Kokt Hans o Greta.nu » Noveller

Kokt Hans o Greta.nu

Välkommen till webbplatsen "Kokthansogreta.nu" - En journalistisk webbplats, startad år 2009, som består av konsumentjournalistik, litteratur, kåserier, och molnbaserade appar !

Welcome to our website "Kokthansogreta.nu" - A journalistic website, started in 2009, composed of consumer journalism, literature, columns, and cloud-based apps !


KHOG/Ih Z 2 (982x120)

Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större !    Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !

“Guldbaggen” – amerikansk äventyrsnovell

..bearbetad (moderniserad), och fritt översatt till svenska, efter Edgar Allan Poes kortroman “The Gold Bug”, utgiven år 1843. Länk till originalsagan, längst ned på sidan.

.

Den här novellen är nio (9) kapitel lång.

.

“Men oj, oj, oj. Karln har blivit galen, och dansar.

Biten av en Tarantula. Allt har gått snett.”

.

.

1 kapitlet ( . / . . . . . . . . . . . . . . . )


För många år sedan, så blev jag mycket god vän med en herr William Legrand, som härstammade från en gammal hugenottfamilj.

Han var tidigare välbärgad, men en rad olyckliga omständigheter, hade satt honom på bar backe.

För att undvika skammen efter alla nederlag, så hade han flyttat från sin fädernesstad New Orleans, och bosatt sig på Sullivan Island, i trakterna av Charleston, i South Carolina.

Denna ö är mycket speciell.

Den består inte av mycket annat än en lång sandstrand.

Ön är ett par kilometer lång, och på bredden är den inte mer än en halv kilometer.

Ön är skild från fastlandet, genom en knappt märkbar bäck, som sipprar sig fram genom en vildmark av vass och sly.

- En populär turistort är “Hönsträsket“.

Vegetationen är, som man kan anta, knapphändig, eller i alla fall minimal.

Inga träd syns här, men nära den västra udden, där Fort Moultrie står, vid sidan av några lösvirkeshus av mycket låg kvalitét, som är bosatta under sommarhalvåret av människor som flytt från Charlestons damm och hetta, kan man faktiskt få se några ruggiga kålpalmer.

Med undantag av den västra udden, och en strandsträcka av hård, vit sand, på södra kusten, så är hela ön täckt av en tät småskog av välluktande myrten, vilken är mycket uppskattad av de engelska trädgårdsodlarna.

.

Denna buske når ofta en höjd av 4 1/2 till 6 meter, och bildar nästan ogenomträngliga snår, som fyller luften med sin doft.

Här, i de innersta skrymslena av denna snårskog, så hade Legrand byggt sig en liten stuga, där han bodde då jag för första gången, av en ren slump, gjorde bekantskap med honom.

Denna bekantskap mognade snart till vänskap, och denne enstöring, fångade mitt intresse och fick min respekt.

Jag fann Legrand välutbildad, och med ovanliga intellektuella förmågor, men infekterad av människoförakt, och hans humör flyktade mellan entusiasm och melankoli.

Han hade många böcker med sig, men tittade knappt i dem.

Legrands huvudsakliga förströelser var att jaga och fiska, eller ströva omkring på stranden och i myrtenskogen, för att leta efter snäckor och olika insektsarter.

- Hans stora samling insektsarter, borde ha avundats en “Swammerdam”.

På sina strövtåg så var han vanligen åtföljd av en äldre färgad man, vid namn Jupiter.

Jupiter hade befriats (efter att ha varit slav hos familjen), innan motgångarna startade för familjen Legrand, men Jupiter kunde övertalas, varken genom hot eller genom löften, att stå kvar vid sin unge “Massa Wills” sida.

Strax före solnedgången, en dag kring mitten av oktober 18–, så banade jag mig väg genom de ständigt gröna myrtensnåren, till min väns stuga, där jag inte hade varit på besök på flera veckor.

.

Äventyrsnovellens titel

“Guldbaggen” / The Gold Bug / Edgar Allan Poe / Utgiven år 1843 /

Äventyrsnovellens titel

.

Jag knackade på som vanligt, och då jag inte fick något svar alls, så letade jag fram nyckeln, där jag visste att den låg gömd, låste upp dörren, och steg in.

En skön brasa flammade i den öppna spisen.

Jag slog mig ned i en länsstol, invid de sprakande vedkubbarna, och väntade tåligt på min värds hemkomst.

Legrand anlände tillsammans med den färgade mannen, en stund efter mörkrets inbrott, och hälsade mig välkommen, i de hjärtligaste ordalag.

Grinande med munnen upp till öronen, sysslade Jupiter beskäftigt med att anrätta ett par sumphöns till kvällsmat.

Legrand hade ett av sina ryck av entusiasm.

Han hade hittat en “Scarabaeus”, som han trodde var en alldeles ny art, men som han önskade höra min åsikt om, morgonen därpå.

- Och varför inte redan ikväll ?

- Ja, om jag bara hade vetat att du var här ! Sade Legrand.

Men hur skulle jag kunnat ana, att du skulle komma just i kväll ?

På hemvägen så mötte jag löjtnant G. från fortet, och jag var dum nog att låna honom baggen.

- Du kan väl stanna här över natten, så skall jag skicka Jup att hämta den vid soluppgången.

.

Det är den vackraste insekt i skapelsen !

Glänsande guldgul till färgen – ungefär så stor som en hickorynöt – med två kolsvarta fläckar, nära ena änden av bakkroppen, och en något större fläck, i andra änden.

En så lysande metallglans som på dessa täckvingar, har du aldrig sett maken till !

Men det kan du inte döma om, förrän i morgon. – Jag skall emellertid ge dig en föreställning om hur den ser ut, sade Legrand.

Legrand satte sig vid ett litet bord, på vilket det fanns en penna och ett bläckhorn, men inget papper.

Han sökte i en låda, men hittade inget.

- Nåja, sade han till slut, – det här får duga.

Och så tog han upp ur västfickan, något som jag tyckte såg ut som en bit mycket smutsigt skrivpapper, och ritade på det, en skiss, med pennan.

Jag satt kvar vid brasan.

När teckningen var färdig, så räckte Legrand mig den, utan att resa sig.

Just som jag fick den i min hand, så kom en stor Newfoundlandhund inrusande, hoppade upp på mina axlar, och överhopade mig med kärleksbetygelser.

När han hade slutat med sina krumsprång, så tittade jag på pappret, och blev inte så lite förbryllad, över vad min vän hade ritat.

- Nej, hör du, sade jag, det här var då en konstig “Scarabaeus” !

.

Websitens namn

Websitens namn

.

2 kapitlet ( . . / .. . . . . . . . . . . . . )

.

Något sådant har jag då aldrig sett förut – det liknar mera en skalle, en dödskalle, än något annat.

- En dödskalle ! Upprepade Legrand.

Jaa – nåja, den påminner nog lite grand om en sådan på papperet, det är säkert det.

De två främre svarta fläckarna, ser ju ut som ögon, inte sant ?

Och de andra, längst bak, som är större, de ser ut som en mun -

och så är hela figuren oval till formen.

- Det kan hända, sade jag, men kära Legrand, du är nog ingen konstnär, är jag rädd.

Jag måste vänta tills jag får se djuret självt, om jag skall kunna bilda mig någon föreställning om, hur det ser ut.

- Å, det vet jag just inte, sade han en smula stött. Jag ritar ganska bra.

- Men, min snälla vän, då skojar du, sade jag, för det här är en riktigt bra tecknad skalle, och om din skarabé liknar den, då måste den vara den besynnerligaste skalbagge i världen.

- Men antennerna ! Sade Legrand.

Du måtte väl se antennerna. Jag gjorde dem lika tydliga, som de är på den verkliga insekten.

- Ja, ja, sade jag, det gjorde du kanske – fast jag inte kan se dem.

.

Jag räckte Legrand pappret.

Det syndes faktiskt inga antenner, och det hela hade verkligen en mycket stor likhet med en vanlig dödskalle.

Legrand tog pappret, med vresig uppsyn, och skulle just knyckla ihop det, tydligen för att kasta det i brasan, då en hastig blick på teckningen plötsligt tycktes väcka hans uppmärksamhet.

En lång stund så fortsatte Legrand att noga granska ritningen, där han satt.

Till slut så steg han upp, tog ett ljus från bordet, och gick bort och satte sig på en sjömanskista, i det bortersta hörnet av rummet.

Här undersökte han återigen pappret omsorgsfullt.

Så tog han fram en plånbok ur rockfickan, lade omsorgsfullt in pappret däri, och deponerade de båda sakerna i en skrivpulpet, som han låste.

Allt eftersom kvällen framskred, så försjönk han mer och mer i drömmerier.

Jag hade ämnat övernatta i stugan, som jag så ofta gjort förr, men då jag såg min värd i denna stämning, så fann jag det lämpligt att ta farväl.

Han försökte inte truga mig att stanna, men när jag gick, så tryckte han min hand med en ännu större hjärtlighet, än han brukade.

Det hade gått ungefär en månad efter denna händelse, då jag i Charleston, fick besök av Jupiter.

Jag hade aldrig sett den hederlige gamle mannen, se så nedstämd ut.

- Nåå, Jup, sade jag, hur står det till med din husbonde ?

.

Novellens titel

“Guldbaggen” / The Gold Bug / Edgar Allan Poe / utgiven år 1843 /

Novellens titel

.

- Ja, Massi, de e inte så bra som de borde vara.

- Jaså, du säger att din Massa är sjuk.

Har han inte talat om vad som fattas honom ?

- Nej, Massa, Massa bara säga att de inte alls e någe fel med honom – men varför går han då omkring å ser ut så där, å hänger med huvet, och skjuter opp axlarna å e vit som ett lakan i syna ?

Å hela tiden håller han ett papper i handen – med figurer på, de konstiaste figurer ja nånsin har sett. Å härom dan så smet han ut innan solen hade gått opp, å var borta hela gudslånga dan.

Ja skar mej en käpp för å ge honom ordentligt på moppe när han kom hem – men de nändes jag inte i alla fall, för han såg så eländi ut.

- Det är nog bäst att du inte är för sträng mot den stackars mannen – du skall inte klå honom, Jupiter – men har du inte någon aning om vad den här sjukdomen beror på ?

- De e baggen ! Ja e säker på att Massa har blivit biten nånstans i huvet, av den där gullbaggen.

Ja har aldrig sett en sån ilsken bagge – han sparkas å han biter i varenda sak som kommer i närheten.

Massa Will fångade honom först, men han blev tvungen å släppa´n igen så fort han hann,

.

- de måste ha vari då, som han blev biten.

Ja tyckte inte om den stora käften själv, så ja ville inte ta i´n me fingrarna, men jag togen me en bit papper som ja hitta.

Ja svepte innen i papperet å stoppa in en bit av det i gapet på´n.

- Och du tror alltså att din husbonde verkligen blev biten av skalbaggen, och att han blev sjuk av det bettet ?

- Ja vet de.

Vad skulle han drömma om guld för så mycke som han gör, om de inte var så att han blev biten av gullbaggen ?

- Men hur vet du att han drömmer om guld ?

- Jo, för han pratar om de i sömnen – de e därför ja vet de.

- Nåja, du har kanske rätt, Jup. Men vad är det som förskaffar mig äran av ditt besök idag ? Har du någon hälsning med dig från herr Legrand ?

- Nej, Massa, men jag har det här brevet.

Och Jupiter räckte mig en lapp med följande lydelse:

.

“Varför har jag inte sett till dig på så länge ?”

Jag har något att berätta för dig, men jag vet knappt hur jag skall kunna berätta det, eller ens om jag bör tala om det.

Om det är dig möjligt, så följ med Jupiter hit ut.

Jag önskar träffa dig redan i kväll, i en viktig angelägenhet. Jag försäkrar dig att det är av yttersta vikt.”

.

William Legrand.

.

Websitens namn

Websitens namn

.

3 kapitlet ( . . . . . /. . . . . . . . . . . . )

.

Det var något i tonen i brevet, som gjorde mig illa till mods.

Vad var det han drömde om ? Det som Jupiter berättade, varslade inte om något gott.

Utan att tveka ett ögonblick, så gjorde jag mig alltså i ordning att följa med den färgade mannen.

När vi kom ned till kajen, så lade jag märke till en lie och tre spadar, alla till synes nya, som låg på botten av den båt som vi skulle fara med.

- Vad är meningen med allt det här, Jup ? frågade jag.

- De e lien å spadarna som Massa Will sa att ja skulle köpa åt honom i stan.

- Men vad i alla mystiska makters namn, skall Massa Will göra med liar och spadar ?

- De e mer än ja vet. Men alltihopa e för den där baggens skull.

Då jag insåg att jag inte skulle få något tillfredsställande svar av Jupiter, så steg jag i båten, och hissade seglen.

Klockan var omkring tre på eftermiddagen, då vi kom fram.

Legrand hade väntat på oss med stor spänning.

Han fattade min hand med en nervös iver, som skrämde mig.

Han var blek i ansiktet, och i de djupt liggande ögonen, så brann en onaturlig glans.

.

Sedan jag hört mig för om hans hälsa, så frågade jag om han fått tillbaka skalbaggen från löjtnant G.

- Ja visst, svarade han. Ingenting skulle kunna förmå mig att skiljas från min “Scarabaeus”.

Vet du att Jupiter har alldeles rätt i vad han säger ?

- I vad då ? frågade jag.

- Jo, han tror att den är en skalbagge av riktigt guld. Den ska göra mig till en rik man, fortsatte han med ett triumferande leende.

Jupiter, gå efter skalbaggen !

- Va ? Skalbaggen ? Neej Massa, jag vill helst inte gå och störa de där kräket. Massa får gå efter honom själv.

Legrand reste sig och gick och hämtade skalbaggen ur en glaslåda.

Det var en vacker “Scarabaeus”, förut okänd av naturforskarna.

Vid ena änden av bakkroppen så fanns två runda, svarta fläckar, och vid den andra änden, en långsträckt fläck.

Täckvingarna var ovanligt hårda och glansiga, och såg ut som blankpolerat guld.

Insekten var påfallande tung, och jag kunde knappast förtänka Jupiter hans mening om den.

När jag hade avslutat min granskning av skalbaggen, så sade Legrand:

- Jag har skickat efter dig, för att jag skulle få råd och bistånd av dig.

.

Äventyrsnovellens titel

“Guldbaggen” / The Gold Bug / Edgar Allan Poe / utgiven år 1843 /

Äventyrsnovellens titel

.

Jupiter och jag ska företa en expedition uppåt bergen, och då behöver vi få hjälp av någon människa som vi kan lita på.

Du är den enda vi kan ha förtroende för.

- Hur länge planerar ni att vara borta ?

- Troligen hela natten. Vi ska starta nu genast, och i alla händelser vara tillbaka igen vid soluppgången. Vi ger oss av med detsamma, vi har ingen tid att förlora.

Vi begav oss iväg klockan fyra – Legrand, Jupiter, hunden och jag.

Jupiter hade med sig lien och spadarna, jag bar ett par blindlyktor, medan Legrand nöjde sig med skalbaggen, som han bar, fäst i ett snöre, vilket han svängde fram och tillbaka, medan han gick.

Vi vandrade i ungefär två timmar, och solen höll just på att gå ned, då vi kom till en trakt som var det ödsligaste man kunde se.

Det var ett slags högplatå, nära toppen av en nästan otillgänglig kulle.

- Djupa raviner som löpte åt olika håll, gav landskapet en ännu bistrare och allvarligare prägel.

Den naturliga platå som vi klättrat upp till, var tätt beväxt med taggiga buskar, som det hade varit omöjligt att bana sig väg igenom, om vi inte haft lien till hjälp.

Efter anvisning av sin herre, så började Jupiter röja en stig åt oss, fram till foten av ett ofantligt högt tulpanträd.

.

När vi hade kommit fram till trädet, så vände sig Legrand till Jupiter och frågade om han trodde att han skulle kunna klättra upp i det.

Gubben tycktes en smula förbluffad över frågan, och svarade ingenting på en stund.

Slutligen så gick han fram till den väldiga stammen, vandrade långsamt runt den och granskade den, ytterst uppmärksamt.

När han fullbordat sin undersökning, så sade han endast:

- Ja, Massa, Jupiter kan klättra opp i vartenda träd han nånsin får se i hela sitt liv.

- Upp med dig då, så fort som möjligt, för snart blir det så mörkt att vi inte ser vad vi håller på med.

Tag dig uppför stammen först, så skall jag säga dig sedan, åt vilket håll du skall klättra.

Och se här – stopp ! Ta skalbaggen med dig !

- Baggen, Massa Will ? Gullbaggen ! Skrek den färgade mannen, och ryggade förfärad tillbaka, vad ska den opp i trädet å göra ?

- Om du är rädd, Jup – du som är en stor, stark, man – att hålla i en ofarlig liten död skalbagge, så kan du ju bära den med dig upp, i det här snöret.

Men om du inte tar den med dig upp på något sätt, så blir jag tvungen att slå in skallen på dig med den här spaden.

- Va e de frågan om nu då, Massa ? sade Jup, som tydligen för skams skull, måste ge med sig.

.

Websitens namn

Websitens namn

.

4 kapitlet ( . . . . . . . /. . . . . . . . . . )

.

Massa ska alltid bråka med gamla färgade mannen. Ja skoja ju bara. Va bryr ja mej om baggen !

Varpå han försiktigt tog i yttersta änden av snöret, höll insekten så långt ifrån sig som omständigheterna medgav, och beredde sig på att klättra upp i trädet.

Så gott sig göra lät, fattade Jupiter med armar och knän om den väldiga stammen, grep med händerna tag i kvistar och skrovligheter, och stödde sina nakna tår mot andra ojämnheter, och efter att nätt och jämnt ha undgått att falla ned, så kravlade han sig upp till den första stora grenklykan.

Nu tycktes han betrakta hela företaget, som praktiskt taget fullbordat.

- Var ska ja ta vägen nu, Massa Will ? frågade Jupiter.

- Gå uppför den största grenen – den på den här sidan, sade Legrand.

Den färgade mannen lydde genast, och steg allt högre och högre, tills ej en skymt av hans klumpiga gestalt, kunde ses genom det täta lövverket.

Så hörde vi hans röst: – “Hur mycket längre ska ja klättra ?”

- Hur många grenar har du passerat ? frågade Legrand.

- En, två, tre, fyra, fem – ja har gått oppför fem stora grenar på den här sidan, Massa.

- Gå då upp ännu två grenar högre.

.

Om några minuter så hördes rösten igen, och förkunnade att den sjunde grenen var nådd.

- Ja nu, Jup, ropade Legrand, tydligen mycket upphetsad, nu vill jag att du skall ta dig så långt ut du kan, på den där grenen.

Tala om för mig, om du ser någonting märkvärdigt.

Jupiters röst hördes igen.

- Ja e hemskt rädd för å våga mej ut långt på den här grenen – den e nästan död, så lång den e.

- Sa du att det var en död gren, Jupiter ? ropade Legrand med darrande röst.

- Jaa, Massa, den e så död, så död så.

- Pröva då träet noga med din kniv, och se efter om du tycker att den är mycket rutten.

- Den e rutten, Massa, svarade den färgade mannen efter en stund, men inte så väldigt rutten, som den kunde vara.

Ja skulle kanske kunna våga mej ut en liten bit på den i alla fall, men bara jag.

- Bara du – vad menar du med det ?

- Ja menar skalbaggen, förstås.

Den här hemskt tunga skalbaggen.

Kan ja inte släppa ned den först, så går inte grenen av, om de bara e en enda färgad man på den.

.

Novellens titel

“Guldbaggen” / The Gold Bug / Edgar Allan Poe / utgiven år 1843 /

Novellens titel

.

- Å din rackare ! Ropade Legrand, synbarligen mycket lättad.

Om du släpper ned baggen, så kan du vara lugn för att jag slår in skallen på dig.

Om du vågar dig ut på grenen så långt du tror det går, och inte tappar baggen, så skall jag ge dig en silverdollar till skänks, så fort du kommer ned.

- Ja,- ja går,- ja går, Massa Will, svarade den färgade mannen kvickt – ja e nästan ute på änden av grenen nu.

- Ute på änden ! Nästan skrek Legrand. Säger du, att du är allra längst ute på grenen ?

- Ja kommer snart ut till ändan, Massa – men o-o-o ! Herreje ! Va e de där för något ?

- Bra ! Ropade Legrand högst förtjust, vad är det ?

- De e ju en döskalle – de e någon som har lämnat den här uppe i trät.

- En dödskalle – hur är den fäst vid trädet ? Vad är det som håller fast den ?

- De sitter en stor, väldig spik i skallen, som håller fast den vid trät.

Jaså. Ja nu, Jupiter, ska du göra precis som jag säger. Tag reda på vänstra ögat på skallen.

- Hoho ! Inte finns de nåra ögon kvar i skallen !

- Var inte så idiotisk ! Kan du skilja på höger och vänster hand ?

.

- Jaa, det kan  jag.

- Nå, då kan du väl se vilket som är vänstra ögat i skallen, eller stället där vänstra ögat har suttit…

Har du hittat det ?

