Kokt Hans o Greta.nu » Folksagor

Kokt Hans o Greta.nu

Välkommen till webbplatsen "Kokthansogreta.nu" - En journalistisk webbplats, startad år 2009, som består av konsumentjournalistik, litteratur, kåserier, och molnbaserade appar !

Welcome to our website "Kokthansogreta.nu" - A journalistic website, started in 2009, composed of consumer journalism, literature, columns, and cloud-based apps !


KHOG/Ih Z 2 (982x120)

Kycklingen som trodde att himlen föll ner

Tysk folksaga, nedtecknad av Bröderna Grimm.

.

Det var en gång en kyckling, som var ute och gick.

Då föll plötsligt ett litet ekollon ned från en ek, och rakt i huvudet på kycklingen.

- Kära nån ! Pep kycklingen. Jag tror minsann att himlen håller på att falla ner !

Det är bäst att jag springer och talar om det för kungen !

Kycklingen sprang genast i väg, och efter en stund, så mötte han hönan.

- Vart skall du gå ? Frågade hönan.

- Himlen håller på att falla ner, och jag måste tala om det för kungen, pep kycklingen.

- Oj då, sade hönan. Då är det nog bäst att jag följer med dig.

Och så följde hönan med kycklingen. – Och de sprang, och de sprang, och de sprang.

.

.

Rätt vad det var, så mötte de tuppen.

- Vart skall ni ? Frågade tuppen.

- Vi skall tala om för kungen att himlen håller på att falla ned, sade hönan.

- Gör den ? sade tuppen. Då är det nog bäst att jag också följer med er.

Och så följde tuppen med hönan och kycklingen.

Och de sprang, och de sprang, och de sprang.

Efter en stund, kom de fram till en damm, och där simmade ankan.

- Vart är ni på väg ? frågade ankan.

- Vi skall till kungen, och tala om att himlen håller på att falla ner, sade tuppen.

- Så hemskt det låter, sade ankan. Då är det nog bäst att jag också följer med er.

Och så följde ankan med tuppen, hönan och kycklingen.

.

Kycklingen som trodde att himlen föll ner / Grimm

.

De sprang, och de sprang, och de sprang. Men så mötte de gåsen, som kom vankande på vägen.

- Vart skall ni hän, som har så bråttom, frågade gåsen.

- Till kungen, svarade ankan. Vi skall tala om att himlen håller på att falla ner.

- Det var förskräckligt, sade gåsen.

Då är det nog bäst att jag också följer med er.

Och så följde gåsen med ankan, och tuppen, och hönan, och kycklingen.

När de sprungit en bit, fick de se kalkonen.

Kalkonen satt under ett träd, och han frågade:

- Vart skall ni då ?

- Himlen håller på att falla ner, och det skall vi tala om för kungen, sade gåsen.

- Verkligen ?, sade kalkonen. Då är det nog bäst, att jag också följer med er.

.

.

Och så följde kalkonen med gåsen, och ankan, och tuppen, och hönan, och kycklingen.

Och de sprang, och de sprang.

Plötsligt fick de syn på räven, som satt och vilade på en stock.

- Vart är ni på väg ? Frågade räven.

- Vi skall till kungen, och tala om att himlen håller på att falla ner, sade kalkonen.

- Vill du följa med ?

- Javisst, sade räven. Men ni springer ju åt fel håll !

- Gör vi ? sade kalkonen, gåsen, ankan, tuppen, hönan, och kycklingen på en gång.

- Ja, sade räven. Men kom med, så skall jag visa er rätt väg !

Och alla djuren, följde så i släptåg efter räven.

Men, räven sprang minsann inte till kungen. Han sprang istället raka vägen hem, till sin lya !

Där ställde han till med kalas för sin fru, och för sina barn.

Och de åt upp både kalkonen, gåsen, ankan, tuppen, hönan, och kycklingen.

- Så kycklingen kunde aldrig tala om för kungen, att himlen föll ned. Och lika bra var väl det – För himlen föll ju aldrig ner !

.

Vill du kommentera sagan ? – Gör det .HÄR

.

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=9323

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Gott för ont” – klassisk svensk folksaga

.

En gammal vedhuggare, hade en elvaårig son som hette Anders.

- Denne var lytt och vanskapt.

Mitt emot vedhuggaren bodde en skräddare, som också han hade en son, men denne var istället spänstig och välskapt.

Skräddarens son, som kallades Johan, var ett par år äldre än Anders.

Den stackars Anders, kunde om sommaren ej plocka blommor och bär i skogen, eller delta i jämnårigas glada lekar på fältet,

och om vintern kunde han ej, i kamraters hurtiga flock, åka kälke i backarna utanför staden, eller tävla i skridskoåkning på den närbelägna sjön.

Anders fick ej heller gå i skolan, utan hans mor lärde honom nödtorftigt att läsa, skriva och räkna;

Sedan fick han öva sig på egen hand.

När Anders blev trött, så brukade han krypa upp i fönstret, för att få se något av livet som rörde sig utanför hans trånga kammare, och om vilket han läst i böcker, som prästens barn brukade låna honom.

Då hände ej sällan, att skräddarens Johan, om han satt mitt emot i sitt fönster eller gick förbi på gatan, gjorde narr av Anders.

Det smärtade väl Anders till en början, men han sade ingenting.

En dag, hade vedhuggaren huggit ved hos en familj i grannskapet.

Då han på kvällen skulle gå hem, så fick vedhuggaren ett vackert, rött äpple att förfriska sig med.

Men vedhuggaren nändes ej äta upp det.

Han tänkte på sin Anders, som satt så instängd där hemma och måste sakna så mycket, som andra barn fick njuta av.

- Anders skulle få det vackra äpplet.

Vad det skulle smaka honom gott !

När vedhuggaren kom hem, så gav han Anders äpplet.

.

“Gott för ont” – klassisk svensk folksaga

.

Anders gladdes mycket över äpplet.

Han förde äpplet till munnen för att smaka på det, men hastigt lade han det ifrån sig.

“Nej” sade han, “jag skall ej äta upp det, jag skall ge det åt grannens Johan”.

Då Johan i går satt i mörkret, såg han matt och blek ut; Han är visst ej rätt frisk.”

Följande dag, då Anders som vanligt satt och såg ut genom fönstret, så gick Johan förbi, men han såg ännu matt och trött ut.

Anders knackade på rutan åt honom.

Johan visste ej, vad han skulle tänka.

Kanske Anders ville hämnas på honom ?

Johan tänkte gå vidare. Men Anders knackade då än ivrigare, och visade honom äpplet.

Johan gick nu till fönstret.

Anders öppnade fönstret, och räckte honom äpplet. “Du är ej frisk”, sade han, “och kan nog ej leka med kamraterna; Tag äpplet i stället !”

Johan tog äpplet och gick.

Ju mer han såg på det, destå mer brände det honom i handen.

Han kom att tänka på hur många gånger han pekat finger åt Anders och smädat honom.

Och nu hade denne, vilken han varit så elak emot, försakat detta rara äpple, fastän Anders så sällan kunde få njuta sådana godsaker.

Johan blygdes över sitt uppförande, och kände alltmer deltagande för Anders.

“Vad han måtte vara snäll !” Tänkte han.

Från den dagen gjorde Johan aldrig mera narr av Anders, utan blev vänlig och kärleksfull mot honom.

Han plockade blommor i skogen, och gav Anders; Han delade ofta med sig åt Anders, när han fick något gott, och försökte gång efter annan att förljuva hans ensamhet.

.

Slut

.

Diskussionsforum om svenska folksagor  HÄR

.

Kommentera folksagan  HÄR

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=11438

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Den bruna hönan och vetekornen”

..Traditionell saga

.

Det var en gång en gris, en anka, en katt och en brun höna, som bodde i ett hus, alldeles intill en liten damm.

Både grisen, ankan och katten, var fruktansvärt lata, och ville aldrig hjälpa till med en endaste syssla.

Så fort morgonen kom, så traskade grisen iväg till en pöl, som var bedrövligt geggig och gyttjig.

Och där låg grisen, och vältrade sig och latade sig, ända tills det blev kväll igen.

Och det enda ankan gjorde, var att simma omkring i dammen och leka. Hon simmade, och snattrade, och lekte och snattrade, hela dagen lång.

Och katten – han låg bara och solade sig, från morgon till kväll.

Ibland sov han litegrann och när andan föll på, så slickade han sin päls blank och fin.

- Det var bara den bruna hönan, som inte var lat.

Och eftersom ingen annan ville hjälpa henne, så fick hon göra allting själv.

.

.

Hon dammade, hon sopade, och hon skötte trädgården, och allt annat arbete därhemma.

En dag, gick den bruna hönan omkring och letade mat.

Då hittade hon plötsligt några vetekorn.

Hönan tittade efter sina tre vänner, men som vanligt gjorde de ingenting, förutom att lata sig.

- Vill någon hjälpa mig att sätta de här vetekornen i jord ? frågade hönan.

- Inte jag, grymtade grisen, som precis tog sig ett gyttjebad.

- Inte jag, jamade katten, och sträckte ut sig i solen.

- Inte jag, snattrade ankan, från dammen.

- Då gör jag det väl själv då, sade den bruna hönan, osså sådde hon vetekornen.

Efter en tid, hade vetet vuxit, och blivit högt, och gult, och axen var fulla av nya vetekorn.

.

“Den bruna hönan och vetekornen” - traditionell saga

.

Då ropade den bruna hönan till sina vänner igen:

- Vill någon hjälpa mig att skörda vetet ?

- Inte jag, grymtade grisen.

- Inte jag, snattrade ankan.

- Inte jag, jamade katten.

- Då gör jag det väl själv då, sade den bruna hönan. Och så skördade hon vetet.

Sedan hällde den bruna hönan vetekornen i en säck, och frågade de andra djuren:

- Vem vill hjälpa mig att bära säcken till kvarnen ?

Grisen, som vältrade sig i sitt gyttjebad, sade: - Inte jag !

Ankan, som simmade runt, och snattrade, svarade: - Inte jag !

Katten öppnade lite på ena ögat, och jamade: – Inte jag !

.

.

- Då gör jag det väl själv då, sade den bruna hönan.

Hon tog säcken på ryggen, och gick till kvarnen. Där maldes säden till fint, vitt vetemjöl.

När den bruna hönan kom hem igen, frågade hon de andra:

- Vill någon hjälpa mig att baka bröd av det här mjölet ?

- Inte jag, grymtade grisen.

- Inte jag, snattrade ankan.

- Inte jag, jamade katten.

- Då gör jag det väl själv då, sade den bruna hönan.

Så gjorde hon en deg av mjölet, och bakade en stor brödkaka, och sköt in den i ugnen, och lät den gräddas.

Snart luktade det härligt, av nygräddat bröd i hela huset, och den bruna hönan tog bullen ur ugnen.

.

“Den bruna hönan och vetekornen” - traditionell saga

.

- Vill någon hjälpa mig att äta upp den här bullen ? sade hon.

Grisen, ankan, och katten, hade redan känt lukten av nybakat bröd.

- Det vill jag, grymtade grisen, och rusade upp ur sitt gyttjebad.

- Det vill jag, snattrade ankan, och flaxade snabbt ur dammen.

- Det vill jag, jamade katten, och skyndade sig så att han kom först till dörren.

- Det blir ingenting av med det, sade den bruna hönan då.

- Det var jag som hittade vetekornen, och jag som sådde dem.

Jag arbetade med skörden, och bar säden till kvarnen. Och jag bakade brödet.

Ingen ville hjälpa mig. Så nu tänker jag äta upp hela bullen, alldeles själv.

- Och det gjorde hon minsann också.

.

-Slut-

.

HÄR kan du kommentera sagan

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=9336

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“De gyllene hårstråna”- Saga av Grimm

Fritt översatt från sagan “Der Teufel mit den drei goldenen Haaren”.

.

.Det var en gång en fattig kvinna, som alltid hade haft det svårt. Men den dagen, då hon födde ett litet gossebarn, så ändrades genast allting till det bättre.

Byns kloka gumma sade någonting till henne, som gjorde henne mycket glad:

- Din gosse har ett märke i pannan, som säger mig att han skall få tur här i livet. När han har vuxit upp, kommer han att gifta sig med kungens dotter.

Nu dröjde det inte länge, förrän kungen själv fick höra talas om den kloka gummans ord, och konungen blev mycket ond.

- Jag skulle aldrig tillåta min dotter att gifta sig med en vanlig bondpôjk, sade kungen. Det barnet måste dö !

Byn, som pojken bodde i, låg inte långt ifrån det kungliga palatset, och redan nästa dag, begav sig kungen dit.

För att den fattiga kvinnan inte skulle ana vem han var, så klädde han ut sig till en “vanlig” adelsman.

Snart hittade han kvinnans stuga, och steg in. Barnet låg i en vagga, och hade ett märke i pannan, precis som kungen hade befarat.

- Det är en fin liten pojke du har, sade den förklädde kungen. Ge honom till mig, så skall jag uppfostra honom till en herreman.

Först vägrade den fattiga kvinnan, men främlingen erbjöd henne så mycket guld, att hon tvekade.

.

Till slut, gav hon sitt barn till “adelsmannen”.

- När allt kommer omkring, kan inget ont hända min son, sade hon. Han föddes med ett lyckomärke i pannan, och jag vill att han blir en fin herre.

Kungen tog barnet i sin famn, red ut ur byn, och kom så småningom till floden. Där lade han barnet i en trälåda, spikade igen den, och kastade den i vattnet, där floden var som djupast. Sedan återvände han till sitt slott.

Men, lådan sjönk inte ! Utan den följde i stället med floden, tills den gungade i  land, helt nära en kvarn.

Som tur var, så satt mjölnarens lärling just då vid stranden och åt frukost. När lärlingen fick se lådan, drog han den till sig, med en krokig gren, för han var säker på att den innehöll en stor skatt.

Men lärlingen blev inte så litet förvånad när det enda han fann, var en liten gosse, som gallskrek när han lyftes ur lådan.

Mjölnaren och hans hustru blev förtjusta, när de fick se pojken.

- Vi har inga egna barn, sade hustrun. Låt oss behålla den här gåvan från himlen, och fostra honom som vår egen son.

Så räddades den fattiga kvinnans son ifrån den elake kungen, och pojken växte upp till en stark och ståtlig ung man. Mjölnaren och hans hustru, älskade  honom innerligt.

.

Sagans namn

De gyllene hårstråna/Der Teufel mit den drei goldenen Haarer

Sagans namn

.

En dag, när pojken hade blivit lika lång som mjölnaren, och dubbelt så stark, hände det sig att kungen själv sökte skydd i kvarnen, undan ett oväder. Han lade då märke till den stilige ynglingen, och gratulerade mjölnaren.

- Det är egentligen inte vår son, sade mjölnaren. Vi vet inte ens hans rätta namn, men vi kallar honom “Hans”. Eders majestät förstår, han räddades ur floden när han var liten. Och den dagen blev en riktig lyckodag för oss !

Kungen ställde ytterligare ett par frågor, fast han redan var säker på att Hans var just den pojken som han en gång försökt göra sig av med.

Utan att visa sina svarta tankar, sade kungen till mjölnaren:

- Eftersom jag skall vara borta några dagar, skulle jag vilja skicka ett brev till drottningen. Kan inte unge Hans här bli min budbärare ? Han skall bli väl belönad, och själv skall du få två gulddukater.

Det gick mjölnaren gärna med på, eftersom det var en ära för Hans att få gå till kungens slott.

Och vem vet, kanske skulle han där lära känna någon som ville hjälpa honom till lycka och framgång ? Men, kungen skrev hastigt ett brev, som han förseglade och räckte till Hans.

Det var nästan mörkt, när Hans gav sig iväg, och efter en stunds vandrande var han säker på att han hade gått vilse. Plötsligt fick han se ett svagt ljus i skogen. Det kom från en stuga, som låg mellan träden.

.

Jag kan lika gärna söka skydd där över natten, tänkte Hans, och klev fram till stugan. Men gumman som öppnade dörren, när han knackade på, skakade på huvudet, och sade:

- Nej, nej, här kan du inte stanna. Min sonson är ledare för ett rövarband, och de kommer att döda dig, om de hittar dig här.

- Jag är inte rädd, sade Hans käckt och log mot den gamla. Jag är på väg till slottet med ett brev till drottningen. Men innan jag går ett steg till, måste jag få något att äta, och någonstans att sova.

Hans leende var så glatt, och hans sätt så vänligt, att gumman inte ville skicka bort honom.

- Nåväl, sade hon till sist. Du skall få mat av mig, och du kan sova på golvet tills rövarna kommer hem.

När Hans hade ätit, sträckte han ut sig på golvet och snart sov han djupt. Han sov fortfarande, då rövarna kom hem.

- Bli inte arga, sade gumman till dem. Pojken gör oss inget ont.

Men, rövarhövdingen rynkade pannan, och gick bort till Hans för att sparka honom vaken.

Då fick rövarhövdingen syn på brevet, som låg bredvid pojken.

.

Webbsajtens namn…..

Webbsajtens namn…..

.

- Ett brev till drottningen ! Utropade han.

- Det är riktigt, sade hans farmor. Pojken skall gå till slottet med brevet.

- Då är det nog bäst att jag läser det själv, sade rövarhövdingen, och tog upp brevet.

Vilket besynnerligt brev, fortsatte han. Det är skrivet av kungen själv, och det står att drottningen skall låta döda den unge mannen, så snart han har överlämnat brevet. Men det skall vi nog bli två om !

Rövaren småflinade för sig själv, och satte sig vid bordet, och skrev ett annat brev:

Så här skrev han: “Det är min önskan, att den som överlämnar detta brev, omedelbart skall gifta sig med vår dotter.”

…skrev rövaren, med en stil som på pricken liknade kungens handstil. Sedan rev han sönder det första brevet och lade det andra brevet på golvet bredvid den sovande Hans.

- Det blir rätt åt den snåle kungen, sade han till sin farmor.

Tidigt nästa morgon väckte rövarhövdingen Hans, gav honom bröd och honung att äta, och var till och med så vänlig, att han visade honom den genaste vägen till huvudstaden.

Sedan log han glatt åt sprattet han hade spelat kungen, och önskade Hans “Lycka till”.

.

Hans tackade rövaren och gav sig i väg, och redan samma förmiddag, kom han fram till staden.

Där tog drottningen vänligt emot honom, och läste brevet. Den inte så litet förbluffade Hans, fick sedan en kyss på kinden av henne.

- Kungen har ju befallit att du utan dröjsmål skall gifta dig med min dotter, sade hon. Det står så, här i brevet !

Så snart Hans fick se den vackra prinsessan, gick han mer än gärna med på det, för han blev genast gränslöst förälskad i henne. Bröllopet stod samma eftermiddag, och alla var glada och lyckliga.

Kan du tänka dig kungens vrede, när han kom tillbaka till sitt slott ?

- Det stod ju så i ditt brev, sade den olyckliga drottningen. Jag lydde ju bara din befallning.

- Det måste vara ett elakt spratt ! Rasade kungen. Jag har inte skrivit det där brevet. Pojken måste…

Men, kungen hade inte räknat med prinsessan, som hade blivit mycket förälskad i Hans.

- Om han måste gå, så går jag också, sade hon till sin far.

.

Sagans namn

Der Teufel mit den drei goldenen Haaren/De gyllene hårstråna

Sagans namn

.

- Nåja, suckade kungen till slut. Men om han skall få vara din make, så måste han genomgå ett särskilt prov.

Prinsessan hade ingenting emot detta, för hon var säker på att hennes modige make skulle klara av vilka prövningar hennes far än hittade på.

Men kungen var både grym och listig, och provet han bestämde för Hans var verkligen hårt.

- Du skall gå till jätten, som bor i grottorna, hundra mil härifrån, sade kungen till Hans. Och du skall hämta hit tre gyllene hårstrån från jättens huvud.

- Jag är inte rädd för en jätte ! sade Hans käckt. Bäst jag ger mig av nu.

Genom grönskande dalar och över höga berg, färdades Hans. Äntligen kom han till den första av de stora städer, som han måste passera, innan han var framme vid jättens grotta.

Men, när han stod utanför stadsportarna spärrades hans väg, av en vaktpost.

- Varför skulle jag låta dig få slippa in ? sade vaktposten. Vad kan du göra för oss ? fortsatte han.

- Jag kan göra en hel del, svarade Hans. Och jag vet rätt så mycket också.

.

- Säg mig då, varför har brunnen på vårt torg blivit så torr, att vi inte ens kan få vatten ur den ? sade vaktposten. En gång flödade den nästan över av gott rött vin.

- Låt mig få gå igenom din stad, så lovar jag att svara dig, när jag kommer tillbaka, sade Hans.

Vaktposten blev tydligen nöjd med svaret, för han öppnade portarna, och lät Hans gå igenom staden.

Nästa dag, kom Hans till den andra staden, som också den, bevakades av en vaktpost.

- Varför skulle jag låta dig få slippa in ? sade vaktposten. Vad kan du göra för oss ?

- Jag kan göra en hel del, svarade Hans. Och jag vet mycket också.

- Säg mig då, vad som har hänt med ett av träden i vår stad, sade vaktposten. Förr brukade trädet bära äpplen av guld, men nu är det så kalt, att det inte finns ett enda löv på grenarna.

- Låt mig få gå igenom din stad, så lovar jag att svara dig, när jag kommer tillbaka, sade Hans.

- Nå ja, så gå då, sade vaktposten.

När Hans hade kommit så nära jättens grotta, att han nästan kunde se den, så upptäckte han att han måste ta sig över en bred, djup flod. Enda sättet att komma till andra stranden, var med en färja.

.

Webbsajtens namn…..

Webbsajtens namn…..

.

Hans bad därför färjekarlen att ro honom över, men denne vägrade.

- Jag ror dig inte över, förrän du har talat om för mig varför jag alltid måste ro här, fram och tillbaka, och varför jag aldrig får lämna den här båten, sade han.

- Ta mig bara över floden, så lovar jag att svara dig, när jag kommer tillbaka, sade Hans. Och färjekarlen gav med sig.

När Hans så äntligen kom fram till den stora mörka grottan, där jätten bodde, så steg Hans modigt in och tänkte helt enkelt be jätten om tre av hans gyllene hårstrån.

Men, jätten var inte hemma, bara jättens mormor, som satt i en gungstol, och gungade sakta fram och tillbaka. Hans bockade artigt för den gamla, och tänkte för sig själv, att hon då rakt inte såg så farlig ut, som han hade förväntat sig.

Jättens mormor, blev genast förtjust i  den stilige, unge mannen, med det glada leendet.

- Vad vill du här ? frågade hon, och Hans berättade sin långa historia för henne.

- Så du förstår att jag är illa ute, sade han till slut. Om jag inte kommer tillbaka med tre gyllene hårstrån, från jättens huvud, så förlorar jag min vackra hustru, och säkert mitt liv också.

.

- Och du mister alldeles säkert ditt liv , om jätten hittar dig här, sade gumman. Men jag skall hjälpa dig ! Och så använde gumman sina trollkrafter och förvandlade Hans till en liten myra.

Kryp nu in i vecken på min sjal, sade gumman. Där är du trygg, när min dotterson kommer hem…

- Det var mycket snällt av dig, sade Hans, som inte alls hade något emot att bli en liten myra.

Men det är tre saker, som jag måste ta reda på. Annars kan jag aldrig komma tillbaka till slottet. Jag måste få veta varför en viss brunn, som en gång flödade över av rött vin, nu har blivit torr…

…och varför ett träd, som en gång bar äpplen av guld, nu är alldeles kalt.

Slutligen måste jag få veta, varför en viss färjekarl, förevigt måste ro fram och tillbaka över floden, och aldrig kan lämna sin båt.

- De frågorna, är inte lätta att svara på, sade jättens mormor. Men min dotterson vet det mesta och jag skall fråga honom ikväll. Så lyssna du noga till allt vad han säger, när jag drar av honom de tre gyllene hårstråna.

Senare på kvällen, kom jätten hem. Det lät som om åskan gick, när han lufsade in i grottan, och kastade sig i en stor trästol. Men genast flög han upp igen, och dundrade:

.

Sagans namn

De gyllene hårstråna/Der Teufel mit den drei goldenen Haaren

Sagans namn

.

- Det luktar,…det luktar… det luktar människa !

- Prat, sade mormodern skarpt. Det luktar  kvällsmat. Sitt ned och ät !

Men jätten trodde henne inte, utan letade i grottans alla vinklar och vrår, innan han satte sig igen. Efter kvällsmaten brukade han alltid lägga sitt stora huvud i mormoderns knä, och sova en stund, och det gjorde han nu också.

När han började snarka så att det dånade, böjde sig den gamla över honom, och drog av ett hårstrå från hans huvud. Jätten vaknade genast.

- Men mormor ! Vad gör du ? vrålade jätten.

- Åh, jag drömde, svarade gumman. Och det var en så besynnerlig dröm, att jag var tvungen att gripa tag i ditt hår.

- Vad drömde du då ? frågade jätten sömnigt.

- Jag drömde om en brunn, i en viss stad, sade mormodern. En gång flödade den av vin, men nu är den alldeles torr.

- De skulle bara veta, folket i staden, sade jätten och skrattade. Det bor en stor padda i den brunnen. Om de gör sig av med paddan, kommer vinet att flöda igen !

.

- Nej, är det verkligen sant ? utropade gumman. Sov nu vidare.

Och jätten somnade igen, och än en gång, ryckte mormodern ett gyllene hårstrå från hans huvud.

Nu vaknade jätten med ett ursinnigt vrål, och gumman sade hastigt:

- Bli inte arg. Jag drömde en ny, besynnerlig dröm, och därför drog jag dig i håret. Jag såg ett träd som en gång bar äpplen av guld, men som nu är så kalt att det inte finns ett enda blad på grenarna.

- Lilla mormor, hade du drömt en stund till, hade du fått veta vad folket måste göra, sade han. Det sitter en liten mus och gnager på trädets rötter. Om de gör sig av med musen, så kommer trädet att bära äpplen av guld igen.

- Somna du bara, sade den gamla och log. Nu drömmer jag kanske inte något mer.

Men mormodern visste att hon måste ha ett tredje gyllene hår, och det kunde hon inte ta förrän natten var nästan slut. Jätten for upp, rasande av vrede, och gned sig i hyvudet. Men mormodern sade lugnt:

- Du kan väl inte bli arg för att jag drömmer så konstiga drömmar att jag måste hålla dig i håret, till tröst ? Nu drömde jag att jag såg en stackars färjekarl, som för evigt måste ro fram och tillbaka, och aldrig kan lämna sin båt.

.

Webbsajtens namn…..

Webbsajtens namn…..

.

- En sådan åsna ! Grymtade jätten vresigt. Det enda han behöver göra, är att lämna över årorna till den första människa som sätter sig i hans båt. Då blir han fri, och den andra måste ta hans plats.

- Så duktig du är, utropade den gamla.

Tidigt nästa morgon, gav jätten sig iväg ifrån grottan. Så fort han hade gått, plockade gummanfram myran ur vecken på sin sjal, och trollade den till en människa igen.

- Du är en lyckans guldgosse, sade gumman till Hans. Här har jag nu jättens tre gyllene hårstrån, och svaret på frågorna, vet du redan. Gå ny, innan jätten kommer tillbaka.

Hans tackade henne så hjärtligt, kysste hennes hand och lovade att han alltid skulle minnas henne. Så lade han jättens tre gyllene hårstrån i sin läderbörs, och begav sig på hemväg.

När han än en gång stod vid floden, sade han till färjekarlen:

- Jag vet nu svaret på din fråga, men först måste du ta mig över till andra sidan. Och när Hans lyckligt hade kommit över, ropade han till färjekarlen: Du blir fri, om du lämnar över årorna till nästa människa som sätter sig i din båt.

Strax därefter, var Hans i staden med trädet, som inte ville bära några äpplen av guld.

- Här är svaret på din fråga, sade Hans till vaktposten. Ni måste göra er av med musen, som gnager på trädets rötter.

Detta var snart gjort, och folket i staden blev överlyckliga när de plötsligt fick se guldäpplen hänga på grenarna igen.

Som tack gav de Hans två åsnor, lastade med säckar, fulla av guld.

.

När Hans kom till nästa stad, sade han till vaktposten:

- Det finns en stor padda på botten av er brunn. Gör er av med paddan, så skall brunnen åter flöda av gott, rött vin.

Folket i staden gjorde som Hans sade, och blev så tacksamma att de gav honom ytterligare två åsnor, lastade med säckar av guld.

Snart var Hans tillbaka i det kungliga slottet.

- Här är de tre gyllene hårstråna, från jättens huvud, sade han till den rasande kungen. Och jag kommer inte tillbaka som en fattig man, för jag har med mig så mycket guld, att jag kan bygga mig att slott, som är lika fint som det här !

Den girige kungen, blev mycket vänligare mot Hans, när han med egna ögon såg att den unge mannen hade talat sanning.

- Säg mig, var hittade du allt det här guldet, och finns det mer kvar ? Frågade kungen.

- Det finns mycket kvar, sade Hans och berättade för kungen om hur han skulle hitta vägen till den djupa, breda floden.

När du väl är där, skall du be färjekarlen ro dig över till andra stranden, fortsatte Hans. Där finns så mycket guld, som du orkar bära !

Ja, det var sista gången som Hans såg den elake kungen, som redan samma dag, gav sig iväg på sin långa resa.

Men skulle du händelsevis komma till en djup, bred flod, och träffa på en färjekarl som har en krona på huvudet, så vet du säkert hur det gick för den girige kungen !

Och vad Hans beträffar, så tyckte folket att en man med sådan tur, säkert skulle bli en bra kung.

- Och de fick alldeles rätt !

.

- Slut -

.

Kommentera sagan HÄR

.

Gå till den tyska originalversionen på ” Grimm stories ” HÄR

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=9020

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Bord, duka dig” – hela bröderna Grimms saga

. – Översatt från “Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack”.

.

För länge sedan levde en skräddare som hade tre söner, men bara en enda get.

Eftersom geten försåg dem allesammans med mjölk, så måste geten ha gott foder, och dagligen ledas ut på bete.

Detta gjorde sönerna, i tur och ordning.

En dag förde den äldste henne till kyrkogården, där det växte de härligaste örter, och där fick hon springa omkring och beta.

När det blev tid att gå hem på kvällen, så frågade han: - Get, är du mätt ?

Geten svarade:

.

- “Mätt är jag visst !

Jag orkar inte en kvist.

Mä mä mä !”

.

- “Kom med hem då”, sade pojken, tog geten vid repet, ledde henne till stallet och band henne där. – Nå, frågade den gamle skräddaren, – har geten fått det foder som hon skall ha ?

- Ja, svarade sonen, mätt är hon visst, – hon orkar inte en kvist !

Men fadern ville själv övertyga sig om saken, så han gick ut i stallet, klappade sitt kära husdjur och frågade: – Get, är du mätt ?

Geten svarade:

.

- “Mätt på vad då ?

Jag sprang över grav och grop

men fann varken kvist eller strå.

Mä mä mä !”

.

- Vad får jag höra ! Utropade skräddaren, rusade in och sade till pojken: – Din lögnare, du påstår att geten är mätt, och så låter du henne svälta !

Rasande som han var, så tog han alnen från väggen och jagade bort pojken med hugg och slag.

Nästa dag var det den andre sonens tur. Invid trädgårdshäcken letade han ut en bra plats, där det växte saftiga örter, och geten betade av alltihop.

.

Sagans namn

“Bord, duka dig !” - “Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack”

Sagans namn

.

När han skulle gå hem på kvällen, så frågade han: – “Get, är du mätt ?”

Geten svarade:

.

- “Mätt är jag visst !

Jag orkar inte en kvist.

Mä mä mä !”

.

- Följ med då, sade pojken och ledde hem geten, och band henne i stallet.

- Nå, frågade den gamle skräddaren, har geten fått det foder hon skall ha ?

- Ja, svarade sonen. Mätt är hon visst, hon orkar inte en kvist !

Men skräddaren litade inte på det, utan gick till stallet och frågade: – Get, är du mätt ? Och geten svarade:

.

- “Mätt på vad då ?

Jag sprang över grav och grop

Men fann varken kvist eller strå.

Mä mä mä !”

.

- En sådan lymmel, som låter det snälla djuret svälta ! Utropade skräddaren, sprang in och jagade pojken ur huset med alnen.

Så kom turen till den tredje sonen. Han ville göra sin sak riktigt bra, så han letade rätt på några buskar med saftiga löv, och lät geten beta av dem.

När han skulle gå hem på kvällen, så frågade han: – “Get, är du mätt ?” Och geten svarade:

.

- “Mätt är jag visst !

Jag orkar inte en kvist.

Mä mä mä !”

.

- Följ med hem då, sade pojken, ledde geten till stallet, och band henne där.

- Nå, frågade den gamle skräddaren, har geten fått det foder hon skall ha ?

.

Sagans namn

“Bord, duka dig !”Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack

Sagans namn

.

- Ja, svarade sonen. Mätt är hon visst, hon orkar inte en kvist ! Men skräddaren trodde det inte, utan gick till stallet och frågade:

- Get, är du mätt ?

Det elaka djuret svarade:

.

- “Mätt på vad då ?

Jag sprang över grav och grop

men fann varken kvist eller strå.

Mä mä mä !”

.

- Sådana lögnare ! Utropade skräddaren. – De är lika gudlösa och pliktförgätna allihop ! Men nu skall de inte få lura mig längre !

Utom sig av vrede, skyndade han i väg och pryglade den stackars pojken så hårt med alnen, att han sprang sin väg.

Nu var den gamle skräddaren ensam med sin get.

Nästa morgon gick han till stallet, kelade med henne, och sade: – Kom, min kära lilla get, jag skall själv gå i vall med dig !

Så tog han henne vid repet och ledde henne till gröna häckar, och rölleka och annat sådant som getter tycker om.

- Här kan du äta så mycket dig lyster, sade han och lät henne beta ända till kvällen.

Då frågade han: – “Get, är du mätt ?”

Hon svarade:

.

- “Mätt är jag visst !

Jag orkar inte en kvist !

Mä mä mä !”

.

- Följ med hem då, sade skräddaren, förde henne till stallet och band henne där. När han var på väg ut, vände han sig om och sade: – Nu är du väl mätt i alla fall !

Men geten uppförde sig inte bättre mot honom än mot pojkarna, utan ropade:

.

Sagans namn

“Bord, duka dig!” - Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack

Sagans namn

.

- “Mätt på vad då ?

Jag sprang över grav och grop

men fann varken kvist eller strå.

Mä mä mä !”

.

När skräddaren hörde det, så häpnade han och förstod att han hade jagat iväg sina tre söner utan orsak. – Vänta bara, du otacksamma varelse ! Skrek han.

Att jaga bort dig är för litet straff, jag skall ge dig en minnesbeta, så att du aldrig mer vågar visa dig bland ärbara skräddare !

Så sprang han efter sin rakkniv, tvålade in getens huvud och rakade henne så att hon blev lika slät som hans egen handflata.

Och eftersom det skulle ha varit en alltför stor heder för henne att få stryk med alnen, så gick han efter piskan och gav henne sådana smällar att hon löpte iväg med väldiga språng.

När skräddaren sedan satt mol allena i sitt hus, blev han dyster och skulle gärna velat ha sina söner tillbaka. Men ingen visste vart de hade tagit vägen.

Den äldste hade blivit lärling hos en snickare.

Där arbetade han flitigt och oförtrutet, och när lärotiden var slut, och han skulle ge sig ut på vandring så skänkte honom mästaren ett litet bord, som var av vanligt simpelt trä, och såg ut som vilket bord som helst.

.

Men det hade en god egenskap. Om man ställde fram det och sade: – “Bord, duka dig !” Så blev det helt plötsligt täckt med en ren duk, och där stod en tallrik med kniv och gaffel och fat med kokt och stekt mat, så mycket som fick rum, och ett stort glas med rött vin som gnistrade så att man blev varm om hjärtat.

Den unge gesällen tänkte: – Nu har jag så det räcker för hela livet !

Glad och nöjd, drog han så ut i världen och bekymrade sig inte ett dugg om ett världshus var bra eller dåligt, eller om där fanns något att äta, eller inte.

Ja, när det behagade honom, lät han bli att ta in på något värdshus alls.

Istället tog han sitt bord från ryggen och ställde det på en åker, på en äng, i skogen, – var det föll honom in, och sade: – “Bord, duka dig!”

Och så hade han allt vad hans hjärta begärde.

Så till sist, en dag så fick han lust att vända tillbaka till sin far. – Nu hade väl faderns vrede lagt sig, och med “bord-duka-dig” skulle han säkert bli tagen till nåder igen.

På hemvägen kom han till ett värdshus som var fullt av gäster.

.

Sagans namn

“Bord, duka dig!” - Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack

Sagans namn

.

De hälsade honom välkommen och bjöd honom att slå sig ned och äta av deras mat, för annars skulle han väl knappast få sig något till livs.

- Nej, svarade snickaren. Inte vill jag ta de tuggorna ur mun på er !

Hellre får ni vara mina gäster.

De skrattade och menade att han skämtade med dem, men han ställde sitt träbord mitt i salen och sade: – “Bord, duka dig!”

På ett ögonblick var det fullt med mat så god att värden aldrig skulle ha kunnat skaffa fram något liknande, och lukten kittlade gästerna i näsan.

- Ta för er, go vänner! Sade snickaren, och när gästerna märkte att det var allvar, så lät de inte truga sig, utan kom fram med kniven i högsta hugg, och tog för sig ordentligt.

Och det som förundrade dem mest var att när en karott blev tom, så kom det genast en full i dess ställe.

Värden stod i ett hörn och tittade på. Han visste inte vad han skulle säga, men i sitt stilla sinne tänkte han: – En sådan kock kunde jag behöva på mitt värdshus!

Snickaren och hans sällskap roade sig tills sent på natten.

.

Till sist lade de sig att sova. Den unge gesällen ställde sitt önskebord vid väggen och gick till sängs, också han.

Men värden fick ingen ro för sina tankar. Han kom att tänka på att i hans skräpkammare, stod ett gammalt bord som såg precis likadant ut som gesällens.

Det smög han sig efter, och bytte så ut det mot önskebordet.

Följande morgon betalade snickargesällen för rummet, tog bordet på ryggen, utan att ana att det inte var det rätta bordet, och vandrade iväg.

Vid middagstid så kom han hem till sin far, som tog emot honom med stor glädje.

- Nå, min käre son, vad har du lärt dig ? frågade han.

- Jag har blivit snickare, far.

- Ett gott hantverk, menade den gamle. Men vad för du med dig från din vandringstid ?

- Det bästa jag har är det där bordet, far.

Skräddaren synade det från alla håll, och sade: – Det är just inget mästerverk – ett gammalt dåligt bord.

- Men det är ett “bord-duka-dig”, svarade sonen.

.

Sagans namn

“Bord, duka dig!”Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack

Sagans namn

.

När jag ställer fram det och säger till det att duka sig, så står strax de härligaste rätter på bordet, och ett vin som gläder ens hjärta.

Bjud hit alla våra släktingar och vänner, så att de får festa riktigt ! Bordet kommer att mätta dem alla.

När gästerna hade samlats så ställde sonen sitt bord mitt i rummet, och sade: – “Bord, duka dig !”

Men bordet rörde sig inte, det förblev lika tomt som vanliga bord som inte förstår vad man säger.

Nu begrep den stackars gesällen att hans bord hade blivit bortbytt, och han skämdes över att stå där som en lögnare.

Släktingarna skrattade ut honom, och så fick de vandra hem till sitt, utan att ha fått vare sig mat eller dryck.

Fadern tog fram sina tyger igen och fortsatte att sy, och sonen tog plats hos en mästare.

Den andre sonen hade kommit till en mjölnare och blivit lärling hos honom. När lärotiden var slut, så sade mästaren: – Eftersom du har arbetat så bra, så skall jag ge dig en åsna av ett särskilt slag.

Hon drar ingen vagn, och bär inga säckar.

.

- Vad gör hon då för nytta ? undrade den unge gesällen.

- Hon spottar guld, svarade mjölnaren. – Om du ställer henne på en duk och säger “simsalabim”. så spottar det snälla djuret ut guldmynt både fram och bak.

- Det var bra, sade gesällen, och tackade sin mästare och drog ut i världen.

När han ville ha pengar, så behövde han bara säga “simsalabim” till åsnan, och så regnade det guldmynt, och han hade bara att plocka upp dem från marken.

Vart han kom, så tog han det bästa, ju dyrare dess bättre, för han hade ju en full pung.

När han hade sett sig om i världen en tid, så tänkte han: – Jag måste söka upp min far. När jag kommer med guldåsnan, glömmer han sin vrede och tar emot mig väl.

Av en händelse kom han till samma värdshus där hans bror hade fått sitt bord bortbytt. Han ledde sin åsna i rep, och när värden ville ta henne och binda henne i stallet, så sade han:

- Gör er inte besvär, min grålla leder jag själv till stallet och binder, för jag vill veta var hon står.

Värden tyckte det var underligt, och han tänkte att en som själv tog hand om sin åsna, inte kunde ha råd till så värst mycket.

.

Sagans namn

“Bord, duka dig!”Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack

Sagans namn

.

Men när främlingen stack handen i fickan, tog upp två guldmynt och bad honom servera något gott, då gjorde han stora ögon och skyndade sig att skaffa fram det bästa han kunde få tag i.

Efter måltiden frågade gästen vad han var skyldig.

Värden ville fördubbla priset och sade att han måste lägga till två guldmynt. Gesällen stack då handen i fickan, men hans guldpengar hade tagit slut.

- Vänta ett ögonblick, herr värd, sade han. Jag skall gå och hämta guld. Och så tog han med sig bordsduken.

Värden begrep inte vad det skulle betyda, blev nyfiken och smög sig efter honom.

Då gästen reglade stalldörren, kikade han in genom ett kvisthål.

Främlingen bredde ut duken under åsnan och ropade “Simsalabim”, och åsnan började genast spotta guld så att det riktigt regnade på stallgolvet.

- Det var som tusan, sade värden, går det så lätt att prägla dukater! En sådan penningpung vore minsann inte dumt att ha!

Gästen betalade sin räkning och lade sig att sova. På natten smög värden ut i stallet, ledde bort guldåsnan och ställde dit en annan.

.

Bittida nästa morgon gav sig gesällen iväg med djuret, i den tron, att det var hans guldåsna.

Vid middagstid kom han hem till sin far, som tog vänligt emot honom, glad att ha honom hemma igen.

- Vad har det blivit av dig, min son ? frågade fadern.

- Jag är mjölnare, käre far, svarade ynglingen.

- Och vad har du med dig hem från dina vandringar ?

- Inget annat än en åsna.

- Åsnor finns det nog av här, menade fadern. En präktig get hade jag tyckt bättre om.

- Ja, men det är ingen vanlig åsna, svarade sonen, utan en guldåsna ! När jag säger “Simsalabim” så spottar det snälla djuret en hel duk full med guldmynt. Kalla du hit alla våra släktingar, så skall jag göra dem rika !

- Det låter höra sig, sade fadern. Då behöver jag inte längre slita med tråd och nål.

Och så gick han själv och bjöd in släktingarna.

När de hade kommit så bad mjölnaren dem att ta plats, bredde ut en duk, och ledde in åsnan.

- Pass på nu, ropade han, och så sade han “Simsalabim”, – men det var inga guldmynt som föll ned.

.

Sagans namn

“Bord, duka dig!”Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack

Sagans namn

.

Åsnan förstod sig inte på den konsten, vilket man ju inte heller kan begära av en vanlig åsna.

När den stackars mjölnaren begrep att han hade blivit bedragen, så blev han lång i ansiktet och bad släktingarna om förlåtelse, och de fick gå hem, lika fattiga som de hade kommit.

Den gamle hade inget annat att göra än att ta till nålen igen, och sonen tog tjänst hos en mjölnare.

Den tredje sonen hade blivit lärling hos en svarvare, och eftersom det är ett svårt hantverk, så fick han gå längst i lära.

Hans bröder skrev till honom och berättade hur illa det hade gått för dem, och hur värden, den sista kvällen hade lurat ifrån dem de fina gåvorna.

Då svarvaren var utlärd och skulle ge sig på vandring, så skänkte honom mästaren en säck, för att han hade uppfört sig så väl, och sade: – Det är en knölpåk i den.

- Säcken kan jag hänga på ryggen, och den kan vara mig till god nytta, men vad skall jag med påken till ? Den tynger ju bara.

Det skall jag säga dig, svarade mästaren. Om någon har gjort dig något ont, så säg bara “Knölpåk, ur säcken!” Då hoppar påken ut och pucklar på folk så ordentligt att de inte kan röra sig på åtta dagar, och den slutar inte med det förrän du säger “Knölpåk, i säcken”.

.

Gesällen tackade honom, och tog säcken på ryggen. Så snart någon kom honom för nära och ville göra honom illa, så sade han:

- Knölpåk, ur säcken!”

Strax så hoppade påken ut och smällde den ene efter den andre, och det gick så hastigt att man hade den över sig innan man hann blinka.

En kväll kom den unge svarvaren till det värdshus, där hans bröder hade blivit lurade. Han lade sin säck på bordet, och började berätta om allt märkvärdigt som han hade sett ute i världen.

- Ja, sade han, man kan väl hitta ett bord-duka-dig, en guld-åsna, och andra sådana goda ting som jag alls inte föraktar.

Men allt det där är ingenting emot den skatt som jag har förvärvat och bär med mig i säcken.

Värden spetsade öronen. – Vad i allsin dar kan det vara ? tänkte han. Säcken är nog full med ädelstenar. Den borde jag också ha, för alla goda ting är tre !

Så snart det blev läggdags, så sträckte gästen ut sig på bänken och lade säcken under huvudet, som en kudde.

Då värden trodde att han sov gott så gick han fram och började helt försiktigt att dra i säcken för att ta bort den, och lägga dit en annan. Men det var just vad svarvaren hade väntat på.

.

Sagans namn

“Bord, duka dig!”Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack

Sagans namn

.

I samma ögonblick som värden skulle rycka åt sig säcken, ropade han: – “Knölpåk, ur säcken !”

Strax hoppade påken ut, flög på värden och klådde honom så att det var en lust åt det.

Värden skrek jämmerligt, men ju högre han skrek, destå hårdare slog påken takt på hans rygg, tills han slutligen föll omkull alldeles utmattad.

Då sade svarvaren: – Om du inte lämnar tillbaka bord-duka-dig, och guldåsnan, så börjar dansen på nytt.

- Ack nej, kved värden ynkligt, jag lämnar gärna tillbaka allt, bara du låter det otyget krypa i säcken igen !

- Jag skall låta nåd gå före rätt, svarade gesällen, men akta dig för att lura mig!

Så ropade han “Knölpåk, i säcken!” och lämnade honom i fred.

Dagen därpå vandrade svarvaren hem till sin far med bord-duka-dig och guldåsnan.

Skräddaren gladde sig åt att se honom, och frågade också honom vad han hade lärt ute i världen.

.

- Käre far, svarade ynglingen, jag har blivit svarvare.

- Ett fint och svårt hantverk, sade fadern. Vad för du med dig från dina vandringar ?

- Ett kostbart ting, käre far, svarade sonen, en knölpåk-ur-säcken.

- Vad! Utbrast fadern. En knölpåk? Är det något att komma med ? En sådan kan du ju ta från vilket träd som helst!

- Inte en sådan påk, käre far! Om jag säger “Knölpåk, ur säcken!” Så hoppar den ut och far hårdhänt fram med envar som vill mig illa, och den upphör inte förrän min ovän ligger på marken och tigger om förbarmande.

Med den här påken har jag skaffat tillbaka “bord-duka-dig”, och guldåsnan som den tjuvaktige värden lurade av mina bröder.

Kalla nu hit dem båda, och bjud in alla våra släktingar, så skall jag ge dem att äta och dricka, och fylla deras fickor med guld!

Den gamle skräddaren kunde inte riktigt tro på hans ord, men han kallade likväl samman släktingarna.

Så bredde svarvaren ut en duk på golvet, ledde in guldåsnan och sade till sin näst äldste bror; – Tala nu till honom, käre bror !

Mjölnaren sade: “Simsalabim”, och genast blev det som ett störtregn av guldmynt på duken, och åsnan slutade inte spotta guld förrän alla hade fått så mycket de orkade bära med sig.

.

Sagans namn

“Bord, duka dig!”Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack

Sagans namn

.

Sedan gick svarvaren efter bordet och sade: – Tala nu till det, käre bror !

Och knappt hade snickaren sagt “Bord, duka dig!” så stod det dukat och fullt med de härligaste rätter.

Så blev det ett kalas vars make den gode skräddaren aldrig hade varit med om i sitt hus, och hela släkten var tillsammans tills sent på natten, och alla var lustiga och glada.

Skräddaren låste in nål och tråd, aln och pressjärn i ett skåp och levde i glädje och prakt tillsammans med sina tre söner.

Men vad blev det av geten som var skuld till att skräddaren jagade sina söner ur huset ?

Jo, det skall jag tala om ! – Hon skämdes så, över sitt slätrakade huvud att hon kröp in och gömde sig i en rävlya.

När räven kom hem, så gnistrade ett par stora ögon emot honom i mörkret, och han blev så rädd att han sprang sin väg.

Så mötte han björnen, och eftersom räven såg alldeles förtvivlad ut, så frågade björnen: – Vad är det med dig, broder räv, varför ser du så olycklig ut ?

.

- Ack, svarade räven, ett skräckinjagande djur satt i min håla och stirrade på mig med glödande ögon !

- Det skall vi snart köra iväg ! Sade björnen och gick med till lyan och tittade in.

Men när han fick se de gnistrande ögonen, så blev också han rädd.

Han ville inte ha något att göra med det vilda djuret, utan tog strax till flykten.

Björnen mötte biet, och när det märkte att nalle var illa till mods, sade det: – Du ser ju riktigt dyster ut, björn. Vart har ditt goda humör tagit vägen ?

- Det kan du fråga ! Sade björnen.

I rävens lya sitter ett vilt djur med stirrande ögon, och vi kan inte köra bort det.

Då sade biet: – Jag tycker synd om dig, björn. Visserligen är jag en svag stackars varelse som ni inte tittar åt, men jag tror ändå att jag kan hjälpa er.

Så flög biet in i lyan, satte sig på getens slätrakade huvud, och stack henne så illa att hon rusade upp, bräkte högt och rusade i väg som en galning.

Och än i dag, vet ingen vart hon har tagit vägen.

.

- Slut -

.

Övrig information

Den här typen av undersaga, är vanlig i hela världen, men just den här sagan är nedtecknad av bröderna Grimm, och har beteckningen Aarne/Thompson typ 0563, och 0212.

“Alnen”, eller alnmåttet, som skräddaren slog sina söner med, var en cirka 6 decimeter lång metall- eller trälinjal, som var vanlig att man hade hängande på väggen förr i världen, och kanske framförallt skräddare, som använde den till att mäta upp tyg med. En “aln” är ett längdmått, som i Sverige motsvarar cirka 0,593 808 meter, men längden kunde skilja sig åt i olika landsdelar, det finns till exempel Stockholmsalnen, eller Rydaholmsalnen.

Och en “knölpåk”, är ett slags vapen, som kan vara smalt vid handtaget, men bredare ute i änden. Knölpåken är ett naturligt närstridsvapen som ej är svarvat, utan tillverkat direkt från någon rot ute i skogen. Därför kan det ibland sitta små förgreningar och rotknölar kvar på knölpåken. Den amerikanske seriemördaren Ted Bundy, använde en knölpåk till att döda flera av sina offer.

En “dukat”, är ett guldmynt med hög guldhalt; över 23 karat. Dukaterna började präglas i Florens, Italien år 1252, den så kallade “Fiorino d´oro”, och vidareutvecklades i Venedig, från år 1284.

En “gesäll” är en yrkesskicklig arbetare inom hantverk, manufaktur, eller industri. Termen användes frekvent när den här sagan skrevs, men försvann ur lagstiftningen år 1864, och gesällen blev mindre vanlig mot slutet av 1800-talet.

Det sägs att trollformeln “Sim sala bim” härstammar från den här sagan.

( Fakta från “Familjens universallexikon” och “Uppslagsbok för alla” )

.

Vill du läsa sagan på ursprungsspråket, tyska ? – Klicka här !

.

Kommentera sagan här

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=10900

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

“Skönheten & Odjuret”- Hela Grimms version

.

.

..En gång i tiden, då en köpman skulle fara till marknaden, så frågade han sina tre döttrar vad han skulle köpa med sig hem till dem.

Den första dottern, ville ha en klänning med broderier på. Den andra dottern, ett pärlhalsband, men den tredje dottern, som kallades Skönheten, och som var den yngsta, vackraste och skönaste av dem alla, sade till sin far:

“Allt jag vill, är att du väljer en ros speciellt till mig, och tar med den hem !”

När handlaren hade avslutat sina affärer på marknaden, begav han sig hemåt. – Dock blåste en plötslig storm upp, och hans häst kunde knappt ta sig fram i den vinande blåsten.

Kall och trött, hade handlaren förlorat allt hopp om att nå fram till ett visst värdshus, när han plötsligt såg ett starkt ljussken, mitt inne i lövverket av ett träd.

När köpmannen närmade sig, såg han att det var ett slott som låg där bakom, badande i ljus.

“Jag hoppas att jag hittar lä där för natten”, sade han till sig själv.

När köpmannen kom fram till slottets ingång, så såg han att porten var öppen, men när han ropade, så kom det ingen till hans hjälp.

.

Efter att han samlat mod till sig, gick han in, – fortfarande ropade han efter någon som skulle välkomna honom och på ett bord i stora salen, stod en härlig middag framdukad.

Handlaren blev kvar där inne, och fortfarande ropade han efter ägaren till slottet. Men ingen kom, och den fullständigt utsvultne handlaren, satte sig till bords, för att äta en rejäl måltid.

Översvallad av nyfikenhet, vågade sig köpmannen därefter upp på övervåningen, där korridoren ledde till praktfulla rum, och salar. En brasa knastrade i det första rummet, och en mjuk säng, såg där väldigt inbjudande ut.

Det var nu sent, och handlaren kunde inte motstå den inbjudande sängen, utan lade sig i den, och somnade.

När han vaknade nästa morgon, hade en okänd hand placerat en mugg rykande kaffe och lite frukt, på hans nattduksbord.

Handlaren åt sin frukost, och efter att han gjort sig i ordning, gick han ned för att tacka sin generösa värd. Men, precis som kvällen innan, fanns där ingen i sikte.

Förundrad över det makalösa som han varit med om, gick han nu ut i trädgården, där han hade lämnat sin häst bunden vid ett träd.

- Plötsligt fångade en stor rosenbuske handlarens blick.

Han kom ihåg sitt löfte till Skönheten, och böjde sig ned för att plocka en ros. Plötsligt, – ut ur ett rosenbuskage, hoppade en fruktansvärd best fram, iklädd vackra kläder.

.

Sagans namn

“Skönheten och Odjuret” / Bröderna Grimms version

Sagans namn

.

Två blodsprängda ögon, glänste argt mot köpmannen, och en djup, skrämmande röst morrade:

“Otacksamme man, jag som gav dig husrum; mat vid mitt bord, och lät dig sova i min egen säng, och det tack jag får, är att du stjäl mina favoritblommor !

Jag skall döda dig för detta !”

Skälvande av rädsla, föll handlaren på knä framför Odjuret.

- “Förlåt mig ! Förlåt mig ! Döda mig inte ! Jag gör allt du säger !

Rosen var inte till mig, den var menad till min dotter - Skönheten. Jag lovade att ta med mig en ros till henne, från min resa !”

Odjuret släppte tassen från köpmannen.

- “Jag skall skona ditt liv, men på ett villkor, – Att du ger mig din dotter !”

Den skräckslagne köpmannen, som gick en säker död till mötes om han inte lydde, lovade att han skulle ge sin dotter till Odjuret.

Köpmannen kom hem, föll i gråt, och alla tre döttrarna kom för att trösta honom.

Efter att han hade berättat för dem om sina hemska äventyr, lugnade Skönheten honom kvickt:

.

- “Kära pappa, jag skulle göra vad som helst för dig ! Oroa dig inte, Du kan hålla ditt löfte, och samtidigt rädda ditt eget liv ! Ta mig till slottet. Jag stannar där i ditt ställe!”

Handlaren kramade om sin dotter, och sade:

- “Jag har aldrig tvivlat på din kärlek. Jag kan bara tacka dig, för att du har räddat mitt liv.”

Så fördes Skönheten till slottet. Odjuret hade dock ordnat en ganska oväntad hälsning till flickan.

Istället för att hota med döden, som Odjuret hade gjort med pappan, var det nu istället förvånansvärt trevligt.

I början, var Skönheten rädd för Odjuret och ryste vid åsynen av honom.

Men hon fann att, trots att monstret hade en hemsk åsyn, så bleknade hennes skräck med tiden. – Hon hade ett av de finaste rummen på slottet, och satt i timmar och broderade framför brasan.

Och Odjuret satt i timmar i sträck, på nära avstånd från Skönheten, tyst blickande mot henne. Sedan började Odjuret att säga några vänliga ord, och till slut var Skönheten förvånad över att upptäcka, att hon faktiskt njöt av konversationen.

Dagarna gick, och Skönheten och Odjuret blev goda vänner. Så en dag, bad Odjuret flickan att bli hans hustru.

.

Webbsajtens namn

Webbsajtens namn

.

Tagen på sängen, sade Skönheten att hon inte visste vad hon skulle säga. – Gifta sig med ett sådant fult monster ? Hon skulle hellre dö ! Men hon ville inte såra någon som trots allt hade varit snäll mot henne.

Och hon mindes också att hon var skyldig Odjuret hela sitt eget liv, liksom sin fars liv.

- “Jag kan inte förmå mig till att svara ja”, säger hon darrande. “Jag skulle så gärna vilja…” Odjuret avbröt henne med en plötslig gest.

- “Jag förstår mycket väl ! Och jag blir inte kränkt av din vägran !”, Sade Odjuret.

Livet fortsatte som vanligt, och inget mer blev sagt. Så en dag, presenterade Odjuret en magisk spegel för Skönheten. När hon tittade in i den, kunde hon se sin familj, långt där borta.

- “Du kommer inte att känna dig så ensam nu”, var orden som följde med gåvan. Skönheten tittade i timmar, på sin avlägsna familj. Sedan började hon känna sig orolig.

En dag hittade Odjuret henne gråtande, bredvid den magiska spegeln.

- “Hur är det fatt ?” frågade han, vänligt som alltid.

- “Min pappa är svårt sjuk och håller på att dö ! Åh, vad jag önskar att jag kunde få träffa honom igen, innan det är för sent !” Men Odjuret skakade bara på huvudet:

.

- “Nej, du kommer aldrig att lämna detta slott !” Varpå odjuret drabbades av ett raseriutbrott. Men lite senare återvände Odjuret, och talade högtidligt till flickan:

“Om du svär på att du kommer tillbaka hit inom sju dagar, så skall jag låta dig åka och hälsa på din far !”

Skönheten kastade sig kring Odjurets fötter av förtjusning.

“Jag svär, jag svär ! Jag kommer ! Du är en god man ! Du har gjort en längtande dotter så lycklig !”

I själva verket hade handlaren blivit sjuk av brustet hjärta, efter det som hänt dottern.

När handlaren omfamnade henne igen, var han efter ett tag på väg att återhämta sig. Skönheten fanns invid honom i åtskilliga timmar, och beskrev för pappan sitt liv på slottet, och förklarade att Odjuret var riktigt bra och snällt.

Dagarna blixtrade förbi, och till slut kunde handlaren lämna sin säng. Han var helt kry igen. Även Skönheten var  lycklig. Dock hade hon inte märkt, att sju dagar hade förflutit.

Så en natt vaknade hon av en fruktansvärd mardröm. Hon hade drömt att Odjuret var döende, och låg och vred sig i plågor, och ropade på henne:

“Kom tillbaka ! Kom tillbaka till mig !” Det högtidliga löfte som hon hade gett, fick henne att lämna hemmet omedelbart.

.

Sagans namn

“Skönheten och Odjuret” / Bröderna Grimms version

Sagans namn

.

“Skynda ! Skynda, raska häst !”, manade hon, och piskade springaren framåt mot slottet, rädd att hon skulle komma för sent.

Hon rusade upp för trapporna, ringde på, men hon hörde inget svar. Med hjärtat i halsgropen, sprang skönheten ut i trädgården, och där befann sig Odjuret, halvdåsande, som om det höll på att dö.

Skönheten kastade sig om det, och kramade det hårt.

“Du får inte dö ! Du får inte dö ! Jag ska gifta mig med dig…” Efter dessa ord, skedde ett mirakel. – Vilddjurets fula tryne, förvandlades till ansiktet av en stilig, ung man.

“Som jag har längtat efter detta ögonblick !” Utbrast han.

“Jag led i tysthet, och kunde inte berätta min hemska hemlighet.

En ond häxa, förvandlade mig till ett monster, och bara kärleken till en jungfru, villig att acceptera mig som jag var i all min fulhet, kunde förvandla mig tillbaka till mitt verkliga jag.

- “Min käraste… Jag skulle bli så glad, om du ville gifta dig med mig… “

Bröllopet ägde rum strax därpå, och från den dagen, skulle den unge prinsen bara ha rosor planterade i sin trädgård.

Och det är därför slottet idag är känt som “Rosornas slott”.

.

.

Sagan som du just nu har läst, är Bröderna Grimms version, av “Skönheten och Odjuret”. Men originalet av folksagan, kommer ursprungligen från Frankrike, och är från 1700-talet. – Den versionen är ofantligt lång.

.

- Få information om den franska versionen, på Wikipedia .HÄR

.

Lämna kommentarer om sagan .HÄR.

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=9382

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:
     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

LÄS FLER ARTIKLAR...> / READ MORE ARTICLES...> »

Nav./Exit:

 Läs / Read

 Meny/Menu

 Bookmark

 Stop scroll

 Hem/Home

 Print / Save

 Appar

 Apps

 bing >

 DuckGo >

 facebook >

 Google >

 hitta.se >

 Merinfo >

 Privatelee >

 Spotify >

 Wikipedia >

 YAHOO! >

 Yandex >

 YouTube >

O
p
e
n

-

A
P
P
S

-

C
l
o
s
e
© Kokt Hans o Greta.nu