Kokt Hans o Greta.nu

- Vi skickar ut cookies ! - We send cookies ! LÄS MER > / READ MORE > X

Kokt Hans o Greta.nu

Välkommen till webbplatsen "Kokthansogreta.nu" - En journalistisk webbplats, startad år 2009, som består av konsumentjournalistik, litteratur, kåserier, och molnbaserade appar !

Welcome to our website "Kokthansogreta.nu" - A journalistic website, started in 2009, composed of consumer journalism, literature, columns, and cloud-based apps !


KHOG/Ih Z 2 (982x120)

    Annons/Ad:

Hans och Greta

( Final edition, 1857 – Bröderna Grimm )

Denna gestaltning © & ® Kokt Hans o Greta.nu

Direkt översatt från “Hänsel und Grethel”, tyska originalet.

Vill du istället läsa första utgåvan“First edition, 1812″, klicka här

Vill du läsa manuskriptversionen - “Hänsel u. Gretchen, 1810″, klicka här

Utskriftsversion, HÄR

.

.

Vid en stor skog bodde en fattig skogshuggare med sin hustru och sina två barn. Den lille pojken hette Hans och den lilla flickan hette Greta. Fadern hade inte mycket att erbjuda sina barn att äta, och en gång då det blev svår nödtid i landet, kunde han inte ens längre skaffa dem mat för dagen.

Då han en natt låg i sin säng och ömkade och vred sig av och an av bekymmer, så suckade han och sade till sin fru:”-Hur skall det gå med oss ? Hur skall vi kunna ge våra arma barn mat, när vi inte har någonting åt oss själva längre ?” “-Vet du vad, min käre man ?” svarade hustrun.”-Tidigt i morgon bitti skall vi ta med oss barnen ut i skogen, där den står som tätast.

Där gör vi upp en eld åt dem och ger dem varsin brödbit. Sedan går vi till vårt arbete och lämnar dem ensamma. Då kan de inte hitta hem igen.” “-Nej, hustru.” svarade mannen.”-Det gör jag inte. Hur skulle jag kunna stå ut med att lämna mina barn ensamma i skogen, där alla vilda djur finns, och snart skulle slita dem i stycken ?”

“-Åh, din narr !” sade hustrun.”-Då måste vi ju svälta ihjäl alla fyra, och du, det är väl lika bra att du hyvlar till våra kistor nu genast.” Hustrun lämnade honom ingen ro förrän han gick med på hennes förslag.”-Men det är ändå bra synd om de stackars barnen.” sade mannen.

Inte heller de två barnen hade kunnat somna, därför att de var så hungriga och de hade hört vad styvmodern sagt till fadern. Greta grät och snyftade och sade till Hans:”-Nu är det ute med oss.” “-Tyst, Greta !” sade lille Hans.”-Oroa dig inte. Jag ska nog hitta på ett sätt att rädda oss.”

När föräldrarna hade somnat så steg han upp, tog på sig sin lilla rock, öppnade nedre halvdörren och smög sig ut. Månen sken klart och de vita kiselstenarna, som låg framför huset, glänste som idel silvermynt. Lille Hans böjde sig ned och stoppade så många av dem i rockfickan som han bara kunde få ned.

Sedan gick han in igen och sade till Greta:”-Var inte ledsen, kära syster. Somna du bara lugnt. Gud ska inte överge oss.” Och så gick han till sängs igen. I dagbräckningen, redan innan solen hade gått upp, så kom styvmodern och väckte de båda barnen.“- Upp med er, latmaskar, vi ska gå ut i skogen och hämta ved !”

Så gav hon dem var sitt stycke bröd och sade:”-Här har ni till middag, men ät inte upp det för snart, för ni får ingenting mer.” Lilla Greta tog brödet under sitt förkläde, eftersom lille Hans hade alla kiselstenarna i sin ficka. Sedan begav de sig allesammans iväg mot skogen.

