Kokt Hans o Greta.nu » Spöksagor

Kokt Hans o Greta.nu

Välkommen till webbplatsen "Kokthansogreta.nu" - En journalistisk webbplats, startad år 2009, som består av konsumentjournalistik, litteratur, kåserier, och molnbaserade appar !

Welcome to our website "Kokthansogreta.nu" - A journalistic website, started in 2009, composed of consumer journalism, literature, columns, and cloud-based apps !


KHOG/Ih Z 2 (982x120)

“Den sjungande benknotan” – tysk spöksaga

översatt till svenska, från den tyska folksagan “Der singende Knochen” (KHM 028), nedtecknad under den romantisk/nationalistiska eran, av Wilhelm och Jacob Grimm.

.

En gång, fanns det i ett land ett vildsvin, som ställde till en massa elände.

Vildsvinet bökade upp böndernas åkrar, dödade boskap, och ristade upp kropparna på folk, med sina betar.

Kungen utlovade en stor belöning, åt vem som helst som befriade landet från den här plågan, men djuret var så stort och starkt, att ingen vågade komma i närheten av skogen, där det höll till.

Till slut lät kungen kungöra att den som fångade eller dödade vildsvinet, skulle få hans enda dotter till gemål.

Två bröder, som var söner till en fattig man i landet, anmälde sig, och ville försöka sig på vågstycket.

Den äldre av bröderna var klok och förslagen, och han gjorde det av högmod.

Den yngste, var dum och oskyldig, och han gjorde det av gott hjärta.

Kungen sade:

- “För att ni säkert skall få tag på djuret, bör ni gå in i skogen från var sitt håll”.

Den äldste brodern gick då in från väster, och den yngste från öster.

.

Sajtens namn

Sajtens namn

,

När den yngste brodern hade gått en stund, så kom en dvärg emot honom, med ett svart spjut i handen.

- Jag ger dig det här spjutet, sade han, för att du har ett gott och oskyldigt hjärta. Du kan gå emot vildsvinet utan fara, det kan inte skada dig.

Brodern tackade dvärgen, tog spjutet på axeln, och gick oförfärat vidare. Han fick snart syn på svinet.

Det kom springande mot honom, men han höll spjutet emot det, och i blint raseri rusade det rakt på svärdet, så att hjärtat på vildsvinet skars mitt itu.

Då tog brodern odjuret på axeln, och gav sig av hemåt för att ge det åt kungen.

Han kom ut ur skogen, på andra sidan, och strax intill låg ett hus där folk drack vin och dansade och hade roligt.

Dit hade den äldste brodern gått in, för han menade att vildsvinet sprang ju inte ifrån honom, och först måste han dricka sig till lite mod.

När han nu fick se brodern komma ut ur skogen med bytet, så fick han ingen ro längre, i sitt elaka avundsjuka hjärta.

- Kom in, kära broder ! Ropade han. Vila dig och stryk dig med en bägare vin !

Den yngste brodern anade intet ont, utan gick in och berättade om den hygglige dvärgen som gett honom ett spjut att döda svinet med.

.

Sagans namn

“Den sjungande benknotan” – Tysk spöksaga – Grimm

Sagans namn

.

Den äldste brodern, höll honom kvar ända till kvällen, då de gjorde sällskap därifrån.

I mörkret kom de fram till en bro, som gick över en bäck, och den äldste brodern lät då sin yngre bror gå först över bron.

När de befann sig mitt över vattnet, slog den äldre brodern till den yngre bakifrån, så att denne störtade ner och slog ihjäl sig. Sedan begravde han honom under bron.

Han tog svinet, och bar det till kungen, och påstod att han hade dödat det, och han fick därefter kungadottern till gemål.

Då den yngre brodern aldrig kom tillbaka, så sade den äldre brodern:

“Vildsvinet måste ha slitit sönder honom…”

Alla trodde att det var så.

Men för Vår Herre kan ingenting döljas, och också det här svarta dådet, skulle komma i dagen.

Efter många år, var det en gång en herde, som drev sin hjord över bron, och han fick syn på en snövit benknota, som låg i sanden.

Han tänkte att den kunde bli ett bra munstycke till hans horn.

.

Sajtens namn

Sajtens namn

.

Så han gick ned och hämtade benknotan, och skar till ett munstycke av den. Första gången som herden sedan blåste i hornet, började benknotan att sjunga av sig själv, till herdens stora häpnad:

.

- “Herde som spelar

på benknotan, min !

Jag blev dräpt av min bror

och begravd under bron

för ett vildsvins skull.

Kungadottern blev hans lön”.

.

- Vilket besynnerligt horn, sade herden. Det sjunger av sig självt. Det måste jag ge till kungen !

När herden kom till kungen med hornet, började det sjunga sin sång igen.

Kungen förstod mycket väl, och lät gräva upp marken under bron. Då fann man alla ben efter den ihjälslagne yngre brodern.

Den elake brodern, kunde inte neka till illdådet, utan han syddes in i en säck och dränktes.

Men den mördades ben fördes till vila på kyrkogården, i en vacker grav.

.

…..- Slut -

.

.

Kommentera spöksagan ..HÄR

.

Vill du läsa folksagan, på tyska ? – Gör det HÄR

.

Vill du läsa riktiga spökberättelser ? – Gå till ” Spökwebben ” ..HÄR

.

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=9266

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Hämnd får man alltid” – svensk spöknovell

..av Selma Lagerlöf

.

Det var en lång och rätt bred dal. På dess ena sida stod en räcka taggiga kustberg och på den andra, en jämnhög ås, som var klädd med tät skog.

Nere i dalen fanns en kyrka och en vid, öppen bygd, där all skog var bortröjd.

En söndagskväll var det, och solnedgången låg och brann bakom kustbergen. Folk, som hela dagen sovit inne i stugorna, kom ut på gårdsplanen, sträckte på sig och lyssnade för att höra om det ljöd dansmusik från något av världens fyra hörn.

Den som lyckades uppfånga en enda ton från en giga, bar det av med på de smala, snöiga byvägarna, och där kom han drivande fram som på måfå, långsamt och sävligt, men dock med lekstugan säkert i sikte.

Så kom grupp efter grupp glidande inom dörren hos Arild Kolare i skogsbrynet.

Där frågade ingen efter vem som kom; den nye gästen stod en stund nere vid dörren, vande ögonen vid röken, som välvde fram under rökfånget och bolmade omkring i rummet innan den fann vägen till hålet i taket, och så gav sig den nykomne in i leken.

Ringdansen gick över jordgolvet, halmen var bortsparkad, grisarna uppkörda från gropen under takhålet där de helst höll till, stort svängrum var det icke, men Arild själv skötte gigan, och dansen förlöpte likaså väl där inne i vinterfjället som den skulle gått en sommarkväll i en skogsbacke.

.

Arild hade en hustru som hette Tora, och hon brukade alltid krypa undan i någon mörk vrå då han bjöd på dans.

Hon var folkskygg och rädd, hade nästan alltid gått i skogen som vallhjon och hade ord om sig att kunna se mer än andra.

Denna kväll var hon ovanligt glad, dolde sig ej utan satt framme vid spishällen, där stockbrasan var rest alldeles bredvid henne.

Det fanns lite färg i hennes breda, feta ansikte, ögonen vilka var ljusa som vatten blickade livligt, och hon rörde de stora händerna, då hon talade.

Alltsom folk lade märke till henne, gick man ur leken och kom fram och hälsade.

Den hon då gripit om handen höll hon kvar, tills hon fått berätta vad som denna morgon hänt henne.

Hon var förlägen att komma fram med det, men så stolt att hon måste säga det.

Folk hade annars svårt att låta bli att skratta, då hon berättade vad hon sett och drömt.

Nu skulle man ändock se att hennes siargåva var värd något.

.

Novellens namn

“Hämnd får man alltid” / Svensk spöknovell av Selma Lagerlöf

Novellens namn

.

På morgonsidan, hade hon legat och drömt att hennes tre getter gick vilse uppe på storskogen.

Hon hade hört dem bräka så ömkligt att hon vaknat.

Då hon nu sett upp hade hon genast varsnat alla getterna i sin kätte nere vid dörren, och hon hade ju först tänkt att detta endast var en vanlig dröm. Men så kom en oro över henne.

“Nej, nej, detta är en vanlig siardröm”, hade hon sagt till sig själv.

Därmed hade hon stått upp, klätt sig i skinnkläderna, kastat luren över axeln och gett sig upp i skogen.

Hon hade vikit av från vägen, gått efter andens anvisning och varit nära att fastna i snåren.

Hon skrattade lågt då hon berättade detta. Visste de vad det var att gå från vägen i storskogen ?

Bottenlös mark, som ej frös i någon köld, snår som fyllde varje tomrum mellan stammarna, revor och rötter och stickande taggar och nedvräkta träd, det var det allt uppe i storskogen.

- “Men där uppe fann jag tre vilda bockar”, sade hon. “Kom och se vad jag fann där”.

.

Han förde sin gäst utmed räckan av de dansande hän till sängskåpet, som var väggfast och skyddat av dörrar. Hon öppnade dörren, lyste för sig med en sticka och visade hur där inne på den breda bädden låg tre män.

De var alla i rivna trasor, utmagrade var de, så att ansiktsknotorna kastade svarta skuggor på kinderna, men dragen var djärva och vackra. De sov så att varken dansen eller Toras förevisning kunde väcka dem.

- Detta är mina tre vilda bockar, som jag fann i snåren, sade hon.

Det är tre fattiga gesäller, som gått vilse på storskogen och irrat där i åtta dagar.

Om jag ej kommit skulle de nu varit döda.

Hela dagen har jag kokat mat, och nu sover de. Se hur de sover !

- Det är en Guds nåd som låtit dig rädda dem, Tora, sade hennes gäster.

- Gud ville att jag ej alltid skulle vara ett åtlöje, sade kvinnan.

På detta sätt förled kvällen.

Men fram mot liggdags skedde ett avbrott. Då slogs dörren upp med fart och en lång och stor man kom in.

Han bröt genom ringen av dansande, ställde sig mitt på golvet och höjde handen.

.

Webbplatsens namn

Kokt-Hans-gravsten

Webbplatsens namn

.

Det var prästen, herr Ane, han kom att förbjuda dansen i söndagsnatten.

Han hade denna dag stått i kyrkan och predikat för tomma väggar.

Han hade trott att pest och örlog tagit bort alla människor, men nej, här var de, här i lekstugan fanns de.

Och prästen avkunnade bot och kyrkoplikt över dem alla.

Nu när han funnit dem, sade han, skulle de höra hans predikan.

Han talade och rev ned deras glädje, skrämde dem med det förfärliga kommande livet, så att de aldrig mer tyckte sig kunna lyfta en fot till dans.

- “Dansa nu, om det lyster eder, sade prästen, dansa nu, nu vet I vart I dansar !”

Somliga smög tysta bort, andra stod förlägna, sökte hålla sig morska men började snart småsnyfta.

En tös, som nyss dansat som vildast, föll på knä och kysste prästens hand.

Ingen vågade säga emot honom mer än Tora. Hon, som eljest alltid var rädd, kom fram bred och viss på sin sak.

- Präst, sade hon, här har vi dansat alla söndagskvällar i alla dessa år, och dock är detta ett Guds hus. Du skall höra hur Gud i dag gjutit sin välsignelse över mig.

.

- “Trollkarlen”, sade prästen, “vill du tiga. Det som kommer till dig av välsignelse är djävulens välsignelse.

Ikväll talar jag till människor som kan omvända och bättra sig, med dig skall jag göra upp min räkning en annan gång.”

Därmed gick prästen, och det var stor bedrövelse i stugan. Arild tog ett par toner på gigan men lade genast bort den. De flesta av dem som dansat gick hem.

Tora satt åter framme vid härden, hon kastade ny ved på brasan och syntes lika glad som förr.

Några, som såg att hon ej förlorade modet, gick fram till henne och började tala illa om prästen.

- “Luthers lärdom har gjort herr Ane vild och galen, sade en bonde.

Förr, då han hörde påven till, fick man dansa i själva prästgården…”

- “Han är ej så god som han gör sig, du Tora”, sade en annan.

- “Gör han något mot mig, skall jag väl berätta hur han fått sina pengar”, sade Tora.

Och som nu många frågade henne vad hon menade, berättade hon:

.

Novellens namn

“Hämnd får man alltid” / Svensk spöknovell av Selma Lagerlöf

Novellens namn

.

- Prästen herr Ane var en gång mycket fattig, men han hade en bror som var storbonde och mycket rik.

Så dog bonden, och herr Ane flyttade in i hans gård som låg närmare kyrkan än hans egen.

Och så snart han kommit in på gården började han söka efter broderns pengar, men kunde ej finna dem.

Han grävde i jorden och han rev ned spismur och källarvägg för att finna pengarna, men de höll sig borta för honom.

Pengarna ville ej komma till herr Ane, därför att han ej dolde sin sorg.

“Har du sett min brors pengar ?” kunde han fråga den armaste tiggare.

Så kom min mor, som ej var annat än en fattig tiggarkäring och alltid gick från gård till gård, en kväll fram till prästgården och bad herr Ane om härbärge över natten.

“Du skall intet härberge hava, om du ej kan tala om för mig var min bror har gömt sina pengar”, sade herr Ane till henne.

“Om jag det visste, herr Ane”, sade min mor, “så behövde jag väl ej gå på landsvägen och tigga mitt bröd !”

.

Och hon bad honom för Guds barmhärtighets skull att han skulle ge henne husrum, ty det var ej gott för henne att ligga ute under bar himmel på sin ålderdom.

Men herr Ane sade, att så som han sagt, skulle det bli, och hon skulle intet husrum få, om hon ej skaffade honom pengarna.

“Men om jag gör detta, skall jag hava husrum i prästgården till döddagar”, sade mor.

“Det skall du”, sade herr Ane.

Så bad mor, som var i stor skräck för vad hon åtagit sig, att herr Ane skulle ge henne stora linnelakan, och hon svepte dem om sig såsom hon varit ett lik.

Sedan gick hon till kyrkogården och tog gravmull och strödde över sig, och så lät hon herr Ane öppna kyrkdörren för sig, och han följde henne in i kyrkan och hjälpte henne upp på en loftsbjälke.

Och där låg mor på bjälken under taket. Hon gick igenom allt med glatt mod i tanke på att hon skulle kunna vinna en trygg ålderdom.

Så kunde det vara hänemot midnatt. Då blev det ljust i kyrkan, och ett par stenar i golvet lyfte sig, och en av de döde kom upp i kyrkan.

Han var en stor och grov man, han gick flera varv kring kyrkan, och så fick han se mor.

- “Är du död ?” sade han till henne.

.

Webbplatsens namn

Webbplatsens namn

.

Och hon tordes ej svara. Då tycktes han vilja klättra upp till henne.

Så sade mor med hes röst: – “Ja, jag är död.” Och då lät han henne vara.

Men denne döde var prästens bror, och han gick nu åter till sin grav.

Han hämtade upp därur en halvtunna, som var full med silver och guld, och mor sade att hon såg hur han tog guld-och silvermynt och lekte med dem, och han kastade dem över sig så som hade han suttit i badet och stänkt över sig vatten.

Men då han lekt sig trött, vräkte han pengarna ned i graven och steg ned i sin kista, och golvstenarna lade sig själva till rätta på sina platser.

Mor hängde kvar på sin bjälke ända fram till morgonen, och då kom prästen herr Ane och frågade om hon ännu levde.

Jo då, mor var frisk och färdig. – “Kom då och få dig en bit mat”, sade prästen.

- “Nej, först skall jag tjäna mig husrum för mina gamla dagar”, sade mor.

Hon bad prästen gå efter folk, och hon lät dem bryta upp golvet över hans brors grav och lyfta upp kistan.

.

Och då de gjorde detta märktes intet underligt, men då mor sade: – “Se nu efter vad som ligger kvar i graven”, började den döde välta sig fram och åter i sin kista. Men mor bad karlarna endast skynda på med arbetet.

Mor höll sin hand på kistlocket ty hon hörde hur den döde arbetade där inne. Så lyfte de upp ur graven en stor halvtunna full med guld- och silverpengar. Och mor var glad då de åter hade den döde nere i graven och kyrkgolvet lagt till rätta.

- “Giv mig nu mat”, sade mor till prästen, “Nu har jag gjort ett gott arbete åt dig.”

Och prästen gav gav henne mat och behöll henne hos sig i åtta dagar, så lät han henne gå ifrån sig.

Då mor åter blev utdriven på vägen, förbannade hon honom och sade:

- “De pengar som jag vunnit dig skall bliva din olycka.”

Och mor berättade att prästen sade till henne, att han ej var rädd för något som en tiggarkäring kunde göra honom.

- “Hämnd får man alltid”, sade då mor. Det var mors ordstäv, detta, att man alltid fick hämnd.

Men ingen hämnd fick hon på prästen, fortfor Tora, och nu kallar han hennes dotter för trollkona.

.

Novellens namn

“Hämnd får man alltid” / Svensk spöknovell av Selma Lagerlöf

Novellens namn

.

Han skulle ej hava den stora kistan bredvid sin säng så proppande full av pengar, om ej min mor varit, fortfor Tora och retade upp sig.

Han skulle ej kunna sitta och kasta med pengar och välta dem över sig, såsom han brukar, han just som den döde, om ej min mor hjälpt honom.

I detsamma Tora sade detta hördes ett sakta skrapande. Det hördes ej helt nära, men ej heller långt borta.

Ingen visste vad det var.

Det tycktes som hade någon sökt fila hål på själva husväggen.

- “Vem är det som slipar knivar i mitt hus ?” utbrast Tora plötsligt.

Nu blev det helt stilla. Men då samtalet åter kommit igång, började det på nytt gnissla och skrapa.

Tora tog en sticka, gick bort till sängskåpet och såg in.

Där låg de tre vandrarna utsträckta på bädden och sov som de sovit hela kvällen.

.

Nu var det åter stilla en stund, så började oväsendet på nytt.

Envar hörde tydligt hur knivar gneds mot sten och mot läder och slipades.

- “Gud hjälpe oss, det är ett varsel”, sade Tora. “Må det ej hända oss något ont, därför att vi talar illa om prästen !”

Men nästa morgon låg prästen, herr Ane, mördad i sin säng och hans stora penningskrin var bortfört.

Och det blev genast bekant att det var de tre vandrande gesällerna, vilka legat och sovit tröttheten av sig hos Arild Kolares, som begått mordet.

De hade hört Tora berätta om prästens penningar, där de legat och låtsat sova. Och de hade genast planlagt mordet och börjat slipa sina knivar.

Och sedan den dagen gick den gamla tiggarkäringens ord kring bygden som ett ordstäv.

“Hämnd får man alltid”, sade man.

“Gud kan slå med en saga. Gud kan fälla med en dröm.

Hämnd får man alltid.”

.

- Slut -

.

Lite mer info

Den här mystiska och uttrycksfulla spöknovellen, “Hämnd får man alltid”, är skriven av vår stora svenska författare Selma Lagerlöf (född 1858, död 1940). Novellen är skriven 1897, och finns publicerad i den postuma antologin “Från skilda tider”, utgiven mellan åren 1943 och 1945.

- Lägg särskilt märke till den expressiva och ovanliga kommateringen, och de många talspråkliga, och ålderdomliga uttryck som spöksagan innehåller.

Spökhistorier var förövrigt en av den jordnära och hembygdsförankrade Lagerlöfs favoritgenrer, hon skrev åtskilliga spöksagor, bland annat den kända “Herr Arnes Penningar” (1904), som förresten filmatiserades av regissören Mauritz Stiller, år 1919.

Annars var nog Selma Lagerlöf ingen “sagotant” direkt, hon skrev inte några sagor i traditionell mening, hennes berättelser var nog för personligt skrivna, även om hon kallas “Sveriges stora sagoberätterska” i många uppslagsverk. – Hennes berättelser har istället benämnts “själshistorier” eller “karaktärsförklaringar”.

Ända sedan hon som elementarskole-lärarinna debuterade år 1891, efter att ha vunnit 1500 kronor i en romanpristävlan i damtidningen Idun med fem kapitel ur romanen “Gösta berlings saga”, har hennes författarskap och engagemang för samhällsfrågor gått som en kraftig, oförstörbar linje fram till det att hon avled på födelsegården Mårbacka, Östra Ämtervik i Värmland år 1940.

Gösta Berlings saga, grundar sig i fabeln om “de tolv kavaljererna”, som går fram över trakterna kring den fiktiva sjön “Löven”, eller som den heter på riktigt – Fryken, i Värmland.

Den romantiskt skrivna novellen, blev sågad av litteraturkritiker, som kallade den naiv, och för fantasifull. – Det var bara norsk, dansk och fransk realism, som “dög” på den tiden. Kritiker sade: “De tillfredställa icke förståndet”, om den typ av prosa, som Lagerlöf skrev, även om Gösta Berlings saga blev populär hos allmänheten.

Många andra böcker, såsom exempelvis barnboken “Nils Holgersson”, “Kejsarn av Portugallien”, och Lagerlöfs internationella genombrott “Jerusalem”, har också kommit på pränt. Och idéer till novellerna kunde Selma Lagerlöf få på sina många resor, som hon gjorde tillsammans med goda vännen, Göteborgsförfattaren Sophie Elkan.

Den, efter en höftskada i barndomen halta Lagerlöf, fick Svenska akademiens guldmedalj år 1904, och blev också som första kvinna, ledamot av denna akademi, på stol nummer sju, år 1914. Och hon fick som första kvinna, nobelpriset i litteratur, år 1909.

Parallellt med sitt författarskap, uttalade hon sig ofta i media kring olika politiska frågor, hon var engagerad för djur, för allas lika rösträtt, och i flyktingfrågan, och hon var också engagerad för freden, vilket gav sig uttryck i romanen “Bannlyst”, år 1918.

Lagerlöfs självbiografi i tre delar hette 1.“Mårbacka“, 2.“Ett barns memoarer“, och 3.“Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf”.

Selma Lagerlöf hade en syster, som hette Gerda.

( Uppslagsbok för alla, Nordisk familjebok, Prismas stora uppslagsbok )

.

Läs en biografi över Selma Lagerlöf

Läs en annan spöksaga, Herr Arnes Penningar, på Projekt Runeberg

Få mer information om Selma Lagerlöf, på Wikipedia

.

Två dikter, skrivna av Selma Lagerlöf:

   Dikt  av  Selma  Lagerlöf,  för  synnedsatta


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=9463

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Prästpigan och gasten” – Gammal spöksaga

..Nedtecknad av häradsmålare Sven Sederström. (Mer info, nedan)

.

En änka, hade bara en enda son. – Och hans namn var Pärkel.

Pojken var alltid olydig och näsvis mot sin mor, Som lät honom växa upp helt utan stränghet och aga.

Ju äldre Pärkel blev, destå värre blev han, och det hände ganska ofta att han slog, och misshandlade sin mor.

Med stort tålamod framsläpade änkan sitt liv, tills dess hon dog av hög ålder och försvagad genom sonens misshandel.

Några år därefter, dog även sonen av en tärande sjukdom. Förmodligen saknade han sin mor och ångrade sin grymma behandling av henne.

Någon tid efter att man hade begravt Pärkel, kunde man nattetid, tydligt se en människoliknande skepnad på graven.

- Figuren påminde om Pärkel så som man kom ihåg honom.

I början väckte skepnaden förvåning och skräck, men efterhand vande man sig vid synen, och fäste sig inte så mycket vid den.

Det gjordes dock försök, att gräva ned pengar och olika föremål intill kistan för att ge Pärkel ro i graven.

- Men, allt var förgäves.

Så gick flera år och man skänkte inte så många tankar åt Pärkel på kyrkogården.

.

En kväll, kom en västgötaknalle till prästgården, som låg intill kyrkan.

När knallen hade brett ut sina varor på ett bord, så hade prästgårds-pigorna och mycket annat folk samlats för att titta på alla vackra kläder och tyger.

Alla ville förstås handla, – men pengar saknades.

Bland de mest frestade, var en av prästgårdspigorna, som gärna hade velat handla både det ena och det andra.

- Du skall få den vackraste sjal som jag har, sade västgöten, om du vågar gå till kyrkogården, hämta Pärkel, och bära honom hit upp.

Pigan tänkte sig för en lång stund, men slutligen bestämde hon sig och gick med på att hämta Pärkel, om hon som ersättning fick en av de allra största dukarna.

Knallen gick med på saken, men påpekade att Pärkel skulle bäras ända in i rummet, så att alla fick se honom.

Den modiga pigan, begav sig genast till kyrkogården, fattade tag om den stela gestalten, och bar in honom  i prästgården och lade honom på golvet i rummet så som överenskommet var.

Vid åsynen av den döda och vanställda kroppen, blev alla förskräckta och ropade till pigan att hon “För Guds skull” skulle gå tillbaka med Pärkel.

.

“Prästpigan och gasten” – Gammal svensk spöksaga

.

- Nej, sade pigan, jag har gjort vad jag lovat och jag har hållit mitt löfte.

Nu får någon annan bära honom tillbaka.

Slutligen måste knallen och de övriga, lova henne en summa pengar, utöver duken, om hon bar tillbaka gasten till kyrkogården.

- Ingen annan vågade !

Pigan accepterade budet, tog gasten, och bar honom tillbaka till graven där hon hade hämtat honom.

Men, helt plötsligt tog Pärkel tag i pigan med båda händerna, och höll henne fast.

Pigan blev dödsförskräckt, och bad om att han skulle släppa henne, och pigan ropade till sist högt:

- Släpp mig, Pärkel !

- Ja, svarade gasten, jag skall släppa dig, men inte förrän du lovar att utföra en sak åt mig. Och sviker du ditt löfte så går det dig illa.

- Jag skall göra vad du befaller, så långt det står i min makt, sade pigan.

- Du kände väl min mor när hon levde ? frågade Pärkel.

- Ja, jag kände henne ganska väl, sade pigan.

.

- Gå då hit till kyrkogården om julnatten, mellan klockan tolv och ett.

Då håller alla de saliga själarna, gudstjänst i kyrkan.

Ställ dig vid kyrkodörren, och passa på besökarna. Då får du se min gamla mor komma.

Hon ser ut precis som när hon levde – krokryggig, och klädd i en grön, stickad tröja.

Ropa på henne tre gånger.

Varje gång skall du nämna henne vid namn. Om hon då undrar vad du vill, så skall du hälsa henne från mig, och fråga om hon vill förlåta mig allt det onda jag gjorde henne, när hon levde.

Innan jag fått förlåtelse, kan jag inte få vila i frid ! sade Pärkel uppmanande.

Pigan lovade att uppfylla hans begäran så gott hon kunde, bara han ville släppa taget om henne.

Vid återkomsten, frågade alla pigan hur det hade gått, och hon svarade, att allt hade gått bra. Hon oroade sig emellertid mycket för sitt löfte.

Julen började närma sig, och ju närmare stunden kom, destå ängsligare blev hon.

Slutligen anförtrodde hon sig åt prästen, som gav henne rådet att utan fruktan, uppfylla sitt löfte.

.

.

Pigan går till kyrkan något före den utsatta tiden. Hon ber om Guds beskydd, och sedan ställer hon sig vid kyrkporten.

Strax ringer klockorna, så som inför en vanlig gudstjänst, och människor öppnar kyrkdörren, utan något buller, och går in i kyrkan.

Det blir bländande ljust i kyrkan, och pigan tycker sig se att det är mera ljus nu, än det brukar vara på den vanliga julottan.

Det strömmar in en stor mängd människor i kyrkan, och bland dem känner pigan igen en del av dem som tidigare har dött i byn.

Ännu har hon inte kunnat se Pärkels mor. Hon blir utom sig av förskräckelse, vid tanken på att hon inte skall komma.

Men, just som hon är som mest rädd, får hon se en gumma komma travande. – Krokig och klädd i en grön tröja, densamma som hon hade på sig i sitt livs sista dagar.

Då gumman kommer mitt framför henne, ropar pigan:

.

- Mor Inger, mor Inger, mor Inger !

Då stannar gumman och frågar:

- Vad vill du mig ?

- Jo, säger pigan, med darrande röst, Er son Pärkel, har bett mig att jag skall tala med er och be er att ni vill förlåta honom allt det onda han gjorde mot er medan ni ännu levde. Annars kommer han aldrig att få ro i sin grav.

Då svarar gumman:

- Har Gud förlåtit honom, så skall jag också förlåta honom. Säg honom det !

Pigan återvände till Pärkels grav, och berättade att hans mor förlåtit honom.

- Tack för ditt besvär, säger Pärkel, och för att du höll ditt löfte.

Gud har redan förlåtit mig.

Och när Pärkel säger detta, så försvinner han ner i jorden, och har sedan dess aldrig mera synts till.

.

.

________________________________________________

.

.

Lite mer kött på benen…

Egentligen är det kanske “gengångare”, som sagoförfattaren Sven Sederström (1810-1846), istället borde ha använt på denna figur, - Pärkel, då ordet gengångare kanske bättre passar in på honom, – Ett dödsväsen i mänsklig skepnad, som kommer tillbaka ifrån dödsriket, för att reda upp något ouppklarat ?

Men ordet “gast”, är ju ett kortare, och mera klatschigt ord, och i södra Västergötland, Småland, Halland, och i Blekinge, betyder ordet gast, ett “övernaturligt dött väsen”, medan det i Svealand snarare betyder ett odöpt barn, som kommer tillbaka från dödsriket, eller ett “fördrivet foster”.

Nåväl, något som skriker med gälla skrik (gastar), och som skrämmer och kramar oss, det är i alla fall vad en gast är. – Det är kanske därifrån vi har fått ordet gastkramande, förresten ?

År 2010 firade man 200 års-minnet av Sven Sederströms födelse, med att ge ut en bok, “Sven Sederströms sagor”, skriven av Annika Svensson, och Monika Eriksson.

Sederström hade ju en bred repertoar av sagor i sin portfölj, bland andra “Flickan som lät hålla av sig för nåds skull”, “Herremannen och mjölnarens dotter”, “Den förtrollade pissepottan”, “Prins hatt under jorden”, och många, många andra sagor.

För, vid sidan av sitt arbete som häradsmålare i Aringsås socken, i Kronobergs län, så samlade denne man också gamla folksagor, och hör, tillsammans med folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén Cavallius, till vilken Sederström förresten lämnade över många av sina sagor, till de stora vis- och sagoförvaltarna i Sverige.

(Källor: Pocketlexikon, Bonniers stora lexikon, och Media)

.

Mer info om Sederström, på “Sagomuséets blogg” .HÄR

.

Kommentera sagan .HÄR

.

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=9131

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Mardrömmarnas hus”- amerikansk spöksaga

..av Edward Lucas White. Översatt från spöksagan “The house of nightmare”, från år 1906. ( Info. om författaren nedan. ) Länk till engelsk version, längst ned.

.

Jag skymtade huset för första gången uppifrån backkrönet, precis när jag kom ut ur skogen, och såg solen gå ner över de blå kullarna i fjärran.

Från min tillfälliga utkikspunkt, tyckte jag att jag kunde se nästan lodrätt nedåt.

Det kändes som om jag hängde rakt ovanför vägarnas och åkrarnas rutiga schackbräden, där bondgårdarna låg som små prickar.

Huset verkade inte ligga mer än ett stenkast bort, men det var förstås bara en synvilla. Jag kunde nätt och jämnt skymta dess skiffertak.

Det som fångade min blick, var den lilla vägstumpen framför huset, mellan den mörkgröna trädklungan, och köksträdgården mitt emot.

Vägstumpen var snörrät, och kantades av en rad jämnstora träd, bakom vilka en liten stig, och en låg stenmur skymtade.

På trädgårdssidan, mellan två av träden, lyste något vitt som jag förmodade var en hög sten, kanske ett lösslitet stycke av de lutande kalkstensblock, som sticker upp här och var på åkrarna i trakten ?

Själva vägen, såg ut som en linjal, på ett grönt spelbord, tyckte jag. Det lovade gott, – där kunde jag säkert få köra fort.

Jag hade med stor möda färdats genom tät skog, i starkt kuperad, nästan bergig terräng.

.

Inte en enda bondgård hade jag passerat på vägen, som i över trettio kilometer, hade varit mycket svårkörd och besvärlig.

Nu, när det bara var ett par kilometer kvar till platsen där jag hade tänkt att rasta, längtade jag efter bättre vägar, och framför allt, – efter just den där raksträckan.

När jag försiktigt började köra utför en lång, brant backe, så slöt sig skogen runt omkring mig igen, och jag förlorade dalen ur sikte.

Jag dök ned i en svacka, kom upp på nästa backkrön, och fick återigen syn på huset.

Nu låg det närmare, och inte lika långt under mig.

Den höga stenen, fångade min blick, och jag hajade till av förvåning.

Hade jag inte tyckt att den stod mitt emot huset, på samma sida som köksträdgården ?

Nu syntes det tydligt, att den stod till vänster om vägen, på samma sida som huset.

Nu låg huset närmare, och inte lika långt under mig.

Min förvåning varade bara det korta ögonblick som jag befann mig på krönet. Så fort jag hade kommit över det, så försvann utsikten. Men jag stirrade framför mig, och väntade på att den skulle dyka upp igen.

.

Sagans namn

“Mardrömmarnas hus” – Amerikansk spöksaga / 1906 / White

Sagans namn

.

Nedanför den andra backen såg jag vägstumpen från sidan, och kunde alltså inte vara säker på det, men precis som första gången, såg det ut som om den höga stenen stod till höger om vägen.

När jag kom upp på det tredje och sista backkrönet, såg jag vägen framför mig, under trädkronorna, nästan som när man tittar i en kikare. Jag såg ett vitt streck, som jag förmodade var stenen.

Den stod på höger sida.

Jag körde ner i sista svackan. Medan jag fortsatte uppför nästa backe, höll jag blicken fäst på backkrönet, framför mig.

När jag kunde se över det, så upptäckte jag den höga stenen till höger i den täta raden av lönnar. Jag lutade mig ut, först åt höger, och sedan åt vänster, för att kontrollera däcken. Sedan tryckte jag ned gaspedalen.

Medan jag flög framåt, tittade jag framför mig. Där stod den vita stenen – till vänster om vägen ! Jag blev vettskrämd, och kände mig som bedövad.

Jag ville tvärbromsa, och ta en ordentlig titt på stenen, för att en gång för alla, ta reda på om den stod till höger eller till vänster – såvida den nu inte stod mitt på vägen !

I förvirringen lade jag in högsta växeln. Bilen tog ett skutt framåt. Allt jag försökte göra blev fel. Jag styrde utan att tänka, gjorde en häftig gir åt vänster, och körde rakt på en stor lönn.

.

När jag kom till sans igen, låg jag på rygg i det uttorkade diket.

Den sista kvällssolen silade ner i gyllengröna strålar genom lövverket på lönnen. Min första tanke var en märklig blandning av förundran över naturens skönhet, och missnöje med mig själv; för att jag hade givit mig ut på en resa utan sällskap – något som jag fått ångra många gånger.

Sedan klarnade det i skallen, och jag satte mig upp. Jag kände efter från huvudet, och nedåt. Jag blödde inte, jag hade inte brutit några ben. Och visserligen var jag ordentligt omskakad, men jag hade inte fått några svårare skador.

Sedan fick jag syn på en pojke !

Han stod på kanten av stigen, alldeles intill diket. Pojken var kort till växten, och kraftigt byggd.

Han stod där, barfota, med byxbenen uppkavlade till knäna, skjortan var militärgrå och oknäppt i halsen, och han hade varken jacka eller mössa på sig.

Pojkens hår var lingult, tjockt och okammat, och han var prickig av fräknar och fruktansvärt harmynt.

Pojken stod och vägde, än på ena, än på andra benet, viftade med tårna och sade ingenting, han bara stirrade stint på mig.

.

Webbsajtens namn

Webbsajtens namn

.

Jag kravlade mig upp, och började syna bilvraket. – Sorgligt nog, verkade det vara totalhavererat. Visserligen hade bilen varken exploderat eller fattat eld, men förödelsen tycktes ändå vara total.

Varenda liten bit jag undersökte, var ännu värre åtgången än de föregående.

Genom en ironisk ödets nyck, hade mina båda picknickkorgar slitit sig loss, och hamnat en bit ifrån bilvraket, helt oskadda, utan att en enda flaska hade gått sönder.

Hela tiden medan jag undersökte vraket, så följde pojken mig med blicken, utan att säga ett ord.

När jag hade insett hur hjälplös jag var, reste jag mig upp, och sade till honom:

- Hur långt är det till närmaste smed ?

- Tretton kilometer, svarade han. På grund av hans kluvna gom, var det nästan omöjligt att uppfatta vad han sade.

- Kan du skjutsa mig dit ? frågade jag.

- Här finns varken hästar eller kor, svarade han.

.

- Hur långt är det till närmaste gård ? fortsatte jag.

- Tio kilometer, svarade han.

Jag tittade upp mot himlen. Solen hade redan gått ned. Jag såg på klockan. Den gick fortfarande, och den var 19.36.

- Får jag bo hemma hos dig i natt ? frågade jag.

- Ni får följa med hem om ni vill, sade han. Och sova om ni kan. Det är hemskt ostädat, för mamma dog för tre år sedan, och pappa har gett sig av härifrån.

Det finns inget annat att äta, än bovete och gammalt bacon.

- Jag har mat så det räcker, svarade jag, och lyfte upp den ena picknickkorgen. Kan du ta den där korgen ? frågade jag pojken.

- Ni får gärna följa med, om ni har lust, sade han. Men ni måste bära era egna saker. Pojken lät varken sur eller oförskämd, han sade det bara lugnt konstaterande.

- Visst, sade jag, och lyfte upp den andra korgen också. Visa vägen !

Gårdsplanen framför huset, skuggades av över ett dussin jättelika ailanthusträd. Under dem hade det vuxit upp andra små träd, och under dem i sin tur, frodades slyet tätt och högt i det långa, toviga gräset.

Vad som en gång måste ha varit uppfarten, var nu en smal och slingrande, föga använd gräsbevuxen gångstig, fram till huset.

.

Sagans namn

“Mardrömmarnas hus” – Amerikansk spöksaga / White / 1906

Sagans namn

.

Till och med där, hade det spirat ailanthusskott, och luften var fylld av den obehagliga lukten av rötter och sly, och den påträngande blomdoften.

Huset var byggt av grå kalksten. De grönmålade fönsterluckorna var så urblekta, att de nästan hade blivit lika grå som huset.

På framsidan fanns en veranda, en liten bit över marken.

Den saknade såväl balustrad som räcke.

Där stod det några gungstolar. Åtta fönster med fönsterluckor vette åt verandan, och mellan de mittersta, fanns en bred dörr, med små lila glasrutor på varje sida, och ett halvmåneformat fönster ovanför.