En lång tystnad följde. Till slut så frågade den färgade mannen:

- E vänstra ögat i skallen på samma sida som vänstra handen ?

Jaa – nu har jag fått tag i vänstra ögat – vad skall jag göra med det ?

- Släpp ned skalbaggen genom det, så långt som snöret räcker – men var försiktig så att du inte släpper taget om snöret.

- Ja, nu har jag gjort allt det där, Massa Will.

Titta nu efter honom där nere !

Under detta samtal, så såg vi inte en skymt av Jupiter.

Men nu syndes skalbaggen i ändan av snöret, och den glänste som blankt guld, i de sista strålarna från den nedgående solen.

Insekten hängde där, helt fri från alla grenar, och den skulle ha fallit ned framför våra fötter, om den hade släppts.

Legrand grep genast lien, och slog av en cirkelrund fläck på tre till fyra meters diameter, rakt under skalbaggen.

Sedan detta var gjort, så sade han till Jupiter, att släppa snöret, och komma ned ur trädet.

Precis på det ställe, där skalbaggen fallit, så slog min vän nu ned en pinne i marken, och tog upp ett måttband ur fickan.

.

Websitens namn

Websitens namn

.

5 kapitlet

.

Ena ändan av måttbandet, fäste han vid den punkt på trädstammen, som var närmast pinnen, rullade ut det, tills det nådde fram till pinnen, och rullade det därifrån, vidare i samma riktning, till en längd av sjutton meter.

På det sålunda uppnådda stället, så slog han ned en ny pinne, och drog med denna, som medelpunkt, upp en cirkel på omkring en och en kvarts meters diameter.

Därefter så tog Legrand själv en spade, gav en åt Jupiter, och en åt mig, och bad oss att hugga i och gräva så fort som möjligt.

Sedan lyktorna tänts, så började vi alla att arbeta med en energi, som varit värd en förnuftigare sak.

Vi grävde ihärdigt i två timmar.

När vi hade hållit på så pass länge, så hade vi nått ett djup, av en och en halv meter, och ännu så syndes inga spår av en skattgömma.

Guldsökaren – som jag hyste uppriktigt medlidande med – klättrade till slut upp ur gropen, och började långsamt och motvilligt, att dra på sig rocken som han hade kastat av sig, när vi tog itu med grävandet.

Jupiter började samla ihop redskapen, och när detta var gjort så anträdde vi, under djup tystnad, vandringen hemåt.

Vi hade väl gått omkring ett dussin steg i denna riktning, då Legrand, med en högljudd svordom, gick fram till Jupiter och grep honom i kragen.

Den färgade mannen, föll häpen ned på sina knän.

.

- Din usling ! Väste Legrand fram, din inpiskade skurk !

- Svara mig ögonblickligen, vilket öga – vilket som är ditt vänstra öga !

- Herreje, Massa Will ! E inte de här säkert mitt vänstra öga ? skrek den vettskrämde Jupiter, och lade handen på sitt högra synorgan.

- Det trodde jag just – det visste jag ! Hurra ! Ropade Legrand, släppte taget om den färgade mannen, och styrde återigen stegen till tulpanträdet, följd av oss.

- Jupiter, sade han, när vi hade kommit fram till trädets fot, – var skallen fastspikad vid grenen, med ansiktet utåt, eller med ansiktet mot grenen ?

- Ansiktet var utåt, Massa.

- Jaha – var det då det här ögat, eller det där, som du släppte ned skalbaggen igenom ?

- Legrand rörde i tur och ordning, vid den färgade mannens båda ögon.

- De va de här ögat – vänstra ögat – precis som Massa sade till mej.

Och den färgade mannen, pekade på sitt högra öga.

- Aha ! Ja, nu måste vi försöka igen.

Min vän – i vars galenskap jag nu började skymta vissa tecken på metod – flyttade pinnen, som stod där skalbaggen fallit ned, omkring nio centimeter ifrån dess tidigare plats.

Sedan sträckte han, som förut, ut måttbandet från den punkt på stammen, som var närmast pinnen,

.

Äventyrsnovellens titel

“Guldbaggen” / The Gold Bug / Edgar Allan Poe / utgiven år 1843 /

Äventyrsnovellens titel

.

och fortsatte att rulla det rakt ut, i samma riktning, till en längd av sjutton meter, och markerade ett ställe som var flera meter ifrån den plats, där vi hade grävt.

En cirkel drogs nu upp kring den nya positionen, och vi satte åter spadarna i jorden.

När vi hade arbetat omkring en och en halv timme, så började hunden ilsket att skälla.

Jupiter försökte att tysta ned den, men hunden gjorde våldsamt motstånd, tog ett språng ned i gropen, och började ursinnigt att krafsa upp mullen med tassarna.

På några ögonblick så hade han bragt i dagen en massa människoben, som tillsammans utgjorde två fullständiga skelett, bland vilka låg en mängd knappar av metall, och något som verkade vara förmultnat ylletyg.

Med ett par spadtag, så fick vi fram bladet på en stor spansk kniv, och efter ytterligare grävande, så kom tre eller fyra lösa guld- och silvermynt i dagen.

Nu arbetade vi på fullt allvar, och aldrig har jag genomlevt tio minuter av intensivare spänning.

På den stunden, så hade vi så gott som grävt fram en avlång träkista, som att döma av hur väl bibehållen och märkvärdigt hård den var, tydligen hade undergått någon sorts försteningsprocess – kanske med kvicksilverklorid.

Lådan var 115 centimeter lång, 90 centimeter bred, och 75 centimeter hög.

Den var stadigt beslagen med järnband, som var fastnitade, och bildade ett slags galler, över det hela.

.

På varje sida av kistan så satt upptill nära kanten, tre järnringar – inalles sex stycken – i vilka sex personer skulle kunnat ta ett stadigt grepp.

Med uppbjudande av våra yttersta krafter, så förmådde vi knappast mer än rubba lådan.

Vi insåg genast, att det var omöjligt att förflytta en sådan tyngd.

Lyckligtvis så var locket fastgjort med endast två skjutbara riglar, vilka vi drog tillbaka – darrande, och flämtande av spänning.

Ett ögonblick senare, så låg en skatt av omätligt värde, blänkande framför oss.

När skenet ifrån lyktorna riktades ned i gropen, så lyste emot oss, en så stark glans från guld och juveler, att våra ögon fullständigt bländades.

Jag skall inte försöka att skildra de känslor, varmed jag stirrade dit ned.

Legrand verkade alldeles uppgiven, och sade mycket litet.

Jupiter hade blivit så dödligt blek i ansiktet, som det är möjligt, för en färgad man att bli.

Han föll på knä i gropen, körde ned sina nakna armar till armbågen i guldet, och låg där som förlamad.

Sedan vi hade lättat på kistan, genom att ta upp två tredjedelar av innehållet, så lyckades vi med något besvär, lyfta upp den ur gropen.

De föremål som vi plockat upp, lade vi bland buskarna, och lämnade hunden att vakta dem, med sträng befallning att vara tyst, och inte röra sig ur fläcken, förrän vi kom igen.

.

Websitens namn

Websitens namn

.

6 kapitlet

.

Så begav vi oss skyndsamt på hemväg med kistan, och nådde välbehållna, stugan klockan ett på natten.

Vi vilade oss till klockan två, och åt ett mål mat, varefter vi omedelbart, utrustade med tre kraftiga säckar, började vandringen tillbaka till bergen.

Strax före klockan fyra så kom vi fram till gropen, fördelade återstoden av bytet mellan oss, och återvände på nytt hem till stugan, där vi för andra gången, lade ned våra gyllene bördor.

Efter tre, fyra timmars orolig sömn, så steg vi upp, för att undersöka skatten närmare.

Kistan hade varit bräddfull.

- Allting hade hävts ned i den, huller om buller.

När vi omsorgsfullt hade sorterat upp alltsammans, så fann vi oss vara ägare till ännu större rikedomar, än vi först hade trott.

I reda pengar, så fanns där något mer än fyrahundrafemtio tusen dollar (450.000 dollar).

Inte den minsta slant, var av silver.

Allt var guld, av ålderdomligt datum, och av många olika slag, – franska, spanska och tyska mynt, och några få engelska.

Det fanns flera, mycket stora och tunga mynt, som var så nötta, så att vi inte kunde tyda inskriptionen på dem.

.

Det fanns diamanter, inalles etthundra-tio, och inte en enda som var liten, arton rubiner, trehundra smaragder, och tjugoen safirer, samt en opal.

Utom allt detta, så fanns det en väldig mängd massiva guldprydnader, nära tvåhundra tjocka finger- och örringar, präktiga kedjor – trettio stycken, om jag minns rätt.

- åttiotre mycket stora och tunga krucifix, fem synnerligen värdefulla rökelse-kar av guld, en ofantligt stor punschbål av guld, med rikt ciselerad dekor av vinlöv och backanter.

Vidare två värjfästen av utsökt drivet guldarbete, och många andra mindre föremål, som jag inte kommer ihåg.

Vikten av dessa dyrbarheter, översteg 175 kilo.

Häri har jag inte inräknat etthundranittiosju (197) stycken vackra guld-ur.

Många av dem, var gamla och värdelösa som tidvisare, men alla var rikt juvelprydda, och låg i dyrbara etuier.

Vi uppskattade kistans innehåll till ett sammanlagt värde av en och en halv miljon dollar (1.500.000 dollar), och det visade sig senare, att vi ändå i hög grad hade undervärderat fyndet.

När vi hade slutat vår undersökning, och stundens intensiva spänning i någon mån hade lagt sig, så började Legrand, som såg att jag otåligt väntade på en förklaring av den högst märkliga gåtan, att i detalj redogöra för alla därmed förknippade omständigheter.

- Du minns nog, sade Legrand, den kvällen då jag visade dig den där teckningen som jag hade gjort av guldbaggen.

Du minns nog också att jag blev riktigt förargad på dig, för att du envist påstod att skissen liknade en dödskalle.

.

Äventyrsnovellens titel

“Guldbaggen” / The Gold Bug / Edgar Allan Poe / utgiven år 1843 /

Äventyrsnovellens titel

.

Första gången du sade det, så trodde jag att du skämtade, men när jag erinrade mig de underliga fläckarna på insektens rygg, så medgav jag för mig själv att ditt påstående inte helt saknade grund.

Att du hånade min förmåga att teckna, retade mig i alla fall, och när du räckte mig pergamentbiten, så var jag på vippen att knyckla ihop den, och kasta den i brasan.

- Papperslappen, menar du väl, sade jag.

- Nej, den såg nog mest ut som papper, men när jag började rita på den, så upptäckte jag genast att det var en bit mycket tunt pergament.

Just när jag skulle knyckla ihop den, så fick jag syn på den ritning som du hade tittat på, och du kan tänka dig min förvåning, då jag upptäckte konturen av en dödskalle, precis där jag tyckte att jag hade ritat upp skalbaggen.

Jag visste att min teckning i detaljerna, hade varit mycket olik den – fast det var en viss likhet i konturerna.

Nu började jag att granska pergamentbiten närmare.

När jag vände på den, så fick jag se min egen teckning på baksidan, precis sådan som jag hade gjort den.

Mitt första intryck var idel förvåning över det besynnerliga sammanträffandet, att det fanns en skalle ritad på den andra sidan av pergamentet, rakt under min teckning av skalbaggen, och att denna skalle inte bara till formen, utan också till storleken stämde så precis, med min ritning.

.

Så småningom så dök en tanke upp, som slog mig med häpnad.

Jag började bli övertygad om att det inte alls hade funnits någon teckning på pergamentet, när jag ritade skalbaggen.

När du hade gått, så övergick jag till en mer metodisk undersökning.

Först och främst, så tänkte jag igenom hur pergamentet hade kommit i min ägo.

Det ställe där vi fann skalbaggen, låg på kusten av fastlandet, men ett litet stycke ovanför högvattenmärket.

När jag grep tag i den, så gav den mig ett skarpt bett, så att jag släppte den igen.

Innan Jupiter i sin tur, tog upp insekten, så såg han sig omkring efter ett blad, eller något dylikt, för att hålla den med.

Det var då som både han och jag, fick syn på den där pergamentbiten, som jag vid det tillfället trodde var en papperslapp.

Den låg halvt begravd i sanden.

Nära intill så upptäckte jag resterna utav något som tycktes ha varit en båt.

Emellertid så plockade Jupiter upp pergamentbiten, svepte den om insekten, och räckte mig den.

Vi begav oss på hemväg, och mötte då löjtnant G.

Jag visade honom skalbaggen, och han bad mig att låta honom få ta den med sig till fortet.

.

Websitens namn

Websitens namn

.

7 kapitlet

.

Jag gick med på det, och han stoppade ned den i rockfickan, utan pergamentsbiten, som den varit insvept i, och som jag fortfarande höll i handen.

Sedan så måste jag ha stoppat ned pergamentlappen i min egen ficka, utan att närmare tänka på det.

Du kommer ihåg att, när jag gick fram till bordet för att göra en skiss av skalbaggen, så hittade jag inget papper i lådan, där det vanligtvis brukade ligga.

Jag letade i fickorna, i hopp om att finna något gammalt brev, då jag plötsligt fick tag i pergamentet.

Nu tycker du säkert att jag är konstig – men jag hade redan funderat ut att det fanns ett visst sammanhang i det hela – båten som låg där på stranden, och inte långt från den, en bit pergament, med en målad dödskalle på.

Du frågar förstås var “sammanhanget” finns ?

Jag svarar, att dödskallen är piraternas välkända tecken.

De hissar alltid dödskalleflaggan, när de är i farten.

Jag har ju sagt att det var en bit pergament, och inte papper.

Pergament är hållbart – nästan oförstörbart.

Man tecknar sällan ned på pergament, sådant som saknar betydelse.

Det visar att det var någon särskild avsikt med dödskallen.

.

- Men, stack jag in, du säger ju att skallen inte fanns på lappen när du ritade dit skalbaggen.

- När jag ritade insekten, så syntes det inte någon skalle på pergamentet.

När jag hade gjort den färdig så räckte jag den till dig, och gav noga akt på dig tills du lämnade igen den.

Därför så kan det inte ha varit du som ritade dit den, och ingen annan var närvarande, som kunde ha gjort det.

Alltså var den inte åstadkommen av någon människa, och ändå så fanns skallen ritad där.

Vid denna punkt i mina funderingar, så bemödade jag mig att dra mig till minnes, varenda detalj i händelseförloppet.

Vädret var kyligt, och det brann en brasa i spisen.

Just när du hade fått pergamentet i handen, så kom min Newfoundlandhund “Wolf” in, och hoppade upp på axlarna på dig.

Du  klappade honom med vänstra handen, medan du lät högra handen, som höll pergamentet, hänga slapp ned mellan knäna, alldeles intill brasan.

När jag tog alla dessa detaljer i betraktande, så tvivlade jag inte ett ögonblick på att det var hettan, som på pergamentet hade framkallat bilden av den dödskalle som jag såg tecknad på det.

Jag granskade nu mycket noga, den där skallen.

Ytterkonturerna längst ut i kanten av lappen, var mycket tydligare än de andra strecken.

Jag tände genast en brasa, och utsatte varenda del av pergamentet för hettan.

.

Novellens titel

“Guldbaggen” / The Gold Bug / Edgar Allan Poe / utgiven år 1843 /

Novellens titel

.

Först så verkade det bara så att de svagare linjerna förstärktes, men när jag hade hållit på en stund med experimentet så framträdde i ett hörn av lappen, en figur som jag först trodde var en get.

Men efter en mera ingående granskning, så blev jag säker på att den skulle föreställa ett kid.

Du har kanske hört talas om en Kapten Kidd ?

Jag fick genast för mig att den där djurfiguren var ett slags ordlek, eller ett hieroglyfiskt bomärke.

Jag säger bomärke, därför att dess placering på pergamentet, ingav mig den tanken.

Dödskallen i det diagonalt motsatta hörnet, såg på samma sätt ut som en stämpel, eller ett sigill.

- Fortsätt, – jag är högst otålig.

- Ja, du känner naturligtvis till alla de tusen rykten som går om att det skall finnas pengar nedgrävda någonstans på Atlantkusten, av Kapten Kidd, och hans kamrater.

Det måste existera någon verklighetsbakgrund för dessa rykten.

Du kan därför knappast bli förvånad om jag säger att jag började att hoppas att det funna pergamentet skulle innehålla den länge sökta redogörelsen för var skatten hade grävts ned.

.

Jag höll alltså återigen pergamentslappen intill elden, men ingenting kom fram.

Det slog mig då, att misslyckandet möjligen berodde på det smutslager, som täckte lappen.

Jag sköljde därför försiktigt av den med varmt vatten, och sedan det var gjort, så lade jag den i en panna med dödskallen nedåt, och ställde pannan på en ugn, eldad med träkol.

Efter en stund så tog jag upp lappen, och fann att det på flera ställen hade framträtt något som såg ut som siffror, ordnade i rader.

Jag lade den i pannan igen, och lät den ligga kvar där, någon minut längre.

När jag på nytt tog upp den, så såg det hela ut just som du nu ser det, här.

Här hettade Legrand åter upp pergamentet, och lade det framför mig.

Mellan dödskallen och geten, så stod följande siffror grovt skrivna med rött bläck:

.

53‡‡†305))6*;4826)4‡.)4‡);806*;48†8 ¶60))85;1‡(;:‡*8†83(88)5*†;46(;88*96 *?;8)*‡(;485);5*†2:*‡(;4956*2(5*—4)8 ¶8*;4069285);)6†8)4‡‡;1(‡9;48081;8:8‡ 1;48†85;4)485†528806*81(‡9;48;(88;4 (‡?34;48)4‡;161;:188;‡?

.

Websitens namn

Websitens namn

.

8 kapitlet

.

- Men det hela förefaller mig lika dunkelt som förut, sade jag, och lämnade tillbaka lappen.

- Och ändå, sade Legrand, så är lösningen inte alls så svår som man skulle frestas att tro, när man bara helt hastigt betraktar siffrorna.

Som vem som helst lätt gissar, så utgör de ett chiffer.

Jag fick genast klart för mig, att detta var av ganska enkelt slag,

- men troligen ett sådant som utan nyckel, i alla fall skulle vara absolut olösligt, för en vanlig, enkel sjöman.

- Och kunde du verkligen lösa det ?

- Ja, med lätthet.

Tack vare omständigheterna, och en viss naturlig fallenhet, så har jag kommit att intressera mig för sådana problem.

Vid alla sorters hemlig skrift, så gäller första frågan, vilket språk som chiffern är avfattad på.

Här löstes den svårigheten, genom bomärket.

Ordleken Kidd, är inte möjlig på något annat språk, än engelskan.

Om nu orden hade varit skilda från varandra, så skulle det hela ha varit en jämförelsevis lätt sak.

Och i sådant fall, så skulle jag ha börjat med en jämförelse, och analys av de kortare orden, och om det hade förekommit ord, bestående av en enda bokstav – vilket är högst troligt, som till exempel “en” eller “I” (jag) – så skulle jag ha ansett lösningen klar.

.

Men eftersom de inte är skilda åt, så var mitt första steg att konstatera vilka bokstäver som var oftast förekommande, och vilka som förekom minst ofta.

Sedan jag räknat igenom hela texten, gjorde jag upp den här tabellen:

.

.

Tecknet “8″ förekommer 33 gånger, Tecknet “†” och “I” förekommer 8 gånger

Tecknet “;” förekommer 26 gånger, Tecknet “0″ förekommer 6 gånger.

Tecknet “‡)” förekommer 16 gånger, Tecknet “: och “3″ förekommer 4 gånger.

Tecknet “*” förekommer 13 gånger, Tecknet “?” förekommer 3 gånger.

Tecknet “5″ förekommer 12 gånger, Tecknet “¶” förekommer 2 gånger.

Tecknet “6″ förekommer 11 gånger, Tecknet “_.” förekommer 1 gång.

Tecknet “92″ förekommer 5 gånger, Tecknet “4″ förekommer 19 gånger.

.

.

Nu är ju bokstaven “e”, den som oftast förekommer i engelskan.

Sedan kommer de andra, i följande ordning:

.

a o i d h n r s t u y c f g l m w b k p q x z.

.

“E” är så absolut övervägande, så att man sällan ser en lite längre mening, där inte “e” är den oftast förekommande bokstaven.

.

Novellens titel

“Guldbaggen” / The Gold Bug / Edgar Allan Poe / utgiven år 1843 /

Novellens titel

.

Eftersom det oftast upprepade tecknet i vår tabell, är “8″, så börjar vi med att anta att det tecknet betyder bokstaven “e”.

För att förvissa oss om saken. så skall vi se efter om “8″ ofta förekommer dubbelt, för “e” uppträder ju mycket ofta dubbelskrivet i engelskan, till exempel i ord som “meet”, “fleet”, “speed”, “seen”, “been”, “agree”, och så vidare.

Här, i vår text, så ser vi det dubbelt, inte mindre än fem gånger, trots att chifferskriften är kort.

Nu är ju den bestämda artikeln “the”, vanligast av alla ord i språket.

Då ser vi efter om det inte förekommer upprepningar av tre tecken i samma ordning, med “8″, sist.

Vi finner inte mindre än sju sådana sammanställningar, där tecknen är “;48″.

Alltså kan vi anta att “;” betyder “t”, “4″ betyder “h”, och “8″ betecknar “e”.

På så sätt, så har vi kommit ett stort steg framåt, och kan fastställa en mycket betydelsefull sak, det vill säga, flera förklaringar och ändelser på andra ord.

Vi kan till exempel ta det näst sista fallet i chiffern, där kombinationen “;48″ förekommer.

Vi vet att tecknet “;,” som kommer omedelbart efter, måste vara början på ett nytt ord, och av de sex tecken. som kommer efter det nyss nämnda “the”, känner vi till, inte mindre än fem.

Låt oss då skriva ned dessa tecken, med de bokstäver vi vet att de betyder, och lämna rum för det okända tecknet “(”.

.

t. eeth

.

Här kan vi genast skilja av “th” såsom inte hörande till det ord som börjar med det första “t”. För efter försök med hela alfabetet, så finner vi inte någon bokstav, som passar in i tomrummet, och tillsammans med de övriga bokstäverna, bildar ett känt ord.

Vi får sålunda hålla oss till “t.ee” och kommer fram till ordet “tree” (träd), som den enda möjliga tydningen.

Vi vinner således en bokstav till, “r”, som betecknas med “(,” och får då orden “the tree” (trädet).

Går vi vidare från dessa ord, så träffar vi återigen på kombinationen “;48″ och använder den som avslutning på det som går omedelbart före.

Vi får alltså den här uppställningen:

.

the tree;4 (?34 the

.

eller, om vi sätter in de verkliga bokstäver vi känner till, så blir det så här:

.

the tree thr ? 3h the

.

Då kommer ordet “through” (genom) genast fram.

Men den upptäckten ger oss tre nya bokstäver, “o”, “u”, och “g”, som betecknas med “+”, “?” och “3″.

Om vi nu går igenom chiffern, och söker kombinationer av kända tecken, så finner vi inte långt från början, den här gruppen,

.

83(88 eller egree

.

vilket tydligen är slutet på ordet “degree” (grad), och det ger oss ännu en bokstav, “d”, som representeras av tecknet “†”.

Fyra bokstäver från ordet “degree”, lägger vi märke till kombinationen:

.

;46(;88*

.

Sätter vi nu åter in de kända tecknen, och sätter punkter i stället för de okända, så läser vi:

.

th.rtee,

.

en anordning som genast får oss att tänka på ordet “thirteen” (tretton), och som ger oss två nya bokstäver, “i” och “n”, betecknade med “6″ och “*”.

Går vi nu tillbaka till chifferskriftens början, så finner vi kombinationen:

.

53‡‡†

.

och om vi då översätter som förut, så får vi:

.

.good,

.

vilket övertygar oss om att den första bokstaven är “A”, och att de första två orden är “A good” (ett gott).

Det är nu på tiden att vi för ordningens skull, ställer upp vår nyckel som en tabell – så långt vi har klarat ut den. Då blir det så här:

.

5 betyder a…….4 betyder h………..( betyder r

betyder d…….6 betyder i…………; betyder t

8 betyder e……..* betyder n………..? betyder u

3 betyder g…….. betyder o

.

Vi har alltså inte mindre än elva av de viktigaste tecknen tolkade, och det är onödigt att i detalj, redogöra för problemet i övrigt.

Det återstår nu bara att ge dig den fullständiga tydningen av tecknen på pergamentet.

Så här:

.

“A good glass in the bishop´s hostel in the devil´s seat – forty-one degrees and thirteen minutes – northeast and by north – main branch seventh limb east side – shoot from the left eye of the death´s head – a bee-line from the tree through the shot fifty feet out.”

Svensk översättning:

(”Ett gott glas i biskopens hus på djävulens stol, fyrtioen grader och tretton minuter, nordost till nord, huvudstammen sjunde grenen östra sidan, skjut genom dödskallens vänstra öga, rät linje från trädet genom skottet sjutton meter utåt.”)

.

- Men, sade jag, gåtan förefaller mig precis lika olöst som förut.

- Ja, jag medger, svarade Legrand, att saken alltjämt ser betänklig ut, vid ett flyktigt påseende.

Min första uppgift blev därför att dela upp kryptogrammet, och sätta in skiljetecken, där författaren hade tänkt sig det.

.

Jag gjorde den reflektionen att författaren avsiktligt hade skrivit orden utan mellanrum, för att göra det svårare.

Nu är det så gott som säkert att en inte alltför klipsk person som föresätter sig en sådan sak, går för långt i sin nit.

När författaren här, under skrivandets gång, kommit till en passus, där det egentligen skulle ha stått ett skiljetecken, var det troligt att han blev särskilt noga med att tränga ihop sina tecken ännu mera, just där.

Om du ser på den här texten, så upptäcker du lätt fem sådana ställen, där tecknen står ännu mera hopträngda än annars, i raderna.

Med tanke på detta, så delade jag upp meningen på följande sätt:

“Ett gott glas i biskopens hus på djävulens stol – fyrtioen grader och tretton minuter – nordost till nord – huvudstammen sjunde grenen östra sidan – skjut genom dödskallens vänstra öga – rät linje från trädet genom skottet, sjutton meter utåt.”

Jag gjorde flitiga efterforskningar i trakten, för att hitta något hus som kallades för “Biskopshuset”.

En morgon så kom jag att tänka på att namnet kanske hade något samband med en gammal släkt, vid namn Bessop, som sedan urminnes tid, ägde en gammal herrgård, omkring sju kilometer norrut på ön.

Jag begav mig alltså bort till plantagen, och gjorde förfrågningar bland de äldre, färgade på stället.

.

Websitens namn

Websitens namn

.

9 kapitlet

.

Till slut så berättade en av de äldsta kvinnorna, att hon hade hört talas om något som kallades “Bessops slott”, och trodde att hon skulle kunna visa mig vägen dit, men att det inte var något slott eller något värdshus, utan en hög klippa.

Jag lovade att ge henne bra betalt för besväret, och hon följde med mig till det där stället.

Vi hittade dit utan större svårigheter, och när jag hade skickat iväg henne, så började jag att undersöka platsen.

Det så kallade “slottet”, bestod av en oregelbunden anhopning av berghällar och klippor, och en av dessa var särskilt iögonenfallande, på grund av sin höjd.

Jag klättrade upp till toppen, och fick då syn på en smal avsats på östra sidan av klippan, omkring en meter nedanför toppen.

Avsatsen sköt ut ungefär fyrtio centimeter, och var inte mer än trettio centimeter bred, medan en urholkning i klippan strax ovanför, gav den en avlägsen likhet med en sådan där stol, med konkavt ryggstöd, som våra förfäder använde.

Jag tvivlade inte på att det här var den “djävulsstol”, som omnämndes i texten, och nu tyckte jag mig kunna lösa hela den hemlighetsfulla gåtan.

“Ett gott glas”, visste jag, kunde inte syfta på annat än en kikare, för ordet “glas”, används sällan i någon annan betydelse, av sjömän.

Jag insåg genast att det var en kikare, som jag skulle använda här, och att det fanns en alldeles bestämd punkt, som den skulle inriktas från.

.

Jag var inte heller i tvekan om att uttrycken “fyrtioen grader och tretton minuter”, och “nordost till nord”, var menade som anvisningar om hur kikaren skulle riktas.

Jag skyndade mig hem efter en kikare, och vände tillbaka till klippan.

Jag tog mig ned till klippavsatsen, och fann att det var omöjligt att sitta där, utom i en viss ställning.

Så satte jag kikaren för ögonen.

De där orden “fyrtioen grader och tretton minuter”, kunde naturligtvis inte betyda något annat än höjden över den synliga horisonten, eftersom horisontalriktningen var klart angiven, med uttrycket “nordost till nord”.

Den senare riktningen fastställde jag genast med en fickkompass, därefter så ställde jag in kikaren så precist jag kunde, i en elevationsvinkel av fyrtioen grader, och rörde den försiktigt upp och ned, tills min uppmärksamhet fångades av ett cirkelrunt hål i lövverket på ett stort träd, som långt borta, höjde sig över de kringstående träden.

Mitt i denna öppning, så lade jag märke till en vit punkt, och fick klart för mig att det var en dödskalle.

Efter denna upptäckt så var jag sangvinisk nog att anse gåtan löst, för orden “huvudstammen sjunde grenen östra sidan”, kunde ju bara syfta på skallens plats i trädet.

Och “skjut från dödskallens vänstra öga”, kunde ju också bara tolkas på ett sätt.

Jag förstod, att meningen var att släppa ned en kula genom vänstra ögat.

.

Novellens titel

“Guldbaggen” / The Gold Bug / Edgar Allan Poe / utgiven år 1843 /

Novellens titel

.

En rät linje, som sedan drogs från den närmaste punkten på trädstammen, genom “skottet”, det vill säga det ställe där kulan föll, och därifrån fortsatte att dragas sjutton meter utåt, skulle markera en bestämd punkt

- och under den punkten så ansåg jag det åtminstone möjligt, att det fanns någon sorts skatt nedgrävd.

Sedan jag orienterat mig noga om trädets läge, så begav jag mig på hemväg.

Men i samma ögonblick som jag lämnade “djävulsstolen”, så försvann det runda hålet i lövverket, ur sikte.

Vad som förefaller mig allra listigast uträknat, i hela den här saken, är att den där runda öppningen inte är synlig från någon annan tillgänglig plats än från det smala utsprånget, uppe på klippan.

Följande dag, så steg jag upp mycket tidigt, och vandrade bort till bergen, för att leta rätt på trädet.

.

Jag hittade det, efter mycket besvär.

Och återstoden av äventyret, tror jag du har reda på lika bra som jag.

- Ja, sade jag, och nu är det bara en sak som förbryllar mig en smula.

Vad skall vi göra med skeletten, som vi fann i gropen ?

- Det är en fråga som jag, lika lite som du, kan svara på.

Men det finns nog bara en tänkbar förklaring till att de fanns där.

Det är klart att Kidd måste ha haft hjälp vid sitt arbete.

Men när det var fullbordat, så torde han ha ansett det lämpligt att göra sig av med alla som kände till hemligheten.

Kanske det var tillräckligt med ett par slag av en hacka, medan medhjälparna var sysselsatta nere i gropen.

Eller kanske det behövdes ett dussin

- vem vet ?

.

Slut

.

Övrig information

Den här äventyrsnovellen, “Guldbaggen”, eller som den heter på engelska, “The Gold Bug”, är skriven på 1840-talet, av den amerikanske, världsberömde mångsysslaren Edgar Allan Poe.

“Guldbaggen”, som senare har blivit både teater, TV-serier, och filmer, ansågs som en tidig form av detektivroman, även om “Guldbaggen” inte rent tekniskt, följer de strikta ramarna för hur en detektivroman bör vara konstruerad.

Edgar Allan Poe deltog med novellen i en tävling, som sponsrades av tidningen “Philadelphia Dollar Newspaper”, och i den novelltävlingen så vann Poe första pris, och novellen publicerades därefter på tre olika ställen, med start i Juni, år 1843.

- Prissumman som Poe vann, var 100 dollar, vilket kanske var den största summa pengar som Poe någonsin fick motta, för en novell.

“The Gold Bug”, blev en direkt publiksuccé, och novellen blev Edgar Allan Poes mest lästa verk under sin livstid, och novellen gjorde “kryptogram”, och “hemlig skrift”, ännu populärare, än de tidigare var.

De hemliga koderna, tycktes på 1800-talet vara något mystiskt och övernaturligt, och de som kunde knäcka koderna, ansågs ha en övernaturlig förmåga.

Poe började med “kryptogram” redan i Philadelphia-tidningen “Alexandras Weekly Messenger”, år 1840, där han bad läsarna att skicka in sina egna kryptogram, så att han, med lätt elegans, skulle lösa dem.

.

..- Bodde själv på Sullivan Island -

Forskare tror att Edgar Allan Poe inspirerades av Daniel Defoes roman “Robinson Crusoe”, då Poe skrev novellen “Guldbaggen”.

Och i sin tur, så inspirerade Poe författaren Robert Louis Stevenson, till att skriva “Skattkammarön” (Treasure Island),  år 1883.

Stevenson säger så här i en intervju:

“Jag bröt mig in i Poes galleri…Utan tvekan så var skelettet i min novell, hämtat från Poe.”

För att kunna skriva “Guldbaggen”, så bodde Edgar Allan Poe på Fort Moultrie, från November år 1827, till December år 1828, och gjorde egna upptäckter på Sullivan Island (Sullivan-ön).

Han upptäckte bland annat två typer av skalbaggar, som han “lade ihop”, så att de skulle bli som den fiktiva (påhittade) “guldbagge”, som beskrivs i novellen.

Edgar Allan Poe har anklagats för att framställa figuren “Jupiter” på ett rasistiskt sätt, i och med det torftiga och komiskt dialektala sättet, som Jupiter pratar på.

Och för att kunna publicera “Guldbaggen” här på bloggen, så har vi varit tvungna att byta ut ordet “negern” (the negro), som ofta förekommer i originalsagan, mot “den färgade mannen”, för att det inte skall låta för grovt.

(Faktakällor från “Slå upp”, “Familjens universallexikon”, och “Wikipedia”)

.

.

Få information om “Guldbaggen” på engelska, på Wikipedia, HÄR

.

Kommentera faktafel som du har hittat, HÄR

.

Läs sagan på engelska, HÄR

.

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=10368

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)


Nav./Exit:

 Läs / Read

 Meny/Menu

 Bookmark

 Stop scroll

 Hem/Home

 Print / Save

 Appar

 Apps

 bing >

 DuckGo >

 facebook >

 Google >

 hitta.se >

 Merinfo >

 Privatelee >

 Spotify >

 Wikipedia >

 YAHOO! >

 Yandex >

 YouTube >

O
p
e
n

-

A
P
P
S

-

C
l
o
s
e
© Kokt Hans o Greta.nu