Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Röda dödens mask” – amerikansk spöksaga
..av Edgar Allan Poe. ( Översatt från den skräckromantiska novellen “The Masque of the Red Death”, från år 1842. ) Länk till det amerikanska originalet, längst ned på sidan.
.
1 kapitlet ( av 3 )
“Röda döden” hade länge härjat i landet. Och ingen farsot hade varit så dödlig och så fasansfull.
- Blod, rött ohyggligt blod, var dess kännetecken och sigill.
Symptomen var häftiga smärtor och plötslig yrsel och ymnig blödning ur porerna, vilket ledde till döden.
De röda fläckarna på offrets kropp och särskilt på ansiktet, var stämpeln som stötte bort medmänniskorna, och uteslöt det från deras hjälp.
Och sjukdomens hela förlopp ända från dess utbrott, var en procedur på en halv timme.
Men hertig Prospero, var lycklig och oförskräckt och förståndig.
Då hans rike hade förlorat halva sin befolkning, kallade han till sig tusen friska och sorglösa vänner bland riddarna och damerna vid hovet, och i deras sällskap drog han sig tillbaka till en ensligt belägen borg.
Det var en stor och ståtlig byggnad och ett uttryck för furstens egen något excentriska men förnäma smak.
Slottet omgavs av en hög och stark mur, försedd med järnportar, och då hovmännen hade kommit in, skaffade de ässjor och släggor och svetsade ihop riglarna.
.
Ingen skulle få möjlighet att komma in, och de innevarande skulle heller inte kunna lämna slottet i något anfall av förtvivlan eller vansinne.
Mat fanns i överflöd. – Med sådana försiktighetsmått, borde hovfolket kunna trotsa pestsmittan.
Yttervärlden fick sköta sig själv.
Det tjänade ingenting till att grubbla och sörja.
Fursten hade försett sig med alla möjligheter till underhållning. – Där fanns gycklare och komedianter, spelmän och danserskor, vin och skönhet. – Och dessutom trygghet.
Utanför fanns “Röda döden”.
Efter fem eller sex månader av denna isolerade tillvaro, och medan pesten ute i landet stod på sin höjdpunkt, ställde hertig Prospero en dag till med en mer än vanligt lysande maskeradbal, för att förlusta sina tusen vänner.
Det var en yppig och praktfull scen, denna maskerad. Men låt mig först beskriva rummen där den hölls.
Det var en kunglig svit på sju salar.
I regel brukar en sådan svit bilda ett långt och rakt galleri, med flygeldörrarna intill ena väggen, så att man har fri utsikt genom hela våningen.
.
Sagans namn
“Röda dödens mask” – The Masque of the Red Death
Sagans namn
.
Här var det annorlunda, vilket man kunde vänta sig av hertigens förkärlek för det bisarra.
Rummen låg oregelbundet så att man bara såg ett i sänder.
Vid var tjugonde eller trettionde meter krökte sig raden och avslöjade en helt ny effekt.
Mitt på högra, respektive vänstra väggen, fanns ett högt smalt gotiskt fönster, som vette åt en sluten korridor som följde våningens slingringar.
Fönstren hade målade rutor av en färg som överensstämde med dekorationerna i vederbörande rum.
Rummet i östra ändan hade exempelvis blå draperier och klarblå fönster.
Nästa rum, hade purpurröda dekorationer och bonader och fönsterglas i purpur.
Det tredje hade grönt som genomgående färg, det fjärde orange och det femte rummet vitt, det sjätte violett.
Det sjunde rummet var helt och hållet klätt i svarta bonader som täckte taket och föll i tunga veck utmed väggarna på en matta av samma tyg och färg.
Men i detta rum, svarade inte fönsterrutorna mot dekorationerna, utan var röda, mörkt blodröda.
.
I inget av de sju rummen fanns någon lampa eller kandelaber, trots alla gyllene ornament som hängde i taket eller låg kringströdda överallt.
Ingen lampa, inget ljus upplyste dessa rum.
Men i korridoren som följde sviten, så stod utanför varje fönster, en stor trefot, med ett starkt ljus i rummet.
Tack vare denna anordning så åstadkoms en mängd brokiga fantastiska effekter.
Särskilt i det västra eller svarta rummet hade det röda skenet på de svarta draperierna en så sällsam effekt och gav ett så spöklikt utseende åt de innevarande så att inte många av sällskapet vågade sätta sin fot där.
I detta gemak, stod också vid västra väggen, ett stort golvur i ebenholtsfodral.
Dess pendel svängde fram och tillbaka, med en dov, tung och egendomlig klang, och då minutvisaren hade fullbordat sitt varv kring urtavlan och timmen skulle slå,
…så hördes från klockans mässingstungor, ett kraftigt, klart och utomordentligt melodiskt ljud, men med en så egendomlig klang- och tonfärg att orkestern varje gång klockan slog, gjorde en paus och lyssnade.
.
Webbplatsens namn
Webbplatsens namn
.
2 kapitlet
Då måste även de dansande stanna, och en kort förstämning sänktes över det glada sällskapet.
Även de yraste bleknade och de äldre och mer stadgade strök med handen över pannan, som för att förjaga en förvirrad dröm eller en efterhängsen tanke.
Men sedan allt eko hade dött bort så susade ett svagt skratt genom sällskapet. Musikanterna såg på varandra i viskande ton, att nästa gång klockan slog, så skulle de inte bry sig om det.
Men då klockan, efter sextio minuter – som omfattar tretusen sexhundra sekunder av den flyende tiden – åter började slå, så inträdde samma förstämning, rädsla och tankfullhet som förut.
Men oavsett detta, så var det en glad och magnifik fest.
Hertigen hade en säregen smak. Han hade ett fint öga för färger och effekter.
Han föraktade dekorationer, som enbart föreskrevs av modet.
Hans idéer var djärva och eldiga, hans uppslag glödde av en barbarisk glans.
En och annan, trodde att han inte var vid sina sinnens fulla bruk.
.
Det insåg också hans sällskap, men man måste höra och se honom och vara i beröring med honom för att bli säker på det.
Han hade till stor del på egen hand ordnat utsmyckningen av de sju gemaken i och för festen och maskerna var präglade av hans smak.
- De var onekligen groteska. Kostymeringen var lysande och elegant med ett pikanteri som man sedermera delvis har sett i “Hernani”.
Där fanns bisarra figurer med lemmar och smycken som inte passade dem.
Där fanns vilt fantastiska dårhusdräkter.
Där fanns mycket skönt, mycket lättsinnigt, mycket originellt, en del hemskt, och inte så lite rent motbjudande.
De sju gemaken myllrade av drömfigurer.
De slingrade sig om varandra och tog färg av rummen, medan orkesterns musik låg som ett ackompanjemang till deras steg.
Och nu slår återigen ebenholtsklockan i sammetssalen. Allt blir stilla för ett ögonblick – dör bort och följs av ett lätt, halvt undertryckt skratt.
Musiken tar åter överhand, drömfigurerna rör sig muntert och obesvärat som förut och lånar färg av ljuset från fyrfaten som lyser in genom de målade fönstren.
.
Sagans namn
The Masque of the Red Death – “Röda dödens mask”
Sagans namn
.
Men till den västligaste kammaren är det inte längre någon av maskerna som vågar sig, ty natten är långt framskriden, det röda skenet som faller genom fönstret på de svarta draperierna väcker bävan och för den vars fot trampar den svarta mattan,
ljuder slagen från ebenholtsklockan vid väggen med en djupare och högtidligare klang än för dem som deltar i förlustelserna i de andra rummen.
Men i dessa rum, råder trängsel och livsyran pulserar feberaktigt.
Och dansen fortsätter att virvla fram tills klockan slutligen börjar slå midnattstimmen.
Då tystnar musiken, som jag har sagt, de dansande stannar och en förlamande förstämning, griper sällskapet.
Men nu har klockan tolv slag att slå, och därigenom blir det lite längre tid till eftertanke, för de allvarligare i sällskapen.
Och innan det sista ekot har förklingat, har kanske en och annan hunnit lägga märke till en maskerad figur som förut inte väckt någon uppmärksamhet.
Nyheten om den obekanta gästen, sprids i viskningar åt alla håll, och från hela sällskapet, stiger ett sorl som skall uttrycka förvåning och ogillande, men som snart övergår i förskräckelse, fasa och avsky.
.
En vanlig syn, kunde knappt ha väckt ett sådant uppseende i den samling fantastiska figurer, som jag har beskrivit.
Denna kväll hade ingen behövt lägga band på sig, men figuren i fråga överträffade allt vad man kunde tänka sig och gick över gränsen till och med för hertigens svävande regler för det passande.
Även hos den mest cyniska finns hjärtesträngar som inte kan vidröras utan att vibrera.
Även för den i synden djupast sjunkna, finns saker som man inte skämtar med.
Hela sällskapet var ense om att främlingens kostym och uppträdande varken var kvickt eller passande.
Han var lång och gänglig, och från huvud till fot, klädd i en liksvepning.
Ansiktsmasken liknade så fullständigt ett stelnat lik, att man fick se efter mycket noga, för att upptäcka någon skillnad.
Allt detta kunde det uppsluppna sällskapet ha tolererat, om också inte gillat, såvida inte gestalten hade gått så långt att han hade anlagt “Röda dödens” kännetecken.
Dräkten var sölad med blod, den breda pannan – liksom hela ansiktet – var fläckade med den fasansfulla röda färgen.
.
Webbplatsens namn
Webbplatsens namn
.
3 kapitlet
Då hertig Prosperos blick föll på denna spöklika figur, som långsamt och högtidligt i överensstämmelse med sin roll, skred fram och tillbaka mellan de dansande, såg man honom först rysa till av förskräckelse, eller avsky för att i nästa sekund färgas av vredens rodnad.
Han vände sig till de närmaste hovmännen och frågade med hes röst:
- “Vem djärves förolämpa oss med detta hädiska gyckelspel ? Grip honom och demaskera honom så att vi får veta vem det är som vi i soluppgången skall hänga på slottets tinnar ?”
Det var i östra eller blå rummet, som hertig Prospero stod då han yttrade dessa ord.
De hördes klart och tydligt, genom alla sju rummen, ty fursten var en kraftfull och högröstad man, och musiken hade tystnat på en vink av hans hand.
Det var i detta blå rum som hertigen stod i en krets av bleka hovmän.
Först gjorde de min av att störta sig över den objudne gästen, som nalkades med lugna och fasta steg och nu var helt nära.
Men den okändes vanvettiga tilltag, hade fyllt sällskapet med en viss obestämd rädsla så att ingen vågade sträcka ut handen för att gripa honom.
Utan att hindras av någon, passerade han alldeles intill hertigen och skred – medan sällskapet ofrivilligt ryggade tillbaka mot väggarna.
Med samma högtidliga och avmätta steg från det blå rummet till det purpurfärgade, innan någon gjorde en beslutsam rörelse för att hejda honom.
.
Men nu greps hertig Prospero av ursinne och blygsel över sin egen tillfälliga feghet och rusade efter genom de sex rummen.
De andra var som förlamade av fasa och vågade inte följa honom.
Med en blottad dolk i högsta hugg så närmade han sig hastigt, men den andre som nu hade kommit in i sammetsrummet, vände sig plötsligt om och stod ansikte mot ansikte med sin förföljare.
Ett gällt skrik hördes, dolken föll glittrande ned på den svarta mattan och i nästa ögonblick låg hertig Prospero själv framstupa i dödsryckningar.
I förtvivlans mod så rusade en skara hovmän in i det svarta rummet.
De grep den förklädde som väldigt högrest, rak och orörlig stod i skuggan av ebenholtsklockan men ryggade tillbaka i obeskrivlig fasa då de fann att liksvepningen och masken som de hanterade så omilt inte dolde någon kroppslig gestalt.
Och nu måste man erkänna “Röda dödens” närvaro.
Han hade kommit som en tjuv om natten. Den ena efter den andra av festdeltagarna sjönk till golvet i samma blodstänkta salar som hade bevittnat deras vilda upptåg, och dog i samma hjälplösa ställning som de hade fallit.
Och ebenholtsklockans liv slocknade, samtidigt med den sistes i det glada sällskapet.
Och lågorna på trefötterna slocknade.
Och mörkret och förruttnelsen och “Röda döden” härskade överallt med oinskränkt makt.
.
- Slut -
.
Djupare info
Denna stilbildande gotiska skräcknovell, “The Masque of the Red Death”, eller som den heter på engelska “The Mask of the Red Death”, som har inspirerat många senare författare och filmskapare (bl.a. HP Lovecraft, och Stephen King), är skriven år 1842, av den amerikanske författaren, diktaren, redaktören och litteraturkritikern Edgar Allan Poe.
Poe föddes i Boston år 1809, och dog år 1849 i Baltimore.
Just “Röda döden” har aldrig funnits på riktigt, utan är en av författaren, påhittad sjukdom, – även om själva sjukdomsförloppet ju är fullt möjligt, och kan drabba personer som har utsatts för kemisk krigföring, och exponerats för mycket giftiga ämnen, etcetera.
- Vi hade ju istället Pesten, som härjade under det peloponnesiska kriget på 430- talet f.Kr, och som slog ut en tredjedel av Atens befolkning, plus att vi även hade Svarta döden – “Digerdöden”, som slog till under medeltiden, och som också den, drabbade cirka en tredjedel av befolkningen. Och fortfarande finns sjukdomar med liknande symptom, i vissa länder.
För digerdöden, eller som den också kallades Stora döden, eller Stora pesten, var sjukdomsförloppet längre än en halvtimme – Ett till fem dygn kunde man överleva, från det att de första sjukdomstecknen visat sig, och symptomen var mörkröda eller svarta bölder som uppstod på kroppen.
Allmän information om författaren
Edgar Allan Poe var banbrytande under sin tid, särskilt i skräck-, science fiction-, och i detektivgenrerna, ja, en del säger till råga på allt att han “uppfann” detektivromanen som företeelse, då han år 1841 kom ut med sin brottmålshistoria Morden i Rue Morgue, “The murders in the Rue Morgue”.
- Romanen var den första i sitt slag som hade rätt kriminaltekniska grepp om brotten.
Poe, som debuterade med diktsamlingen Tamerlane, var med sina dödsinspirerade, melankoliska, men vackra verk, en sann utforskare av “själens nattsidor”. Han har kallats för “Den poetiska kalkylens mästare”, tack vare sin ödesmättade följdriktighet, och sin matematiska precision.
Den genialiske estetikern Poe fick på många sätt själv ett eländigt och tragiskt liv, även om många av hans verk, såsom till exempel “Annabel Lee”, “The Raven”, “Ulalume”, “Till en i paradiset”, eller “The philosophy of Composition”, blev världsberömda. – The Raven, Korpen, har förresten en gång översatts och tolkats av vår svenske författare Viktor Rydberg.
Poes diktning har inspirerat många andra författare och skalder, i synnerhet i Frankrike, exempelvis Marcel Proust, Paul Valéry, Charles Baudelaire, och Stéphane Mallarmé.
Efter att Poe som fattig, föräldralös skådespelarson hade tagits upp i den borgerliga familjen Allan, och hade fått gå i fin skola i Storbritannien, kom han i konflikt med sin fosterfar, som senare gjorde honom arvslös.
Poes liv präglades sedan av sorg efter sin hustru och tillika kusin Virginias död i Tbc, och av fattigdom och av opium- och alkoholmissbruk. Ett rykte säger att Poe avled i den alkoholrelaterade åkomman Delirium tremens, medan andra hävdar att han drabbades av alkoholförgiftning, eller fick en hjärntumör.
“Hernani”, som nämns i den här sagan, är namnet på en pjäs som sattes upp 1830, skriven av den franske författaren och skräckmästaren Victor Marie Hugo.
( Källor: Nordisk familjebok, Svensk uppslagsbok, Skattkistan )
.
.
Några kända citat, om rädslan för döden:
.
“Även ett sunt liv, leder till en sjuk död.”
- Gottfried Benn
.
“Jag är inte rädd för att dö, jag vill bara inte vara med när det händer.”
- Woody Allen
.
“Döden är inte det värsta, utan fruktan för döden.”
- George Bernard Shaw
.
.
Läs en dikt - “Ulalume” – av Edgar Allan poe, HÄR
.
Läs sonetten “Det föregående livet”, av Charles Baudelaire, HÄR
.
Läs dikten “Välsignelse”, av Charles Baudelaire, HÄR
.
Läs sonetten “Le cygne”, skriven av Stéphane Mallarmé, HÄR
.
Lite mer information om Edgar Allan Poe, på Wikipedia
.
Man tror att Poe själv spökar i Baltimore – Läs om det här
.
Läs “Röda dödens mask” på engelska, på “Online litterature”
.
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >