.

Översatt till svenska, från dikten “The Blessing”, ur diktsamlingen “The Flowers Of Evil” (Ondskans blommor).

.

När poeten, på himmelska makters bud,

först såg ljuset, i denna bedrövelsens dal,

knöt hans moder, mot Gud – som ömkade kvinnan -

förskräckt sina nävar i hädiskt tal:

.

.

“Åh, istället för att amma en så löjlig varelse,

varför fick jag ej reptiler, som ormens moder ?

Jag förbannar den flyktiga njutningens natt,

då min mage avlade det jag nu får sona !

.

.

Då du utvalt mig bland kvinnor,

till den som mest förhatlig av alla blev för min man,

och jag inte kan kasta det skrumpna monstret i eld,

som ett kärleksbrev,

.

.

vill din ondskas förbannade redskap jag slå,

med samma hat du gav mig till dom,

och förvrida så detta eländets träd,

att dess giftiga knoppar ej går i blom.”

.

.

Så sväljer hon hatets skum, och bereder

- ty intet har hennes hjärta förstått,

av himlens planer – djupt i Gehenna,

det bål som är vigt åt mödrars brott.

.

.

Men under en osynlig ängels vård,

rycks styvbarnet hän av solens glöd,

och finner ambrosia och nektar, på nytt

i tingen han njuter som dagligt bröd.

.

.

Han leker med vinden, och talar med molnet,

drar på korsets väg under sånger åstad,

och Anden som följer hans pilgrimsfärd gråter,

att se gossen som skogarnas fågel – glad.

.

.

Alla han skänker sin kärlek blir skrämda,

eller retas av hans lugn, och de tävlar och kivas,

om att vara den som först lockar fram hans klagan,

och vill prova hur långt en grymhet kan drivas.

.

.

I det bröd och vin som är ämnade hans mun,

blandar de aska, med sitt orena spott,

kastar hycklande ifrån sig allt han kommit vid,

och jämrar sig att ha korsat den stig han gått.

.

.

På torget ropar hustrun:

- “Eftersom han fann mig tillräckligt skön att älska och hylla,

skall jag pröva antika idolers konst,

och låta som de mina lemmar förgylla,

.

.

berusa mig med nardus, rökelse, myrrha,

knäfall, viner och kött, för att se

om jag ej kan tvinga en som mig beundrar

att blott mig, inte Gud, sin tillbedjan ge !

.

.

Och när jag har tröttnat på hädiska lekar,

och min starka, gracila hand jag lagt på honom,

då skall mina naglar, harpyors likar,

söka hans hjärtas trakt.

.

.

Som en skälvande fågelunge ur boet,

skall jag slita ur bröstet hans hjärta, det röda,

och kasta det ned på marken,

spotskt, åt den hund jag älskar mest, såsom föda.”

.

.

Poeten lyfter himmelsk sina händer

mot den lysande tron han skådar i skyn

och hans klarsynta andes flammande blixtar,

rycker bort de rasandes hop från hans syn:

.

.

“Var välsignad, min Gud, som skänker oss plågan,

denna heliga bot för vår orenhet,

och den rena essens som bäst bereder

de starka för himlarnas salighet !

.

.

Jag vet att du sparat en plats åt poeten,

bland heliga härskarors tal, att som gäst,

du skall inbjuda honom att delta i troners,

dygders, och väldens eviga fest.

.

.

Jag vet att av allting ädelt, blott smärtan

av jord och helveten aldrig kan frätas,

och att varje värld och tid strålar samman,

den dag då min mystiska krona flätas.

.

.

Men det forna Palmyras förlorade smycken,

metaller ingen sett, och pärlor din hand monterat,

skulle ej räcka att forma

det sköna diademets bländande band,

.

.

ty av ljus, skall det smidas, och klarhet som östs,

ur ursprungseldens heliga degel,

och varav vårt dödliga ögas glans

blott är en dunkel, klagande spegel !”

.

.

SLUT

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.