- Öppna dörren, sade jag till pojken.

- Öppna den själv, svarade han.

Pojken sade det inte tvärt och ovänligt, utan i en ton, som fick en att känna att det var något helt naturligt.

Jag ställde ner korgarna och kände på dörren. Den var haspad, men inte låst, och de rostiga gångjärnen knarrade, när den gick upp.

Den hängde så snett och vint, att den skrapade i golvet.

.

Det luktade mögel och fukt i hallen. Det fanns flera dörrar på vardera sidan, och pojken pekade på den första till höger.

- Det där rummet kan ni få, sade han.

Jag öppnade dörren.

Skymningen, trädridån utanför, verandataket, och de stängda fönsterluckorna, gjorde att jag inte kunde urskilja särskilt mycket.

- Bäst att gå efter en lampa, sade jag till pojken.

- Har inga lampor, sade pojken. Inga stearinljus heller. Jag brukar gå och lägga mig innan det blir mörkt.

Jag gick tillbaka till spillrorna av mitt fordon. Av mina fyra lyktor, var det bara metallskrot och glasskärvor kvar.

Lanternan var alldeles tillplattad.

Men jag brukade alltid ha med mig stearinljus i resväskan.

Resväskan hade spruckit, och blivit illa tilltygad. Men den höll fortfarande ihop.

Jag bar fram resväskan till verandan, öppnade den, och tog fram tre stearinljus.

Jag klev in i rummet, där pojken stod kvar på samma fläck som när jag gick, och jag tände stearinljuset. Väggarna var vitmenade och golvet var naket.

.

Webbsajtens namn

Webbsajtens namn

.

Det var lite rått och det luktade mögel, men sängen var nybäddad och ren, även om lakanen kändes fuktiga.

Med ett par droppar stearin, satte jag fast ljuset i ena hörnet på en liten ful och ranglig byrå.

Det var alla möbler, som fanns i rummet. Förutom två stolar, med sjögrässitsar, – och ett litet bord.

Jag gick ut på verandan, bar in väskan, och lade den på sängen. Jag sköt upp nederdelen av fönstret, och slog upp fönsterluckorna.

Sedan bad jag pojken, som varken hade rört sig, eller sagt ett ord, att visa mig var köket låg.

Pojken gick genast före mig, tvärs över hallen, till baksidan av huset.

Köket var stort och tomt på möbler, så när som på några pinnstolar, en furubänk, och ett furubord.

Jag satte två stearinljus på bordshörnan, snett emot varandra. Det fanns ingen vedspis i köket, bara en stor eldstad med aska, som av lukten och utseendet att döma, var en månad gammal.

Veden i vedlåren var torr, men till och med den, hade en unken källarlukt.

.

Yxan var rostig, men fullt användbar, och jag tände genast en präktig brasa.

Till min stora förvåning – det var ju en varm, vindstilla junikväll - lutade sig pojken fram över brasan, med ett skevt leende, i sitt fula ansikte, och sträckte fram händerna och armarna så nära elden, att han nästan blev stekt.

- Fryser du ? frågade jag.

- Jag fryser jämt, svarade pojken, och makade sig så nära brasan, att jag tyckte att han borde bli svedd.

Jag lät honom stå där och värma sig, medan jag gick ut och letade efter vatten.

Jag hittade pumpen, som fungerade utmärkt, men jag fick ett fasligt sjå med att fylla de båda läckande hinkarna, som jag hade hittat.

När jag hade satt vatten på spisen, så bar jag in de båda picknickkorgarna från verandan.

Jag borstade av bordet, och dukade fram maten – kall kyckling, vitt och mörkt bröd, oliver, sylt, och en skiva sockerkaka.

När burksoppan var varm, och kaffet kokt, drog jag fram de båda stolarna till bordet, och bad pojken göra mig sällskap.

- Jag är inte hungrig, sade pojken. Jag har redan ätit middag.

.

Sagans namn

“Mardrömmarnas hus” – Amerikansk spöksaga / White / 1906

Sagans namn

.

En sådan pojke hade jag aldrig träffat på förut. Alla pojkar jag kände, åt med god aptit, och tackade aldrig nej.

Fast jag hade varit hungrig, tappade jag av någon anledning aptiten, när jag väl började äta, och maten smakade mig inte.

Efter en liten stund, dukade jag av, släckte brasan, blåste ut ljusen, och gick tillbaka ut på verandan, där jag sjönk ner i en av gungstolarna, för att röka en pipa.

Pojken följde efter under tystnad, och satte sig på verandagolvet, med ryggen lutad mot en av stolparna, och fötterna på gräset utanför.

- Vad har du för dig, nu när din far är borta, frågade jag.

- Ingenting, svarade pojken. Jag går bara och skrotar.

- Hur långt bort bor dina närmaste grannar ? frågade jag.

- Det kommer aldrig några grannar hit, förklarade pojken. De säger att de är rädda för spökena.

Jag blev inte ett dugg förvånad, för huset ägde alla de attribut, som brukade ge upphov till rykten om att det spökar.

Pojkens sakligt konstaterande ton förvånade mig, däremot. – Han kunde lika gärna ha sagt att det var en elak hund de var rädda för.

.

- Har du sett några spöken här ? frågade jag.

- Man ser dem aldrig, svarade han, – som om det hade gällt luffare, eller fasaner.

Man hör dem aldrig. De känns bara i luften ibland.

- Är du rädd för dem ? frågade jag.

- Nej, svarade han. Jag är inte rädd för spöken. Men jag är rädd för mardrömmar.

Brukar ni drömma mardrömmar ? frågade pojken mig.

- Mycket sällan, svarade jag.

- Det gör jag, svarade han. Jag drömmer jämt samma sak. – En stor sugga, stor som en oxe, försöker äta upp mig.

Jag är så rädd, när jag vaknar, så jag skulle kunna springa benen av mig.

Men jag har ingenstans att ta vägen. När jag har somnat om, så kommer drömmen igen.

Jag vaknar, och är räddare än någonsin. Pappa säger att det beror på att jag äter bovetekakor, på sommaren.

- Du måste ha retat en sugga någon gång, sade jag.

.

Webbsajtens namn

Webbsajtens namn

.

- Stämmer, svarade han. Jag retade en stor sugga en gång. Jag höll upp en av hennes griskultingar i ena bakbenet. Jag retade henne för länge. Jag ramlade ner i stian, och blev biten av henne.

Jag önskar att jag hade låtit bli att reta henne.

Jag kan drömma den där mardrömmen tre gånger i veckan, ibland.

Det är värre än att bli innebränd. Värre än spöken.

Vet ni, nu känns det i luften att det är spöken här.

Pojken försökte skrämma mig. Han bara konstaterade faktum, lika lugnt som om han hade talat om fladdermöss eller mygg.

Jag ville egentligen inte röka mer, men jag hade inte lust att gå och lägga mig än, och jag satt bekvämt där jag satt, även om ailanthusblommorna luktade förfärligt illa.

Därför stoppade jag pipan igen, och tände den. Medan jag sög på pipan, måste jag ha nickat till ett ögonblick.

Jag vaknade av att det kändes som om ett tunt tyg svepte över ansiktet på mig. Pojken hade inte ändrat ställning.

- Var det DU som gjorde sådär ? frågade jag vasst.

.

- Jag har inte gjort något, sade pojken. – Vad är det ?

- Det kändes som om ett myggnät drogs över ansiktet på mig.

- Det är inget myggnät, svarade pojken. Det är en slöja.

Det är ett av spökena. Några av dem, blåser på en, andra tar i en med sina långa, kalla fingrar.

Hon med slöjan, som hon sveper över ansiktet på en – det är mamma, brukar jag tänka.

Pojken lät så övertygad, att jag inte kunde komma på något att svara, utan reste mig för att gå och lägga mig.

- God natt, sade jag.

- God natt, ekade pojken. Jag sitter kvar här ute ett tag.

Jag tände en tändsticka, hittade stearinljuset, som jag hade satt fast på den lilla nötta byrån, och klädde av mig.

Det låg en skön halmmadrass i sängen, och det dröjde inte lång stund förrän jag sov.

Det kändes som om jag hade sovit ganska länge, när jag började drömma en mardröm. – Samma mardröm som pojken hade berättat om.

.

Sagans namn

“Mardrömmarnas hus” – Amerikansk spöksaga / White / 1906

Sagans namn

.

En jättelik sugga, stor som en bryggarhäst, stod och stegrade sig, med frambenen över sänggaveln, och försökte klättra över till mig.

Hon grymtade och flåsade, och jag förstod att det var mig hon ville äta upp.

I drömmen visste jag att det bara var en dröm, och jag kämpade för att vakna.

Då kom plötsligt det jättelika drömdjuret nerdråsande över sänggaveln, och hamnade rakt på skenbenen på mig, och jag vaknade.

Mörkret runt omkring mig, var lika ogenomträngligt, som i en kolkällare. Men skräcken från mardrömmen, gick genast över.

Jag blev lugn igen, så fort jag förstod var jag befann mig, och jag fick inga som helst panikkänslor.

Jag vände mig i sängen, och somnade nästan omedelbart om. Sedan drömde jag en riktig mardröm, som inte kändes som en dröm, utan en som var otäckt verklig – en outsägligt ångestfylld skräckupplevelse, bortom allt förnuft.

Det var Nånting i rummet – ingen sugga, och inget annat väsen, som gick att namnge. – Utan bara Nånting.

Det var stort som en elefant, och det uppfyllde hela rummet, ända upp i taket. Det såg ut som ett vildsvin, där det satt på bakbenen, med frambenen sträckta framför sig.

.

Det hade ett rött, dreglande gap, fullt av stora betar, och käkarna gick oavbrutet, på odjuret.

Det hasade sig krumryggat framåt tum för tum, tills det stod grensle över sängen med sina väldiga framben.

Sängen skrynklades ihop, som vått läskpapper, och jag kände Nånting på fötterna, benen, kroppen, bröstet.

Nånting var hungrigt, och jag visste vad det ville ha. – Det tänkte börja med mitt ansikte.

Det dreglande gapet, kom allt närmre.

Sedan släppte plötsligt drömförlamningen, som hade hindrat mig ifrån att skrika, och jag vaknade av att jag vrålade.

Den här gången, lyckades jag inte skaka av mig skräcken.

Det började bli gryning. Jag urskiljde vagt, de smutsiga, spräckta fönsterrutorna.

Jag steg upp, tände den lilla ljusstumpen, och två nya stearinljus, klädde skyndsamt på mig, band ihop min trasiga resväska med en rem och ställde ut den på verandan mot väggen strax intill dörren.

.

.Webbsajtens namn

.Webbsajtens namn

.

Sedan ropade jag på pojken.

Plötsligt kom jag att tänka på att jag varken hade talat om vad jag hette, eller frågat efter hans namn.

Jag ropade “Hallå !” ett par gånger, men fick inget svar. Jag hade fått nog av huset. Skräcken från mardrömmen, satt fortfarande i.

Jag slutade skrika, och utan att leta efter pojken, gick jag raka vägen ut i köket.

Jag tog en klunk kallt kaffe, och tuggade i mig ett kex, medan jag slängde ner mina tillhörigheter i picknickkorgarna.

Sedan lade jag en silverdollar på bordet, bar ut korgarna på verandan, och ställde dem bredvid resväskan.

Det hade blivit så ljust nu att man såg att gå, så jag gick ut på landsvägen.

Det hade redan blivit rostfläckar av daggen på flera ställen på bilvraket, vilket gjorde att det såg ännu värre förstört ut, än förut.

Men vraket var i alla fall orört.

Det syntes varken till hjulspår, eller märken efter hovar på vägen. Den höga, vita stenen, som hade orsakat olyckan, genom att förbrylla mig, stod mitt emot olycksplatsen, och såg precis ut som en skiltvakt.

.

Jag begav mig av, för att leta rätt på en smed.

Jag hade inte hunnit långt, förrän solen gick upp.

Den började nästan genast att bränna.

Medan jag trampade på, blev jag svettigare och svettigare, och det kändes som om jag hade gått femton kilometer i stället för tio, när jag äntligen kom fram till det första huset.

Det var ett nytt prydligt målat trähus, som låg vid vägen, med trädgården inhägnad av ett vitt staket.

- Just som jag skulle öppna grinden, kom det en stor, svart hund, med lockig svans farande ut ur buskarna.

Hunden skällde inte, han stod bara innanför grinden, med viftande svans och tittade vänligt på mig.

Trots det så hejdade jag mig tveksamt, med handen på låset.

Hunden kanske inte var lika snäll, som han såg ut ? När jag fick syn på honom, kom jag att tänka på att med undantag av pojken, hade jag inte sett till en enda levande varelse, i eller i närheten av huset, där jag hade tillbringat natten.

Varken hund, eller katt, ja, inte ens en padda, – eller en fågel.

.

Sagans namn

“Mardrömmarnas hus” – Amerikansk spöksaga / 1906 / White

Sagans namn

.

Medan jag stod och funderade på det, så kom en man fram från baksidan av huset.

- Bits hunden ? frågade jag.

- Nej, svarade han. Han bits inte. Stig på.

Jag berättade att jag hade råkat ut för en bilolycka, och frågade om han kunde köra mig, först till smeden, och sedan till bilvraket.

- Visst, sade han.

Det går bra. Jag skall spänna för på momangen.

Var hände det ? frågade mannen.

- Mitt för det grå huset, tio kilometer härifrån, svarade jag.

- Det stora stenhuset ? frågade han.

- Just det, sade jag, och nickade.

- Har ni kört förbi här ? frågade han förvånat.

Jag har inte hört er.

- Nej, sade jag. Jag kom från motsatta hållet.

.

- Då måste det ha hänt i soluppgången, sade han fundersamt.

Körde ni över bergen, mitt i natten ?

- Nej, svarade jag. I går kväll. Det var i solnedgången jag körde på trädet.

- I solnedgången ? utbrast mannen. Var tusan har ni då varit hela natten ?

- Jag sov i huset, där jag körde av vägen, svarade jag.

- I det stora stenhuset, bland träden ? frågade han.

- Ja, svarade jag.

- Där spökar det ju ! Sade han med darrande röst.

Det sägs att om man kör förbi det i mörkret, så kan man inte se vilken sida av vägen den stora vita stenen står på.

- Det kunde jag inte före solnedgången heller, sade jag.

- Minsann ! Utbrast han. Jag säger då det… Och ni sov i det huset ?

Kunde ni verkligen sova ?

- Jag sov ganska gott, sade jag. Jag drömde en mardröm, men annars sov jag hela natten.

.

Webbsajtens namn

Webbsajtens namn

.

- Om jag så fick en hel bondgård, så skulle jag inte gå in i det där huset, sade mannen.

Och hellre blir jag osalig, än sover där. Men ni har tydligen gjort det… Hur i all världen kom ni in ?

- Pojken tog emot mig, sade jag.

- Hur såg pojken ut, frågade mannen, och stirrade på mig, med en blick fylld av oförställd nyfikenhet.

- Han var kort och satt, fräknig i ansiktet och harmynt, svarade jag.

- Pratade han som om han hade munnen full med gröt ? frågade mannen.

- Ja, sade jag. Han hade kluven gom.

- Jag säger då det ! Utbrast mannen. Jag som aldrig har trott på spöken, jag har aldrig trott på att det spökade i det där huset, men nu vet jag att det gör det. Och ni har bott där !

- Jag såg inga spöken, invände jag, irriterat.

- Nog såg ni ett spöke, allt, fortsatte han högtidligt. Den där harmynta pojken, har varit död i ett halvår !

.- Slut -

.

Information om författaren

Den här otäcka spöksagan, är baserad på författarens egna, återkommande mardrömmar.

Edward Lucas White ( 11 maj 1866 – 30 mars 1934 ) var en amerikansk författare och poet, som skrev bland annat historiska noveller, till exempel “The Adventures of a Roman Nobleman, in the days of the empire”, och “The unwilling Vestal”.

Men han skrev även skräcknoveller, som den du just nu har läst – “The house of nightmare” – Mardrömmarnas hus.

White, som var född i staden Bergen, i New Jersey, arbetade fram till sin pensionering, som lärare på ett pojkläroverk i Baltimore.

.

Ordförklaringar - Ailantträd, Bryggarhäst, Skiltvakt

Ailantträdet ( Latin: Ailanthus altissima ), som förekommer i den här sagan, är egentligen ett 25 till 35 meter högt lövträd, som härstammar från Kina. Det kallas i Sverige för Gudaträd, och det används som ett prydnadsträd.

Trädet, som tillhör arten Bittervedsväxter, finns i syd- och mellaneuropa, och även i Sverige, och då kanske främst i de södra delarna av landet.

Bladsprickningen sker i Juni, då ju den här sagan utspelar sig. Bladen är först röda, för att sedan övergå i en grön färg, och barken är grå-svart, med lite ljusa slingor i.

.

Bryggarhäst, är ett ord som också används i den här spöksagan, och bryggarhästar var den typ av hästar, ofta Ardenner, eller Nordsvensk ras, som bryggeribranschen använde till utkörning av öl till restauranger och affärer.

Att använda häst och vagn vid ölutkörning, var mycket kostnadseffektivt, då det ofta var korta avstånd inne i städerna, mellan restaurangerna. När bilen kom, kunde den inte konkurrera med bryggarhästen, i alla fall inte inne i städerna. Bryggarhästarna var ofta välskötta, vackra, och vitala, om inte annat för att öka bryggeriernas GoodWill.

.

Skiltvakt, är ett gammalt ord för vaktpost

.

Kommentera sagan .HÄR

..

Läs en engelsk version av spöksagan, HÄR

http://gaslight.mtroyal.ca/housntmr.htm

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=9246

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“En riktig spökhistoria” – av Mark Twain

Översatt från den amerikanska sagan “A ghost story”. ( Info nedan )

.

..Jag hyrde ett rum i en gammal byggnad på Broadway, i New York.

Huset hade stått tomt i många år, och innanför väggarna så fanns bara damm och spindelväv, ensamhet och tystnad.

När jag gick uppför trapporna den där första kvällen, så var det som att tränga sig in i dödens boning, och jag greps av skräck.

I trappan stötte jag emot tunn spindelväv, som klibbade fast vid mitt ansikte.

- Jag darrade som om jag hade mött ett spöke.

När jag äntligen kom in i mitt rum och fick låsa ute fukten och mörkret, så kände jag mig lättad.

En munter brasa sprakade i den öppna spisen, och jag satte mig framför den.

I två timmar, blev jag sittande och tänkte på gamla tider.

Jag mindes platser jag hade besökt – halvt bortglömda ansikten – röster som för länge sedan tystnat – sånger som ingen längre sjöng…

Mina drömmar blev allt vemodigare. medan den tjutande vinden där ute övergick till att låta som en svag jämmer, och regnets ilskna trummande mot rutan dämpades.

.

Ljuden från gatan dog bort, ett efter ett, och när den siste nattvandrarens steg hade försvunnit i fjärran, så blev det alldeles dödstyst omkring mig.

Elden brann ut, och en känsla av ensamhet smög sig över mig.

Medan jag klädde av mig, gick jag omkring på tå, som om rummet varit fyllt av sovande dödsfiender.

När jag krupit ned i sängen, låg jag stilla och lyssnade på ett par fönsterluckor som knarrade någonstans.

- Så småningom somnade jag.

Jag sov djupt, hur länge vet jag inte. Med ens blev jag klarvaken. Allt var stilla, allt utom mitt eget hjärta; Jag kunde höra det slå.

Plötsligt började sängkläderna sakta glida ned mot sängens fotända,- som om någon drog i sängkläderna !

Jag förmådde inte röra mig;Inte tala, medan filtarna långsamt gled av mig, tills mitt bröst låg bart.

Då gjorde jag en kraftansträngning, och drog dem tillbaka över huvudet.

Jag väntade, lyssnade, väntade.

Någon började åter dra i sängkläderna och jag låg som förstenad under ett par sekunder, eller var det år ?

.

Spöksagans namn

“En riktig spökhistoria” – A ghost story – skriven av Mark Twain

Spöksagans namn

.

Mitt bröst var bart igen. Än en gång fattade jag mod, ryckte till mig filtarna och höll fast dem hårt.

Jag väntade.

Efter en kort stund kände jag ett svagt ryck, och jag tog ett nytt stadigt tag i filtarna, och lakanet.

Nu kändes ett segt dragande som blev allt starkare, och svårare att hålla emot.

Mitt eget grepp slappnade, och för tredje gången så gled filtarna av mig. Jag stönade. Någon svarade med ett likadant stönande från sängens fotända !

Svetten pärlade i pannan på mig, och jag var mer död än levande.

Efter en kort stund, så hörde jag tunga fotsteg. Det är en elefant, tänkte jag – ingen mänsklig varelse låter så där…

Men den gick bort ifrån mig som väl var.

Jag hörde att den närmade sig dörren, och gick ut genom den,- utan att röra vare sig lås, eller regel.

Den vandrade vidare genom de mörka korridorerna, över knarrande golvtiljor. – Så blev det åter tyst.

.

När jag hade lugnat mig något, sa jag till mig själv:

- Det här är en dröm ! En mardröm helt enkelt ! Och jag upprepade de orden tills jag hade övertygat mig om att det verkligen bara var en dröm.

Spänningen lättade, och jag började skratta.

Efter en stund steg jag upp och tände ljuset.

När jag såg att dörren mycket riktigt var både reglad och låst, så skrattade jag igen, och satte mig vid brasan för att tända min pipa.

Den föll plötsligt ur mina händer, blodet isades i ådrorna, och jag drog häftigt efter andan !

I askan, som hade spillts ut från spisen, syntes ett tydligt avtryck av en stor fot. Avtrycket var så stort, att mina egna barfotasteg som också fanns där, verkade som ett litet barns, bredvid det.

- Då hade jag alltså haft en nattlig gäst ! Sade jag till mig själv. – Det tunga elefantlika trampet, var inte bara inbillning.

Jag släckte ljuset och skyndade mig tillbaka till sängen, förlamad av fasa.

En lång stund låg jag orörlig och lyssnade och stirrade ut i mörkret. Så hörde jag ett hasande ljud från våningen över, som om någon drog en tung kropp över golvet, där uppe.

.

Spöksagans namn

“En riktig spökhistoria” – A ghost story – skriven av Mark Twain

Spöksagans namn

.

Kroppen dunsade häftigt emot någonting, och fönsterrutorna i mitt rum skallade av stöten.

Längre bort i byggnaden, smällde det i dörrar.

Smygande fotsteg tassade omkring i korridorer och trappor. Ibland närmade de sig min dörr, stannade upp och försvann igen.

Någonstans rasslade det svagt av järnkättingar, och de lät som om en kedjefånge mödosamt släpade sig uppför en trappa.

Jag hörde suckar, stönanden och halvkvävda skrik.

Osynliga sidendräkter frasade, osynliga vingar fladdrade.

Så kände jag mig ännu en gång säker på att jag inte var ensam i rummet,- någon var inne hos mig.

Jag hörde suckar och andetag och mystiska viskningar, alldeles bredvid sängen.

Tre små lysande klot, hängde i taket ovanför mitt huvud. Plötsligt föll de ned. Två i mitt ansikte, ett på kudden.

De brast, och jag tyckte att en varm vätska rann nedför min kind. Ingen behövde tala om för mig att det var blod. – Jag visste det ändå.

.

Bleka, svagt lysande demonansikten, och vita, uppsträckta händer flöt omkring utan kroppar i rummet. Jag såg dem tydligt ett ögonblick, och sedan försvann de.

Rösterna och ljuden dog bort, och följdes av en gravlik tystnad. Jag väntade och lyssnade. Om jag inte får ljus omkring mig nu så dör jag, tänkte jag och satte mig försiktigt upp.

En fuktig hand snuddade vid mitt ansikte. Den lilla styrka jag hade kvar, lämnade mig, och jag sjönk tillbaka i sängen som en trasdocka.

Så hörde jag fraset av en sidenkjol, – någon gick ut genom dörren.

När allt var lugnt igen, så kröp jag ur sängen. Jag kände mig eländigt svag och tände gaslampan med darrande fingrar.

Ljuset piggade upp mig något. Jag stirrade på det stora fotavtrycket i askan, men snart började konturerna att suddas ut.

När jag tittade upp, såg jag att gasblåsan höll på att slockna. I samma ögonblick hörde jag de tunga elefantstegen igen.

De kom närmare och närmare, och ljuset i mitt rum blev allt svagare. Utanför dörren stannade de.

Lampans låga flämtade;Allt omkring mig lyste spökaktigt vitt. Ingen öppnade dörren, men ändå kände jag ett lätt luftdrag mot min kind.

.

Spöksagans namn

“En riktig spökhistoria” – A ghost story – skriven av Mark Twain

Spöksagans namn

.

Plötsligt hade jag en stor, dimmig, demonliknande skepnad framför mig, och jag stirrade som förtrollad på den.

Oändligt sakta tog den form, en arm blev synlig, ett par ben, en kropp, och till sist ett stort sorgset ansikte.

När den spöklika dimman hade lättat helt, så såg jag att det var “Jätten från Cardiff” – stenjätten från förhistorisk tid – som stod framför mig.

All min rädsla försvann som genom ett trollslag, för minsta barn känner till att den vänliga själen inte vill någon människa ont.

Jag drog en lättnadens suck, gaslågan flammade upp och började lysa lugnt och klart.

Aldrig har en spökrädd människa blivit så lycklig över att få sällskap, som jag, den natten.

Jag hälsade hjärtligt på jätten.

- Är det bara du, - Jätten från Cardiff ?

Kan du tänka dig att jag har varit skrämd, nästan från vettet i två, tre timmar nu ?

Därför är jag uppriktigt glad åt att se dig här.

Sätt dig ned någonstans, så får vi pratas vid en stund.

.

Nej! Nej! Inte på den där stolen !

Men det var för sent, han sjönk ned på en liten pinnstol, innan jag hann hejda honom. Aldrig i mitt liv har jag sett en stol bli så söndersplittrad.

- Stopp! Stopp! Du fördärvar…

För sent igen.

Ett nytt braaak, och ännu en stol blev till småflisor.

- För tusan, tänk på vad du gör ! Skall du förstöra allt som finns här, din förstenade klumpeduns ?

Men det var som förgjort. Nu satte han sig på sängen, och den rasade ihop som ett korthus.

- Nej, nu får det vara nog, Jätte ! Först spökar du omkring här i huset, med en massa osaliga andar i släptåg, och skrämmer mig nästan från vettet.

Sedan uppträder du spritt, språngande naken i mitt rum, något som absolut inte passar sig bland kultiverade människor.

Jag är finkänslig nog att inte säga någonting om detta, och du tackar mig genom att förstöra mina möbler. Skäms, Jätte !

Och du skadar dig själv, också ! Titta, nu har du brutit en bit av ryggraden, och hela golvet är översållat med stenflisor från din ända. – Du borde verkligen ha bättre vett !

.

Spöksagans namn

“En riktig spökhistoria” – A ghost story – skriven av Mark Twain

Spöksagans namn

.

- Jag skall inte ha sönder fler möbler, det lovar jag. Sade jätten.- Men jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag har inte fått sitta ned i lugn och ro, på hundra år, fortsatte han

Stora tårar droppade nedför hans kinder.

- Stackars arma Jätte, svarade jag. Förlåt att jag var så sträng emot dig.

Vi kan naturligtvis inte prata, om du måste stå upp.

Sätt dig ned på golvet, det håller nog.

Jag tar den där höga kontorsstolen, så kommer vi ungefär mitt för varandra.

Han slog sig ned på golvet, och tände en pipa, som jag räckte honom.

Så svepte han en av mina röda filtar över axlarna, satte mitt “upp och nedvända” sittbadkar på huvudet, och sträckte fram sina väldiga fötter mot brasan.

De platta fotsulorna var räfflade, och liknade vaxkakan i en bikupa.

Vad är det med dina fötter ? frågade jag. Det ser ut som om någon har hackat i dem. – Och titta, det är likadant på benen.

- Frostskador, svarade han. Jag har frostskador ända upp i nacken, och jag fick dem när jag låg begravd under Newills gård. Det var där de hittade mig, och grävde upp mig.

.

Men jag älskar den platsen, och längtar alltid tillbaka dit. Endast där finns det frid !

Vi satt väl en halvtimme och pratade. Jag tyckte att han såg så trött ut, och frågade om han inte mådde riktigt bra.

- Jag är trött också, sade han och suckade.

Eftersom du har varit snäll emot mig, så skall jag berätta hela min historia för dig.

I muséet, tvärs över gatan finns “jätten från Cardiffs” stenkropp, och jag är hans ande, hans osaliga själ. Jag kan inte få ro förrän de har begravt den stackars kroppen igen.

Nå, vad skulle jag då hitta på för att få människorna att begripa det ? – Skrämma dem till det, förstås ! – Spöka på den plats där kroppen finns ! Natt efter natt har jag spökat på muséet. Jag till och med övertalade ett par riktiga spöken att hjälpa mig.

Men det tjänade ingenting till, för ingen människa besöker ett muséum mitt i natten.

Då fick jag idén att gå tvärs över gatan och spöka lite i det här huset. Jag kände på mig att om bara någon hörde eller såg mig, så skulle jag lyckas, och jag hade en av de allra skickligaste vålnaderna till min hjälp.

.

Spöksagans namn

“En riktig spökhistoria” – A ghost story – skriven av Mark Twain

Spöksagans namn

.

Natt efter natt har vi irrat omkring i de här mögliga gemaken, rasslat med kedjor, skridit i trappor, stönat, viskat, suckat och frasat. Jag har blivit fullkomligt utarbetad och jag höll nästan på att ge upp, när jag fick se att det lyste här inne i natt.

Det gav mig ny energi, och jag satte igång med något av min gamla glöd. Men nu är jag dödstrött, alldeles slut, helt enkelt. Snälla, snälla du, hjälp mig om du kan !

Jag hoppade ned från min höga sittplats och ropade ivrigt:

- Det här var det värsta jag någonsin har hört ! Du stackars gamla dumma fossil, du har gjort dig allt detta besvär i onödan !

Jag kan tala om för dig att i alla dessa nätter, har du spökat kring en gipskopia av dig själv, den riktiga “jätten från Cardiff” finns i Albany !

Detta var alldeles sant. Den ursprungliga upplagan av “jätten från Cardiff”, som förresten var ren bluff den också, hade blivit efterapad och utställd i New York, som “den enda och äkta” jätten.

Ägarna till den första kolossen, förfasade sig naturligtvis mycket över detta.

När jag väl hade förklarat allt, så spred sig ett uttryck av djupaste skam och förvirring över min stackars väns ansikte. Han reste sig sakta upp och sade:

.

- Är det sant ? Kan du svära på det ?

- Lika sant som att jag sitter här.

Han tog pipan ur munnen och lade den på spiselhyllan. Så stod han där obeslutsam ett par ögonblick, med hakan tryckt mot bröstet. Till slut sade han:

- Jag har aldrig känt mig så dum i hela mitt liv. Stenjätten har lurat alla människor, och nu har den usle bedragaren till och med lurat sin egen vålnad.

Min vän, om du har något medlidande med ett stackars misslyckat spöke som jag, låt inte den här historien komma ut ! Tänk dig själv hur du skulle känna det om du hade gjort något så idiotiskt.

Jag hörde honom klampa nedför trapporna med tunga, trötta steg, som fortsatte ut på den ödsliga gatan.

- Arma spöke, vad jag tyckte synd om honom !

Men jag tyckte också lite synd om mig själv, för “jätten från Cardiff” hade tagit med sig min röda filt, och mitt badkar, när han försvann i natten.

.

- SLUT -

.

Information

Den här spöksagan skrevs år 1870, av den amerikanske författaren och tidningsmannen Mark Twain, eller som han egentligen hette,- Samuel Langhorne Clemens.

Mark Twain föddes i staden Florida, i delstaten Missouri i USA, år 1835, och avled i staden Redding, i delstaten Connecticut i USA, år 1910. Han var den förste amerikanske författare som blev läst av en bredare europeisk publik, och de flesta av hans verk, exempelvis “Tom Sawyers äventyr”, “En tripp kring gamla verlden”, eller “En yankee vid kung Arthurs hov“, blev mycket kända och uppskattade, inte minst för att de var skrivna på folkspråk.

Twain använde ofta överdrifter, vanvördigheter och gravallvar, för att skämta med dåtidens vidskeplighet, och för att nå komiska effekter.

- En mark twain är även fackspråk, och innebär “två famnars djup”.

.

Ordförklaringar

“Jätten från Cardiff”,- The Cardiff giant, var en tre meter hög, fossiliserad stenstaty, som ingick i det största spök-bedrägeriet i amerikansk historia. Det var tobakshandlaren George Hull, som konstruerade statyn år 1868, efter att ha hamnat i konflikt med politiker.

Tobakshandlaren fraktade sedan stenstatyn till sin kusin, William Newills lada i Cardiff, New York, där statyn avtäcktes år 1869 av ett par dikesarbetare.

Denna stenstaty skapade stor uppståndelse i många år framåt, och den fick mycket publicitet i massmedia. Statyn “Jätten från Cardiff”, finns nu att beskåda på “Farmers museum” i Cooperstown, New York.

( Fakta från Uppslagsbok för alla, Nordisk familjebok, Kunskapens bok )

.

.

Kända citat, av Mark Twain:

“Låt oss sträva efter att leva så att till och med begravningsentreprenören sörjer när vi dör”

.

Mark Twains sista ord, innan han avled:

“Döden, det enda odödliga, som behandlar oss alla lika, vars frid och vars fristad är för alla. De smutsiga och de rena, de rika och de fattiga, de älskade och de icke älskade.”


.

Länkar

.

Läs  ”A ghost story”  på originalspråket engelska,  HÄR

http://druglibrary.org/schaffer/general/twain/AGhostStory.htm

.

Läs om Mark Twain på uppslagsverket Wikipedia,  HÄR

http://sv.wikipedia.org/wiki/Mark_Twain

.

Gå till Mark Twains officiella webbsajt,  HÄR

http://www.cmgww.com/historic/twain/

.

Läs om Jätten från Cardiff, på engelska  HÄR

http://en.wikipedia.org/wiki/Cardiff_Giant

.

Läs en humoresk, skriven av Mark Twain – “Råd till små flickor”, HÄR

http://kokthansogreta.nu/synnedsatt/index.php/2013/09/rad-till-sma-flickor/

.

Kommentera  HÄR

.

Ett citat om spöken:

.

“I don´t believe in ghosts, but I´m afraid of Them.” ( Jag tror inte på spöken, men jag är rädd för dem. ) – Sagt av lord Byron.

..


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=11070

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Skuggan” – ruskig brittisk skräckhistoria

..av Edith Nesbit. På svenska. (orig:“The Shadow”, mer info efter sagan.)

.

Detta är ingen konstnärligt avrundad spökhistoria, och ingenting förklaras i den, och det finns inget rimligt skäl till att något av allt detta skulle ha inträffat.

Men det är inte skäl till att den inte borde berättas. Alla riktiga spökhistorier är sådana – det finns ingen förklaring, ingen logisk följdriktighet.

Här är historien:

Vi var tre stycken och en till, men hon hade plötsligt svimmat under den andra extradansen på julbalen, och man hade bäddat ned henne i rummet intill det som vi tre delade.

Det hade varit en sådan där festlig, gammaldags bal, där nästan alla ligger över på natten och det stora lanthuset tänjs ut till det allra yttersta,

- med gäster placerade på soffor och divaner och till och med på madrasser på golvet.

Några av de unga männen sov visst rent av på det väldiga matsalsbordet.

Vi hade pratat om våra kavaljerer som flickor brukar, och sedan hade stillheten i den gamla herrgården, som bara bröts av vindens viskningar i träden utanför, och raspandet av kvistar mot fönsterrutorna, vaggat oss till en sådan förtrolighet där vi satt i den trygga omgivningen av blommig chintz och levande ljus och brassken, att vi vågade prata om spöken,

- som vi förstås inte trodde på det allra minsta, någon av oss…

.

Vi hade berättat historien om “Spökdroskan”, och den hemska “Främmande sängen”, och “Damen i kamsoffan” och “Huset vid Berkeley Square”.

Ingen av oss trodde alltså på spöken, men mitt hjärta, i varje fall – flög upp i halsgropen, när det plötsligt hördes en knackning på vår dörr – en lätt men omisskännlig knackning.

- Vem är det ? frågade den yngsta av oss, och sträckte sin smala hals mot dörren.

Den öppnades långsamt, och jag kan tala om att det spända ögonblick som följde, inte hör till de stunder i livet, som jag helst ville återkalla.

Men nästan genast öppnades dörren på vid gavel, och miss Eastwich, min fasters hushållerska och stöttepelare här i livet, tittade in.

Vi sade alla “Stig på”, men hon stod kvar.

Hon var vid alla tider på dagen, den mest tystlåtna kvinna jag någonsin känt.

Hon stod och såg på oss och huttrade en smula.

Det gjorde vi också, ty på den tiden var korridorerna inte uppvärmda med varmvattenrör, och det drog kallt ifrån dörren.

- Jag såg att det var ljust härinne, sade hon slutligen. Och jag tänkte att det var bra sent för er att vara vakna – efter allt festande. Jag tänkte att kanske…, – Hennes blick vändes mot dörren till det andra rummet.

.

Skräckhistoriens titel

“Skuggan” / “The Shadow” – skriven av Edith Nesbit

Skräckhistoriens titel

.

- Nej, sade jag, hon sover som en stock. Jag tänkte tillägga ett “God natt”, men den yngsta av oss förekom mig. Hon kände inte miss Eastwich som vi andra gjorde; Visste inte hur hennes envisa tystnad byggt en mur omkring henne – en mur som ingen vågade bryta igenom med småprat, eller vardagliga närmanden.

Miss Eastwichs tystnad hade vant oss vid att behandla henne som en maskin, och vi drömde inte om att se henne annat än som en maskin.

Men den yngsta av oss hade träffat miss Eastwich för första gången den dagen.

Hon var ung och naiv, och benägen att ge efter för impulser.

Hon var också arvtagare till en förmögen ljusfabrikant, men det har inte något att göra med den här delen av berättelsen.

Hon hoppade upp från brasmattan där hon legat, och sprang fram till dörren och lade en arm om miss Eastwichs prudentliga hals.

Jag flämtade till.

Jag skulle lika gärna ha vågat omfamna “Cleopatras nål”.

- Kom in, sade den yngsta av oss. – Kom in och värm er vid brasan. Det finns massor med choklad kvar.

.

Hon drog in miss Eastwich och stängde dörren.

Den strålande blick av glädje, som lyste till i hushållerskans ögon, skar mig i hjärtat. Det skulle ha varit så lätt att lägga armen om halsen på henne, om man bara kommit på tanken att hon ville ha en arm där.

Men det var inte jag som kom på tanken – och min arm hade kanske inte heller fått de där ögonen att lysa upp så som den yngstas tunna arm hade gjort.

- Nu, fortsatte den yngsta ivrigt, skall ni sitta i den största, skönaste stolen, och chokladkannan står intill brasan och är så varm som aldrig det – och vi har just berättat spökhistorier, fast vi tror inte ett dugg på dem, och när ni är varm måste ni också berätta en.

Miss Eastwich, – detta mönster av värdighet och pliktuppfyllelse – skulle hon berätta en spökhistoria !

- Är ni säkra på att jag inte är i vägen ? sade miss Eastwich, och sträckte ut händerna mot brasan.

Jag undrade om hushållerskor har brasor i sina rum ens på julen…

- “Tvärtom”, sade jag, och jag hoppades att jag sade det med lika mycket värme som jag kände.

Vi skulle ha bett er komma in till oss för längesedan – det är bara det att vi inte trodde att ni skulle ha något nöje av flickpladder.

.

Webbplatsens namn

Webbplatsens namn

.

Den tredje flickan – som inte spelade någon roll i den här historien, hon bara fanns där – hällde upp en mugg choklad åt vår gäst.

Jag svepte min luddiga schal 0m hennes axlar. Jag kunde inte komma på något annat att göra för henne, och jag hade plötsligt fått en sådan stark längtan efter att göra något.

De leenden hon gav oss, var intagande.

Folk kan le intagande, både vid fyrtio års ålder och femtiofem och rent av senare, fastän flickor inte alltid förstår det.

Det slog mig, och det var ett nytt hugg i hjärtat, att jag aldrig hade sett miss Eastwich le tidigare – ett riktigt leende.

De bleka hövlighetsleenden som vi vant oss vid, kunde inte jämföras med det lyckliga, tindrande leende, som hon gav oss nu.

- Det här var verkligen trevligt, sade hon, och nu tänkte jag att jag aldrig hört hennes riktiga röst heller.

Skamset, kände jag att det bara hade kostat en mugg choklad, brasvärme, och en arm runt halsen att få höra den rösten när som helst under de gångna sex åren.

- Vi har som sagt berättat spökhistorier, sade jag. Det värsta är att vi inte tror på spöken någon av oss. Ingen som vi känner har sett några heller.

.

- Det handlar jämt om något som någon har berättat för någon som berättade det vidare för någon som man känner, sade den yngste av oss.

Och sånt kan man ju inte tro på, eller hur ?

- Det soldaten har sagt, är inte vittnesgillt, som domaren bestämmer i Pickwick-klubben, sade miss Eastwich.

Ännu ett litet hugg i mitt hjärta – tänk om jag haft vett att prata om Dickens och om böcker med henne någon gång !

- Och alla spökhistorierna är så fint avrundade – ett mord som begåtts på platsen – eller en dold skatt – eller en varning – jag tycker att det gör det svårare att tro på dem. Den hemskaste spökhistoria jag någonsin har hört, var egentligen ganska fånig.

- Berätta den.

- Nej, den är alldeles platt när man berättar den. Miss Eastwich kan väl berätta en för oss ?

- Åh ja, sade den yngsta av oss och hon sträckte ivrigt på halsen och lade en bönfallande hand på gästens knä.

- Det enda i den vägen som jag har hört, var – hörsägen, sade hon långsamt. Ända till nästan slutet.

.

Skräckhistoriens titel

“Skuggan” / “The Shadow” – skriven av Edith Nesbit

Skräckhistoriens titel

.

Jag förstod att hon tänkte berätta sin historia, och att hon aldrig hade berättat den tidigare, och jag förstod att hon bara berättade nu, därför att hon var stolt och såg det här som enda sättet att tacka för brasvärme och choklad, och en arm om halsen.

- Berätta den inte, sade jag plötsligt. Jag vet att ni helst vill slippa.

- Jag skulle nog bara tråka ut er, sade hon spakt, och den yngsta av oss, som ju var otroligt naiv och inte fattade så mycket, gav mig en ilsken blick.

- Vi vill hemskt gärna höra den, sade hon. Var snäll och berätta nu.

Det gör ingenting om det inte är en riktig, tillrättalagd historia. Jag är säker på att om ni tycker det är spökigt, så är det alldeles underbart ruskigt.

Miss Eastwich drack ur sin mugg, och sträckte upp handen för att ställa den på spiselkransen.

- Det kan aldrig skada, sade hon till hälften för sig själv. De tror inte på spöken, och det var egentligen inte något spöke heller. Och de har fyllt tjugo, alla tre – det är inga småbarn…

Alla drog djupt efter andan och en angenäm känsla av spänning spred sig. Elden sprakade och plötsligt flammade gasljuset upp, därför att lamporna ovanför biljardbordet släckts. Vi hörde steg och röster när herrarna gick genom korridoren till sina rum.

- Jag vet inte om det är något att berätta i alla fall, sade miss Eastwich tveksamt och skuggade sitt magra ansikte mot brasskenet med handen.

.

- Jo, jo, sätt igång, manade vi alla tre.

- Nå, sade hon, för tjugo år sedan – och mer därtill – hade jag två vänner som jag höll av mer än några andra i världen. Och de gifte sig med varandra – Hon gjorde en paus, och jag förstod precis på vilket sätt hon hållit av var och en av dem. Den yngsta av oss sade:

- Det var väl fint. Fortsätt.

Hon klappade den yngsta personens axel, och jag var glad åt att jag hade förstått, och att den yngsta personen inte hade det. Hon fortsatte.

- Ja, efter att de hade gift sig, så såg jag inte så mycket av dem på ett slag, därför att hans hustru var sjuk och jag kunde muntra upp henne och honom också, för det var ett dystert hus, och han började själv bli dyster.

Jag förstod medan hon talade, att varenda ord i det brevet stod ingraverat i hennes hjärta.

- Jag reste dit. Adressen var i Lee, nära London; På den tiden växte det upp nya villakvarter runt omkring de stora gamla tegelbyggnaderna som låg i sina egna parker, med höga murar omkring, och det var liksom en doft av den gamla goda tiden där, med postdiligenser och landsvägsriddare och det hela.

Han hade skrivit att huset var dystert och att det hette “The Firs”, och jag föreställde mig att min droska skulle föra mig längs en mörk, vindlande parkväg och stanna utanför ett av de där högtidliga gamla husen.

.

Webbplatsens namn

Webbplatsens namn

.

- Istället kom vi till en stor, elegant villa med järnstaket.

En gång belagd med brokiga stenplattor förde från grinden till ingångsdörren, som hade målade glasrutor, och växtligheten bestod bara av några tuktade Cypresser och klippta buskar.

Men inomhus var det varmt och välkomnande.

Han mötte mig i dörren.

Hon såg in i elden och jag förstod att hon hade glömt oss. Men den yngsta flickan trodde fortfarande att det var för oss som hon berättade sin historia.

- Han mötte mig i dörren, sade hon en gång till, och tackade mig för att jag hade kommit och bad mig förlåta det förflutna.

- Vilket förflutna ? frågade taktlöshetens översteprästinna, den yngsta personen.

- Åh – han menade väl för att de inte hade bjudit mig tidigare eller någonting, sade miss Eastwich förvirrat. Men det är en rysligt långtråkig historia, märker jag nu, och -

- Nej men, var snäll och fortsätt, sade jag – och sedan sparkade jag den yngsta och reste mig för att ordna till miss Eastwichs schal och mimade över hennes axel:-Håll mun, din lilla dumsnut -

.

Efter en tystnad fortsatte hushållerskans nya röst:

- De var mycket glada åt att se mig, och jag var mycket glad att vara där.

Ni flickor har sådana skaror av vänner, men de där två var de enda jag hade – de enda jag någonsin haft.

Mabel var egentligen inte sjuk, bara klen och nervös. Jag tyckte att han verkade betydligt mindre frisk än hon.

Hon gick tidigt och lade sig, och innan hon gick, så bad hon mig hålla honom sällskap medan han rökte sin sista pipa, och vi gick till matsalen och satte oss i de båda fåtöljerna framför öppna spisen.

De var klädda med grönt skinn, minns jag.

På spiselkransen stod några bronsfigurer av hästar och en svart marmorklocka, – dessa var lysningspresenter.

Han hällde upp ett glas whisky åt sig, men rörde det knappt.

Han satt och såg in i brasan.

Till slut sade jag:”Vad är det som är på tok ? Mabel verkar då så frisk som man kan begära.”

Han svarade:”Jo – men jag vet inte från den ena dagen till den andra, om hon inte skall börja lägga märke till något som är galet.

.

Skräckhistoriens titel

“Skuggan” / “The Shadow” – skriven av Edith Nesbit

Skräckhistoriens titel

.

- Det var därför som jag skrev till dig.

Du har alltid varit så förnuftig och lugn, och Mabel är som en liten fågel på en blomma.”

Jag sade något instämmande och väntade på att han skulle fortsätta.

Jag trodde att han kanske hade skulder eller råkat i något klammeri.

Så jag väntade bara. Och efter en stund sade han:

“Margaret, det här är ett mycket besynnerligt hus – “Jag svarade att jag tyckte det var ett vackert hus, fräscht och hemtrevligt – litet för nytt, kanske – men att det ju skulle rättas till med tiden. Han sade: “Det är nytt, det är just det.

“Vi är de första som någonsin har bott här. Om det vore ett gammalt hus, Margaret, så skulle jag tro att det spökade i det.”

Jag frågade om han hade sett något. “Nej”, sade han, “Inte ännu.”

- Har du hört något, då ? frågade jag.

“Nej – inte hört heller”, sade han, “men det är en sorts känsla: jag kan inte beskriva den – jag har inte sett något och inte hört något, men jag har varit så nära att både höra och se, det är allt. Och det är någonting som följer efter mig – men när jag vänder mig om, finns där aldrig någonting, bara min egen skugga.

.

Och det känns hela tiden som om jag kommer att få se något i nästa ögonblick – men det gör jag aldrig – inte riktigt – det är alltid precis utom synhåll.”

Jag tänkte att han hade arbetat för hårt och jag försökte muntra upp honom genom att slå bort alltihop.

Det var bara nerver, sade jag.

Då sade han att han hade hoppats att jag skulle kunna hjälpa honom, och trodde jag att han kunde ha begått en orätt mot någon som hade lagt en förbannelse över honom, och trodde jag på förbannelser ?

Jag sade att jag inte gjorde det – och den enda person som man kunde påstå att han begått en orätt emot förlät honom utan vidare, det visste jag.

- Om det nu fanns något att förlåta. Det sade jag också till honom.

Det var jag, inte den yngsta av oss, som kände namnet på den där personen som han begått en orätt emot och som förlåtit.

- Sedan sade jag att han borde resa bort med Mabel och vara helt ifrån alltsammans ett slag, fortsatte miss Eastwich. Men det ville han inte: Mabel hade just fått huset i ordning, och han skulle aldrig kunna få henne att lämna det nu, utan att förklara något,

.

Webbplatsens namn

Webbplatsens namn

.

- “och det viktigaste av allt är att hon inte anar att någonting är på tok”, sade han.

“Jag tror inte att jag kommer att känna mig lika rubbad nu när du är här.” Sedan sade vi godnatt.

- Var det hela historien ? sade den tredje flickan, och försökte låta som om hon tyckte att det även i så magert skick, var en god historia.

- Det var bara början, sade miss Eastwich. Varje gång jag var ensam med honom började han berätta samma sak om och om igen, och när jag först började märka saker, försökte jag intala mig att det bara var mina egna nerver som påverkats av hans prat.

Det egendomliga var att det inte skedde bara på kvällen – utan mitt på ljusa dagen – och speciellt i trappan och i korridorerna.

I trappan kunde känslan vara så hemsk att jag måste bita mig i läpparna tills de blödde för att inte rusa upp i full fart.

Jag visste att jag skulle bli vansinnig om jag gjorde det.

Det fanns alltid någonting bakom mig – precis som han hade sagt – någonting som man precis inte kunde se.

Och ett ljud som man precis inte kunde höra.

.

Det fanns en lång korridor på andra våningen. Jag såg ofta nästan någonting där – ni vet hur man kan se saker utan att titta – men om jag vände mig om, var det som om detta “något” bara smalt in i min skugga.

Det satt ett litet fönster i änden av korridoren.

På nedre botten var det en liknande korridor, med en skrubb i ena änden och med köket i den andra.

En kväll gick jag ut i köket för att värma mjölk åt Mabel.

Tjänarna hade gått till sängs.

Medan jag stod vid spisen och väntade på att mjölken skulle koka upp, kastade jag en blick genom den öppna dörren till gången.

Jag kunde aldrig hålla ögonen på det jag hade för händer i det där huset.

Dörren till skrubben var halvöppen; de förvarade tomma lådor och sådant i den. Och medan jag tittade så visste jag att nu skulle det inte längre bara vara “nästan”.

Ändå sade jag: “Mabel ?” – inte för att jag trodde att det kunde vara Mabel som gömde sig där, halvt inne i skrubben och halvt utanför.

Först såg det grått ut och sedan var det svart.

Och när jag viskade “Mabel”, tycktes det sjunka ihop tills det låg som en pöl av bläck på golvet, och sedan drog sig kanterna inåt och det liksom flödade, som utspillt bläck, när man vickar på pappret som det runnit ut på, och det flödade in i skrubben, tills alltsammans försvunnit i skuggorna därinne.

.

Skräckhistoriens titel

“Skuggan” / “The Shadow” - skriven av Edith Nesbit

Skräckhistoriens titel

.

Jag såg det tydligt försvinna.

Gasljuset i köket var helt uppskruvat.

Jag skrek högt, men till och med i den stunden hade jag vett att välta kastrullen med kokande mjölk, så att jag hade en ursäkt beredd när han kom rusande nerför trapporna tre steg i taget.

Jag hade skållat handen och skrikit till.

Mabel nöjde sig med den förklaringen, men nästa kväll sade han:

“Varför talade du inte om det för mig ?” Det var den där skrubben.

Allt det hemska i huset kommer ut ur den.

Säg mig – har du sett något än ? Eller var det bara som du nästan såg och nästan hörde ?”

Jag sade: “Du måste tala om vad du har sett först.” Han talade om det, och medan han berättade vandrade hans blick till skuggorna vid gardinerna, och jag skruvade upp de tre gaslamporna och tände ljusen på spiselkransen.

Sedan såg vi på varandra och sade att vi båda var galna, och vi tackade Gud för att åtminstone Mabel var klok.

För han hade sett detsamma som jag.

.

Efter det så fasade jag för att vara ensam med en skugga, för i vilket ögonblick som helst, skulle jag kunna se något som kurade och sjönk ihop och låg som en svart pöl, för att långsamt dra sig in i den skugga som var närmast.

Ofta var den skuggan min.

Till en början kom det inte fram förrän på kvällen, men så småningom var ingen timme på dygnet säker för det.

Jag såg det i gryningen och vid middagstid, i skymningen och i brasskenet, och alltid hukade det sig och sjönk och var en pöl som flödade in i någon skugga och blev en del av den. Och alltid såg jag det med en sådan anspelning i ögonen, att det stack och värkte.

Jag såg det alltid bara nätt och jäåmnt, det fordrades en yttersta ansträngning av ögonen för att se det.

Och alltjämt fanns ljudet i huset – ljudet som jag precis inte kunde höra.

Men till sist, tidigt en morgon, hörde jag det.

Det var tätt bakom mig, och det var bara en suck.

Det var värre än det som smög in i skuggorna.

Jag vet inte hur jag härdade ut. Jag hade inte kunnat härda ut om jag inte varit så fäst vid dem båda. Men jag visste i mitt hjärta, att om han inte hade någon att tala öppet med så skulle han bli vansinnig, eller tala om det för Mabel.

.

Webbplatsens namn

Webbplatsens namn

.

Han var ingen stark karaktär, han var en förtjusande människa, god och ömsint, men han var inte stark. Han lät sig lätt ledas. Så jag stannade kvar och uthärdade och försökte vara uppmuntrande, och vi hade det så trevligt vi kunde när Mabel var närvarande.

Men när vi var ensamma så ansträngde vi oss inte att vara glada. Och ibland kunde det gå ett par dagar utan att vi såg eller hörde något, och kanske hade vi börjat tro att vi inbillade oss alltsammans om det inte hade varit för den där känslan att det ständigt fanns någon i huset, något som man nästan såg och nästan hörde.

Ibland försökte vi låta bli att tala om det, men för det mesta talade vi inte om någonting annat. Och veckorna gick, och Mabel födde sitt barn.

Sköterskan och doktorn förklarade att både mor och barn mådde bra. Han och jag satt till sent på kvällen i matsalen.

Ingen av oss hade sett eller hört något på tre dagar; vår oro för Mabel hade släppt. Vi talade om framtiden – den tedde sig så mycket ljusare än det förgångna.

Vi bestämde att han skulle resa till havet med henne så snart hon kunde stiga upp, och att jag skulle övervaka flyttningen av deras bohag till det nya hus som han redan valt ut.

.

Han var på ljusare humör än jag sett honom sedan de gifte sig – nästan som sitt gamla jag. När jag sade godnatt till honom så talade han varmt om vilken tröst jag hade varit för dem båda. Jag hade förstås inte gjort så mycket, men jag är ändå glad att han sade det.

Sedan gick jag uppför trappan, nästan för första gången utan den där känslan av att någonting följde efter mig.

Jag lyssnade vid Mabels dörr. Allt verkade lugnt. Jag fortsatte till mitt eget rum, och plötsligt kände jag att det var någonting bakom mig. Jag vände mig om. Det hukade där, det sjönk ihop, och det svarta, flytande “något” tycktes sugas in under dörren till Mabels rum.

Jag gick tillbaka. Jag öppnade dörren på glänt och lyssnade. Och då hörde jag en suck tätt bakom mig. Jag öppnade dörren och steg in. Sköterskan och barnet sov. Mabel sov också; hon såg så söt ut, som en trött liten flicka – barnet låg ihoprullat på hennes arm, med huvudet tryckt mot sidan på henne.

Jag bad en bön om att Mabel aldrig måtte få veta något om de fasor som han och jag hade upplevt. Men jag bad inte länge – för jag såg att jag hade blivit bönhörd. Hon såg aldrig något mer, hon hörde aldrig något mer i detta livet.

Och nu kunde jag inte göra något mer för honom eller henne. När de hade lagt henne i kistan tände jag vaxljus runt omkring henne och lade de avskyvärda vita blommorna som folk alltid skickar, bredvid henne. Och sedan såg jag att han hade följt med mig.

.

Skräckhistoriens titel

“Skuggan” / “The Shadow” – skriven av Edith Nesbit

Skräckhistoriens titel

.

Jag tog hans hand, för att leda honom bort.

Vid dörren vände vi oss båda om. Det var som om vi hörde en suck. Han ryckte till som för att rusa till hennes sida, jag vet inte om det tändes något vilt hopp hos honom. Men i samma ögonblick såg vi det.

Mellan oss och kistan, först grått, sedan svart, hukade det en sekund och sjönk sedan ihop och blev flytande, och det samlades ihop och drogs mot närmsta skugga.

Och den närmsta skuggan var Mabels kista. Jag reste följande dag. Hans mor kom. Hon hade aldrig tyckt om mig.

Miss Eastwich gjorde en paus  -

Jag tror att hon glömt bort oss.

- Träffade ni honom aldrig mer ? frågade den yngsta av oss.

- Bara en gång, svarade miss Eastwich. Och någonting svart kurade mellan honom och mig. Men det var bara hans andra hustru som grät bredvid hans kista.

Det var just ingen glad historia, eller hur ? – Och den leder ingenstans.

Jag har aldrig berättat den för någon annan.

Jag tror det var åsynen av hans dotter som fick mig att minnas alltsammans. Hon tittade mot dörren till det andra rummet.

- Mabels barn ?

.

- Ja – och Mabels avbild, fast med hans ögon. Den yngsta av oss alla höll i miss Eastwichs händer, och smekte dem.

Plötsligt slet kvinnan händerna åt sig och reste sig i sin fulla längd och stod med knutna nävar och stirrande ögon. Hon såg på något som vi inte kunde se, och jag kände nackhåren resa sig på mig.

Det hon såg, tycktes inte riktigt nå upp till dörrvredet. Hennes blick följde det ner, ner – allt medan ögonen vidgades.

Mina egna ögon följde hennes och spändes till det yttersta – och jag nästan såg – eller såg jag verkligen ? Jag är inte säker. Men vi hörde allihop den långdragna, skälvande sucken. Och för var och en av oss så var det som om sucken kom alldeles bakom oss.

Det var jag som tog upp ljuset – det droppade på min darrande hand – och släpades av miss Eastwich till flickan som svimmat under andra extradansen.

Men det var den yngsta av oss alla som slog armarna om hushållerskan när vi vände oss bort, och det har hon gjort många gånger sedan dess, ty det är hennes hem som miss Eastwich förestår idag.

Doktorn som tillkallades, förklarade att Mabels dotter hade dött av en hjärtsjukdom – som hon ärvt av sin mor.

Det var den som fått henne att svimma under dansen. Men jag har ibland undrat om hon inte ärvt något av sin far. Jag har aldrig kunnat glömma uttrycket i den dödas ansikte.

.

- Så var sagan slut !

.

Lite mer info:

Detta är en svensk översättning av den brittiska spöksagan “The Shadow”, skriven utav en av Storbritanniens mest berömda barnboksförfattare, Edith Nesbit.

“The Shadow”, var publicerad första gången i Nesbits sagosamling “The Power of darkness: Tales of terror”, från år 1905.

Författaren Edith Nesbit (1858-1924), ses av många som en förnyare – Så väl inom den realistiska genren, som inom den mer virtuosa genren av litteratur. Några av hennes andra berömda verk är “Skattsökarna”, från år 1899 (eng:”The Story of the Treasure Seekers”), vilken var den första delen i trilogin om syskonen Barnstable.

- Trilogin saknade den för den tiden så vanligt förekommande moraliserande tonen.

Även den humoristiska och fantasieggande berättelsen “Fem barn hittar ett troll”, från år 1902 (eng:”Five Children and It”) är välkänd.

Edith Nesbit var med och startade den reformistisk-socialistiska föreningen “Fabian Society” år 1883, som bestod av brittiska intellektuella, med åsikter härstammande från vänsterkanten. Exempel på andra medlemmar i denna förening var författaren H.G. Wells, teosofen Annie Besant, och historikern Beatrice Webb.

Fabian Society, som fick sitt namn efter den romerske fältherren Fabius “Dröjaren” Conctator och var en utbrytargrupp till den mer revolutionära sammanslutningen Social Democratic Federation, hade anammat ideologerna Ferdinand Lassalle och Robert Owens läror, och de ville se ett socialistiskt samhälle, skapat helt utan klasskamp och revolution, där staten hade hand om de samhällsfunktioner som alla människor behövde, men att man i övrigt skulle ha en decentraliserad marknad, och ett privat ägande.

Föreningen, som toppade sin medlemsstock år 1946, med 8400 medlemmar, arbetade för införandet av ålderspensioner, förbättringar av bostadsförsörjningen, utvecklande av arbetarskyddslagstiftningen, och för ett bättre utbildningsväsende, och Fabian Society har påverkat det brittiska Labourpartiets (arbetarpartiets) ideologiska utveckling, och även arbetarrörelsen i Skandinavien.

.

Förklaringar av ord, som förekommer i sagan:

Med “Sagan om spökdroskan”, syftar författaren formodligen på den ökända spökdroska som reds av två huvudlösa män i närheten av Borley prästgård i Essex, Storbritannien. Flera personer har under fyrtio års tid påstått sig se denna uppenbarelse, – eller också åsyftas författarinnan Amelia Edwards berömda spöksaga “The phantom coach”. – Meningarna går isär…

Och med Huset vid Berkeley Square, menas ett hus, som ligger längs 50 Berkeley Square, i den exklusiva stadsdelen Mayfair i London, och som kallas “Det mest hemsökta huset i London” - The most haunted house in London.

Pickwick-klubben, var en litterär följetong, som existerade under ett par års tid (1836-37), producerad av den brittiske författaren Charles Dickens. Pickwickklubben, eller “The Pickwick papers”, fick sitt namn efter huvudgestalten Samuel Pickwick.

Cleopatras nål, som berättarjaget “hellre skulle omfamna”, är en cirka 21 meter hög och cirka 3500 år gammal obelisk, gjord i sten, som står på ett torg vid Victoria Embankment, norr om Themsen i London. Kleopatras nål restes först utanför ett tempel i staden Heliopolos i Egypten, av den egyptiske faraon Thutmosis III, men fraktades sedermera till staden Alexandria, för att slutligen alltså hamna i London.

och Chintz, är en internationell beteckning på ett fintrådigt, tätt och sidenglänsande bomullstyg, som ursprungligen kommer från Indien. Man har sedan 1700-talet använt det till överdrag på möbler, och som gardintyg.

(Fakta från uppslagsverken Focus, Bonniers stora lexikon, och Media.)

.

Länkar:

.

Läs hela sagan  ”The Shadow”  på engelska

Få mer information om författaren Edith Nesbit, på Wikipedia

Läs mer om diverse spökerier, på  ”Unga faktas”  webbsajt

Läs om, och se de tio mest kända spökbilderna

.

Beskriv vad DU tyckte om sagan

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=9865

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

LÄS FLER ARTIKLAR...> / READ MORE ARTICLES...> »

Nav./Exit:

 Läs / Read

 Meny/Menu

 Bookmark

 Stop scroll

 Hem/Home

 Print / Save

 Appar

 Apps

 bing >

 DuckGo >

 facebook >

 Google >

 hitta.se >

 Merinfo >

 Privatelee >

 Spotify >

 Wikipedia >

 YAHOO! >

 Yandex >

 YouTube >

O
p
e
n

-

A
P
P
S

-

C
l
o
s
e
© Kokt Hans o Greta.nu