När de hade gått en stund så stannade Hans och såg tillbaka mot huset, och likadant gjorde han upprepade gånger. Fadern sade:”-Lille Hans, vad tittar du efter ? Varför stannar du ? Sätt lite fart nu och rör på benen !” “-Åh, pappa.” sade lille Hans.”-Jag tittar efter min vita kattunge som sitter uppe på taket och vill säga adjö till mig.”

.

.

Styvmodern sade:-Dumbom, det är inte din kattunge, det är morgonsolen som skiner på skorstenen.” Men lille Hans hade inte tittat efter kattungen, utan hade hela tiden tagit upp en sten ur fickan och kastat den på vägen. När de kommit mitt inne i skogen så sade fadern:”-Samla nu ihop ved, barn, så skall jag göra upp en eld, så att ni inte fryser.”

Lille Hans och lilla Greta släpade ihop ris så att det blev högt som ett litet berg. Sedan tändes riset på, och när flammorna slog upp riktigt högt så sade styvmodern:”-Lägg er nu ner vid elden, barn, och vila er. Vi ska gå in i skogen och hugga ved. När vi är färdiga så kommer vi och hämtar er.”

Hans och Greta satt vid elden, och när det blev middagstid, åt de upp sina brödbitar. Eftersom de hörde yxhugg inne i skogen så trodde de att fadern var i närheten. Men det var inte vedyxan de hörde, utan en gren som han bundit fast vid ett förmultnat träd, och som vinden slog fram och tillbaka.

När de hade suttit där mycket länge, föll deras ögonlock ihop av trötthet och de somnade djupt. De vaknade inte förrän det var mörka natten. Lilla Greta började genast att gråta och sade :”-Hur ska vi nu kunna hitta ut ?” Men lille Hans tröstade henne:”-Vänta bara en liten stund tills månen har gått upp. Då kommer vi snart att hitta vägen.”

Och när fullmånen gått upp, tog lille Hans sin lilla syster vid handen och gick efter kiselstenarna som glänste som nypräglade mynt, och visade dem vägen. De gick hela natten, och kom i gryningen tillbaka till sin fars hus. De knackade på dörren och då hustrun öppnade och såg att det var lille Hans och lilla Greta så sade hon:”-Ni stygga barn, varför satt ni så länge och sov i skogen ? Vi trodde att ni inte tänkte komma hem mera.”

Men fadern gladde sig, ty han hade varit mycket ångerfull över att han lämnat barnen ensamma kvar i skogen. Inte långt därefter blev det åter nödtid i hela landet och barnen hörde hur modern på natten låg i sängen och talade med fadern:”-Allt är uppätet igen, vi har bara kvar en halv limpa, sedan är allting slut.

Barnen måste bort. Vi för dem längre in i skogen så att de inte mera kan hitta tillbaka. Annars finns det ingen räddning för oss.” Mannen kände sig tung till sinnes och tänkte:”-Det vore bättre att dela den sista biten med barnen.” Men hustrun ville inte höra på hans invändningar, utan grälade på honom och gjorde honom förebråelser.

Säger man “A” måste man också säga “B”, och eftersom han givit vika första gången, måste han också göra det den här gången. Barnen hade emellertid varit vakna och hört samtalet. När föräldrarna hade somnat så steg lille Hans upp och tänkte gå ut för att hämta kiselstenar, som han gjort förra gången.

Men styvmodern hade låst dörren och lille Hans kunde inte komma ut. Han tröstade sin lilla syster och sade till henne:”-Gråt inte, Greta, utan somna bara lugnt. Den gode Guden ska säkert hjälpa oss.” Tidigt på morgonen kom styvmodern och körde barnen ur sängarna. Hon tog fram var sitt stycke bröd åt dem, men nu var det ännu mindre än förra gången.

.

.

På vägen till skogen bröt lille Hans sönder sitt bröd i fickan och stannade ofta för att strö ut brödbitar på marken.”-Hans, varför står du och ser dig tillbaka ?” frågade fadern.”-Skynda dig på !” “-Jag tittar efter min lilla duva som sitter på taket och vill säga adjö till mig, svarade lille Hans.

“-Din tok !” sade styvmodern.”-Det är inte din duva, det är morgonsolen som lyser på skorstenen.” Hans kastade emellertid så småningom ut alla brödbitarna på vägen. Hustrun förde barnen ännu längre in i skogen, till ett ställe där de aldrig någonsin varit förut.

Där gjorde de återigen upp en stor eld, och styvmodern sade: “-Sitt nu kvar här, barn, och om ni skulle bli trötta så kan ni sova en stund. Vi går in i skogen och hugger ved, och ikväll när vi är färdiga så kommer vi och hämtar er.” När det blev middagstid så delade lilla Greta sin brödbit med lille Hans, eftersom han strött ut sitt bröd på vägen.

Sedan somnade de och det blev kväll, men ingen kom för att hämta de stackars barnen. De vaknade först mitt i mörka natten och lille Hans tröstade sin syster och sade:”-Vänta bara ett tag, Greta, så kommer månen upp, och då kan vi se brödsmulorna som jag har strött ut. De skall visa oss vägen hem.”

När månen gick upp reste de sig, men de kunde inte hitta några brödsmulor, ty de tusentals fåglar som flög omkring i skogen och på ängarna hade ätit upp varenda smula. Lille Hans sade till lilla Greta:”-Vi kommer säkert snart att träffa på rätta vägen.”

Men de hittade inte vägen. De gick hela natten och ännu en hel dag från morgon till kväll, men de kom inte ut ur skogen och de var förskräckligt hungriga, för de hade inte ätit annat än några bär, som de hittat. Till slut blev de så trötta att benen inte ville bära dem längre och därför lade de sig ned under ett träd och somnade.

Så kom den tredje morgonen efter det att de lämnat sin fars hus. De gick vidare, men de kom bara allt längre och längre in i skogen och om de inte snart fann hjälp, så måste de svälta ihjäl. När det blev middagstid såg de en vacker, snövit fågel, sitta på en gren.

Den sjöng så vackert, att de blev stående att höra på honom. När den sjungit färdigt så bredde den ut vingarna och flög framför dem och de följde efter den ända tills de kom fram till ett litet hus. Där satte sig fågeln på takåsen, och då de kom närmare, såg de att huset var byggt av bröd och alldeles översållat med pepparkakor. Men fönstren var gjorda av genomskinligt socker.

“-Nu skall vi sätta igång med ett riktigt kalas, sade lille Hans. Jag tänker äta en bit av taket och du, Greta, kan ta fönstret. Det smakar sött och gott.” Lille Hans sträckte upp handen och bröt av en liten bit av taket, för att känna hur det smakade.

.

.

Lilla Greta ställde sig invid fönsterrutorna och började knapra på dem. Då ropade en späd stämma, inifrån stugan:”-Svara utan att ljuga ! Vem knaprar på min stuga ?” Barnen svarade genast:”-Det blåsten är, som knaprar här.”  Och så åt de vidare utan att låta sig störas.

Lille Hans, som tyckte att taket smakade mycket gott, rev ned ett riktigt stort stycke av det, åt sig. Och lilla Greta slog ut en hel rund fönsterruta, slog sig ned och lät sig väl smaka. Då gick med ens dörren upp och en urgammal gumma kom utstapplande, stödjande på en krycka.

Lille Hans och lilla Greta blev så förskräckta att de genast släppte allt vad de hade i händerna. Men den gamla bara ruskade på huvudet och sade:”-Kära barn, vem har fört er hit ? Kom nu in och stanna hos mig, det ska inte hända er något ont.” Hon tog dem båda vid handen och förde dem in i det lilla huset.

Där dukades det fram god mat, mjölk och plättar med socker, äpplen och nötter. Sedan bäddades två sköna små sängar och lille Hans och lilla Greta fick lägga sig i dem och tyckte att de rakt kommit till himmelriket. Men den gamla gumman hade bara låtsats vara vänlig, ty egentligen var hon en elak häxa som lockade till sig små barn och som byggt brödhuset bara för att narra dem dit.

När hon fått någon i sitt våld dödade hon den, kokade den och åt upp den och det var en riktig högtidsdag för henne. Häxor har röda ögon och kan inte se långt, men de har ett fint väderkorn precis som djuren, och märker därför när det kommer människor.

Då lille Hans och lilla Greta kom i närheten av henne så skrattade hon elakt och sade hånfullt:”-De jag fångat, de ska minsann inte komma undan från mig !” Tidigt på morgonen, innan barnen vaknat, steg hon upp. Och då hon såg dem båda sova så lugnt med sina runda röda kinder, mumlade hon för sig själv:“Det ska minsann bli ett par läckerbitar.”

Sedan högg hon tag i lille Hans med sin förtorkade hand och släpade in honom i ett litet stall där hon spärrade in honom med hjälp av en gallerdörr. Han fick skrika bäst han ville, det hjälpte inte det minsta. Sedan gick hon in till Greta, ruskade henne vaken och skrek:”-Upp med dig, din latmaja, och bär vatten och laga till något gott åt din bror, som sitter där ute i stallet och skall gödas.

När han blivit fet så ska jag äta upp honom.” Lilla Greta började bittert att gråta, men det tjänade ingenting till, hon måste göra som den elaka häxan befallde henne. Nu lagades den bästa mat åt den stackars lille Hans, men lilla Greta fick ingenting annat än kräftskal.

Varje morgon rultade gumman till stallet och ropade:”-Lille Hans, räck ut ditt finger så jag får känna om du blivit fet ännu !” Men lille Hans räckte i stället ut ett avgnaget ben och gumman som trodde att det var Hans´ finger, förvånade sig över att han inte alls ville bli fet.

.

.

Då det gått fyra veckor och lille Hans fortfarande var mager, så överfölls gumman av otålighet och ville inte vänta längre.”-Hör du, Greta !” ropade hon till den lilla flickan.”-Skynda dig och bär in vatten ! Lille Hans må vara mager eller fet, i morgon skall jag i alla fall slakta och koka honom.”

Hur grät inte den stackars lilla systern, då hon måste bära vatten som lille Hans skulle kokas i.”-Gode Gud, hjälp oss båda.” snyftade hon.”-Om bara de vilda djuren i skogen hade ätit upp oss så hade vi åtminstone fått dö tillsammans.” “-Spar ditt gnäll.” sade häxan.”-Det hjälper dig inte stort.”

Tidigt nästa morgon var lilla Greta tvungen att stiga upp för att hänga en kittel med vatten i spisen och tända eld under den.”-Först ska vi baka.” sade gumman.”-Jag har redan värmt upp ugnen och knådat degen.” Hon knuffade den stackars lilla Greta bort till bakugnen, där eldslågorna slog ut genom öppningen.

“-Kryp in med dig !” sade häxan.”-Känn efter om ugnen har blivit ordentligt varm så att vi kan sätta in brödet.” När lilla Greta väl kommit in i ugnen, tänkte häxan smälla igen luckan så att Greta skulle bli stekt därinne. Sedan tänkte gumman äta upp henne också.

Men lilla Greta märkte vad gumman hade i sinnet och sade:”-Jag vet inte hur man bär sig åt. Hur skall jag komma in ?” “-Din dumma gås !” sade häxan.”-Du ser väl att öppningen är stor nog. Jag skulle själv kunna komma in genom den.” Och så linkade hon fram och stack in huvudet i bakugnen.

Då gav lilla Greta henne en knuff så att hon for in i ugnen helt och hållet, slog igen järnluckan och lade på haspen. Och huva, så den elaka häxan började tjuta och skrika därinne. Men lilla Greta sprang sin väg och häxan måste ömkligen brinna upp. Lilla Greta sprang raka vägen till lille Hans, öppnade hans bur och ropade:”-Hans, vi är räddade, den gamla häxan är död !”

Då hoppade Hans ut som en fågel ur en bur, när man öppnar dörren åt den. De föll varandra glädjestrålande om halsen, kysste varandra och hoppade högt av glädje. Eftersom de inte behövde vara rädda längre, så gick de in i häxans hus där det i alla vrår stod skrin fyllda av pärlor och ädelstenar.”-De är ännu bättre än kiselstenar.” sade lille Hans och stoppade så mycket i fickorna som han någonsin fick plats med.

Greta sade:”-Jag vill också ta något med mig hem.” Och så hällde hon förklädet fullt.”- Men nu måste vi ge oss av, sade lille Hans, så att vi kommer ur den förhäxade skogen.” Men då de gått ett par timmar, så kom de fram till ett stort vatten.”-Här kan vi inte komma över.” sade lille Hans.”-Jag ser varken spång eller bro. Och här går inte heller några båtar.” sade lilla Greta.

Men där simmar en vit anka. Om jag ber henne så kanske hon hjälper oss över.” Och så ropade hon:”-Kära lilla anka du, här står Hans och Greta nu, kommer ej över vattnet vida. Kan vi på din rygg få rida ?” Den lilla ankan simmade mycket riktigt fram till dem och lille Hans satte sig upp på henne och sade till sin lilla syster att hålla sig fast bakom honom.

.

.

“-Nej.” svarade lilla Greta.“-Det blir för tungt för ankan, det är bättre att hon simmar över med en i taget.” Och det gjorde det snälla lilla djuret, och när de lyckligt kommit över på andra sidan och fortsatt att gå en stund, kände de igen skogen mer och mer och till slut fick de syn på sin fars hus.

Då började de springa och störtade in i stugan och föll sin far om halsen. Den stackars vedhuggaren hade inte haft för glada stunder sedan han lämnat sina barn kvar i skogen. Men hustrun hade dött. Lilla Greta skakade ur sitt förkläde så att pärlorna och ädelstenarna rullade omkring i stugan och lille Hans tog upp ena näven efter den andra ur sina fickor.

Så var det slut på alla bekymmer, och de levde tillsammans i glädje och fröjd.

Snipp-snapp-sockersnut, så var sagan slut !

.

Vill du läsa en äldre översättning av “Final edition”, med ett ålderdomligare språkbruk, så kan du läsa en översättning från mitten av 1800-talet, gjord av vår store svenske författare och översättare, Ernst Gustaf Lundquist, HÄR

.

.

_____________________________________________________

.

.

.

,

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.



Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?page_id=190

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)
.
Sök vad du vill: / Search what you want: .

Andra närbesläktade ämnen: / More related topics:

.

Skicka in en kommentar: / Leave a Reply:


KHOG/Ih Z 8 (622x250)

Sök i svenska Wikipedia:
Search english Wikipedia:

-----
Sök synonymer:
Search synonyms:

-----
Sök bilder:
Search images:

-----
Sök i Youtube:
Search Youtube:


Gå till artikelns start, här > / Go to Top, here >

Gå till menyn, här > / Go to Menu, here >




Annons/Ad:



Nav./Exit:

 Läs / Read

 Meny/Menu

 Bookmark

 Stop scroll

 Hem/Home

 Print / Save

 Appar

 Apps

 bing >

 DuckGo >

 facebook >

 Google >

 hitta.se >

 Merinfo >

 Privatelee >

 Spotify >

 Wikipedia >

 YAHOO! >

 Yandex >

 YouTube >

O
p
e
n

-

A
P
P
S

-

C
l
o
s
e
© Kokt Hans o Greta.nu