- en av de första svenska översättningarna av ”Final edition”, gjord på 1800-talet, av den kände svenske författaren och översättaren Ernst Gustaf Lundquist.

.

Vid brynet av en stor skog, bodde en fattig vedhuggare, med sin hustru och sina båda barn.

Gossen hette lille Hans, och flickan hette lilla Greta.

.

Vedhuggaren hade ej mycket att mätta magarna med, och en gång då det blev dyr tid i landet, så kunde han ej ens skaffa dem dagligt bröd längre.

.

Då han nu en kväll låg och funderade i sin säng, och vred sig av bekymmer, så suckade han och sade till sin hustru:

.

- ”Vad skall det bli av oss ?”

.

Hur skall vi kunna föda våra stackars barn, då vi ej mer har någonting åt oss själva ?”

.

- ”Vet du vad, man”, svarade hustrun, ”bittida i morgon så för vi barnen ut i skogen, där den är som tätast.

.

Där gör vi upp en eld åt dem, och ger dem var sin bit bröd, och sedan går vi till vårt arbete och lämnar dem allena.

.

De hittar ej vägen hem igen, och så är vi av med dem.”

.

- ”Nej, hustru”, sade mannen, ”det gör jag ej. Hur skulle jag nännas lämna mina barn allena i skogen, de vilda djuren skulle snart komma och sönderslita dem.”

.

.

- ”Ack, du dåre”, sade hustrun, ”då måste vi alla fyra dö av hunger. Du kan när som helst hyvla bräder till likkistorna”.

.

Och hustrun lämnade vedhuggaren ingen ro, förrän han gick med på förslaget.

.

- ”Men det gör mig ändå ont om de stackars barnen”, sade mannen.

.

De båda barnen hade ej heller kunnat somna av hunger, och de hade hört vad styvmodern sagt till fadern.

.

Lilla Greta grät bittra tårar, och sade till lille Hans:

.

- ”Nu är det förbi med oss.”

.

- ”Tyst, Greta”, sade lille Hans, ”var inte orolig, jag skall nog skaffa hjälp.”

.

.

Och då de gamla hade somnat, så steg Hans upp, tog på sig sin lilla blus, öppnade den nedre dörrhalvan och smög sig ut.

.

Månen sken klart, och de vita kiselstenarna, som låg framför huset, glänste som silvermynt.

.

Lille Hans bockade sig ned och stoppade så många av dem i sin lilla ficka som gick ner.

.

.

Sedan gick han in igen, och sade till lilla Greta:

.

- ”Var lugn, kära lilla syster, och somna du i ro. Gud skall ej överge oss”, och lade sig ned i sin säng.

.

Då dagen inbröt så kom hustrun, ännu innan solen var uppgången, och väckte de båda barnen:

.

- ”Stig upp, edra lättingar, vi måste gå till skogen och hugga ved.”

.

Sedan gav hon dem var sin bit bröd, och sade:

.

.

- ”Där har ni någonting till middagen, men ät inte upp det på förhand, för ni får ingenting mer.”

.

Lilla Greta tog brödet under sitt förkläde, emedan lille Hans hade stenarna i fickan.

.

Sedan begav de sig allesammans på väg till skogen.

.

Då de hade gått en stund, så stannade lille Hans och såg sig om mot huset, och han gjorde detta oupphörligt.

.

.

Fadern sade:

.

- ”Lille Hans, varför står du där och tittar och blir efter ?”

.

Liv i spelet, och glöm inte att ta benen med dig.”

.

- ”Ack, far”, sade lille Hans, ”jag ser efter min vita kattunge, som sitter där uppe på taket och vill säga mig farväl.”

.

Hustrun sade:

.

- ”Din tok, det är inte din kattunge, det är morgonsolen, som skiner på skorstenen.”

.

Men lille Hans hade ej sett efter skorstenen, utan oupphörligt kastat en av de blanka kiselstenarna ur sin ficka, på vägen.

.

Då de kommit mitt i skogen, så sade fadern:

.

- ”Samla nu ihop bränsle, barn, jag skall göra upp en eld, så att ni inte fryser.”

.

.

Lille Hans och lilla Greta staplade upp ris, ett riktigt litet berg.

.

Riset tändes, och då lågorna brann rätt högt, så sade hustrun:

.

- ”Lägg er nu vid elden, barn, och vila er, vi går i skogen och hugger ved.

.

Då vi har slutat, så kommer vi tillbaka och hämtar er.”

.

Lille Hans och lilla Greta satt vid elden, och då middagen kom, så åt de upp sin brödbit.

.

Och som de hörde yxan, så trodde de att deras far var i närheten.

.

Men det var icke yxan, det var en gren, som han hade bundit vid ett förtorkat träd, och som vinden slängde hit och dit.

.

.

Och då de hade suttit så länge, så föll deras ögon igen av trötthet, och de somnade hårt.

.

Då de slutligen vaknade, så var det redan mörka natten.

.

Lilla Greta började att gråta, och sade:

.

- ”Hur skall vi nu komma ut ur skogen ?”

.

.

Men lille Hans tröstade henne:

.

- ”Vänta bara en liten stund, tills månen går upp, sedan skall vi nog hitta vägen.”

.

Och då fullmånen hade gått upp, så tog lille Hans sin syster vid handen och gick efter kiselstenarna, vilka blänkte som nypräglade silvermynt, och visade dem vägen.

.

De gick hela natten, och kom vid dagens inbrott åter till sin faders hus.

.

Barnen klappade på dörren, och då hustrun öppnade och såg att det var Hans och Greta, så sade hon:

.

- ”Ni elaka barn, så länge ni har sovit i skogen; vi trodde att ni aldrig skulle komma tillbaka.”

.

.

Men fadern gladde sig, ty det hade gått honom till sinnes, att han lämnat barnen kvar så allena.

.

Ej långt därefter så var det åter nöd på alla håll och kanter, och barnen hörde hur modern om natten, sade till fadern i sängen:

.

- ”Nu är allt återigen förtärt, vi har bara en halv kaka bröd kvar, sedan är det slut på visan.

.

Barnen måste bort, vi skall föra dem djupare in i skogen, så att de ej hittar vägen ut igen; någon annan räddning finns ej för oss.”

.

Det föll tungt på mannens hjärta, och han tänkte:

.

- ”Det vore bättre att du delade den sista biten med dina barn.”

.

.

Men hustrun hörde ej på vad han sade, utan bannade honom och gjorde honom förebråelser.

.

Den, som säger ”A”, måste även säga ”B”, och emedan han hade givit efter den första gången, så måste han även göra det den andra.

.

Men barnen var ännu vakna och hade hört samtalet.

.

Då de gamla sov, så steg lille Hans åter upp, han ville ut och plocka kiselstenar så som förra gången, men modern hade stängt dörren och lille Hans kunde ej komma ut.

.

Men han tröstade sin syster, och sade:

.

- ”Gråt inte, Greta, och sov du lugnt, den gode Guden skall nog hjälpa oss.”

.

Tidigt på morgonen så kom hustrun och väckte barnen.

.

De fick sin brödbit, men den var ännu mindre än förra gången.

.

På vägen till skogen så betade lille Hans sönder den i fickan, stannade ofta och kastade en liten brödtärning på marken.

.

.

- ”Hans, varför står du och tittar dig om ?”, sade fadern, ”gå vägen fram.”

.

- ”Jag ser efter min lilla duva, som sitter på taket och vill säga mig farväl”, svarade lille Hans.

.

- ”Din tok”, sade modern, ”det är inte din duva, det är morgonsolen som skiner på skorstenen där uppe.”

.

Men lille Hans kastade efter hand alla brödtärningarna på vägen.

.

Hustrun förde barnen ännu djupare in i skogen, där de aldrig i sitt liv hade varit.

.

Nu tändes åter en stor eld, och modern sade:

.

- ”Sitt kvar här, barn, och om ni är trötta, så kan ni sova litet.

.

Vi går i skogen och hugger ved, och i kväll, då vi har slutat så kommer vi och hämtar er.”

.

.

Då det blev middag så delade lilla Greta sitt bröd med lille Hans, som hade strött sitt stycke på vägen.

.

Sedan somnade de, och kvällen förgick, men ingen kom till de stackars barnen.

.

De vaknade ej förrän mitt i mörka natten, och lille Hans tröstade sin syster och sade:

.

- ”Vänta bara, Greta, tills månen går upp, då skall vi se brödbitarna, som jag har strött ut, och de skall visa oss vägen hem.”

.

.

Då månen gick upp, så begav de sig på väg, men de hittade inga brödbitar, ty de mångtusende fåglar, som flyger omkring i skog och mark, hade hackat upp dem.

.

Lille Hans sade till lilla Greta:

.

- ”Vi skall nog hitta vägen”, men barnen hittade den ej.

.

De gick hela natten och ännu en dag till från morgon till kväll, men de kom ej ut ur skogen och de var så hungriga, ty de hade ingenting annat att äta än några bär, som växte på marken.

.

Och emedan de var så trötta, att benen ej mer ville bära dem, så lade de sig under ett träd och somnade.

.

.

Nu var det redan den tredje morgonen sedan de hade lämnat sin faders hus.

.

De började åter att gå, men de kom allt djupare in i skogen, och om ej hjälp kom snart, så måste de försmäkta.

.

Då det var middag, så fick de se en vacker, snövit fågel sitta på en gren, och den sjöng så vackert, att de stannade och hörde på honom.

.

Och då den hade slutat, så skakade den sina vingar och flög framför dem, och de gick efter fågeln tills de kom till ett litet hus, på vars tak fågeln satte sig, och då barnen kom alldeles nära, så såg de att huset var byggt av bröd, och täckt med pepparkakor, men fönstren var gjorda av klart socker.

.

.

- ”Nu skall vi gripa oss an”, sade lille Hans, ”och hålla ett riktigt kalas.

.

Jag vill äta ett stycke av taket.

.

Greta, du kan äta av fönstren, det smakar sött.”

.

Lille Hans reste sig på tå, och bröt av en liten bit av taket för att känna hur det smakade, och lilla Greta ställde sig vid fönsterrutorna och knaprade på dem.

.

Då ropade en fin röst innifrån rummet:

.

”Knuper, knuper, knus, Vem knaprar på mitt hus ?”

.

Barnen svarade:

.

- ”Det är bara blåsten !” Och de fortsatte att äta, utan att låta störa sig.

.

Lille Hans, vilken taket smakade mycket bra, rev ned ett stort stycke därav, och lilla Greta slog ut en hel rund fönsterruta, satte sig ned och smorde sig därmed.

.

.

Då gick plötsligt dörren upp, och en urgammal kvinna, som stödde sig på en krycka, kom smygande ut.

.

Hans och Greta blev så förskräckta, att de tappade vad de hade i händerna.

.

Men gumman runkade på huvudet och sade:

.

- ”Kära barn, vem har fört er hit ?”

.

Kom med in och stanna hos mig, här skall det ej gå någon nöd på er.”

.

Gumman tog en, vid vardera handen, och ledde dem in i sitt lilla hus.

.

Nu dukades en god måltid fram, mjölk och pannkakor med socker, äpplen och nötter.

.

.

Sedan bäddades två små präktiga sängar, och Hans och Greta lade sig däri, och trodde att de var i himlen.

.

Den gamla hade endast ställt sig vänlig, men hon var en elak häxa, som narrade till sig barn, och hade endast byggt brödhuset för att locka dem dit.

.

Då ett barn kom i hennes väg, så dödade hon det, kokade det och åt upp det, och det var en festdag för henne.

.

.

Häxorna har röda ögon och kan ej se långt, men de har ett fint väderkorn, liksom djuren, och märker, när människor nalkas.

.

Då Hans och Greta kom i närheten av henne, då skrattade hon elakt och sade hånfullt:

.

- ”Dem har jag, de skall ej undkomma mig.”

.

Tidigt om morgonen, innan barnen hade vaknat, så steg hon upp, och då hon såg dem bägge vila där så täckt med sina fylliga kinder, så mumlade hon för sig själv:

.

- ”Det blir en läckerbit.”

.

.

Sedan tog hon lille Hans i sin förtorkade hand och bar in honom i ett litet stall, och stängde igen en gallerdörr efter honom.

.

Hur mycket han än skrek, så hjälpte det ej.

.

Därefter gick häxan till Greta, riste henne vaken och ropade:

.

- ”Stig upp, din lätting, hämta vatten och koka någonting gott åt din bror, han sitter därute i stallet och skall bli fet.

.

.

Då han är fet, så skall jag äta upp honom.”

.

Lilla Greta började gråta bitterligen, men allt var förgäves. Hon måste göra som den elaka häxan begärde.

.

Nu kokades den allra bästa mat åt lille Hans, men Greta fick ingenting annat än kräftskal.

.

Varje morgon så smög den gamla sig till stallet, och ropade:

.

- ”Lille Hans, sträck ut ditt finger, så att jag får känna om du snart är fet.”

.

Men lille Hans sträckte ut ett avgnaget ben, och gumman, som hade skumma ögon, kunde ej se det, och trodde att det var Hans finger, och förvånade sig över att han alls icke ville bli fet.

.

Då fyra veckor var gångna och lille Hans fortfarande var mager, så blev hon otålig och ville ej vänta längre.

.

- ”Seså, Greta”, ropade häxan till flickan, ”var nu rask och bär hem vatten.

.

Hans må vara fet eller mager, men i morgon vill jag slakta och koka honom.”

.

.

Ack, hur sorgsen var ej den stackars lilla systern, då hon måste bära vatten, och hur flöt ej tårarna utför hennes kinder ?

.

- ”Gode Gud, hjälp oss !” Utropade hon.

.

- ”Om de vilda djuren i skogen ätit upp oss, så hade vi åtminstone fått dö tillsammans.”

.

- ”Spara du ditt pladder”, sade gumman. ”Det tjänar dig till ingenting.”

.

Tidigt på morgonen så måste Greta ut, hänga upp kitteln med vatten, och tända eld.

.

- ”Först skall vi baka”, sade gumman, ”jag har redan hettat upp bakugnen och knådat degen.”

.

Hon knuffade den stackars Greta ut till bakugnen, ur vilken eldslågorna redan slog fram.

.

.

”Kryp in”, sade häxan, ”och känn efter om det är riktigt hett, så att vi kan sätta in brödet.”

.

Och då Greta var där inne, så ämnade hon stänga igen ugnen, och Greta skulle bli stekt därinne, och sedan skulle hon äta upp henne också.

.

Men Greta märkte vad hon hade i sinnet och sade:

.

- ”Jag vet inte hur jag skall bära mig åt, hur skall jag komma in ?”

.

.

- ”Dumma gås”, sade gumman, ”öppningen är tillräckligt stor, ser du väl, jag kan ju själv komma in !”

.

Därmed linkade häxan fram och stack in huvudet i bakugnen.

.

Då gav Greta henne en knuff, så att hon for långt in, slog igen järndörren och sköt för rigeln.

.

Hu, då började hon tjuta alldeles hemskt, men Greta sprang därifrån, och den Gudlösa häxan måste ömkligen brinna upp.

.

Men lilla Greta sprang genast till lille Hans, öppnade hans stall, och ropade:

.

- ”Hans, vi är befriade, den gamla häxan är död.”

.

.

Då sprang lille Hans ut som en fågel ur buren, då dörren öppnades för honom.

.

Vad de var glada, då de föll varandra om halsen och sprang omkring och kysste varandra !

.

Och emedan de ej längre behövde vara rädda, så gick de in i häxans hus, och där stod i alla hörn, kistor med pärlor och ädelstenar.

.

- ”Det här är bättre än kiselstenar”, sade lille Hans och stoppade i sina fickor, så mycket som gick dit, och lilla Greta sade:

.

- ”Jag vill också ta med mig litet hem”, och öste sitt förkläde fullt.

.

- ”Men nu skall vi gå härifrån”, sade Hans, ”och försöka komma ut ur häxans skog.”

.

Men då de gått ett par timmar, så kom de till ett stort vatten.

.

.

- ”Vi kan ej komma över”, sade lille Hans, ”jag ser ingen spång och ingen brygga.”

.

- ”Här far ej heller något fartyg”, svarade lilla Greta, ”men där simmar en vit anka, om jag ber henne, så hjälper hon oss över.”

.

Nu ropade Greta:

.

”Lilla anka, lilla anka,

Hans och Greta på stranden vanka;

Ingen spång och ingen brygga,

På din rygg vi sutte trygga.”

.

Ankan kom fram, och lille Hans satte sig upp och bad sin syster att sätta sig hos honom.

.

- ”Nej”, svarade lilla Greta, ”det blir för tungt för ankan, hon skall föra oss över, en i sänder.”

.

Det gjorde det snälla djuret, och då de var lyckligt över och hade gått en stund, så föreföll dem skogen mer och mer bekant, och slutligen fick de se sin faders hus på avstånd.

.

Då började de att springa, störtade in i stugan, och föll sin fader om halsen.

.

.

Mannen hade ej haft någon glad stund, sedan han lämnat barnen kvar i skogen, men hustrun var död.

.

Greta välvde ut sitt förkläde, så att pärlor och ädelstenar trillade omkring i stugan, och lille Hans kastade ut en handfull efter den andra ur sin ficka.

.

Då vart det slut på alla bekymmer, och de levde tillsammans i idel glädje.

.

Nu är sagan till ända, jag kan flera kanhända, där springer en råtta, hon kan komma till måtta, den som fångar henne, han får göra sig en stor, stor pälsmössa av hennes skinn.

.

Slut

.

.

.

.

.