Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Spökhistorier” – av Dan Andersson
..- två spöksagor ur boken “Kolarhistorier”, utgiven år 1914. Information om författaren, efter spöksagorna.
.
Mård-Jon, en beprövad kolare och skogsman, brukar berätta om gamla tider, och nya.
Han påstår att det spökar i stugan vid Mårdberget.
- Där var aldrig tyst, säger han, utan jämt och ständigt var där buller och bråk, fast ingen var inne i stugan.
Du vet var stugan stod, hon är nedriven nu.
Nå, en dag hade jag ett ärende in – det var våren nittinie – och tyckte det var konstigt att jag bara fick upp dörren på glänt.
Det var precis som om nån hade stått innanför och hållit mot av alla krafter.
Men jag gav heller inte efter, utan hängde i och drog som tusan…
Och bäst det var, släppte den fan efter så häftigt att jag for baklänges och trillade om i en vattenpöl, och upp kom jag igen, och in gick jag i stugan, men du kan ge dig den på, att inte var det nån inne, inte.
Jon sitter med det ena benet i kors över det andra och röker, liksom jag, sin sura Nåstobak, med det största lugn i världen.
Vi befinna oss i en gammal snickarstuga på Mårdbergets södra sluttning, en tillfällig bostad, vilken jag använder under den tid jag vilar mig från milarbetet.
.
Jon bor i en kol-koja i närheten, och söker upp mig för att slå ihjäl den ledsamma tiden mellan arbetsstunderna, nu då milorna äro tillkolade och sålunda ej så skötsamma.
- Och därinne – jag gick in och drog igen dörren efter mig, för det var mitt på ljusa dagen – där satte jag mig på en stol som stod i ett hörn, och hörde hur det ramlade borta i ett stort skåp.
Jaså, tänkte jag, det är på det viset, för i det skåpet hade Mårt-Pelle, min farfar, brukat förvara sina trolltyg, för han kunde trolla han, och nu finns det inte en käft som kan.
Men bäst det var, så flög skåpdörren upp med ett rakt förbannat brakande, och det var som om åskan hade gått, för det blixtrade och skrällde så att fönsterrutorna skakade; Och sen såg jag…
- Nu ljuger du, Jon ! Jag tog pipan ur munnen och såg stadigt på honom. Du ljuger så att du blir osalig !
- Ljuger jag ? Nej, så ta mig – ja, jag gick ut, förstås, men dagen efter gick jag dit igen.
Du kan inte tro hur det såg ut då, stolar och bord upp och nervända, och när jag kom i dörren – det var ingen som drog emot då – så kom där en benknota flygande tvärs över rummet och slog mig i skallen, och när jag såg efter, var det ett folkben…
- Hur kunde du veta att det var ett folkben ?
.
Spökhistoriens rubrik
“Spökhistorier” / Dan Andersson / Ur “Kolarhistorier” / 1914
Spökhistoriens rubrik
.
- Jo, jag är liksom lite djurläkare också ibland, när inte sjukdomen är för svår. Jag botade en ko åt…
- Nå, du var inne i stugan ? Vad hände sedan ?
- Jo, och så fanns det riktiga folkben där, en hel tandgård till och med, för Mårt-Pelle hämtade sånt från körgårn att trolla med.
Fick man tandvärk så var det bara att bita i ett ruttet lik, så gick det över på en gång, och jag gick bort till skåpet och plockade ihop alla benbitar och skärvor av dödskallar, och så var det jord från gravarna i en tom smörask, och det tog jag med, och jag stoppade alltihop i en säck och bar det till körgårn och grävde ner det.
- Jag tror du är i gungan, Jon, var har du fått brännvin ifrån ?
Han drog upp en literbutelj. – Vill du ha en fillijamare ?
Jag skakade på huvudet. Jon drack själv i stället och hans stora ögon började brinna med en sällsam glans.
- En gång, det var nittifyra – de hör till hans egenheter att alltid angiva bestämda årtal – så vart en gammal käring då uppe i Flenberget, Brus-Lena hette hon, och hon var väl bortåt sjutti år, och en cirka sex månader efteråt mötte jag henne på skräddarns mossåker.
“Goddag, mor Lena”, sade jag,
“Jaså, ni orkar gå uppe än och knalla”, sa jag.
.
“Ja, en får lov å knalla på fast en är dö”, sa hon, och då först kom jag ihåg att käringaset var dö.
“Har ni ingen ro i graven, efter ni går uppe och skrotar ?” sa jag.
“Ro”, sa hon, “ro, ro å ro ända in åt hälsicke”, sa hon.
“Hur ska jag få ro, som vart liggande mitt emellan Skånk-Sara å Skräddar-Abraham ?”
“Hur så”, sa jag, “är dom inte tysta ?”
- Men då grina käringen åt mäj och sa, att det skulle nog bli min tur också en gång, och sen gick hon sin väg.
- Såg du vart hon gick ?
- Ja, nog såg jag, men jag minns – jo, det var visst något råtthål hon kröp ner i, i alla fall bar det i väg ned under en stor sten. – Skål !
Han lutade sig bakåt med buteljen för munnen och ställde den sedan med ett ilsket grin på golvet.
- Berätta, Jon !
Han tittade illmarigt på mig och jag såg att han var färdig med nya äventyr.
- Du har inte hört – nej, det har jag aldrig berättat.
.
Webbsajtens namn
Webbsajtens namn
.
Jo, jag var på väg till Nybroberget, för jag hade kol att akta där – och på kvällen mötte – mötte jag en karl i skogen på – på Klackkärret – - jag tror jag sätter mäj på golvet – en minns bättre om en sitter – jag får visst ta en dragnagel – så kommer jag bättre ihåg -
Jag reste mig och tog bort buteljen.
- Du får inte supa mer, Jon, för då kan du inte berätta, och ge tusan i den där du mötte och tala i stället om hur det var när slipstenen gick hela natten fast ingen drog !
- Det ska fanen berätta för dig – du skriver upp allting. Ta hit buteljen !
Han fick den och tömde dess återstående innehåll i ett par drag.
- Slipstenen – slipstenen – jo si det var en sån jäklarnas stor slipsten – - så stor att – -
- Nej, då, det var han inte. Det var bara en vanlig slipsten, du ska inte ljuga, Jon – bara en vanlig slipsten, men han gick hela natten.
- Ja visst, ja nu minns jag, men han gick så hälsikes fort -
- Det vet du inte för du låg på höskullen och bara hörde hur han gick.
- Precis ! Jag låg på höskullen, jag hade en jänta med mig där…
- Visst inte ! Nu är du full igen, och därför blir det ingen reda när du skall berätta.
.
Fattad av en plötslig ingivelse satte jag mig ned på golvet och såg honom stadigt in i ögonen.
- Och du låg på skullen vid Skallberget, började jag med långsamt eftertryck i rösten, och ni höll på att höbärga där, och det var mellan tio och elva på kvällen. Då började -
Jon satte sig upp och stirrade vilt på mig.
- Då började slipstenen att gå, och det hördes som om någon stått där och slipat en lie, och det slipade hela natten -
- Hela natten, ja, inföll Jon ivrigt, och på morron – klockan fyra – då gick vi ut och såg efter, och då var alla tre tolfterna liar slipade, vassa som rakknivar.
- Och då såg ni ?
- Ett stort nystan som rullade över gården och ner i brunnen.
Det var hela historien, mer kunde han ej erinra sig.
- Du har kolat i skogarna i all din dag, Jon, mycket brännvin har du druckit.
Säg, har du aldrig varit full och bränt upp dina kol någon gång ?
Men Jon bara skakade på huvudet. Han kunde ej erinra sig något sådant tillfälle.
.
Spökhistoriens rubrik
“Spökhistorier” / Dan Andersson / Ur “Kolarhistorier” / 1914
Spökhistoriens rubrik
.
- Men jag ska tala om att en gång – det var på – på -
- Ge tusan i årtalet !
- Det var på nittitvå. Det var den vintern som dom sköt vargen uppe i – ja, dom sköt en varg -
kanske det var två vargar ?
Samma vinter som jag sköt dom där vargarna, så hade jag milor i Styggberget.
När dom var utrivna – nej, dom var visst bara halvrivna – den ena var halvriven – så somnade jag med skallen mitt över där det inte var tjockare stybbe än att koloset gick upp, och om jag fått ligga länge hade jag snart varit död – jag tror att jag var död, men då kom Råhanda och väckte mig.
Söta gulle, du får ont i huvu om du ligger där, sa hon – och då såg jag upp.
Hon var grann som vanligt, men när hon vände sig om såg jag svansen. “Du är inte folk du, för du har rumpa”, sa jag. “Du är en apa när du har svans”, sa jag.
“Vik hädan, rumpspöke !” Men då vände hon sig om så att jag fick se ögonen – ögonen, du ! Jesus bevara oss i himmelrik !
Det var som ormögon och kattögon och – och ögon på döda männislor – ögon ögon – -
Mård-Jon hade sprungit upp och raglade nu fram till hyvelbänken, där han höll sig fast med ett krampaktigt tag, under det hans ögon stirrade omkring sig i otäljbar skräck.
- Jon, var inte barnslig, du har milor att sköta i natt.
.
Du såg -
- Visst såg jag ! Och varenda kväll när jag skulle somna såg jag de ögonen – jag kan se dom nu !
Ruset var borta, brännvinsruset, men det hade ersatts av ett annat – ett rus, som dränker en människa i obeskrivlig fasa, när hon mist det sista av sitt lugn.
Det kommer över en som en feber – jag har känt det själv en och annan gång, men endast i den mest långvariga och djupa ensamheten.
Ingen går säker för detta slags anfall, utom den som totalt saknar fantasi.
- Säg mig, vad det var jag såg ?
Ingen människa kan titta så. Finns det verkligen något så hemskt som dessa ögon ?
Jag hade ej kunnat svara Mats, och jag kunde ej heller ge Jon någon förklaring.
Och allt för många nätter hade jag själv sovit i vildmarken för att kunna avfärda dem som lögnare.
Jag visste vad den oinvigde ej vet, att skogen har en själ för sig själv, och att en människa känner sig så hjälplöst liten när hon kommer i kontakt med det som lever och andas i denna själ.
Han gick – medan jag tände min brasa och lagade min kvällsmat, och sedan sov jag många nätter i denna gamla gård, där trolltyg förövats och där döda gått igen, men jag hörde bara hur vindarna från väster och norr drogo fram under decemberhimmelns darrande stjärnor, och hur gårdens gamla arbetshäst dumpade i sitt låga stall.
.
- Slut –
.
.
“Sagan om Vagnberget” – av Dan Andersson
..( hämtad ur boken “Kolarhistorier”, utgiven år 1914. )
.
Mats sitter vid grötgrytan och skrapar den i bottnen med en träsked. Han begagnar aldrig något annat.
- Det ska fan sticka en sån där järnränna i munnen, brukar han säga, när han ser mig använda en aluminium-sked.
Den där skrapningen är endast ett slags rensningsprocedur som ersätter diskning.
Vi ha båda två ätit oss mätta, och Mats lägger trefotpannan med botten upp över en trasig näver, griper med vänstra handen tag om en literbutelj med snus i, häller ut en sats i högra näven och lägger in…
sedan vräker han kull sig på granriset och grymtar som en årsgammal gris…
- Du kan ju börja nu, säger han.
Och i skenet från den flammande brasan läser jag den dystra sagan om Våg-Jan och hans resa till de glömdas land, så som jag efter hörsägner upptecknat den.
- – - “men för hundra år sedan bodde en man vid bergets fot, en fattig och ensam kolare utan vänner eller släkt.
Han fick både svälta och frysa, men ingick till sist förbund med djävulen och hade det sedan drägligt och gott, saknade aldrig mer bröd och hade boskap och penningar i överflöd.
.
Detta fick han som lön för att han byggde en vagn åt den lede att åka i.
Han skulle göra den helt av trä, lötarna i hjulen skulle han svarva av en, ty furu är den onde rädd för, och björk blev för tungt.
Det skulle vara en sadel av ogarvad hästhud att sitta i, sele och tömmar av motsols tvinnat bastrep och piska av tjurskinn med skaft av vindväxt fläder, ty så var skrivet i svartboken, och så var lagen.
Men hästar skulle den åkande själv hålla.
Allt detta gjorde Jan färdigt på åtta mulna nätter, utan att öppna munnen under arbetet och utan att tänka på Kristi namn, korset eller jungfru Maria.
Han skar sig själv i armen och målade med blod alla ekrarna röda, vid skenet av ett ljus som aldrig varit tänt en julhelg, ty så var det skrivet.
Och när allt var klart tog Jan vagnen på sin rygg och kände att det nästan var detsamma som att ha vingar, och att den var lätt som en fjäder, och bar den bort till berget, och på slaget ett åkte den mäktige svarte bort i sin nya vagn.
Hästarna liknade två gråa moln med lysande röda punkter likt två glödande ögon, och med tordönsdunder och korsande blixtar gick färden ut i rymden.
Den stackars Jan stod kvar och darrade av rädsla.
I handen höll han en liten svart bok.
.
Spöksagans titel
“Sagan om Vagnberget” / Dan Andersson / “Kolarhistorier” / 1914
Spöksagans titel
.
Blek och med skälvande händer öppnade han boken och såg att bokstäverna voro röda, ty de voro skrivna med blod från förtappade människor, sådana som förverkat sitt liv och försålt sin själ.
Och så satte han sig på en sten och började läsa en av de röda sidorna.
“Men om du tager nattvardsvin och blandar det med saften av grå tistel som är förbannad, och om du spottar åt Kristi kors och går ut på berg åt norr när solen gått ner, en fredagsnatt när intet stjärnljus är, så får du kraft från de starka.
Du skall slå vinet på hälleberget och tre gånger förbanna. Men om du allt detta gör, så hörer du djävulen till.”
Så stod det i boken.
Jan skalv till av förskräckelse och förtjusning på en gång.
Nu hade han då äntligen fått nyckeln till jordiskt välstånd, rik, hög och mäktig skulle han bliva, alla sina grannars avund skulle han väcka; höga hus skulle han bygga och ha mycken boskap.
Det var ändå för härligt att leva !
En fredagsnatt när ingen enda stjärna brann, och månen gömt sig bakom de höga klipporna, stod Jan bakom två bergsklyftor och väntade.
.
I en näverstrut hade han sin svarta offergåva gömd, och struten höll han i vänstra handen.
Natten var mörk och fuktig och det var nära att Jan fått frossa, och av rädsla eller av köld visste han ej själv.
Men när klockan vart bortåt ett spratt han till vid ljudet av en stark röst.
“Lägg ifrån dig mitt offer !” Sade rösten.
Jan lydde ögonblickligen och såg sig i detsamma omsluten av ett blått moln vari vita blixtrar gingo av och an och bländade hans ögon, under det att någon tog ett kramtag om hans högra arm.
Sedan sjönk han djupt, djupt ned med en svindlande fart, och stannade först efter en lång stund.
Då såg han sig omkring och fann ett stort, välvt rum, i vars mitt en stoftad kista stod på det svarta jordgolvet med locket avtaget.
Men i ett hörn stod en långväxt, benrangelsliknande figur, klädd i prästrock och vit krage, och han befallde Jan att gå fram och titta.
“Se efter vem som ligger i kistan.” Sade han.
Och Jan gick darrande fram och såg sig själv ligga i svart svepning, med ögonen glanslöst stirrande uppåt mot det kupiga taket.
Men han visste att han ej fick tala, och därför teg han.
.
Bloggens namn
Bloggens namn
.
“Så skall du ligga en gång.” Sade den svartklädde.
“Och din själ den har jag, jag – förstår du !
Och detta har du gjort för att få makt – ha, ha, ha !”
Så fortfor den svarte att hångrina, och slog sig för varje ord på knäna med de magra, beniga fingrarna.
Då tänkte Jan att det vore bäst att säga en bön eller ropa på Kristus, men så kom han ihåg, att då vore all hans möda förspilld och han vore fattig och ringa som förr, och han teg och han önskade blott, att det hela vore slut och att han åter vore i sin stuga på stranden av den sorlande Pajso.
Men den svarte öppnade en dörr i rummets ena vägg och vinkade åt Jan att stiga dit in.
Han gjorde så, och såg sig förvånad omkring, ty han befann sig mitt i en härlig rosengård, där alla slags sköna blommor växte i krukor av guld och silver, och där luften var fylld av bedövande, rusig vällukt.
Där satt i ett hörn, en yngling i röda kläder, spelande på en harpa, och tonen fyllde valvet med välljud.
“Nu har jag säkert kommit fel, detta måste vara himmelen”, tänkte Jan.
Men den svarte grinade på nytt. “Jag ser vad du tänker”, sade han med klanglös röst.
.
“Du tänker att du är i himmelen, men nu skall jag visa dig döden.”
Och med släpiga steg, gick han med böjd rygg fram och åter och blåste med sin giftiga andedräkt; och allt eftersom han gick fram, förvandlades alla de prunkande rosorna till stinkande, äckliga svampar, som fyllde luften med liklukt och kom den rödklädde harpspelaren att vrida sig i kval.
Till slut kom turen till denne, och när den svarte blåste honom i ansiktet föll han ihop som en säck, och den gyllne harpan ramlade i bitar, vilka rullade ut över golvet med underliga, klagande ljud, liknande jämmer från pinade djur.
Och alla rosorna hade fallit ihop och multnat på en minut, så att exkremiteterna runno ut över de glänsande krukornas bräddar.
Det var bara guldet som icke förvandlades, som ännu lyste förföriskt rött, och bländade den stackars Jan med sin glans.
Med beslutsam min gick han bort och tog ett av de tunga guldkärlen i sin hand, i det han frågande såg på sin följeslagare.
“Ja, detta är din lön.” Svarade den svarte hårt.
“Men du får taga din svepning och linda den kring ditt guld när du går upp.”
Och sedan följdes de åt till det yttre rummet igen, där kistan med liket väntade.
.
Spöksagans titel
“Sagan om Vagnberget” / Dan Andersson / “Kolarhistorier” / 1914
Spöksagans titel
.
“Naken kom du till världen, naken kan du gå därifrån”, mumlade den svarte dystert och rev i detsamma svepningen från det stirrande liket och slängde den bort till Jan, som skalv av förskräckelse.
Behärskande sin fruktan lindade han det svarta tyllet kring sin glimmande guldurna och såg sig om för att gå.
I detsamma fann han sig liggande på bergsluttningen med huvudet mot en mossbeväxt sten, och trodde sig ha vaknat från en sällsam dröm.
Sakta reste han sig upp för att söka efter sitt guld, men fann blott en smutsig trasa, liknande ett stycke av en svepning.
När han tog i den, så klibbade den fast vid fingrarna.
Svärjande slungade han den ifrån sig, och tyckte sig i detsamma höra ett hånande skratt eka bland klipporna.
När Jan fått gården byggd och åkrarna brutna, när ladugården var full av boskap och plånboken full av sedlar, då nalkades tiden att kontraktet med den svarte var på upphällningen.
Och en natt, när han som vanligt befann sig på berget för att få anvisning på nya skatter, togs han upp i den vagn han själv timrat, och i sällskap med den lede åkte Jan bort, ut i rumden, för att aldrig mer återvända.
.
Och i den natten brann hela hans gård ned till aska, och all boskap blev innebränd.
Så att när de röda, slickande lågorna fräste i Jans spåntak, då for han själv bort till de svarta och dömdas glädjelösa rike, för att betala sin gamla skuld med sin odödliga själ.
Men berget fick heta Vagnberget, och så heter det ännu i dag.”
.
- Slut på spökhistorierna -
.
.
Lite fakta…
De här båda spökberättelserna, “Spökhistorier” och “Sagan om Vagnberget”, är hämtade ur den berömde författaren och diktaren Dan Anderssons ( född 1888 – död 1920 ) allra första bok “Kolarhistorier”, utgiven på Tidens förlag, i april år 1914.
Innan bokförlaget Tiden beviljade utgivningen, i januari år 1914, så hade “Kolarhistorier”, redan i november år 1913, skickats till ett annat förlag,- “Lundquists förlag”, men manuskriptet refuserades av Lundquists.
Det finns ju klara drag av finnmarksmystik, naturalism, och materialism i dessa båda berättelser, och det fanns det även i Dan Anderssons andra bok, “Kolvaktarens visor”, som gavs ut år 1915.
Men sedan utvecklades Anderssons författarskap mer åt mystiken till, i den nästföljande boken “Det kallas vidskepelse”, utgiven år 1916, vilken även den innehåller spökhistorier, men av det lite mer suggestiva och humoristiska slaget.
Novellsamlingen “Kolarhistorier”, ur vilken “Spökhistorier”, och “Sagan om Vagnberget” är hämtade, var den första bok, i vilken de fattiga kolarna från Dalarnas och Värmlands finnskogar skildrades innifrån. – Tidigare hade bara turister, och tjänstemän skildrat skogsmännens slitsamma liv,- utifrån.
Dan Andersson fortsatte sedan sitt författarskap, och kom, efter långdragna förhandlingar med bokförlaget, ut med boken “Svarta ballader” ( år 1917 ), och med prosaböckerna “De tre hemlösa” ( år 1918 ), och “David Ramms arv” ( år 1919 ).
Dan Andersson fick sitt stora genombrott som diktare och författare, först efter sin död.
Vem var Mats ? – Mats, som förekommer i “Sagan om Vagnberget”, var en kompis till Dan Anderson, också han en enkel kolare. Andersson brukade läsa upp sina noveller för Mats, som sedan sade vad han tyckte om dem. )
( Fakta från uppslagsverken “Bra böckers lexikon”, “Nordisk familjebok”, och “Svensk uppslagsbok” )
.
.
Få mer fakta om Dan Anderssons bok “Kolarhistorier”, HÄR
http://www.litteraturberget.se/page.cgi?action=view&ID=1107
.
Läs en biografi över Dan Andersson, HÄR
http://kokthansogreta.nu/biografier/?p=6
.
Information om författaren Dan Andersson, HÄR
http://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Andersson
.
.
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >