Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Friskt mod” – Spökhistoria från Danmark
..av Svend Hersleb Grundtvig. ( Mer info om författaren, efter sagan. )
.
Det var en gång en man och en kvinna, som hade en son som hette Hans.
Som det ofta blir när man bara har ett barn, så blev Hans mycket bortskämd.
Han gjorde precis som han själv ville, och lyssnade inte på någon.
Hans var en vild krabat redan som liten, och ju äldre han blev, destå vildare blev han.
Inget träd var för stort för Hans att klättra upp i, och inget hus var för högt för att han skulle upp och springa på takåsen.
Hans hade ingen särskild lust att läsa eller att lära sig saker; men han hade ett gott huvud, så vad han än hörde eller såg, så begrep han strax vad det handlade om.
Men han tänkte aldrig på annat än hyss, och det var ingen ände på alla spratt han hittade på.
Det roligaste han visste var att skrämma folk, men själv var han inte rädd för något här i världen, varken för djur eller för människor.
Då Hans vuxit till sig och blivit en storvuxen yngling, tyckte hans föräldrar att det var på tiden att han fick en rejäl uppfostran.
.
Och fastän hans moder var mycket fäst vid honom, så tog hans far honom med till klockaren, och bad honom att ta pojken till sig, och varken spara på hugg och slag eller starka ord, för att få fason på pojken.
Det allra viktigaste, menade fadern, det var att klockaren skulle skrämma upp honom, så att det i alla fall fanns något som Hans var rädd för.
Annars skulle det komma att gå galet för pojken, när han blev stor och skulle ut i stora världen.
- Ja, det trodde klockaren att han nog skulle klara av.
Sent en helgdagskväll, så sade klockaren till Hans: “Nu har det svinet till klockringare supit sig full igen, och glömt att ringa i kyrkklockan.
- Du får gå upp och göra det. – Här har du åtta skilling som belöning.”
“Javisst”, sade Hans.
Han var strax färdig och gick i djupaste mörker över kyrkogården och upp i klocktornet.
Hans ringde och klämtade så att det kunde höras över sju kyrksocknar, och det roade honom mycket.
När Hans var färdig och skulle gå ned från tornet, stod det ett stort vitt spöke i trappan och spärrade hans väg.
“Är du levande, så tala ! Är du död, så försvinn !”, sade Hans.
.
Sagans titel
“Friskt mod” - dansk spökhistoria, av Svend Grundtvig
Sagans titel
.
Men spöket flyttade sig inte, utan det stod kvar och hotade honom.
Då sprang Hans rakt på det och välte omkull det, så att det rullade nedför vindeltrappan.
Där lät Hans det ligga, och så gick han hem till klockaren och låtsades som ingenting.
“Mötte du inte någon?”, frågade klockarhustrun.
“Jo”, sade Hans, ” – ett stort vitt spöke som spärrade vägen för mig såg jag; det sprang jag rakt på, så att det trillade omkull nedför alla trapporna”.
“Bara det inte kom till skada !”, sade hustrun.
“Det bekommer inte mig ett skvatt”, sade Hans.
Klockarens hustru tiggde och bad om att han skulle följa henne till kyrkan för att se efter.
Det var rent märkvärdigt så bekymrad hon var över spöket…
Men Hans var mycket tjänstvillig, och så följdes de åt upp till kyrkogården.
Och när de kom till tornet, – vem låg där, om inte klockaren !
Han hade brutit benet i fallet, och bredvid honom låg det vita lakan, som han hade haft på sig för att skrämma pojken.
.
De lade honom i lakanet och bar hem honom, och fick honom i säng; men hädanefter haltade klockaren alltid en smula.
Nu ville klockaren inte ha mera med Hans att göra; han fick bege sig hem till sina föräldrar.
Men nu var fadern förargad, och det med besked, och bannade Hans rejält för hans vanartiga sätt.
Han ville inte ha honom hemma, så därför gick fadern dagen därpå till prästen och bad honom om att låta Hans få bo där.
Fadern skulle betala duktigt för det, om prästen kunde sätta skräck i pojken.
- Det tyckte fadern var det allra viktigaste.
“Ja, låt pojken komma hit”, sade prästen, “Jag skall nog se till att han inte förblir så stursk.”
Så blev det, att Hans kom till prästen.
En lördagskväll, vid midnatt, kallade prästen på Hans och sade till honom:
“Hör på, min son ! Jag har glömt min bibel i kyrkan, den ligger på altaret och jag behöver den tidigt i morgon bitti.
Spring upp och hämta den åt mig ! – Här har du tolv skilling för besväret.”
.
Webbplatsens namn
Webbplatsens namn
.
Ja, Hans var strax iväg. Han fick kyrknycklarna med sig, gick över kyrkogården och in i kyrkan och låste om sig, och gick gången upp till altaret.
Där stod en stor, svartklädd man och läste i boken. Han kunde läsa i mörkret, för hans ögon var röda som eldslågor.
“Ursäkta mig”, sade Hans och ryckte boken ur händerna på mannen, och gick helt lugnt samma väg tillbaka.
Så låste han kyrkporten efter sig och lämnade sedan boken och nycklarna till prästen.
“Såg du inte något underligt ?”, frågade prästen.
“Nej”, svarade Hans. “Jo, förresten; det stod en lång, svart figur och läste i prästens bok, så jag sade “ursäkta mig” och så tog jag boken ifrån honom.”
“Blev du inte rädd ?” frågade prästen.
“Nej”, svarade Hans. “Rädsla vet jag inte vad det är.”
“Ja, då får du faktiskt gå hem, tillbaka till dina föräldrar !”, sade prästen. – “Dig kan jag inte lära något.”
Nästa dag gick Hans hem och berättade hur allt hade gått till.
Då blev fadern rasande.
.
Han ville inte ha en sådan ohyfsad lymmel i sitt hus, – en som varken fruktade döda eller levande.
Han ville köra ut honom omedelbart, och hans moder fick tigga och be att pojken i alla fall skulle få stanna i huset över natten.
Nästa morgon körde fadern iväg Hans, ut i den vida världen, och modern fick endast i smyg ge honom en matsäck att ta med på färden.
Hon följde honom till dörren, kysste honom och grät och sade: “Måtte Vår Herre hålla sin hand över dig, min stackars pojke.”
Hans travade landsvägen rakt fram, ända tills det började skymma. När han nu inte fick bo hemma, tyckte han att det var bäst att komma så långt bort som möjligt.
När kvällen kom, så var han mycket trött och sömnig.
När han så passerade en kyrkogård, gick han in där och lade sig ned i det höga gräset intill diket, och föll strax i djup sömn.
Under natten vaknade Hans av att han frös.
Han reste sig och gjorde några åkarbrasor, stampade med fötterna och sprang ett varv runt kyrkogården så att han blev varm i kroppen igen.
Sedan satte han sig ned på en gravsten, och tog fram sin matsäck och åt lite.
.
Sagans titel
“Friskt mod” - dansk spökhistoria, av Svend Grundtvig
Sagans titel
.
Då fick han plötsligt syn på fyra svartklädda karlar som satt runt en gravsten och spelade kort, en bit bort.
Han hörde att en av dem sade att “nu hade han förlorat alla sina pengar”, och därför var han tvungen att sluta spela.
Då kom Hans att tänka på att han hade tjugo skilling i fickan, så han gick fram till dem och sade att han gärna ville bli fjärdeman i spelet.
De beredde plats för honom, och han satte sig bland dem, och spelade med dem en stund.
Det var inte några stora pengar de spelade om, men Hans vann i alla fall tjugo skilling av dem. En av karlarna sade:
.
Nu galer tuppen, den röda,
- i jorden ska alla de döda.
Sedan sade den andre:
.
Den vita tuppen hörs sjunga,
- för de döda, gamla som unga.
.
Sedan sade den tredje:
.
Den svarta tuppen, han tjuter,
- när dödens portar sig sluter.
.
I det samma sprang de upp och tänkte rusa därifrån.
“Nej, stopp !” sade Hans. Ge mig först mina tjugo skilling som jag har vunnit !”
De gav honom några slantar, men dem ville inte Hans ta emot. Det var några löjliga gamla pengar, och alldeles slitna var de också.
“Nej, tack !”, sade Hans. Dem vill jag inte ha, ge mig riktiga tjugo skilling, sådana som jag spelade om !”
Men de svartklädda skakade på huvudena så att tänderna skallrade. De måste ge sig av nu.
“Åh, ni är ena riktiga bedragare !”, sade Hans, och så slog han till dem så dödskallarna trillade av och rullade iväg på marken.
.
Webbplatsens namn
Webbplatsens namn
.
De skyndade sig att plocka upp dem och satte dem på plats, såsom man sätter på sig en hatt.
Och så rasslade de iväg, allt vad de kunde.
Hans stod kvar och ropade efter dem och plötsligt stod där en gammal man framför honom.
Han hade långt vitt skägg, och var insvept i en löst hängande kåpa, som liknade en liksvepning.
“Varför slår du mina pojkar ?”, frågade han.
“Därför att de har lurat mig”, svarade Hans, “och gett mig värdelösa pengar.”
“Du är inte rädd av dig du.”, sade mannen.
Nej, rädsla visste Hans inte vad det var. “Det hedrar dig”, sade mannen.
“Vem är du ?”, frågade Hans.
“Jag är Döden”, svarade mannen.
“Jaså, är det du ?” sade Hans, “då kan väl du ge mig mina tjugo skilling som dina pojkar lurat av mig ?”
“Nej”, sade Döden, “de gav dig vad de hade, några andra pengar har vi inte här.
.
Vi har bara de pengar som ligger i de dödas gravar, och därför är det länge sedan dessa pengar hade något värde.
Men du är ju en duktig pojke och om du har lust att besöka mig, så har jag kanske något annat som kan vara bättre än dina tjugo skilling.”
“Nå, var bor du då ?”, frågade Hans.
“Strax öster om kyrkan.”, svarade döden; “Där jorden lyser, där skall du gå in. Kom i morgon vid midnatt !” Ja, det lovade Hans, och därefter skildes han och Döden åt.
Dagen därpå fördrev Hans tiden med att plocka nötter, och när det blev midnatt gick han upp på kyrkogården.
Öster om kyrkan fann han en öppen grav, ur vilken ett starkt ljussken kom. “Här måste det vara”, tänkte Hans.
Men det fanns ingen riktig nedgång; det var bara ett enda stort hål.
Han tog brandhaken, som hängde på kyrkomuren och stack ner den i hålet för att mäta djupet. Men han nådde inte botten.
“Själv är bäste dräng”, sade Hans och så lade han brandhaken tvärs över hålet, gick och hämtade klocksträngen från tornet och stegen från muren.
Den ena ändan av repet band han fast i brandhaken och den andra, i stegen och så firade han ned stegen i hålet. Men han kunde fortfarande inte känna botten.
.
Sagans titel
“Friskt mod” - dansk spökhistoria, av Svend Grundtvig
Sagans titel
.
“Ja, det kan inte hjälpas”, tänkte Hans. “Detta måste ju vara den rätta vägen, och vad man har lovat, det skall man hålla.”
Han klättrade därefter nedför repet och nedför stegen så långt den räckte, och så hängde han sig i den nedersta stegpinnen och sökte efter fotfäste, men han fick inte fast mark under fötterna.
Han lät sig falla, det var en bra bit ner men han föll ganska mjukt, på en vacker äng.
Där såg han framför sig en dörr som det lyste ifrån.
Han gick in, och alldeles riktigt: där stod hans gamle vän från kvällen förut och hälsade honom välkommen.
I det rum som han först kom in i, brann det ljus längs alla väggarna.
Därifrån förde Döden honom in i en större sal, som också var upplyst och därefter kom de in i en väldig sal, lika hög och stor som en domkyrka.
Och där brann det många tusen ljus, både högt och lågt, så att det var lika ljust därinne som under den klaraste dag.
Där fanns ljus av alla sorter och storlekar.
Några var stora som altarljus, andra var helt vanliga ljus, och några var pyttesmå.
.
Somliga var av vax medan andra var enkla talgljus.
Några blossade kraftigt och brann med en klart lysande låga, medan andra bara hade en liten veke och brann svagt och stilla.
En del var alldeles nyligen tända, medan andra var nästan helt nedbrunna i stakarna, och somliga var på väg att slockna.
“Varför bränner du så många ljus ?”, frågade Hans.
“Jo”, sade Döden, det hör till min uppgift för det är människornas livsljus.
För vart och ett av dem som har brunnit ut, så har jag ett liv att hämta. Här finns alla sorter som du ser.
Några är stora och andra är små. Några är fortfarande långa, det är de som ännu har ett långt liv framför sig.
Några är nästan utbrända, med dem är det snart ute. Men så är det med dem alla, att de en gång slocknar.”
Hans bad om att få se sina föräldrars livsljus.
Det lät Döden honom göra. Faderns ljus var fortfarande långt, men av moderns var det bara lite kvar.
.
Webbplatsens namn
Webbplatsens namn
.
Då bad Hans så innerligt att han skulle få skifta om de två ljusen. Och det fick han lov till.
“Men var är mitt ljus ?”, frågade Hans.
“Det brinner högt däruppe”, sade Döden, och så pekade han ut det för Hans. Det var ett stort och ståtligt ljus, ett av de allra vackraste där fanns, och det var Hans mycket nöjd med.
“Du skulle ju få något av mig istället för dina tjugo skilling”, sade Döden.
Han gick och hämtade en tom stake där ljuset var helt utbränt och slocknat, och det fanns bara lite smält vax kvar i den.
“Detta har varit ett stort ljus”, sade Döden, “och det har brunnit i Guds tjänst.
Därför finns det mycket kraft i det lilla vaxet som är kvar.”
Och så berättade han för Hans att i ett kungarike långt borta, fanns det en kung som hade varit lam i många år.
Till den som kunde bota honom, hade han lovat sin dotter och halva sitt rike på en gång. Och hela riket efter hans död.
“Dit skall du resa, och ta vad tjänst du kan få i kungens gård.
.
Du kommer att bli tillsagd, att aldrig nämna kungens namn, för han har befallt att den som gör det, antingen måste bota honom, eller mista livet.
Då skall du säga kungens namn, och se till att han får höra det, så att du får träffa honom.
Det här vaxet som jag skall ge dig, kan bota honom. Men du måste vara mycket försiktig. Först skall du bota hans högra arm, och sedan måste han ge dig skriftligt på vad du skall ha för att bota honom hel och hållen.
Annars kan det hända att du blir lurad och inte får det som har utlovats.
Göm vaxet väl, och farväl med dig så länge !”, sade Döden;
“Du skall få slippa lättare ut, än du kom in.”
Sedan förde Döden Hans upp till de översta salarna, och släppte ut honom genom en dörr där.
Med ens så stod Hans ute på kyrkogården, och i det samma gick solen upp.
Hans gav sig iväg på sin resa och frågade sig fram efter vägen till kungariket.
Ja, dit var det långt, sade man, men han vande sig vid att vandra dag ut och dag in, och varje kväll tiggde han lite mat och nattlogi hos snälla människor.
.
Sagans titel
“Friskt mod” - dansk spökhistoria, av Svend Grundtvig
Sagans titel
.
Och så gick det en lång tid, tills han en kväll kom fram till en kvarn.
Där gick han in och frågade om de ville ge en fattig pojke något att äta och husrum för natten, för han hade en lång resa framför sig.
“Jodå”, sade mjölnaren, “ett mål mat kan du väl få, men husrum kan vi inte ge dig för vi som bor här, får knappt plats själva.”
Och så berättade han att det låg en gammal herrgård i närheten, där det spökade så att folket bara kunde vara där på dagen.
Varje natt kom de och sov hos mjölnaren, så han hade då huset fullt.
“Kanske kunde jag få sova på herrgården då”, sade Hans, “där borde ju vara gott om plats, och spökerier är jag van vid, så inte gör det mig något.”
I detsamma kom herrskapet körande från gården, och när det blev känt att där fanns en fattig vandrare som ville söka nattlogi på herrgården, så hade ingen något emot det eftersom han gjorde det på egen risk.
“Det finns gott om mat och dryck”, sade herremannen, “du kan ta vad du vill ha.”
“Ja, då får jag verkligen tacka så mycket”, sade Hans, och ville ge sig iväg med en gång.
“Vänta nu här”, sade en av mjölnarens drängar till en av karlarna från herrgården, “nu kan du få sällskap.
.
Du har ju skrutit flera gånger om att du skulle våga stanna på gården, om du bara kunde få någon med dig. Passa på nu !”
“Ja”, fortsatte mjölnaren, “och så kan du visa vår gäst vägen.” Och karlen kunde ju för skams skull inte göra annat än att följa med Hans. Men han var inte alls road av det, om sanningen skall fram, var han rädd som en hare.
De båda kom fram till gården, som var en stor och ståtlig herrgård, och karlen visade vägen till ett vackert gästrum på andra våningen.
Där stod två bäddade sängar, och en kamin fanns det också i rummet.
Hans sade: “Det skulle kännas bra att få sätta fyr i kaminen här. Du får gå och skaffa lite ved.”
Men det ville inte karlen.
- “Jamen, då måste du visa mig vägen till vedboden, sade Hans. Du har ju faktiskt lovat mig att visa mig runt här på gården.”
Då skämdes karlen och sade att han visst skulle hämta ved, och så gick han iväg.
Men karlen kom inte tillbaka.
“Nu har han gett sig iväg, den fege stackaren.”, tänkte Hans. Jag får själv försöka hitta mig lite ved så att jag kan värma mig.”
.
Webbplatsens namn
Webbplatsens namn
.
Han tog ett ljus och vandrade längs långa gångar och trappor tills han kom fram till köket, där han fann så mycket ved som han behövde.
Det bar han upp till gästrummet, där han gjorde upp eld. Och när det brann friskt i kaminen, drog han av sig kläderna och lade sig i den ena sängen och föll strax i djup sömn.
Det var inte länge han fick sova, för mycket snart vaknade Hans av ett förskräckligt oljud.
Det lät som om alla dörrar på gården stod och slog hela tiden. Och det visslade och ven i alla skorstenar och i alla gångar.
Han hade aldrig hört på maken. Fönstren skallrade, och det var som om hela huset skakade.
“Det har blåst upp till storm”, tänkte Hans, “och nu har den eländiga karlen glömt att stänga dörrarna efter sig.”
Han klev upp och drog på sig kläderna och gav sig iväg ut, för att stänga dörrarna.
Men innan han hade hunnit så långt, så flög gästrummets dörr upp på vid gavel, och in kom fyra svarta katter, bärande på en svart likkista.
.
Den ställde de mitt i rummet, och när de hade gjort det så hoppade de rakt in i kaminen, så att det gnistrade efter dem.
Upp genom skorstenen flög de, och satte sig uppe på taket och jamade och gnällde, så att man knappt kunde höra vad man tänkte.
Hans var snabbt framme vid kistan för att se vad som fanns i den.
Jo, där låg en död man, så stel och kall som en döing någonsin kan bli.
Men den döde talade och sade: “Hu, vad jag fryser ! Hu, vad jag fryser !”
“Ja, då är det väl bäst att du kliver upp och värmer dig lite”, sade Hans, och så lyfte han den döde och satte honom i en fåtölj alldeles framför kaminen.
Sedan rörde han om i brasan, så att den flammade upp, och satte sig därefter i en annan fåtölj, mittemot.
Efter en stund började den döde att tina upp och han sträckte på sig, och sedan sade han:
“Vad gör du här ?”
“Menar du mig ?” frågade Hans, “jo, jag var tvungen att vila och sova, för jag är på en lång resa och jag hade gärna velat få lite lugn och ro här i natt. Men varför är du här och bullrar och bråkar ?”
“Jag är här, därför att jag måste vara här”, svarade den döde, “jag får ingen ro i min grav. Men eftersom du frågar, så skall du få svar, och så kan jag också få frid och ro. Följ med !”
.
Sagans titel
“Friskt mod” - dansk spökhistoria, av Svend Grundtvig
Sagans titel
.
Den döde gick först, och Hans följde efter genom alla de långa gångarna, och upp och ned för alla trappor, tills de kom in i ett rum, där det stod en stor himmelssäng.
Den döde sköt sängen åt sidan och bakom fanns en lucka i väggen, den låste han upp. Därinne såg Hans en rad med hyllor, där det låg så mycket guldpengar att han aldrig hade sett maken.
Den döde började räkna pengarna, en efter en, och staplade dem i högar på hyllorna.
Och sedan sade han att att dessa pengar var han tvungen att räkna varje natt, därför att han lurat till sig dem när han en gång var herreman på gården.
“Nu skall de delas i tre lika stora delar”, sade han. “Den första tredjedelen skall herremannen ha, den andra skall ges till de fattiga här på godset, och den tredje, skall du få.”
Så låste han skåpet, sköt för sängen, och gick samma väg tillbaka.
“Lägg mig nu i min kista !”, sade den döde.
Så snart Hans hade gjort det, så kom de fyra svarta katterna farande ner genom skorstenen, tog kistan och sprang ut med den.
.
Därefter gick Hans och lade sig i sin sköna säng och sov gott.
Nästa morgon, när herrskapet kom tillbaka till gården var det första de fick se, karlen som hade följt med Hans kvällen förut.
Han låg vid foten av trappan med bruten nacke.
Herremannen blev mycket vred och sade till gårdsfolket att de skulle leta efter den stackars vandringsmannen.
Han måste förvisso också ha kommit till skada.
De letade överallt, och till sist fann en av pigorna honom, där han låg och sov med rosiga kinder.
De smutsiga träskorna stod bredvid den fina sängen, och hans fattiga kläder låg på golvet.
När herremannen fått veta det, sade han: “Nå, låt honom ligga och sova tills han vaknar ! Det behöver han; för han har nog inte haft en särskilt lugn natt.”
Så snart Hans vaknat och kommit i kläderna, så gick han in till herremannen och sade att efter att han fått lite att äta så hade han något att berätta, som herremannen säkert inte kände till förut.
Och när Hans hade ätit och druckit så mycket han förmådde, förde han herremannen till det rum, där himmelssängen stod.
.
Webbplatsens namn
Webbplatsens namn
.
Sängen flyttades åt sidan, men det var knappt att fyra starka män klarade det.
Luckan bröts upp, och Hans visade herremannen skatten och berättade hur den skulle delas.
“När det har blivit gjort”, sade Hans, “så kommer ni att bli befriade från spökerierna. Men om ni inte gör det så kommer det att bli värre än det varit tidigare.”
Herremannen gjorde inga invändningar; de fattiga fick sin tredjedel och Hans fick sin. Men han tog bara en liten del av den och bad istället herremannen att förvalta resten, tills han kom tillbaka och begärde den.
Han hade ju fortfarande en lång resa framför sig, sade han.
I och med detta så sade Hans farväl till herremannen, och han tog också vägen om kvarnen och gav mjölnaren en handfull guldpengar för det hyggliga mottagande han fått.
Och så gav han sig iväg på resan. Nu hade han pengar att betala med när han drog fram, och han behövde inte tigga.
Han fick också nya kläder och en häst att rida på, så det gick fortare nu än förut, och sent omsider så nådde han fram till kungariket, som var målet för hans resa.
.
Han sökte med en gång upp den sjuke kungens gård och där gick han in och bad om arbete.
Han fick plats som stalldräng och han fick strax tillsägelse av hovstallmästaren att han aldrig någonsin fick understå sig att nämna kungens namn; Gjorde han det, blev han evigt olycklig.
Den sjuke kungen brukade roa sig med att se på när hans hästar vattnades och den fåtölj han brukade sitta i rullades varje dag fram till ett fönster, varifrån han hade utsikt över borggården.
Där kunde han sitta och se på alla sina vackra hästar.
En dag när Hans var i färd med att vattna hästarna, såg han upp mot fönstret och ropade ganska högt: “Nej, se där har vi ju kungen !”
De andra karlarna hyssjade på Hans, men kungen som hade hört det, lät omedelbart kalla på hovstallmästaren och talade strängt till honom för att han inte bättre höll efter sitt folk.
“Men löftet måste hållas.” sade kungen, “låt honom komma hit upp nu med det samma !”
Hans blev förd upp till slottet och in till kungen.
“Ja, du vet väl vad som har sagts ?”, sade kungen.
“Eftersom du har understått dig att uttala mitt namn, så måste du antingen bota mig eller mista ditt liv.
.
Sagans titel
“Friskt mod” - dansk spökhistoria, av Svend Grundtvig
Sagans titel
.
Jag kan inte se annat än att du får plikta med livet, för inte verkar du kunna bota mig.”
“Må så vara, men nog vill jag försöka i alla fall”, sade Hans, och så beströk han fingrarna på kungens högra hand med vaxet.
Strax kunde kungen röra dem, vilket han inte kunnat på många år.
Så fortsatte Hans att stryka på vaxet på kungens högra arm, så att kungen kunde röra den fram och åter, precis som han ville.
Nu ville han genast att Hans skulle ta bort lamheten ifrån alla hans kroppsdelar.
Men Hans sade att det ville han inte förrän kungen hade skriftligt angivit, vad han skulle få för att bota honom.
Och så blev kungen tvungen att göra det.
Hans lät sig inte nöja med mindre än vad som var utlovat; både prinsessan och halva kungariket på en gång och det hela kungariket efter kungens död.
När så kontraktet var underskrivet, beströk han kungen från hjässan till fotabjället och strax var kungen rask och kry igen.
I det samma blev Hans prins och fick prinskläder och fick träffa prinsessan.
De kände att de på en gång höll av varandra – precis som Hans hade tänkt.
Den gamle mannen med ljusen hade haft allt klart för sig, det visste han.
Därefter hölls det ett kungligt bröllop och Hans fick halva kungariket att regera över.
.
En tid senare fick Hans lust att hämta sina rikedomar och han skickade ett brev till herremannen, där han skrev att prinsen och prinsessan skulle komma och besöka honom.
Det ställdes till ett fasligt ståhej på den gamla herrgården och när dagen var inne för prinsens och prinsessans ankomst, så stod herremannen vid trappan och tog emot dem.
De blev anvisade de vackraste rummen, som hade rustats enkom för deras besök.
Om kvällen när de ätit middag och dragit sig tillbaka till sina rum, klädde sig Hans i sina gamla trasiga kläder, de som han haft då han var där förra gången.
Så gick han in till herremannen och sade att här var han nu och ville hämta sin skatt.
Herremannen blev förargad och sade att nu passade det sig verkligen inte att störa det kungliga paret, som låg och sov strax intill skattkammaren.
Men då gav Hans sig till känna och sade att prinsen och han var en och samma person, och herremannen fick allt snällt ta och be honom om förlåtelse.
Nästa dag drog Hans vidare med alla sina guldpengar.
Han reste till sitt föräldrahem, där han fann sin moder, som nu var änka sedan fadern dött.
Gården skänkte han bort till några fattiga släktingar och modern följde med honom tillbaka till kungariket.
Sedan levde hon lycklig med Hans och hans hustru, och fick även se sin son som kung över hela riket.
Hon fick också se sina barnbarn växa upp.
Och de små prinsarna och prinsessorna höll mycket av sin rara farmor.
.
- ENDE -
.
Mer information
Den här lite halvkomiska men kymiga skräcksagan, är nedtecknad av en av Danmarks stora folklorister, Svend Hersleb Grundtvig.
Grundtvig föddes år 1824, och avled år 1883, och hade då hunnit med att vara både docent i nordisk filologi, och fått professors titel.
I trilogin “Gamle danske Minder i Folkemunde” ( 1854-1857 ), påbörjade Svend Grundtvig dokumenterandet av danska folktraditioner.
Och i boken “Danmarks gamle Folkeviser”, av vilken han redigerade band 1-4, inledde han arbetet med det som skulle komma att bli den danska standardutgåvan av medeltidsballader.
- Grundtvigs indelning av balladerna, blev normgivande för hela det nordiska materialet, och har också haft stor betydelse internationellt.
_____
Med ordet vindeltrappa, i vilken Hans knuffade ned klockaren, menas en spiraltrappa, som liksom snurrar sig ned i en spiral, inuti klocktornet.
Skilling, var en myntenhet som användes bland annat i Sverige, Norge och Danmark. I Danmark från och med 1440-talet.
Talgljuset, som var gjort av talg ( fett ) från får och getter, stöpte man fram på hösten då djuren hade gott om talg i sig, i en form, för att använda när årstiden blev kall. Talgljuset slutade användas på 1860-talet, då fotogenlyktan fick sitt genombrott.
Vax, är ett fast, formbart och polerbart ämne som kan komma från till exempel växtriket, eller djurriket. Men det finns också mineralvaxer, och syntetiska vaxer. Vax kan exempelvis bildas i vissa körtlar hos djur, och det kan även finnas som ytskikt på växtblad. Exempel på olika vaxer är bivax, paraffin, och Vaselin.
Uttrycket “från hjässan till fotabjället”, som förekommer i den här historien när Hans smörjer kungen, betyder helt enkelt “Från topp till tå”. – Fotabjäll är ett äldre ord för fotsula.
Brandhake ( brandredskap ), är en lång metallstång, med en kraftigt tillbakaböjd hake i ändan, som kan användas till att lämpa ut brännbart material ur eldhärdar, eller riva ned murar vid eldsvådor.
Och klocksträng, eller på engelska, Bellpull, är den lina som man svingar, för att en klocka skall ljuda.
( Prismas främmande ord, Ord för ord, och Bonniers svenska ordbok. )
.
Läs mer om Svend Hersleb Grundtvig, på Wikipedia
.
Vilken är din tolkning av den här spökhistorien ?
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >