”Den stekta trollpackan” – svensk översättning av ”Hans och Greta”, från år 1825

Skriven med så kallad ”gammalstavning”, som användes ungefär mellan åren 1801 och 1906 (fram till rättstavningsreformen). Originalet är dessutom skrivet med typsnittet ”Fraktur”, vilket bland annat innebär att man använde verbens pluralböjelser ”woro”, som senare blev var, och den tyska ligaturen ”Eszett” (ß), som senare blev ss. Länk till hela texten i bildform, längst ned på sidan.

.

Lars och Stina woro bror och syster, och woro ganska fattiga barn, ty deras föräldrar hade ännu flera barn, och hade sällan råd att låta dem äta sig mätte. Derföre måste Lars och Stina plåcka smultron i skogen, hwilka de åto till ett stycke bröd, och en del buro de till staden för att sälja och lemnade pengarne åt sina föräldrar.

.

.
En gång gingo de sålunda till skogen;  men då woro smultrona ganska sällsynta.  De begåfwo sig allt längre och längre in i den mörka skogen, och slutligen wißte de ej mer hwarest de woro eller hwarthän de skulle wända sig.

.

.

Då det nu redan war långt lidit på aftonen, plågades de af en förskräcklig ångest och grufwelig hunger. Men hastigt funno de en liten wacker hydda på en grön plats, och då de kommo dit, bestodo wäggarna af hwetebrödsdeg, taket war af äggpankakor, fönsterrutorne af hwitt kandisocker och fönsterkarmarne af smålandsost.

.

De hungriga barnen frågade icke efter hwilken huset tillhörde, och om de hade lof att äta deraf, utan emedan de woro så hungriga, bröto de löst hwad de kunde och åto. Men detta skulle hafwa kunnat aflöpa rätt olyckligt för dem.

.

.
Ty då de som bäst bröto löst en fönsterruta af socker, hörde de likasom någon hade sjungit med en fin röst.

.

.

Knasper, knusper, knitt;
Hwem knaspar huset mitt

.

.

Då blefwo barnen förskräckte, släppte sockerskifwan och wille springa sin kos.  Men i detsamma kom en liten mycket gammal gumma ut ur stugan.  Hon war ganska skrynklig och hopkrupen och sade ganska wänligt: Ack, stackars barn!  Säkert ha ni gått wilse:  kom in till mig, skola ni få något till bästa.

.

.

Då de nu kommo in, gaf Gumman dem nötter och äpplen, mjölk och hwetebröd och dertill godt win. Då blefwo barnen ganska glade och kände sig derefter rätt trötte. Gumman hade redan tillredt åt dem twenne mjuka sängar, hwarest de lade sig och sofwo rätt godt.

.

Men Gumman war en otäck Trollpacka, som på allt sätt fiskade efter små barn, slagtade dem och åt upp dem, ty för hwarje barn, som hon åt upp blef hon tre år yngre.  På detta sätt hade hon blifwit mer än tusen år gammal. Men hon kunde endast få makt med sådana barn, som hon kunnat förföra till något ondt; öfwer alla andra
hade hon ingen makt.

.

.

Hon hade just derföre byggt brödhuset, på det barnen skulle nedbryta något deraf, och hade de det icke gjort, så skulle hon ingenting kunnat göra dem.

.

.

Tidigt följande morgonen, uppsteg den elaka käringen och stängde in goßen i en jernbur, derpå wäckte hon Stina och sade: Upp med dig, Tjufunge !  gör upp eld, gå efter watten och sätt på grytan. Din bror har jag redan satt in i jernburen, der skall du fodra honom, tils han blifwer dugtigt fet, då jag skall slagta honom.

.

.

Ack!  huru grät icke den stackars flickan, men det hjelpte brodern icke.  Alla dagar måste hon åt honom koka god mat och trösta honom, och sjelf hade hon dock ingen tröst.

.

.

Ehuru ofta trollpackan besåg goßen, blef han icke fetare.  Deröfwer blef hon ledsen, och beslöt nu först uppäta flickan.

.

Sålunda woro nu fyra weckor förflutna.  Då sade käringen en morgon:  Upp flicka, till ditt arbete, i dag skall bror din slagtas, om han wore aldrig så mager;  jag kan nu icke wänta längre;  jag skall emellertid göra deg, att wi må hafwa bröd.  Om ett par weckor slagtar jag dig äfwen.

.

.

Stina kunde nu förgås af ångest; men hon måste bära watten till degspadet, under det den gamla, eldade bakugnen. Stina suckade till den gode Guden och bad honom om hjelp för sig och sin bror.

.

.

Nu ropade gumman: Kom hit, och se efter om brödet är wäl gräddadt;  mina gamla ögon kunna icke mer se det. Sätt dig på brödspaden, så skall jag lyfta upp den och då kan du gå in i ugnen och se om brödet är gräddadt.

.

Flickan förstod käringens elakhet ganska wäl och sade:  Sådant har jag aldrig förr gjort, och wet icke huru jag skall bära mig åt.  Gumman måste nu göra det förut, för att wisa henne, och satte sig derföre på brödspaden.

.

.

Stina war stark, ty hon hade måst wänja sig wid styft arbete, och trollpackan war förtorrkad och lätt. Stina sköt henne långt in i ugnen, och då hon wille tillbaka, stötte hon henne med brödspaden åter in, slog derpå igen ugnsluckan, att hon på ett ynkeligt sätt in i ugnen blef stekt.

.

.

Nu uppsökte Stina nyckeln till jernburen och utsläppte sin broder.  Då woro barnen ganska glade, och tackade den gode Guden, och åto sig nu för första gången efter en lång tid med glädje mätte, och togo sig äfwen duktig matsäck att hafwa med sig på wägen.

.

.

Derpå genomsökte de noga hela huset och funno en myckenhet perlor och ädla stenar, hwilka de togo med sig hem åt sina föräldrar.  Sedan begåfwo de sig på wägen och kommo snart till bekanta ställen, så att de innan aftonens slut woro åter hemma.

.

.

Och föräldrarne blefwo så glade, så utomordentligt glade. Åtta hela dagar hade de sökt barnen, och då de icke funno dem, blefwo de ganska bekymrade till sinnes. Nu hade de dem åter hos sig, och deßutom hade de fört med sig åt dem så mycket att de derföre skulle hafwa kunnat köpa sig en stor herrgård, och kanske, ännu mycket mera.

.

.

Lite info

Den här sagan är skriven med så kallad ”Gammalstavning”.

Gammalstavning användes i svenska språket, mellan åren 1801 och 1906, innan den så kallade ”rättstavningsreformen” genomfördes.

Sagan är dessutom skriven med ett typsnitt som var vanligt förekommande under 1700-, och 1800-talen (även något senare i psalmböcker) – ”frakturstil”, och detta typsnitt innehåller flera ålderdomliga stavningar, exempelvis ”woro” istället för var, och adverbet ”derföre”, istället för därför.

Det typsnitt som kom efter ”frakturen”, hette ”Antikva”, och innehåller betydligt modernare stavningar.

Ordet ”bröt löst”, är en imperfektform (dåtid, igår) av ordet ”bryta lös”. Men idag kanske det är vanligare att vi använder verbet ”bryta loss” istället ?

Det tyska dubbel-s:et (ß), som på tyska kallas ”Eszett”, alternativt ”Scharfes S”, är en så kallad ligatur, – en sammanslagning av två bokstäver, först långt S, och Z, men under senare år, två S.

”Eszett” var vanligt i typsnittet ”Fraktur”, men togs senare bort, när ”Antikvan” fick sitt inträde.

.

.

Läs hela texten, i bildform (Jpeg)  HÄR

.

.

.

.

.

 

 

.

.