - Rodenhurst.
Godset låg i utkanten av Salisbury Plain, denna märkliga slätt där bland annat Englands mest berömda fornminnesmärke, Stonehenge, är beläget.
På Rodenhurst ägnade han sig åt sin stora hobby, jämförande patologi, det vill säga studiet av sjukliga förändringar i människokroppen.
Självfallet blev vi kusiner mycket intresserade, när vi fick veta att vår rike, barnlöse släkting hade kommit tillbaka till England.
.
Skräcksagans titel
“DEN BRUNA HANDEN”-The brown hand-Sir Arthur Ignatius Conan Doyle
Skräcksagans titel
.
Han, å sin sida, visade så pass mycket känsla för sina anförvanter, att han inbjöd oss, en i sänder, till Rodenhurst.
Av mina kusiner fick jag höra att han inte hade varit direkt översvallande gästfri vid deras besök; Alla fem tyckte att visiten på Rodenhurst hade varit en ganska trist tillställning.
Därför var det med blandade känslor som jag slutligen själv öppnade inbjudningsbrevet från sir Dominick.
Det framgick klart att hans inbjudan inte gällde min hustru, utan mig ensam.
Min första tanke var därför att tacka nej, men jag ändrade mig.
Man måste ju tänka på framtiden.
Och när jag en dag i oktober tog tåget till Wiltshire, hade jag inte en aning om vad besöket skulle komma att betyda för mig.
När jag i skymningen for med droska från stationen till min morbrors gods, så kunde jag inte undgå att imponeras av de fornlämningar som jag såg omkring mig.
Jag åkte genom en trakt som har varit bebodd av människor sedan urminnes tider.
- De få bondstugor som fanns, verkade förkrympta i jämförelse med forntidens mäktiga byggnadsverk.
.
Varje stenblock hade huggits och formats och fogats samman med andra, till fulländade befästningsverk.
Somliga var runda, andra fyrkantiga, men alla hade de trotsat seklers storm och nederbörd.
Här och var på de långsträckta sluttningarna, såg jag små runda gravhögar eller rös, och under dem vilar de människor som en gång byggde allt detta.
Vi känner dem inte, vi vet bara att de måste ha trälat mycket hårt.
Landskapet hade satt min fantasi i rörelse när jag närmade mig Rodenhurst, och jag tyckte att stället perfekt smälte samman med sin omgivning.
Innan min droska körde in i den vanskötta allén som ledde fram till huset, passerade droskan två delvis rasade och mossbelupna stenpelare.
Vid alléns slut, hade man tänt en lykta som lyste med gulaktigt sken.
Vinden visslade genom träden så att höstlöven virvlade upp i luften.
När droskan stannade så kunde jag nätt och jämnt urskilja den långa, låga byggnaden med sitt brutna tak och sina korsvirkesförstärkta väggar.
Till vänster om entrén, satt ett fönster med blyinfattade rutor och innanför rutorna kunde man ana en sprakande brasa.
.
Webbsajtens namn…..
Webbsajtens namn…..
.
Det visade sig vara min morbrors arbetsrum.
En betjänt visade mig genast in dit och där träffade jag för första gången den berömde sir Dominick Holden.
Han hade satt sig så nära elden han kunde komma, för den engelska hösten är både fuktig och kall.
Lampan var inte tänd, men brasans sken lyste upp hans stora, kantiga, fårade ansikte.
Jag tyckte att han liknade en gammal Indian med sin böjda näsa och sina höga kindben, och jag förstod att, här var en man med temperament och fantasi.
När jag steg in så reste han sig genast och hälsade mig artigt och vänligt välkommen till Rodenhurst.
Samtidigt blev jag kritiskt granskad av ett par ljusblå ögon under väldiga, buskiga ögonbryn.
Min utländske morbror ville tydligen snarast möjligt bilda sig en uppfattning om min person.
Självfallet studerade jag i min tur, honom.
Jag tittade både en och två gånger, för aldrig hade jag sett en så märklig figur.
.
I sin krafts dagar måste han ha varit en kolossalt stor och stark karl, men nu såg han ut som en avmagrad jätte.
Rocken hängde och slängde om hans utmärglade gestalt, och jag stirrade länge på hans knöliga, knotiga händer.
Men det var ögonen – de intensivt ljusblå ögonen – som fängslade mig allra mest.
De hade ett uttryck som jag inte förstod.
Han var ju en man som var van att fatta beslut, och man väntade sig naturligtvis då också en viss beslutsamhet i blicken.
Så var det inte.
Hans ögon verkade skrämda och förstulet bönfallande, som hos en strykrädd hund.
Läkaren i mig ställde ögonblickligen en diagnos:
Mannen framför mig, led av en obotlig sjukdom.
Han visste att han snart skulle dö.
Det var dödsångest jag såg i hans ögon. – Trodde jag.
.
Skräcksagans titel
“DEN BRUNA HANDEN”-The brown hand-Sir Arthur Ignatius Conan Doyle
Skräcksagans titel
.
Det skulle snart visa sig att jag hade misstagit mig, men jag nämner det här för att förklara uttrycket i hans ögon.
Min morbror välkomnade mig mycket artigt och vänligt, som jag redan har sagt. Efter någon timme satte vi oss till bords för att äta middag.
Jag satt mellan sir Dominick och hans hustru, lady Holden.
På bordet fanns utsökta, starkt kryddade indiska delikatesser och bakom värdens stol stod en diskret orientalisk uppassare.
Lady Holden var en liten, livlig kvinna med vänliga ögon.
När hon såg på sin man, var det med kärlek och tillgivenhet.
Det gamla paret hade hunnit till den punkt i livet då deras livsverk var fullbordat.
Då slutet närmar sig med långa steg.
De hade kommit hem till England för att få njuta sin ålders höst så som man njuter av en mild eftersommar.
Varför fanns det då skräck i de blickar de växlade ?
Samma smygande skräck som jag hade sett i hans ögon, fanns också i hennes.
.
Vårt samtal rörde sig både om trevliga och mindre trevliga händelser och jag märkte att deras skratt verkade påtvingat.
Allvaret och suckarna, däremot,- föreföll helt naturliga.
Det var något som tryckte dem båda två.
Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt kom samtalet in på övernaturliga ting.
Det var av allt att döma ett ämne som mycket intresserade mitt värdfolk.
De lyssnade uppmärksamt när jag berättade att jag i vetenskapligt syfte hade varit med om vissa experiment.
Jag var medlem i “Föreningen för parapsykisk forskning”, och hade tillsammans med två andra utvalda, tillbringat en natt i ett hus som hemsöktes av spöken.
Våra upplevelser hade inte varit särskilt spännande och inte heller hade de bevisat någonting.
Det verkade ändå som om historien trollband mina åhörare, för de lyssnade spänt.
När jag hade slutat, tyckte jag att jag såg en förstulen blick av samförstånd mellan dem, och omedelbart därefter lämnade lady Holden matsalen.
.
Webbsajtens namn…..
Webbsajtens namn…..
.
Sir Dominick sköt över cigarrlådan till min kant, och vi satt och rökte en stund under tystnad.
Jag lade märke till att det ryckte i hans stora, knotiga hand, när han förde cigarren till läpparna.
Mannens nerver var spända som fiolsträngar, ingen tvekan om det.
Instinktivt anade jag att han ville anförtro sig åt mig, och jag vågade inte säga ett knyst, av rädsla för att han skulle ändra sig.
Slutligen vände han sig mot mig med en uppgiven gest.
Han hade kastat alla betänkligheter överbord.
- Doktor Hardacre, jag tror att just ni är den man jag behöver, sade han.
- Det gläder mig, sir !
- Ni verkar lugn och klartänkt. Det är inte för att smickra er jag säger det. Nej, saken är för allvarlig för den sortens hyckleri.
Ni har studerat övernaturliga fenomen, och ni verkar ha ett sunt omdöme.
Jag antar att ni inte skulle tappa fattningen om ni fick se en vålnad ?
.
- Nej, jag tror inte det, sir.
- Ni skulle kanske rentav bli intresserad ?
- Mycket intresserad.
- Jag utgår ifrån att ni skulle betrakta en vålnad på samma opersonligt vetenskapliga sätt som en astronom betraktar en vandrande komet ?
- Ungefär så, ja.
Sir Dominick drog en djup suck och fortsatte:
- Det fanns en tid, när jag resonerade precis som ni, doktor Hardacre.
I Indien var jag känd för mitt lugn och mina goda nerver.
Inte ens under upproret tappade jag behärskningen.
Och titta på mig nu ! – Jag är den mest upprivna människan i hela Wiltshire…
Doctor Hardacre, använd inga överord när ni uttalar er om det övernaturliga !
Det kan gå lika illa för er som det gjorde för mig, och jag kommer att sluta antingen på dårhuset eller i graven.
Jag väntade tålmodigt på att han skulle fortsätta. Hans inledningsord hade gjort mig mycket intresserad.
.
Skräcksagans namn
“DEN BRUNA HANDEN”-The brown hand-Sir Arthur Ignatius Conan Doyle
Skräcksagans namn
.
- I några år nu, har livet varit en plåga för min hustru och mig, doktor Hardacre.
Anledningen är så otrolig att den gränsar till det löjliga.
Natt efter natt plågas jag sönder och samman, och jag vänjer mig aldrig.
Mina nerver blir bara trasigare och trasigare.
Ni säger att ni inte är rädd, och jag skulle uppskatta er åsikt angående det fenomen som bekymrar mig så.
- Gärna, sir, jag står helt till er tjänst.
Men vad är det för fenomen ni talar om ?
- Jag tror att era upplevelser får ett högre bevisvärde, om ni inte vet något på förhand.
Ni bör inte ha några som helst förutfattade meningar om saken.
- Vad är det då ni vill att jag skall göra ?
- Det skall ni strax få veta. Var snäll och följ med, den här vägen.
Han gick före mig ut ur matsalen och in i en lång korridor som slutade med en dörr.
Innanför den, hade han sitt stora laboratorium. Där fanns kirurgiska instrument av alla de slag, och flaskor med kemikalier.
.
På en hylla längs ena väggen så stod en lång rad av glasbehållare.
I dem förvarade han patologiska och anatomiska föremål.
- Som ni ser, fuskar jag fortfarande i mitt gamla yrke, sade han.
De här behållarna är vad som finns kvar av min en gång så vackra samling.
Jag förlorade tyvärr det mesta, när mitt hus i Bombay brann ned. Det var en mycket tragisk händelse för mig – på mer än ett sätt.
Jag hade vävnadsprover från många sällsynta åkommor, och min samling av sjuka mjältar var unik i sitt slag.
Det här är vad som finns kvar.
Jag studerade glasbehållarna, och förstod att innehållet i dem verkligen var värdefullt.
Där fanns svullnader, tumörer, vanskapta skelettdelar, vidriga parasiter och mycket, mycket annat.
Kort och gott: – en provkarta på tropikernas alla sjukdomar och lidanden.
Sir Dominick pekade på en liten soffa som stod i ett hörn, och han frågade mig:
.
Webbsajtens namn…..
Webbsajtens namn…..
.
- Vill ni sova på den i natt, doktor Hardacre ?
Jag vet att det är en underlig begäran, och vi brukar inte erbjuda våra gäster så obekväma bäddar, lady Holden och jag.
Men efter våra samtal i kväll så vågar jag fråga er.
Säg mig nu uppriktigt, tycker ni att jag begär för mycket ?
- Tvärtom, sir, svarade jag. Jag stannar gärna här i natt.
- Själv har jag mitt sovrum, andra dörren till vänster härifrån. Ropa för all del på mig om ni tycker att ni vill ha sällskap.
- Jag tror inte det skall bli nödvändigt att väcka er, sir.
- Jag sover inte ändå, doktor Hardacre. Min sömn är det inte mycket med, numera.
Efter vår överenskommelse i laboratoriet, så gick vi tillbaka till lady Holden, som väntade oss i salongen.
Under resten av kvällen talade vi om lättsammare saker.
Det är inte för att skryta som jag påstår att jag såg fram emot nattens upplevelser med glädje.
Jag är inte modigare än andra män, men att ha gedigna kunskaper i ett ämne, det är alltid en stor fördel.
.
Man kan då sortera bort alla de spratt som fantasin kan spela en uppfinningsrik människa.
Hjärnan orkar bara med en stark känsloupplevelse i sänder, och om hjärnan är helt upptagen av nyfiken forskariver så finns det ingen plats för skräck och fasa.
I början hade min morbror resonerat på precis samma sätt.
Så småningom hade emellertid hans nerver blivit knäckta, troligen lika mycket beroende på hans fyrtio år i indien, som på hans övernaturliga upplevelser.
Själv var jag sund till både kropp och själ, och kände enbart spänning och förväntan.
När jag stängde laboratoriets dörr bakom mig den kvällen, var jag som en jägare som ställer sig på pass vid bytets tillhåll.
Laboratoriet var inte precis något idealiskt sovrum.
Luften var fylld av tunga ångor från kemikalier, i synnerhet kände jag mig omtöcknad av lukten av denaturerad sprit.
Prydnadsföremålen var heller inte så värst rogivande.
.
Skräcksagans titel
“DEN BRUNA HANDEN”-The brown hand-Sir Arthur Ignatius Conan Doyle
Skräcksagans titel
.
Framför ögonen, hade jag glasbehållarna med sitt innehåll av sjukdom och lidande.
Det fanns ingen rullgardin för fönstret, utan månens silvervita sken, kunde fritt strömma in.
När jag hade blåst ut mitt ljus, såg jag ingenting annat än månstrålarnas lek på väggen.
Vem som helst, kunde tycka att det var kusligt och hemskt.
Det var fullkomligt dödstyst i det gamla huset, men träden utanför, susade mjukt och sövande,- som en stilla vaggsång.
Jag ansträngde mig verkligen för att hålla mig vaken, men min dag hade varit lång och tröttande.
Slutligen somnade jag, och sov djupt och drömlöst.
Plötsligt vaknade jag av ett ljud, någonstans i rummet, och reste mig ögonblickligen upp på armbågen.
Några timmar måste ha gått, för månens mönster på väggen hade flyttat sig.
Det låg nu snett över fotändan på min enkla bädd.
.
Resten av rummet var mörkt, och först såg jag ingenting.
Men när mina ögon hade vant sig vid det svaga skenet, blev jag starkt medveten om att någonting sakta smög fram längs väggen.
Jag – en välutbildad läkare som var övertygad om att allt hade sin naturliga förklaring – kände kalla kårar kittla min ryggrad.
Ett hasande ljud, som av mjuka filttofflor, nådde mina öron. Och jag kunde svagt urskilja en mänsklig gestalt.
När den steg in i månfläcken, såg jag klart vad det var.
En man, klädd i en underlig fotsid klädnad !
Månen avslöjade en chokladbrun profil, och ett svart hår,- hopvridet till en knut i nacken.
Figurens blickar var riktade mot behållarna med sina kusliga rester av mänskligt lidande.
Han tycktes undersöka varje kärl mycket noga, innan han gick vidare till nästa.
När han hade kommit till den sista, så stannade han, tittade på mig, lyfte händerna i en gest av förtvivlan, och upplöstes i ett intet.
Sa jag att han lyfte händerna ?
.
Webbsajtens namn…..
Webbsajtens namn…..
.
- Det är fel. Jag skulle ha sagt armarna.
När han gjorde sin uppgivna rörelse, föll ärmarna ned över armbågarna och jag såg att han bara hade en hand !
Den vänstra.
Den högra armen slutade i en knölig, otäck stump. För övrigt verkade mannen fullt normal.
Jag hade sett honom, jag hade hört honom, och tanken slog mig att han kunde vara en av sir Dominicks indiska tjänare.
Det var bara hans plötsliga försvinnande som tycktes övernaturligt.
Jag hoppade kvickt ur bädden, tände mitt ljus och letade igenom varje vrå av rummet.
Där fanns inga som helst spår av min nattlige besökare.
Vad skulle jag tycka och tro ?
Var han en vålnad, – en gengångare ?
Under resten av natten låg jag vaken. Ingen störde mig.
Jag är en morgonpigg människa, och det var tydligen sir Dominick också.
.
Jag hittade honom promenerande fram och tillbaka på gräsmattan i parken.
När han såg mig komma ut genom dörren, så skyndade han ivrigt emot mig.
- Har ni sett honom ? Har ni sett honom ? frågade han.
- Indiern med bara en hand ?
- Ja !
- Jag har sett honom.
Så berättade jag om nattens äventyr. När jag hade slutat, så bad han mig att följa med honom in i hans arbetsrum.
- Vi har lite tid på oss, före frukost, sade han.
Jag skall försöka förklara den här märkvärdiga historien för er – om man nu kan förklara det oförklarliga.
När ni har hört mig, kommer ni att förstå varför jag nu är en vrakspillra av den man jag en gång var.
På fyra år har jag inte fått sova, därför att den här gossen har hållit mig vaken.
Överallt !
.
Skräcksagans titel
“DEN BRUNA HANDEN”-The brown hand-Sir Arthur Ignatius Conan Doyle
Skräcksagans titel
.
I Bombay !
Ombord på båten hem ! – Här i England !
Programmet är alltid det samma. Han visar sig vid min säng, tar mig om axlarna och skakar mig kraftigt, fortsätter ut till laboratoriet, går längs raden av behållare – och försvinner.
Detta har han gjort, mer än tusen gånger nu.
- Vad vill han ?
- Han vill ha tillbaka sin hand.
- Förlåt ?!
- Jag skall förklara. För ungefär tio år sedan kallades jag till en sjukbädd långt borta i Pakistan.
Medan jag var där, så tillfrågades jag också om jag ville titta på en inföding som hade en otäck knöl på ena handen.
Mannen tillhörde en stam, uppifrån de avlägsna bergstrakterna och var på väg till Afghanistan med en karavan.
Han hade en elakartad tumör på mellanhandsbenet, och jag sade åt honom att han måste låta mig amputera handen, om han ville behålla livet.
.
Efter mycket övertalning, så gick han med på detta.
När så operationen var överstånden, frågade han mig vad jag skulle ha i arvode för mitt arbete.
Den stackars kraken var bara en fattig tiggare, så jag svarade på skämt, att i arvode skulle jag ha hans avsågade hand.
Jag ville vara hygglig mot den stackars karlen.
Till min häpnad, så svarade han blankt nej, för enligt hans religiösa tro så var det förbjudet att göra sig av med några kroppsdelar alls.
Kroppen var den odödliga själens boning, kroppen måste vara hel och hållen när döden kom.
Jag påpekade att hans hand ju redan var skild från kroppen och frågade hur han skulle lösa det problemet.
Handen skulle förvaras i ett kärl med saltlösning, förklarade han, och kärlet skulle han alltid bära med sig på sina vandringar.
Då föreslog jag att han skulle låta mig ta hand om hans hand.
Den skulle vara mycket säkrare hos mig än hos honom, och dessutom hade jag bättre försvarsmetoder än saltlösning.
.
Webbsajtens namn…..
Webbsajtens namn…..
.
När jag långt om länge, hade fått honom att förstå att jag skulle vara mycket aktsam om hans hand så gav han med sig.
“Men kom ihåg, Sahib, när jag är död, så kommer jag och hämtar den”, sade han.
Jag gick skrattande med på det, och så var den saken ur världen.
Jag for tillbaka till Bombay, och han fortsatte till Afghanistan, antar jag.
Nåväl, så härjades då min bostad i Bombay, av en eldsvåda.
Nästan hela min samling av preparat förstördes, däribland den här gossens hand.
Det är sex år sedan, nu.
Så en natt, ungefär två år efter eldsvådan, så vaknade jag av att någon slet och drog i ärmen på min nattdräkt.
Jag trodde först att det var hunden som försökte väcka mig. Det var det inte. Det var min indiske patient, klädd i sin stams dräkt, en vid, grå klädnad.
Han höll upp sin stympade arm, och tittade förebrående på mig.
Sedan gick han fram till hyllan med glasbehållare och granskade dem noga, – en efter en.
.
När han inte hittade det som han ville ha, så såg han på mig med vrede i blicken.
Sedan försvann han.
Kunde det verkligen vara så att han nyligen hade dött, och nu kom för att jag skulle infria mitt löfte ?
Det är hela historien, doktor Hardacre.
I fyra år nu, så har han visat sig för mig vid samma tidpunkt varje natt.
Det tär på mig som droppande vatten tär på en sten.
Jag kan inte somna, därför att jag ligger och väntar på honom.
Allt detta har förgiftat min och min hustrus ålderdom. Hon lider lika mycket som jag gör.
Men nu hör jag frukost-gonggongen, så låt oss gå in till min hustru.
Hon vill säkert höra vad ni har att berätta.
Vi är mycket tacksamma mot er, doktor Hardacre, för er hjälpsamhet och ert mod.
Att få dela sin olycka med en vän – om också bara för en enda natt – gör olyckan lättare att bära.
.
Skräcksagans titel
“DEN BRUNA HANDEN”-The brown hand-Sir Arthur Ignatius Conan Doyle
Skräcksagans titel
.
Dessutom vet jag nu att jag inte är sinnessvag.
Ibland har jag faktiskt trott det.
Visst var det en egendomlig historia som sir Dominick anförtrodde mig.
Många skulle säkert betrakta den som ett rent fantasifoster, men inte jag.
Inte efter min nattliga upplevelse i laboratoriet.
Vålnaden var verklig, jag hade ju själv sett den. Jag tog mig en grundlig funderare, och fattade så mitt beslut.
Efter frukosten sade jag till mitt värdfolk att jag ämnade fara tillbaka till London med nästa tåg.
Sir Dominick blev bestört.
- Min bäste doktor Hardacre ! Utropade han.
Det är mitt fel att ni lämnar oss så snart.
Jag skulle aldrig ha bett er sova i laboratoriet.
Jag skulle ha behållit min hemlighet för mig själv.
- Ni misstar er, sir Dominick. Det är just för er skull som jag vill fara till London.
Och tro för all del inte att jag tyckte nattens äventyr var obegripligt.
.
Tvärtom. – Jag ber er i stället att få komma tillbaka i kväll, och tillbringa ännu en natt i ert laboratorium.
Jag är mycket angelägen om att få möta vålnaden igen.
Min morbror ville självklart gärna veta vad jag skulle ha för mig i London, men jag förrådde ingenting av mina planer.
Jag ville inte väcka några falska förhoppningar hos honom.
Så for jag då till stationen, tog tåget till London och satt strax efter lunch i mitt eget mottagningsrum.
Framför mig på skrivbordet låg en nyutkommen bok om parapsykologiska fenomen.
Jag bläddrade i den och hittade snart avsnittet jag letade efter.
“‘Orsaken till att anden efter döden så envist håller sig kvar bland de levande, kan vara en intensiv känsloupplevelse.
Girighet, hämndlystnad, ångest, kärlek och medlidande har alla, såvitt man har kunnat konstatera, denna effekt.
Grunden är vanligen någon ouppfylld önskan och när denna haruppfyllts, tycks själen få ro.
.
Webbsajtens namn…..
Webbsajtens namn…..
.
Det finns många exempel på sådana gengångares märkliga uthållighet.
Pålitliga personer har även vittnat om fall där gengångaren har gått med på en rimlig kompromiss…”.
” – Gått med på en rimlig kompromiss !”
Det var de orden jag hade funderat på hela förmiddagen, och här stod de nu att läsa i svart på vitt.
I sir Dominicks fall, kunde ingen fullständig gottgörelse komma i fråga, men väl en rimlig kompromiss !
Jag gav mig omedelbart i väg till sjukhuset, där min vän, Jack Hewett, var chefskirurg.
Utan att gå in på några förklaringar, så sade jag honom vad jag ville ha.
- En brun mans hand !
Hewett lät inte lite förvånad.
Vad tusan skall du med den till ?
- Det kan jag inte säga dig nu, men kanske en gång i framtiden. Jag vet att du har många indier bland dina patienter.
- Ja, visst har jag det. Men en hand… ?
.
Hewett tänkte efter en kort stund, och ringde sedan i en klocka.
En ung läkarkandidat kom genast in.
- Säg mig, Travers, vad blev det av de där händerna som vi amputerade i går ?
Jag menar gossen från Ostindien, som hade fastnat i en ångvinsch ?
- De finns i obduktionssalen, sir.
- Bra. Lägg en av dem i en antiseptisk lösning, och ge den till doktor Hardacre här.
Och så for jag tillbaka till Rodenhurst, med mitt högst ovanliga fynd.
Jag sade ingenting till sir Dominick och lady Holden.
På kvällen drog jag mig tillbaka till min soffa i laboratoriet, placerade den bruna handen i en glasbehållare, och började min väntan.
Att sova var uteslutet, för jag var alltför spänd på vad som nu skulle hända.
Jag satt på min soffa med ljuset tänt, och väntade tålmodigt på min besökare.
Den här gången såg jag honom klart så fort han visade sig.
.
Skräcksagans titel
“DEN BRUNA HANDEN”-The brown hand-Sir Arthur Ignatius Conan Doyle
Skräcksagans titel
.
Som en dimfigur, gled han in genom väggen vid sidan om dörren, och sedan tätnade dimman och fick en mans konturer.
Jag såg till och med att tofflorna under den grå klädnaden var röda och hållösa, och de förklarade hans haltande gång.
Precis som natten före, gick han sakta längs raden av behållare.
Han stannade vid den, där jag hade lagt den bruna handen.
Hela hans gestalt skälvde av förväntan och hopp.
Han tog behållaren, studerade den noga, och slängde den i golvet, så att glaset gick i bitar.
Ögonblicket innan den stympade gengångaren försvann, såg jag en skymt av hans ansikte.
Det var förvridet av vrede och besvikelse.
I nästa sekund, kastades dörren upp och sir Dominick kom instörtande.
- Doktor Hardacre ! Är ni skadad ?
- Nej, bara djupt besviken.
Han stirrade förbluffad på glassplittret och på den bruna handen, som låg på golvet.
.
- Gud i himlen ! Utropade han. Vad är det där ?
Jag berättade för honom om min idé, och om det snöpliga slutet.
Han hörde uppmärksamt på.
- Tanken var god, sade han sedan, och skakade på huvudet.
Men tyvärr kan nog inte mina bekymmer försvinna så lätt.
Och doktor Hardacre ! Efter vad som hänt, så tillåter jag inte att ni sover här inne någon mer natt.
Min fasa, när jag hörde braket av krossat glas, som var värre än allt annat jag har fått utstå.
Under inga förhållanden får detta upprepas. Mina nerver står inte ut med det.
Jag fick i alla fall stanna på min soffa under resten av natten, och det var jag glad åt, för jag behövde tänka.
Vad hade jag gjort för fel ?
Var inte min införskaffade hand en “rimlig kompromiss” ?
Besviken, låg jag där och tittade på den.
.
Webbsajtens namn…..
Webbsajtens namn…..
.
Jag tittade och tittade och plötsligt slog sanningen ned som en blixt i huvudet på mig.
Darrande av iver, steg jag upp och tog den olycksaliga kroppsdelen i min hand.
Ja, så var det !
Jag hade fått en vänsterhand !
Jag tog första morgontåget tillbaka till London, och skyndade till min vän på hans sjukhus.
Han hade sagt att den ostindiske sjömannen hade fått båda händerna amputerade.
Jag var mycket nervös att jag skulle komma för sent, – att den dyrbara kroppsdelen redan hade blivit till aska i sjukhusets förbränningsugn.
Men jag hade tur, handen fanns kvar i obduktionssalen.
På eftermiddagen for jag åter till Rodenhurst, och med i bagaget hade jag en brun högerhand.
Den var själva förutsättningen för en ny, spännande natt i laboratoriet.
Men sir Dominick, vägrade att gå med på det.
.
Jag bönade och bad, men han vägrade…
På inga villkor ville han utsätta mig för ännu en fasans natt i laboratoriet.
Jag fick därför nöja mig med att lägga högerhanden i en behållare, ställa den bland de andra föremålen, och lämna rummet.
Sedan visades jag till ett bekvämt sovrum, i en helt annan del av huset.
Jag fick inte sova ostörd där heller.
Mitt i natten kom sir Dominick instörtande med en lampa i handen.
Han hade slängt en fladdrande morgonrock över sin jättestora, utmärglade gestalt, och verkade minst lika skrämmande som vålnaden i laboratoriet.
Men det som förvånade mig allra mest, var hans ansikte.
Han såg plötsligt minst tjugo år yngre ut.
Ögonen lyste, läpparna log och han viftade triumferande.
Jag stirrade sömnigt på honom, men när jag hörde vad han hade att säga så blev jag med ens klarvaken.
- Vi har lyckats ! Utropade han.
Min käre Hardacre,- hur skall jag någonsin kunna tacka er för det här ?
.
Skräcksagans titel
“DEN BRUNA HANDEN”-The brown hand-Sir Arthur Ignatius Conan Doyle
Skräcksagans titel
.
- Menar ni att han är borta, och aldrig mer kommer igen ?
- Just det, min vän. Jag väckte er för att berätta den goda nyheten.
Det har ni väl ingenting emot ?
- Nej, tvärtom, sir. Men är ni verkligen säker på er sak ?
- Fullkomligt säker. Min käre systerson, min tacksamhetsskuld till er, är större än till någon annan människa på denna jord.
En välvillig försyn, måste ha sänt er i min väg.
- Ni har räddat mitt förstånd, och mitt liv.
Några månader till, och jag hade antingen suttit inspärrad på dårhus, eller legat i min grav.
Och min stackars hustru – det var förfärligt att se henne slitas sönder av oro, inför mina ögon.
Aldrig kunde jag tro att det fanns någon hjälp för oss, att få.
Min käre, käre vän, ni har lyft en tung börda från mina axlar.
Han tog min hand, och tryckte den hårt i sitt beniga grepp.
- Det var ett sista försök, sade jag.
.
Ett sista förtvivlat försök, och det gläder mig av hjärtat, att det lyckades.
Men hur vet ni att ni nu slipper mannen ? Har ni sett något ?
- Tillräckligt, förklarade han, och slog sig ned vid fotändan av min säng.
Jag vet att jag får vara i fred i fortsättningen.
Det som har hänt, är snart berättat.
Som ni vet, så kommer vålnaden alltid till mig på ett bestämt klockslag.
Det gjorde han även nu i natt. Han ruskade mig i axlarna ännu häftigare än han brukar, och jag tror jag kan gissa varför.
Hans besvikelse över att ha fått fel hand, hade gjort honom ännu mer förbittrad.
Efter en vredgad blick på mig, gick han så vidare till laboratoriet, precis som alla andra nätter.
Men efter några minuter, kom han tillbaka in i mitt rum, och det har han aldrig gjort förut.
Han log, jag såg hans vita tänder glimta till.
Han ställde sig med ansiktet vänt mot mig, och bugade tre gånger.
.
Webbsajtens namn…..
Webbsajtens namn…..
.
Alla österlänningar gör så, när de skall ta ett högtidligt farväl av någon.
Sedan höjde han båda armarna över huvudet, och jag såg två händer i luften.
Efter det, så försvann han.
Jag är absolut övertygad om att han försvann för alltid.
- Så underligt gick det till, när jag vann min berömde morbrors tillgivenhet, och eviga tacksamhet.
Aldrig mer, fick han nattliga besök av en indier på jakt efter sin förkomna hand.
Sir Dominick och lady Holden levde sedan mycket lyckligt och bekymmerslöst under resten av sina dagar.
De dog båda två i den stora influensaepidemin, bara några veckor efter varandra.
.
Så länge sir Dominick levde, var jag hans förtrogne vän.
Han frågade mig till råds i allt som gällde livet hemma i England – det liv som han visste så lite om.
Och det var också jag som hjälpte honom, när han ville utöka sina ägor och rusta upp egendomen.
Därför blev jag egentligen inte överraskad, när jag – till mina kusiners stora förtret – fick ärva honom.
På en enda dag, så förvandlades jag således från en fattig, strävsam doktor, till överhuvud för en av Wiltshires mäktigaste familjer.
Jag, om någon, har all anledning att tänka med tacksamhet på mannen med den bruna handen.
- Det var ju dock jag som befriade Rodenhurst från hans ovälkomna, nattliga besök.
.
Slut
.
Lite info
.
Den här spöksagan skrevs på 1800-talet, av den brittiske ( skotske ) författaren och läkaren Sir Arthur Ignatius Conan Doyle ( född 1859 – död 1930 ). Sagan fanns publicerad för första gången i tidningen “The strand magazine”, i Maj år 1899, och filmatiserades 1967, av regissören Anthea Browne-Wilkinson.
I “The strand magazine”, fanns även många andra av Conan Doyles klassiker med, till exempel berättelserna om den världsberömde detektiven Sherlock Holmes, som Doyle skapade efter inspiration från författarna Émile Gaboriau, och Edgar Allan Poe.
Men Doyle skrev även andra typer av berättelser, till exempel den historiska romanen “Vita kompaniet”, från år 1891, och äventyrsboken “En försvunnen värld” ( The lost world ), från år 1912. Och det krigshistoriska verket “The great boer war”, år 1900.
Mot slutet av sin levnad, blev Conan Doyle en övertygad spiritist, och skrev några böcker i det ämnet.
.
Utlänkar
.
Läs hela “The brown hand”, på engelska, på sajten “Projekt Gutenberg” HÄR
http://gutenberg.net.au/ebooks06/0603131.txt
.
Mer information om sagan “The brown hand”, på engelska Wikipedia HÄR
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Brown_Hand
.
Mer information om Arthur Conan Doyle, på svenska Wikipedia HÄR
http://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Conan_Doyle
.
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >