Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Prästpigan och gasten” – Gammal spöksaga
..Nedtecknad av häradsmålare Sven Sederström. (Mer info, nedan)
.
En änka, hade bara en enda son. – Och hans namn var Pärkel.
Pojken var alltid olydig och näsvis mot sin mor, Som lät honom växa upp helt utan stränghet och aga.
Ju äldre Pärkel blev, destå värre blev han, och det hände ganska ofta att han slog, och misshandlade sin mor.
Med stort tålamod framsläpade änkan sitt liv, tills dess hon dog av hög ålder och försvagad genom sonens misshandel.
Några år därefter, dog även sonen av en tärande sjukdom. Förmodligen saknade han sin mor och ångrade sin grymma behandling av henne.
Någon tid efter att man hade begravt Pärkel, kunde man nattetid, tydligt se en människoliknande skepnad på graven.
- Figuren påminde om Pärkel så som man kom ihåg honom.
I början väckte skepnaden förvåning och skräck, men efterhand vande man sig vid synen, och fäste sig inte så mycket vid den.
Det gjordes dock försök, att gräva ned pengar och olika föremål intill kistan för att ge Pärkel ro i graven.
- Men, allt var förgäves.
Så gick flera år och man skänkte inte så många tankar åt Pärkel på kyrkogården.
.
En kväll, kom en västgötaknalle till prästgården, som låg intill kyrkan.
När knallen hade brett ut sina varor på ett bord, så hade prästgårds-pigorna och mycket annat folk samlats för att titta på alla vackra kläder och tyger.
Alla ville förstås handla, – men pengar saknades.
Bland de mest frestade, var en av prästgårdspigorna, som gärna hade velat handla både det ena och det andra.
- Du skall få den vackraste sjal som jag har, sade västgöten, om du vågar gå till kyrkogården, hämta Pärkel, och bära honom hit upp.
Pigan tänkte sig för en lång stund, men slutligen bestämde hon sig och gick med på att hämta Pärkel, om hon som ersättning fick en av de allra största dukarna.
Knallen gick med på saken, men påpekade att Pärkel skulle bäras ända in i rummet, så att alla fick se honom.
Den modiga pigan, begav sig genast till kyrkogården, fattade tag om den stela gestalten, och bar in honom i prästgården och lade honom på golvet i rummet så som överenskommet var.
Vid åsynen av den döda och vanställda kroppen, blev alla förskräckta och ropade till pigan att hon “För Guds skull” skulle gå tillbaka med Pärkel.
.
“Prästpigan och gasten” – Gammal svensk spöksaga
.
- Nej, sade pigan, jag har gjort vad jag lovat och jag har hållit mitt löfte.
Nu får någon annan bära honom tillbaka.
Slutligen måste knallen och de övriga, lova henne en summa pengar, utöver duken, om hon bar tillbaka gasten till kyrkogården.
- Ingen annan vågade !
Pigan accepterade budet, tog gasten, och bar honom tillbaka till graven där hon hade hämtat honom.
Men, helt plötsligt tog Pärkel tag i pigan med båda händerna, och höll henne fast.
Pigan blev dödsförskräckt, och bad om att han skulle släppa henne, och pigan ropade till sist högt:
- Släpp mig, Pärkel !
- Ja, svarade gasten, jag skall släppa dig, men inte förrän du lovar att utföra en sak åt mig. Och sviker du ditt löfte så går det dig illa.
- Jag skall göra vad du befaller, så långt det står i min makt, sade pigan.
- Du kände väl min mor när hon levde ? frågade Pärkel.
- Ja, jag kände henne ganska väl, sade pigan.
.
- Gå då hit till kyrkogården om julnatten, mellan klockan tolv och ett.
Då håller alla de saliga själarna, gudstjänst i kyrkan.
Ställ dig vid kyrkodörren, och passa på besökarna. Då får du se min gamla mor komma.
Hon ser ut precis som när hon levde – krokryggig, och klädd i en grön, stickad tröja.
Ropa på henne tre gånger.
Varje gång skall du nämna henne vid namn. Om hon då undrar vad du vill, så skall du hälsa henne från mig, och fråga om hon vill förlåta mig allt det onda jag gjorde henne, när hon levde.
Innan jag fått förlåtelse, kan jag inte få vila i frid ! sade Pärkel uppmanande.
Pigan lovade att uppfylla hans begäran så gott hon kunde, bara han ville släppa taget om henne.
Vid återkomsten, frågade alla pigan hur det hade gått, och hon svarade, att allt hade gått bra. Hon oroade sig emellertid mycket för sitt löfte.
Julen började närma sig, och ju närmare stunden kom, destå ängsligare blev hon.
Slutligen anförtrodde hon sig åt prästen, som gav henne rådet att utan fruktan, uppfylla sitt löfte.
.
.
Pigan går till kyrkan något före den utsatta tiden. Hon ber om Guds beskydd, och sedan ställer hon sig vid kyrkporten.
Strax ringer klockorna, så som inför en vanlig gudstjänst, och människor öppnar kyrkdörren, utan något buller, och går in i kyrkan.
Det blir bländande ljust i kyrkan, och pigan tycker sig se att det är mera ljus nu, än det brukar vara på den vanliga julottan.
Det strömmar in en stor mängd människor i kyrkan, och bland dem känner pigan igen en del av dem som tidigare har dött i byn.
Ännu har hon inte kunnat se Pärkels mor. Hon blir utom sig av förskräckelse, vid tanken på att hon inte skall komma.
Men, just som hon är som mest rädd, får hon se en gumma komma travande. – Krokig och klädd i en grön tröja, densamma som hon hade på sig i sitt livs sista dagar.
Då gumman kommer mitt framför henne, ropar pigan:
.
- Mor Inger, mor Inger, mor Inger !
Då stannar gumman och frågar:
- Vad vill du mig ?
- Jo, säger pigan, med darrande röst, Er son Pärkel, har bett mig att jag skall tala med er och be er att ni vill förlåta honom allt det onda han gjorde mot er medan ni ännu levde. Annars kommer han aldrig att få ro i sin grav.
Då svarar gumman:
- Har Gud förlåtit honom, så skall jag också förlåta honom. Säg honom det !
Pigan återvände till Pärkels grav, och berättade att hans mor förlåtit honom.
- Tack för ditt besvär, säger Pärkel, och för att du höll ditt löfte.
Gud har redan förlåtit mig.
Och när Pärkel säger detta, så försvinner han ner i jorden, och har sedan dess aldrig mera synts till.
.
.
________________________________________________
.
.
Lite mer kött på benen…
Egentligen är det kanske “gengångare”, som sagoförfattaren Sven Sederström (1810-1846), istället borde ha använt på denna figur, - Pärkel, då ordet gengångare kanske bättre passar in på honom, – Ett dödsväsen i mänsklig skepnad, som kommer tillbaka ifrån dödsriket, för att reda upp något ouppklarat ?
Men ordet “gast”, är ju ett kortare, och mera klatschigt ord, och i södra Västergötland, Småland, Halland, och i Blekinge, betyder ordet gast, ett “övernaturligt dött väsen”, medan det i Svealand snarare betyder ett odöpt barn, som kommer tillbaka från dödsriket, eller ett “fördrivet foster”.
Nåväl, något som skriker med gälla skrik (gastar), och som skrämmer och kramar oss, det är i alla fall vad en gast är. – Det är kanske därifrån vi har fått ordet gastkramande, förresten ?
År 2010 firade man 200 års-minnet av Sven Sederströms födelse, med att ge ut en bok, “Sven Sederströms sagor”, skriven av Annika Svensson, och Monika Eriksson.
Sederström hade ju en bred repertoar av sagor i sin portfölj, bland andra “Flickan som lät hålla av sig för nåds skull”, “Herremannen och mjölnarens dotter”, “Den förtrollade pissepottan”, “Prins hatt under jorden”, och många, många andra sagor.
För, vid sidan av sitt arbete som häradsmålare i Aringsås socken, i Kronobergs län, så samlade denne man också gamla folksagor, och hör, tillsammans med folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén Cavallius, till vilken Sederström förresten lämnade över många av sina sagor, till de stora vis- och sagoförvaltarna i Sverige.
(Källor: Pocketlexikon, Bonniers stora lexikon, och Media)
.
Mer info om Sederström, på “Sagomuséets blogg” .HÄR
.
Kommentera sagan .HÄR
.
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >