Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Järn-Hans” – hela bröderna Grimms saga
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Der Eisenhans”, KHM 6/136, eller som den heter på engelska, “Iron John”. Länkar till tysk och engelsk version, längst ned på sidan.
.
Det var en gång en kung som bodde i ett slott, invid en stor skog.
I skogen levde det många vilda djur.
En dag så sände kungen ut en jägare för att skjuta ett rådjur,
men jägaren kom aldrig tillbaka.
- “Kanske han har råkat ut för en olycka”, sade kungen.
Nästa dag så sände kungen ut två andra jägare för att söka efter honom, men de försvann de också.
Den tredje dagen så samlade kungen alla sina jägare, och sade:
- “Sök igenom hela skogen, och ge inte upp förrän ni har funnit dem alla.”
Men dessa jägare kom inte heller de hem, och deras jakthundar syntes inte till igen.
Och från den stunden så vågade sig ingen mer ut i skogen.
Skogen låg så tyst och stilla.
Endast då och då syntes en örn, eller en hök, sväva över skogen.
Det gick många år, men så kom en främmande jägare till kungen och sökte tjänst, och jägaren erbjöd sig att gå in i den farliga skogen.
Men kungen ville inte gå med på detta, utan sade:
- “Det är en hemsk skog, och jag fruktar att det går dig lika illa som de andra, att du aldrig kommer tillbaka.”
Men jägaren svarade:
- “Min herre, jag vill våga allt, jag fruktar ingenting.”
.
Jägaren gav sig iväg in i skogen med sin hund.
Det dröjde inte länge, förrän hunden spårade något vilt och ville sätta efter det, men knappt hade hunden sprungit ett par steg, förrän den stannade framför en djup pöl.
Hunden kunde inte komma vidare; en naken arm sträckte sig ur vattnet, tog tag i hunden, och drog ned den.
Då jägaren såg detta så vände han om, och hämtade tre män.
De fick ta hinkar med sig och ösa upp allt vattnet ur pölen.
Till slut så kunde de se bottnen.
Där låg en vild man; hans kropp var brun, som rostigt järn, och håret hängde över ansiktet ända ned till knäna.
Männen band honom med rep, och förde honom genast till slottet.
Alla förundrade sig över den vilde mannen, och kungen stängde in honom i en järnbur på gården, och sade att den som öppnade buren skulle mista livet.
Drottningen själv, måste ta nyckeln i förvar, och nu kunde alla åter vistas tryggt i skogen.
Kungen hade en son som var åtta år gammal. Sonen lekte på gården, och en dag så rullade hans gyllene boll in i buren där den vilde mannen satt.
Gossen sprang dit och ropade: “Ge tillbaka min boll !”
- “Nej, först måste du öppna dörren för mig”, sade mannen.
“Det gör jag inte”, svarade gossen, och sprang därifrån.
.
Folksagans titel
“Järn-Hans” / Der Eisenhans / Bröderna Grimm / KHM 136
Folksagans titel
.
Nästa dag så kom sonen åter, och ville ha sin boll.
Den vilde mannen sade:
- “Öppna min dörr !”, men gossen ville inte.
Tredje dagen, så hade kungen ridit ut på jakt, och gossen kom ännu en gång och sade:
- “Jag kan inte öppna din dörr, även om jag skulle vilja, för jag har ingen nyckel.”
Den vilde mannen svarade då:
- “Den ligger under din moders huvudkudde, där kan du hämta den.”
Gossen ville gärna ha sin boll, så han slog bort alla betänkligheter, och hämtade nyckeln.
Dörren var svår att få upp, och den lille pojken klämde sitt finger.
Den vilde mannen gav honom den gyllene bollen, och skyndade bort.
Men då blev pojken rädd.
Han sprang efter, och ropade:
-”Ack, vilde man, gå inte bort, då får jag stryk !”
Den vilde mannen vände sig om, lyfte upp pojken på sina axlar, och gick sedan med raska steg mot skogen.
När kungen kom hem så märkte han genast att järnburen var tom, och frågade drottningen, hur det hade gått till.
Drottningen visste ingenting, och letade efter nyckeln, men den var borta.
.
Drottningen ropade på pojken, men ingen svarade.
Kungen sände ut sitt folk för att de skulle söka honom på fälten, men de fann honom inte.
Så gissade de vad som hade hänt, och stor sorg rådde vid det kungliga hovet.
När den vilde mannen åter hade kommit in i den mörka skogen så lyfte han ned pojken från sina axlar, och sade till honom:
- “Din fader och din moder ser du inte mera, men jag vill låta dig stanna hos mig, ty du har befriat mig och jag har medlidande med dig.
Om du gör som jag säger, så kommer det att gå dig väl.
Guld och skatter har jag nog av, mer än någon annan i världen.”
Den vilde mannen gjorde en bädd av mossa åt pojken, och där somnade han.
Nästa morgon så förde mannen honom till en brunn, och sade:
-”Ser du, guldbrunnen är ljus och klar som kristall.
Du skall sitta här och vakta så att ingenting faller däri, ty då blir brunnen ohelgad.
Varje kväll så kommer jag och ser efter om du har uppfyllt min önskan.”
Pojken satte sig bredvid brunnen, och såg ibland en guldfisk, eller en gyllene orm, visa sig däri, och han vaktade så att ingenting föll ned i brunnen.
Men plötsligt när han satt där, så gjorde hans finger så ont, att han inte kunde hejda sig, utan stack fingret ned i vattnet.
.
Bloggens namn…
Bloggens namn…
.
Pojken drog det genast tillbaka, men såg att det redan hade blivit förgyllt, och hur han än försökte få bort guldet, så gick det inte.
På kvällen så kom Järn-Hans tillbaka.
Han såg på pojken och sade:
- “Vad har hänt med brunnen ?”
- “Ingenting, Ingenting”, svarade pojken och höll fingret bakom ryggen för att han inte skulle se det.
Men mannen sade:
- “Du har doppat fingret i brunnen, det får gå för den här gången, men akta dig för att låta något komma i vattnet igen.”
Tidigt nästa morgon så satt pojken åter vid brunnen och vaktade.
Hans finger gjorde ännu ont, och han rörde det över sitt huvud.
Då var olyckan åter framme, och ett hårstrå föll ned i brunnen.
Pojken tog kvickt upp det, men det var redan helt förgyllt.
Järn-Hans kom och visste också nu vad som hade hänt.
- “Du har låtit ett hårstrå falla ned i vattnet”, sade han, “Jag förlåter dig än en gång, men om du låter något ske en tredje gång, så är brunnen ohelgad, och du kan inte längre få stanna hos mig.”
Tredje dagen så satt pojken vid brunnen och han rörde inte sitt finger, hur ont det än gjorde.
Men tiden blev honom lång, och han tittade på sitt ansikte, som syntes i vattenspegeln.
.
Han böjde sig allt längre fram för att få se sig själv rakt i ögonen, och då föll hans långa hår ned över axlarna och kom i vattnet.
Han rätade genast upp sig, men hans hår var redan helt förgyllt, och glänste som solen själv.
Å, så förskräckt den stackars pojken blev !
Han tog sin näsduk, och band den om håret för att mannen inte skulle se det.
Men när den vilde mannen kom, så visste han åter allt, och sade:
- “Ta bort duken !”
Då vällde det gyllene håret fram, och inga ursäkter hjälpte.
- “Du har inte bestått provet, och du kan inte få stanna här längre”, sade Järn-Hans.
“Gå ut i världen, där kommer du att få lära dig vad armod är.
Men eftersom du inte har ett ont hjärta, och jag vill dig väl, så skall jag lova dig en sak.
Om du kommer i nöd, så gå då till skogen och ropa:
- “Järn-Hans !”
Och då kommer jag och hjälper dig.
Min makt är stor, större än du vet, och guld och silver har jag i överflöd.”
Kungasonen lämnade skogen och vandrade trampade och otrampade stigar, och till sist så kom han till en stor stad.
.
Folksagans titel
“Järn-Hans” / Der Eisenhans – Iron John / AT 0502, 314 / Grimm
Folksagans titel
.
Där sökte han arbete, men han fann inget.
Han hade ju inte heller fått lära sig något som han kunde skaffa sig sitt levebröd av.
Då gick han till slottet och frågade om han kunde få stanna där.
Hovfolket visste inte hur de skulle kunna ha bruk för honom, men de tyckte om honom, och lät honom därför stanna.
Så småningom tog kocken honom i sin tjänst.
Han fick bära ved och vatten och raka ut askan.
En gång när ingen annan fanns till hands, så lät kocken honom bära upp mat och dryck till kungens bord.
Men eftersom han inte ville visa sitt gyllene hår, så behöll han sin mössa på.
Kungen var inte van vid något sådant, och sade:
- “När du kommer till kungens bord, då måste du ta av din mössa.”
“Ack herre, det kan jag inte”, svarade pojken, “ty jag har så ful skorv på mitt huvud.”
Då lät kungen ropa på kocken, grälade på honom och frågade hur han hade kunnat ta en sådan pojke i sin tjänst, han måste genast skicka bort honom.
Men kocken hade medlidande med honom, och bytte ut honom mot trädgårdspojken.
Nu måste pojken plantera och vattna, hacka och gräva i trädgården, och stå ut med vind och dåligt väder.
.
En dag på sommaren, så var det så hett att han tog av sig sin mössa, för att svalka sig.
Och när solen sken på hans hår, så glänste och glittrade det så att strålarna lyste in i prinsessans sovrum och hon sprang upp för att se vad det kunde vara.
Då såg hon pojken och ropade till honom:
- “Du pojke, kom in med en bukett blommor till mig !”
Pojken satte genast på sig mössan igen, plockade vilda ängsblommor och band ihop dem.
När han gick uppför trappan, så mötte han trädgårdsmästaren, som sade:
- “Hur kan du gå till kungens dotter med en bukett så usla blommor ?
Hämta genast andra blommor och sök ut de vackraste och sällsammaste !”
- “Nej”, svarade pojken, “de vilda doftar bättre och det kommer hon att tycka om.”
När han kom in i hennes rum, så sade kungadottern:
“Tag av din mössa ! Det passar sig inte att du behåller den på, när du kommer till mig.”
Men kungasonen svarade:
- “Det får jag inte, jag har så ful skorv på mitt huvud.”
Då tog hon tag i mössan, och drog av den och hans gyllene hår föll ned över axlarna.
Det var en praktfull syn !
.
Bloggens namn…
Bloggens namn…
.
Han ville springa sin väg, men hon höll fast honom i armen, och gav honom en handfull guldmynt.
Så gick han därifrån, men han brydde sig inte om guldet, utan gav det till trädgårdsmästaren, och sade:
- “Dina barn får ta det här att leka med.”
Nästa dag så ropade prinsessan på pojken igen, och ville att han skulle komma med en bukett ängsblommor till henne.
Och när han kom in med dem, så ville hon åter rycka av honom mössan, men han höll den fast med båda händerna.
Hon gav honom åter en handfull guldmynt, men han ville inte behålla dem utan gav dem åt trädgårdsmästaren, för att ge som leksaker till sina barn.
Den tredje dagen så gick det på samma sätt – hon kunde inte få av honom mössan, och han ville inte behålla hennes guld.
En tid därefter så råkade landet i krig. Fienden hade en stor och övermäktig här.
Kungen samlade sitt folk, men visste inte om de skulle kunna hålla den främmande hären tillbaka.
Då sade trädgårdspojken:
- “Jag är vuxen, jag vill följa med ut i kriget, ge mig bara en häst !”
De andra skrattade och svarade:
- “Hämta dig en, när vi är borta ! Vi lämnar en åt dig i stallet.”
När de hade givit sig iväg, så gick han till stallet och tog ut hästen.
.
Den var lam i ena benet och haltade, – skumpeduns, skumpeduns.
Då satte han sig upp, och red genast till den mörka skogen.
När han kom till skogsbrynet så ropade han tre gånger,
“Järn-Hans !”, “Järn-Hans !”, “Järn-Hans !”,
så högt att det ekade mellan träden.
Strax så visade sig den vilde mannen och frågade:
- “Vad vill du ?”
- “Jag vill ha en stark häst, för jag skall ut i kriget.”
- “Det skall du få, och mer därtill”, svarade Järn-Hans.
Så gick den vilde mannen tillbaka in i skogen, och det dröjde inte länge, förrän en stallknekt kom med en frustande häst, så stark att kungasonen knappt kunde hålla den.
Och efter så följde en stor skara krigsfolk, helt rustade i järn, deras svärd blixtrade i solskenet.
Ynglingen lämnade den trebenta hästen till stallknekten, besteg den andra, och red i spetsen för härskaren.
När han närmade sig slagfältet, så hade redan en stor del av kungens folk fallit, och det var nära att resten också måste ge vika.
Då drog ynglingen fram som ett oväder, med sin järnklädda här, och slog ned alla som satte sig upp mot honom.
De ville fly, men han satte efter dem, och gav inte upp förrän alla var besegrade.
.
Folksagans titel
“Järn-Hans” / Der Eisenhans / bröderna Grimm / AT 0502, 314 /
Folksagans titel
.
Men istället för att nu återvända till kungen, så förde han sin här på omvägar, tillbaka till skogen, och ropade på Järn-Hans.
- “Vad vill du ?” frågade den vilde mannen.
- “Tag tillbaka din häst, och din här, och ge mig åter min trebenta häst !”
Allt skedde så som han önskade, och han red hem på sin trebenta häst.
När kungen kom tillbaka till sitt slott så mötte hans dotter honom, och lyckönskade honom till segern.
- “Det är inte jag som har dragit därifrån med segern”, svarade han då, “utan en främmande riddare, som kom oss till hjälp med sin här.”
Dottern ville veta vem den främmande var, men kungen visste det inte, och sade:
- “Han förföljde fienden, och jag har inte återsett honom.”
Hon frågade trädgårdsmästaren efter hans pojke, men han skrattade och sade:
- “Han har just kommit hem på sin trebenta häst, och de andra har hånat honom, och ropat:
- “Se, där kommer vår skumpeduns igen !”
De frågade också:
- “Bakom vilken häck har du legat och sovit under tiden ?”
Men han svarade:
- “Jag har gjort mitt bästa och utan mig hade det gått illa.”
Då blev han ändå mer utskrattad.
.
Kungen sade till sin dotter:
- “Jag vill hålla en stor fest under tre dagar, och du skall kasta ett gyllene äpple – kanske kommer den okände hit då.”
När festen förkunnades så gick ynglingen till skogen och ropade på Järn-Hans:
- “Vad vill du ?” frågade Järn-Hans.
- “Jag vill fånga kungadotterns gyllene äpple.”
- “Det är bra, du har det nästan redan”, sade Järn-Hans.
- “Du skall få en röd rustning, och du får rida på en stolt häst.”
När dagen kom, så sprängde ynglingen fram och ställde sig bland riddarna, men ingen kände igen honom.
Kungadottern trädde fram, och kastade sitt gyllene äpple, och ingen utom han, kunde fånga det.
Men så snart han hade det, så jagade han därifrån.
Nästa dag så hade Järn-Hans rustat honom till en vit riddare, och givit honom en skimmel.
Också denna gång så fångade han ensam äpplet, men stannade inte ett ögonblick, utan jagade genast därifrån.
Kungen blev vred och sade:
- “Det är inte tillåtet !
Han måste visa sig för mig och säga sitt namn.”
.
Bloggens namn…
Bloggens namn…
.
Han befallde att om riddaren åter fångade äpplet, och begav sig därifrån med det, så skulle man förfölja honom och om han inte godvilligt återvände, så skulle det ske med hugg och slag.
Tredje dagen så fick ynglingen en svart rustning, och en svart häst av Järn-Hans, och han fångade återigen äpplet.
Men när han skyndade bort med det, så satte kungens folk efter honom, och en man kom så nära att han sårade hans ben med sitt svärd.
Ynglingen undkom dock, men hans häst sprang så fort att hans hjälm föll av – och de kunde se att han hade gyllene hår.
De red tillbaka och berättade allt för kungen.
Och nästa dag så frågade kungadottern trädgårdsmästaren efter hans pojke:
- “Han arbetar i trädgården – den underlige token har också varit på festen och kom tillbaka först i går kväll.
Han har visat mina barn tre gyllene äpplen, som han har vunnit.”
Kungen lät kalla på ynglingen, och han kom åter med sin mössa på huvudet.
Men kungadottern gick fram och tog av den, och då föll hans gyllene hår ned över axlarna och han var så vacker att alla häpnade.
- “Är du den riddare som kom till festen i olika färger varje dag, och fångade de gyllene äpplena ?” frågade kungen.
- “Ja”, svarade han, “här är äpplena.”
Han tog fram dem ur sin ficka och räckte dem till kungen.
.
- “‘Om ni behöver flera bevis, så kan ni få se såret som era män gav mig, när de förföljde mig.
Jag är också den riddare som hjälpte er att besegra era fiender.”
- “Om du kan uträtta sådana ting, så är du ingen trädgårdspojke.
Säg mig, vem är din fader ?”
“Min fader är en mäktig konung, och guld har jag mer än nog av.”
“Jag ser nu”, sade kungen, “att jag är dig tack skyldig. Kan jag göra något för din skull ?”
- “Ja”, svarade ynglingen, “ge mig er dotter till hustru.”
Då skrattade jungfrun och sade:
- “Det möter inga hinder, jag har redan sett på hans gyllene hår att han inte är någon vanlig trädgårdspojke.”
Och så gick hon fram till honom och kysste honom.
Till bröllopet kom hans fader och moder, och de gladde sig mycket, ty de hade redan för länge sedan givit upp allt hopp om att få återse sin käre son.
Och när de alla satt tillsammans vid festmåltiden, så tystnade plötsligt musiken, dörrarna öppnades och en stolt konung trädde in med hela sitt följe.
Han gick fram till ynglingen, tog honom i famn, och sade:
- “Jag är Järn-Hans och var förtrollad till en vild man, men du har befriat mig.
Alla de skatter jag äger, vill jag nu skänka dig.”
.
Slut
..
Information om sagan
Den här folksagan, “Järn-Hans”, eller “Der Eisenhans”, som den heter på tyska, är nedtecknad av bröderna Wilhelm och Jacob Grimm, och fanns med i deras antologi “Kinder- und Hausmärchen”, i den sjätte upplagan, utgiven år 1850.
Men när Grimmbröderna publicerade folksagan, så var den här storyn redan känd sedan tidigare. Det finns en fransk version på temat, som heter “Georgic and Merlin”, nedtecknad av sagosamlaren Francois Cadic, och det finns en italiensk förlaga av storyn, “Guerrino and the Savage Man”, nedtecknad på 1500-talet, av Giovanni Francesco Straparola.
.
.
Här har du “Järn-Hans” på tyska
http://www.grimmstories.com/de/grimm_maerchen/der_eisenhans
.
Få tysk information om “Eisenhans”, HÄR
http://de.wikipedia.org/wiki/Der_Eisenhans
.
Engelsk information om “Iron John”, HÄR
http://en.wikipedia.org/wiki/Iron_John
..
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >