”Detta om ekonomin, angår mig egentligen inte. – Jag har en värld för mig själv att leva i, där det gör detsamma om byxorna är trasiga, eller skorna slut. Det finns en annan sida av saken – glädjen att få leva och skapa.”
- Dan Andersson
Det finns ett gammalt ordspråk som säger, att man först när ljuset slocknar, märker om ljuset varit av vax eller av talg.
- Detsamma kan man säga om en del författare, och andra konstnärer.
Många som i livet är uppburna, försvinner spårlöst sedan de dött,
- detta medan andra inte blir kända förrän efter sin död.
Till de senare kan man räkna Dan Andersson - ”de fattigas skald” – ”proletärdiktaren”.
Själv avskydde Dan Andersson i och för sig ordet ”proletärdiktare”,
- inte för ordets egentliga betydelse - ‘någon som var fattig, någon som kom från arbetarklassen’.
Nej, det blev en annan mening lagd i ordet; det blev som en invändning:
- ”Hur kan en så’n som är van att hålla i yxa eller spade, hålla i en sådan liten sak som en penna ?”.
Det kunde folk inte förstå, och därigenom blev Dan Andersson ofta mycket dåligt bemött.
Anderssons poesi och hans kolarhistorier var något alldeles nytt när de kom, och det mesta motståndet till Anderssons diktning grundades i att den värld han skildrade var främmande för kritikerna.
Kritikerna förnekade helt enkelt att det i vårt land fanns en sådan fattigdom, och alla tyckte att miljön ur vilken Anderssons debutverk ”Kolarhistorier” (utgiven 1914) var hämtad, var något mycket besynnerligt.
Och trots att Andersson till och med nämnde riktiga namn på platser och sjöar, så kunde man ändå inte förstå varifrån kolaren hade fått sina historier, och man sade rent ut att han ”fantiserade”.
- Kritikerna kanske hade förstått Dan Andersson på ett helt annat sätt, om de hade känt hans miljö ?
Anderssons diktning, är egentligen ett stort stycke kulturhistoria.
Bygden som han kom ifrån – Skattlösberg - var fattig och undangömd, och bär på en ovanlig historia, genom att finska kolare hade koloniserat bygden.
Bygden var också starkt religiös.
Främlingarna, fattigdomen, och religionen, var i byn en treenighet som blev till en enhet hos Dan Andersson.
Men det är inte befogat att kalla Andersson enbart för ”Vildmarksförfattare”.
Det är strängt taget inte obygden han vill skildra. – Problemet ligger djupare än så.
Den kroppsliga fattigdomen och eländet, blir endast en svart ram kring människornas sönderslitna själar.
Det är egentligen inte vandrarnas hemlöshet som Dan Andersson skriver om, det är deras hemlöshet, som inte finns på jorden.
Det är alltid något ”bortom”, i Anderssons diktning.
Exempel ur dikten ”Omkring tiggarn från Luossa”, ur diktsamlingen ”Svarta ballader”, utgiven år 1917:
”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden, den är icke riket ditt.”
Dan Andersson föddes den 6 april år 1888 i byn Skattlösberg, Grangärde församling, i Dalarna.
Skattlösberg ligger i den del som kallas ”Grangärde finnmark”, och namnet är ett minne av den skattfrihet som finländarna åtnjöt de första åren efter sin inflyttning.
Dan Anderssons far var lärare, och familjen bodde i skolhuset.
Andersson älskade sin far, som var en karaktärsfast och stark personlighet, med en hård, religiös åskådning.
Vad Dan Andersson kände inför sin far, har han gett uttryck för i flera dikter.
Men även modern har betytt en hel del för Dan Andersson.
Först och främst liknade han sin mor till det yttre, men han har också ärvt sin konstnärlighet, sitt rörliga temperament, och sin musikalitet av sin mor.
Syskonskaran som Andersson växte upp i bestod av sex syskon, och en av hans systrar dog, då Dan Andersson var fem år gammal.
I samband med det, upplevde han skräck och ångest, och dödsfallet gjorde ett outplånligt intryck på honom, och tanken på döden ville sedan aldrig släppa.
Dan Andersson kunde inte förstå vart ”livet tog vägen” – vart ”andedräkten” tog vägen.
Han undrade:
”Var det Gud, som hade tagit systern till sig ?
- Varför gjorde Gud det ?”
Den lille Daniel, hörde föräldrarna tala om Gud som en sträng hämnare; Andersson levde i ständig skräck, under ett bibelord som han hade hört fadern läsa:
”Det är förfärligt att falla i den levande Gudens händer”.
Denna stränga religion skapade ångest och neuroser hos den känslige Daniel.
Kanhända det är allt detta, som har gjort att Dan Andersson själv uppfattade sin barndom som så mörk ?
Till det yttre, gick det ingen nöd på honom – föräldrarna var kärleksfulla, och syskonsammanhållningen stor.
Särskilt mellan Dan, och den cirka elva år yngre systern Anna, så sammanknöts en djup och fin syskonkärlek, som Dan Andersson har skildrat vackert i dikterna ”Anna-Lisas blomsterträdgård”, och ”Till min syster”.
Och i boken ”De tre hemlösa” (1918), har Dan Andersson framkallat minnen av forna ”sommarlekar”, och där skriver han:
”Det är den där förbannade driften, som sätter oss hit till världen. Det är för den far kämpar sin kamp mot döden och allting. Kanske han hade lika starka drifter som jag, när han var ung. Då ska jag inte undra över saken.
Den där vindfällda granen i Svedbergs täkt, hon vet mycket. Jag kan undra om Svedberg tagit bort henne. Där lärde jag mig röka, jag brukade ragla som en drucken när jag gick hem. Och där låg Maja Mark och jag så gott vi kunde, och vi var bara fiorton år.”
Redan tidigt, märkte föräldrarna att det var något särskilt med sonen Daniel.
Han var en liten drömmare, som smög sig till modern för att fråga om allt möjligt.
Fadern spådde att sonen endera skulle bli en framstående person, eller också luffare.
Dan Andersson lärde sig att läsa tidigt – all skolundervisning fick han av fadern – och vid tolv års ålder kunde Dan Andersson allt som fadern hade att lära honom, och det var dags att ge sig ut i skogarna som passupp (assistent, springpojke) åt kolarna vid deras milor.
Dan Anderssons pappa tröttnade dock på det hårda slitet i finnskogarna, och samma dag som Dan Andersson skulle fylla 14 år, skickades han på egen hand till Amerika för att undersöka möjligheten för familjen att emigrera.
Men genom det som sonen skrev i sina brev hem, beslöt fadern att inte resa till Amerika, och efter åtta månader fick Dan Andersson återvända hem igen.
Efter hemkomsten konfirmerades Dan Andersson, och i berättelsen ”Nattvardsbarn”, har han skildrat sina konfirmationskamrater, och även sig själv, och den oro och det tvivel som denna nattvardsgång beredde honom.
Under hela ungdomen led Dan Andersson av en stor läslust och ett stort bildningsbegär, och han vantrivdes med grovarbetet.
Han drog sig ofta undan, för att lägga sig i gräset och drömma, och blev därför ofta ansedd som lat.
Trots detta, var det här en ganska lycklig tid för Dan Andersson – han hade i alla fall inte tid med så mycket grubblerier…
Dan Andersson hade flera förälskelser på gång, i sexton – sjuttonårsåldern, och till flickorna skrev han små ömma dikter.
När Daniel var 17 år, flyttade han till Mårtenstorp, och vid denna tid var hans läslust som mest intensiv.
Det största bekymret var nu att få tag i litteratur.
Andersson gick omkring i byarna och lånade böcker av bekanta.
Sockenbiblioteket var snart utläst, och hemma så tyckte Dan Andersson inte att det ”fanns” några böcker, trots att fadern hade skaffat ett, efter deras förhållanden stort bibliotek, med cirka 300 band.
Den första dikt som kunnat spåras, är gjord vid denna tid och den är fylld av känslor…
Under de närmast följande åren, försökte sig Dan Andersson på lite av varje, men han fann ingen ro någonstans, utan han återvände till hembygdens skogar och kolare.
Men han tyckte att skogen var för tung,
- och här växte hans oro.
Efter en arbetsdag i skogen var Dan Andersson så trött att han stupade i säng, men han ville både skriva och spela.
Han hade alltid sin fiol med sig, och han var nöjd när han fick spela och sjunga för sina kolarkamrater.
I dikten ”Spelmannen” så skrev Dan Andersson:
”… Jag vill inte tröska råg, och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i, skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge min bannor, eller kalla mej för lat,
fast jag stundom hellre hungrar, än jag spelar för mat.
Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna, till solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand, ska jag stå upp med min fiol
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol…”
Men just detta, som gjorde att Dan Andersson kallades lat, gjorde också att han blev sedd med misstro, och han fick de besvärligaste arbetena.
År 1910 skulle Dan Andersson göra sin värnplikt, och detta emotsågs av honom med stor fasa.
Han försökte åka till Amerika, men lyckades inte få ihop pengarna.
Men hans värnplikt blev inte långvarig, – han blev friskriven på grund av växande symptom på lungsot.
Och när han nu blev fri, bestämde han sig för att förverkliga sina drömmar om att bli lärare.
Han skulle söka till seminariet i Uppsala, men ännu en gång hindrade bristen på pengar hans planer.
Symptomen på lungsot försämrades snart, eftersom han levde ett härdande liv i skogarna.
Dan Andersson deltog en tid flitigt i nykterhetsrörelsen.
Han var först med i ”Blå bandet”, men gick sedan över till ”Templarorden”.
Andersson genomgick även som stipendiat, en talarkurs, och anlitades sedan ofta som talare.
År 1912 blev Andersson ombudsman inom Templarorden, och han reste omkring för att vinna ny mark till föreningen.
Han kom bland annat till Närke, där han lyckades rädda tio själar.
Som den ”Don Juan” han var, lyckades han – med smicker – värva ganska många ”systrar” till Templarorden.
Men det här uppdraget, hade han kanske inte så mycket för det rent organisatoriska arbetets skull,
- han var nog mest intresserad av att få hålla tal, och den här tiden har heller inte satt så stora spår i hans diktning.
Än en gång återvände han, som tjugofemåring, till kolaryrket.
Han trivdes nu bättre med det.
Andersson lät sitt hår vara rufsigt och okammat, och han lät mustascherna växa.
Han tyckte det var skönt att ha med vanliga, naturliga människor att göra, och att slippa gå kammad och fin…
- Den här gången, lärde sig kolaren sitt yrke ordentligt.
En mila, kolad på det gamla sättet, var färdig på tre veckor, och under den tiden gällde det att få veden att kola,
- inte att brinna.
Och för att detta skall vara möjligt måste luften stängas ute, och det sker med ett lager av sand eller jord.
De första dygnen är de mest kritiska. – Då fordras ständig tillsyn, både dag och natt.
Milan är explosiv, levande, och nyckfull.
Ger milan vika på någon punkt så ”rusar” luftens syre till, och milan står i lågor på någon sekund.
Då får kolaren veta vad helvetet vill säga, då han skall ge sig upp i lågorna, och kväva elden.
Det är alltså mycket farligt att sköta en mila, och det är inte svårt att ramla igenom milan, och försvinna ner i lågorna. – Många dödsolyckor har skett på det sättet.
Under denna tidsperiod måste kolarna bo nära milan, och bostäderna som de bodde i kallades kolarkojor, vilka uppfördes i skogen.
Dessa kolarkojor var ofattbart små och torftiga, och man kan nästan inte förstå hur någon skulle kunna bo så anspråkslöst.
Inne i kojan fanns någon sorts öppen spis och en brits, och man sov ofta på granris.
I en sådan här kolarkoja skrev Dan Andersson år 1913 sin första bok, vilken fick titeln ”Kolarhistorier”.
Den är en samling prosaberättelser om en ung kolares upplevelser under en arbetsvinter i skogen, från senhöst och fram till snösmältning.
Historierna härstammar från hösten 1913, och det är Dan Anderssons egna upplevelser om kolningens kritiska situation, som kommer fram i berättelserna ”Stormnatt” och ”Milan brinner”.
Men det är inte bara kolarnas yttre upplevelser som skildras, utan kanske framförallt deras tro och drömmar.
Som betalning för boken ”Kolarhistorier”, fick Andersson 300 kronor.
Med hjälp av dessa pengar kunde han, vintern 1914-15, genomgå en kurs på Brunnsviks folkhögskola.
Dan Andersson var nog en smula överkvalificerad för denna skolform, och han ägnade sig kanske mer åt spex och upptåg.
Han skrev också flitigt, denna tid, och han samlade stoff till bland annat novellsamlingen ”Det kallas vidskepelse”, som kom ut år 1916.
Vistelsen på Brunnsviks folkhögskola, utgjorde också en vändpunkt i Dan Anderssons liv.
Han återvände aldrig till skogarna.
- Kolaren Daniel Andersson, blev definitivt författaren Dan Andersson.
När han hade lämnat folkhögskolan, lämnade han in manuskriptet till sin nya bok ”Kolvaktarens visor” (1915).
Materialet till denna bok, hade han samlat under sin sista tid som kolare.
Titeln är lite missvisande, med tanke på att mer än halva boken upptas av berättelser.
De mest kända av dikterna i denna samling, är ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Kolvaktaren” och ”Sista natten i Paindalen.”
Nu följde en tid som Dan Andersson delade mellan hemmet i Gräsberg, och konstnärsvänner i Stockholm.
Sommaren 1916, utkom novellsamlingen ”Det kallas vidskepelse”.
Boken är full av sägner och trollerier, men i konstnärligt hänseende var den en ojämn prestation.
Den naiva utformning som kritikerna hade funnit tilltalande i de tidigare böckerna, saknades här, och boken mötte ett kompakt motstånd.
Våren 1917, var särskilt jobbig för Dan Andersson.
Pengarna var slut, och det enda var att börja arbeta igen.
Han beslöt att försöka sig på att arbeta som journalist.
Han fick anställning på tidningen ”Ny tid” i Göteborg, med trettio kronor i veckan i lön.
Men hans konstnärssjäl, lämnade honom ingen ro.
Han ville bara skriva på sitt, och ett par gånger rymde han från tidningen.
Men varje gång, drog honom pengabristen tillbaka, och han höll på och kämpade på tidningen fram till våren 1918.
Under journalisttiden, gav han ut novellsamlingen ”Svarta ballader” (1917).
Men även den samlingen fick ett mycket ljumt mottagande av kritikerna.
Efter många funderingar hit och dit angående ett planerat giftermål, så hade han i juni år 1918, plockat det sista bladet på sin prästkrage, och det blev ”JA”.
Hans hustru var lärarinna i Gonäs, utanför Ludvika.
Men inte heller här, kunde han finna någon ro.
Dan Andersson reste ständigt mellan Gonäs och Stockholm, och Sigtuna, där han hade några goda vänner.
Han funderade också på att flytta till Sigtuna, men av olika anledningar blev det aldrig av.
Istället började han att söka efter lägenhet i Stockholm.
Den 15 september år 1920, beställde Dan Andersson rum på hotell Hellman i Stockholm, för att ordna lägenhet.
Han kom dit på eftermiddagen, men gick ut på kvällen, och kom inte igen förrän vid tvåtiden på natten.
Dagen därpå, var det misstänkt tyst i rum nummer elva, där Dan Andersson bodde,
och efter flera obesvarade knackningar på dörren, tog man sig in i rummet, och fann Dan Andersson död i sängen.
Eftermiddagen innan, hade man behandlat rummet mot ohyra, med cyanvätegas, och inte vädrat sängkläderna ordentligt.
Dan Anderssons efterlämnade tillhörigheter var,
- en klocka, två anteckningsböcker, femton böcker, och 34 kronor och 10 öre i pengar.
Dan Andersson var en föregångare, – han var en av de första arbetarna som ”trängde sig in” på litteraturens område.
Proletärdiktare ansågs av dåtidens kritiker som ”inkräktare”.
Om Dan Andersson istället hade debuterat senare, skulle han kanske ha emottagits bättre ?
För vad skulle den svenska litteraturen vara, utan sådana ”inkräktare”…
tänk bara på Nils Ferlin, Jan Fridegård, Eyvind Johnson, Harry Martinsson, Wilhelm Moberg, och många, många fler.
Dan Andersson hade ett drag av ovärdslighet över sig,
- han kände sig som konstnär – trodde att han blivit ”kallad” till det.
Att han fick dåliga honorar, och recensioner, tog han med jämnmod,
eller som han själv sade:
”Detta om ekonomin, angår mig egentligen inte. – Jag har en värld för mig själv att leva i, där det gör detsamma om byxorna är trasiga, eller skorna slut. Det finns en annan sida av saken – glädjen att få leva och skapa.”
Som avslutning på biografin, ”En spelmans jordafärd”, ur boken ”Svarta ballader” (1917).
- En dikt, full av kontraster – Som Dan Andersson själv alltså…
”Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram,
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta av brist på husrum och bröd. -
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. -
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.
Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år. -
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!
Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt genom skogens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,
mitt i äng som under daggen lyser grön.
Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,
som på fattiggåln i Torberga går. -
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.
Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.”
.
Information om kolning:
När man kolar i en mila, så bildas det bland annat träkol.
Anledningen till att skogskolningen vid kolmilor var så vanlig förr om åren, var att den svenska metallindustrin behövde mycket träkol, för att tillverka koppar, järn och stål, och så vidare, vilket var en viktig och stor industri i Sverige.
Kolningen vid milor, hade alltså yttersta betydelse för hela landets ekonomi, och under senare delen av 1800-talet så stod kolningen för cirka 15 % av Sveriges virkesförbrukning.
Många svenska järnbruk, anlitade kolartorpare, eller så kallade landbönder för kolningen, och ibland hade dessa bönder leveransplikt och säljtvång till järnbruken.
Kolningen blev därmed en viktig binäring, för bönderna.
Metall som var framställd av träkol, ansågs ha högsta kvalitet.
Men träkol kunde också användas vid gengasdrift.
Och vid ugnskolning, bildas även flytande biprodukter, som man kan använda som bränsle till fordon.
Kolning vid milor, fortsatte ända fram till efter andra världskriget, men nuförtiden så är kolmilorna inte särskilt vanliga, eftersom elektriciteten har tagit över mycket av kolets arbete, trots att vi ju fortfarande ibland använder kol.
(Fakta från uppslagsverken ”Nationalencyklopedin”, ”Nordisk familjebok”, och ”Bra böckers lexikon”.)