Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Spökmåltiden” – Gammal fransk spöksaga
..Översatt och bearbetad från den franska folksagan “Le Dinér fantôme” .
.
En dag, för mycket länge sedan, satt tjugo av byns gamla gummor och spann tillsammans i en källare, för att spara in på olja och ved.
En ung piga fick lust att spela spinnerskorna ett spratt och skrämma dem riktigt ordentligt.
Hon tog ett stort vitt lakan och ett vaxljus och gick in på en kyrkogård för att leta rätt på en dödskalle.
Några dagar tidigare hade man grävt upp en hög med människoben, som man senare tänkt lägga i en gemensam grav.
Den unga pigan behövde alltså bara välja. Så hon tog första bästa dödskalle, sprang ned till floden och tvättade dödskallen ren från jord och lera. Sedan satte hon det tända ljuset i dödskallen och gick tillbaka till byn.
På vägen, svepte hon in sig i det vita linnelakanet och gick sedan raka vägen till spinnerskorna.
- Man kan väl tänka sig, hur förfärade de stackars kvinnorna blev, när det plötsligt stod ett “spöke” mittibland dem, och spöket vippade på dödskallen och med dov stämma sade spöket:
- “Böj knä, böj knä ! Bed för min arma själ, att den måtte få ro !”
.
.
Slagna av fasa, föll spinnerskorna på knä och skyndade sig att göra korstecknet, för att driva bort spöket.
- “Raska på, läs fem “Pater noster” och fem “Ave Maria” för min osaliga själ !” fortsatte spöket, och började långsamt att läsa för dem:
“Pater noster, qui es in coelis…”
Spinnerskorna läste sina fem Pater noster och sina fem Ave Maria och den unga kvinnan gick, mumlande virriga ord som varken hon eller de arma spinnerskorna begrep.
Och det var inte att undra på. – Det hade nu hunnit bli midnatt, och den unga pigan var trött och gick tillbaka till kyrkogården för att lägga dödskallen där hon hade tagit den. Men, innan hon lade ner dödskallen bland de andra benen, viskade hon, lite upprymd av kvällens spratt, i örat på dödskallen:
- “Du har berett mig stor glädje ikväll. Det är inte mer än rätt och billigt att jag visar min tacksamhet. Du måtte ha det ganska långtråkigt här bland alla döingarna…
Kom hem till mej om fjorton dar, vid samma tid och ät kvällsvard. Det skulle vara roligt att se hur man sitter till bords med en död.
Jag väntar dej klockan nio. Glöm inte bort det! Idag om fjorton dar alltså, topp ?”
.
“Spökmåltiden” – Gammal fransk folksaga
.
Pigan lade ifrån sig dödskallen på benhögen, släckte ljuset, vek ihop lakanet och gick hem.
De närmaste dagarna hade hon mycket roligt åt spinnerskornas berättelse om den hemska uppenbarelsen i källaren härom aftonen.
Det gick några dagar och pigan tänkte inte mer på dödskallen och kvällsvarden, som hon hade inbjudit den döde till.
På kvällen den fjortonde dagen, slog pigan sig som vanligt ned vid bordet klockan nio, för att äta kvällsvard utan att ägna dödskallen en tanke. Men plötsligt fick hon höra ett egendomligt rassel ute på gården.
“Det haglar visst…”, tänkte pigan.
Men, så hördes två dova slag mot dörren.
- “Vem där?” sade pigan.
- “Öppna, det är jag!”
- “Vilken jag?” frågade pigan.
- “Jag.”
Pigan öppnade dörren, och ett skelett klätt i en lång smutsgrå och trasig svepning, steg in. Den unga pigan kom nu ihåg inbjudningen på kyrkogården och förstod att benranglet hade kommit för att äta kvällsvard med henne.
.
.
Utan att förfäras, bad hon skelettet att slå sig ned vid bordet.
Spöket satte sig, och nu rasslade det återigen som hagel, när benknotorna skrapade mot varandra.
Kvällsvarden bestod av en utmärkt soppa, som benranglet tog en stor tallrik av. Därpå följde en fårfrikassé med sallad och färskt smör, som också tycktes falla den egendomliga gästen i smaken.
Till maten drack de några flaskor skummande äppelvin, och snart började det gå runt i huvudet på den unga pigan.
Hon sjöng alla sånger som föll henne in, och skelettet hade blivit precis lika uppsluppet, och stämde in i refrängerna.
- “Ska vi dansa?”, frågade den unga pigan till slut.
- “Ja, kom så dansar vi!”, svarade skelettet.
Och så började benranglet en vanvettsdans med pigan, medan knotorna skramlade så det var rent kusligt att höra.
När det led mot midnatt, blev pigan trött och kände att hon måste gå och lägga sig.
Hon sade till spöket att hon kände sig trött, och spöket slutade upp med att skutta omkring i stugan, och slog sig ned vid bordet igen, som om spöket inte hade minsta lust att gå sin väg.
.
“Spökmåltiden” – Gammal fransk folksaga
.
Klockan i kyrktornet slog ett, och pigan, som inte längre orkade hålla sig upprätt, gick och lade sig i sin säng och lät gästen sitta kvar vid middagsbordet.
Knappt hade kvinnan lagt sig, förrän knotorna började skramla igen och skelettet kom och lade sig bredvid henne. – Nu först, blev pigan rädd.
Hon skälvde i alla lemmar, och ville helst skrika högt och ropa på hjälp, men hon kunde inte få fram ett ord.
I sin skräck fick hon nöja sig med att krypa så långt in mot väggen hon bara kunde, för att slippa komma i beröring med de iskalla benen.
Pigan fick inte en blund i ögonen på hela natten. Framemot fyra-fem på morgonen gol tuppen ett glatt “Kuckeliku”, och förkunnade ankomsten av dagen.
Skelettet vaknade, flög upp ur sängen och försvann med orden:
- “Jag vill inte vara sämre än du !” – Du har tagit emot mig mycket väl ikväll.
Du är inbjuden till mig, om fjorton dar ute på kyrkogården.
Jag räknar med dej. – Lev väl !”
Pigan hade inte den minsta lust att hörsamma den inbjudningen.
Fjorton dagar senare var pigan på väg tillbaka från staden, och utan att närmare tänka sig för, tog hon vägen över kyrkogården.
.
.
Plötsligt stod skelettet framför henne, tog henne i handen, och drog henne med sig.
- “Bra att du kom.”, sade skelettet. Du är en kvinna som står vid sitt ord ! Kvällsvarden är färdig, och jag väntade bara på dej.
- Till din ära har jag inbjudit alla mina vänner. De väntar oss vid kyrkogårds-porten.”
Halvdöd av skräck, klev den unga pigan in på kyrkogården, där hon hälsades med glädjerop av de församlade spökena.
Hennes värd ledde henne in i ett gammalt kapell, lyfte bort hällen från gravvalvet, och bad pigan att stiga ned i valvet, där en stor måltid stod framdukad.
Alla döda kom och slog sig ned vid bordet, och måltiden började under allmän glädje, men till den unga pigans fasa.
Tänderna skallrade i munnen på henne.
När pigan till slut märkte att det inte hände någonting farligt, försökte hon äta som de andra, och för att döva sina sinnen, drack hon i rask följd flera glas efter varann, av de dödas utmärkta vin.
.
“Spökmåltiden” – Gammal fransk folksaga
.
Därefter började man dansa, och den unga pigan blev tvungen att dansa med skelettet av en ung flicka, som tryckte henne tätt intill sig, och gång på gång slog armarna om halsen på henne.
- “Ringdansen! Ringdansen!”, ropade de döda.
Och nu steg de alla upp ur gravvalvet och började virvla runt på kyrkogården. De tog varandra i händerna och skuttade och hoppade över kors, gravar och kapell.
Dansen varade ända fram till morgonen. Plötsligt hördes på avstånd en tupp gala. Dansen stannade tvärt av, gravarna öppnade sig och de döda försvann ner i dem.
Pigan låg som bedövad kvar på kyrkogården tills solen gick upp.
Sedan reste hon sig och gick in i byn.
Men hon ville inte längre veta av denna världen, utan gick i kloster.
.
- Fin -
.
Lite mer info…
Denna kusliga, övernaturliga och ganska traditionella franska spöksaga, har sina rötter i tusenåriga traditioner. Vi skall därför ej förväxla sagan med den moderna sagan med samma namn, skriven av den nu levande författaren Jacques Duquennoy, 1994.- Detta är inte samma saga !
Att berätta spöksagor för varandra, har varit olika populärt under olika tidsepoker. I Europa fick spöksagan ett uppsving efter första världskriget, på grund av den ockultism som rådde efter kriget.
I Sverige läste vi då spökberättelser av Selma Lagerlöf, exempelvis “Vattnet vid kyrkviken”, “Löwensköldska ringen”, eller “Gösta Berlings saga”.
I Frankrike läste man spöknoveller av Théophile Gautier, exempelvis “La Comédie de la Mort” (Dödens komedi), “Une Larme du Diable” (Djävulens tårar) och “Le Roman de la momie” (Sagan om mumien).
I England läste man skräcknoveller av författaren Montague Rhodes James, och i Amerika, spöksagor av författaren Henry James.
- Lägg märke till ordet “svepning”, som används i den här berättelsen. Det är ett klassiskt ord, som har använts flitigt i alla tider, både i sagor om spöken, gastar, och gengångare. Svepning är den enklare klädsel som man klär den avlidne i vid kistläggningen, även om det numera är vanligare att man klär den döde i en typ av skjorta – svepskjorta, snarare än i slingrande lakan.
Och ordet Frikassé, som nämns i den här sagan, är en matlagningsmetod där man skär råvarorna i medelstora bitar och kokar dessa i sås eller i buljong, varpå man reder av det hela med grädde, smör, eller äggula.
( Fakta från: Prismas uppslagsbok, Svenskt matlexikon, och Focus. )
.
Blev du rädd ? – Kommentera i så fall här !
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >