Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Bord, duka dig” – hela bröderna Grimms saga
. – Översatt från “Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack”.
.
…För länge sedan levde en skräddare som hade tre söner, men bara en enda get.
Eftersom geten försåg dem allesammans med mjölk, så måste geten ha gott foder, och dagligen ledas ut på bete.
Detta gjorde sönerna, i tur och ordning.
En dag förde den äldste henne till kyrkogården, där det växte de härligaste örter, och där fick hon springa omkring och beta.
När det blev tid att gå hem på kvällen, så frågade han: - Get, är du mätt ?
Geten svarade:
.
- “Mätt är jag visst !
Jag orkar inte en kvist.
Mä mä mä !”
.
- “Kom med hem då”, sade pojken, tog geten vid repet, ledde henne till stallet och band henne där. – Nå, frågade den gamle skräddaren, – har geten fått det foder som hon skall ha ?
- Ja, svarade sonen, mätt är hon visst, – hon orkar inte en kvist !
Men fadern ville själv övertyga sig om saken, så han gick ut i stallet, klappade sitt kära husdjur och frågade: – Get, är du mätt ?
Geten svarade:
.
- “Mätt på vad då ?
Jag sprang över grav och grop
men fann varken kvist eller strå.
Mä mä mä !”
.
- Vad får jag höra ! Utropade skräddaren, rusade in och sade till pojken: – Din lögnare, du påstår att geten är mätt, och så låter du henne svälta !
Rasande som han var, så tog han alnen från väggen och jagade bort pojken med hugg och slag.
Nästa dag var det den andre sonens tur. Invid trädgårdshäcken letade han ut en bra plats, där det växte saftiga örter, och geten betade av alltihop.
.
Sagans namn
“Bord, duka dig !” - “Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack”
Sagans namn
.
När han skulle gå hem på kvällen, så frågade han: – “Get, är du mätt ?”
Geten svarade:
.
- “Mätt är jag visst !
Jag orkar inte en kvist.
Mä mä mä !”
.
- Följ med då, sade pojken och ledde hem geten, och band henne i stallet.
- Nå, frågade den gamle skräddaren, har geten fått det foder hon skall ha ?
- Ja, svarade sonen. Mätt är hon visst, hon orkar inte en kvist !
Men skräddaren litade inte på det, utan gick till stallet och frågade: – Get, är du mätt ? Och geten svarade:
.
- “Mätt på vad då ?
Jag sprang över grav och grop
Men fann varken kvist eller strå.
Mä mä mä !”
.
- En sådan lymmel, som låter det snälla djuret svälta ! Utropade skräddaren, sprang in och jagade pojken ur huset med alnen.
Så kom turen till den tredje sonen. Han ville göra sin sak riktigt bra, så han letade rätt på några buskar med saftiga löv, och lät geten beta av dem.
När han skulle gå hem på kvällen, så frågade han: – “Get, är du mätt ?” Och geten svarade:
.
- “Mätt är jag visst !
Jag orkar inte en kvist.
Mä mä mä !”
.
- Följ med hem då, sade pojken, ledde geten till stallet, och band henne där.
- Nå, frågade den gamle skräddaren, har geten fått det foder hon skall ha ?
.
Sagans namn
“Bord, duka dig !” – Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack
Sagans namn
.
- Ja, svarade sonen. Mätt är hon visst, hon orkar inte en kvist ! Men skräddaren trodde det inte, utan gick till stallet och frågade:
- Get, är du mätt ?
Det elaka djuret svarade:
.
- “Mätt på vad då ?
Jag sprang över grav och grop
men fann varken kvist eller strå.
Mä mä mä !”
.
- Sådana lögnare ! Utropade skräddaren. – De är lika gudlösa och pliktförgätna allihop ! Men nu skall de inte få lura mig längre !
Utom sig av vrede, skyndade han i väg och pryglade den stackars pojken så hårt med alnen, att han sprang sin väg.
Nu var den gamle skräddaren ensam med sin get.
Nästa morgon gick han till stallet, kelade med henne, och sade: – Kom, min kära lilla get, jag skall själv gå i vall med dig !
Så tog han henne vid repet och ledde henne till gröna häckar, och rölleka och annat sådant som getter tycker om.
- Här kan du äta så mycket dig lyster, sade han och lät henne beta ända till kvällen.
Då frågade han: – “Get, är du mätt ?”
Hon svarade:
.
- “Mätt är jag visst !
Jag orkar inte en kvist !
Mä mä mä !”
.
- Följ med hem då, sade skräddaren, förde henne till stallet och band henne där. När han var på väg ut, vände han sig om och sade: – Nu är du väl mätt i alla fall !
Men geten uppförde sig inte bättre mot honom än mot pojkarna, utan ropade:
.
Sagans namn
“Bord, duka dig!” - Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack
Sagans namn
.
- “Mätt på vad då ?
Jag sprang över grav och grop
men fann varken kvist eller strå.
Mä mä mä !”
.
När skräddaren hörde det, så häpnade han och förstod att han hade jagat iväg sina tre söner utan orsak. – Vänta bara, du otacksamma varelse ! Skrek han.
Att jaga bort dig är för litet straff, jag skall ge dig en minnesbeta, så att du aldrig mer vågar visa dig bland ärbara skräddare !
Så sprang han efter sin rakkniv, tvålade in getens huvud och rakade henne så att hon blev lika slät som hans egen handflata.
Och eftersom det skulle ha varit en alltför stor heder för henne att få stryk med alnen, så gick han efter piskan och gav henne sådana smällar att hon löpte iväg med väldiga språng.
När skräddaren sedan satt mol allena i sitt hus, blev han dyster och skulle gärna velat ha sina söner tillbaka. Men ingen visste vart de hade tagit vägen.
Den äldste hade blivit lärling hos en snickare.
Där arbetade han flitigt och oförtrutet, och när lärotiden var slut, och han skulle ge sig ut på vandring så skänkte honom mästaren ett litet bord, som var av vanligt simpelt trä, och såg ut som vilket bord som helst.
.
Men det hade en god egenskap. Om man ställde fram det och sade: – “Bord, duka dig !” Så blev det helt plötsligt täckt med en ren duk, och där stod en tallrik med kniv och gaffel och fat med kokt och stekt mat, så mycket som fick rum, och ett stort glas med rött vin som gnistrade så att man blev varm om hjärtat.
Den unge gesällen tänkte: – Nu har jag så det räcker för hela livet !
Glad och nöjd, drog han så ut i världen och bekymrade sig inte ett dugg om ett världshus var bra eller dåligt, eller om där fanns något att äta, eller inte.
Ja, när det behagade honom, lät han bli att ta in på något värdshus alls.
Istället tog han sitt bord från ryggen och ställde det på en åker, på en äng, i skogen, – var det föll honom in, och sade: – “Bord, duka dig!”
Och så hade han allt vad hans hjärta begärde.
Så till sist, en dag så fick han lust att vända tillbaka till sin far. – Nu hade väl faderns vrede lagt sig, och med “bord-duka-dig” skulle han säkert bli tagen till nåder igen.
På hemvägen kom han till ett värdshus som var fullt av gäster.
.
Sagans namn
“Bord, duka dig!” - Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack
Sagans namn
.
De hälsade honom välkommen och bjöd honom att slå sig ned och äta av deras mat, för annars skulle han väl knappast få sig något till livs.
- Nej, svarade snickaren. Inte vill jag ta de tuggorna ur mun på er !
Hellre får ni vara mina gäster.
De skrattade och menade att han skämtade med dem, men han ställde sitt träbord mitt i salen och sade: – “Bord, duka dig!”
På ett ögonblick var det fullt med mat så god att värden aldrig skulle ha kunnat skaffa fram något liknande, och lukten kittlade gästerna i näsan.
- Ta för er, go vänner! Sade snickaren, och när gästerna märkte att det var allvar, så lät de inte truga sig, utan kom fram med kniven i högsta hugg, och tog för sig ordentligt.
Och det som förundrade dem mest var att när en karott blev tom, så kom det genast en full i dess ställe.
Värden stod i ett hörn och tittade på. Han visste inte vad han skulle säga, men i sitt stilla sinne tänkte han: – En sådan kock kunde jag behöva på mitt värdshus!
Snickaren och hans sällskap roade sig tills sent på natten.
.
Till sist lade de sig att sova. Den unge gesällen ställde sitt önskebord vid väggen och gick till sängs, också han.
Men värden fick ingen ro för sina tankar. Han kom att tänka på att i hans skräpkammare, stod ett gammalt bord som såg precis likadant ut som gesällens.
Det smög han sig efter, och bytte så ut det mot önskebordet.
Följande morgon betalade snickargesällen för rummet, tog bordet på ryggen, utan att ana att det inte var det rätta bordet, och vandrade iväg.
Vid middagstid så kom han hem till sin far, som tog emot honom med stor glädje.
- Nå, min käre son, vad har du lärt dig ? frågade han.
- Jag har blivit snickare, far.
- Ett gott hantverk, menade den gamle. Men vad för du med dig från din vandringstid ?
- Det bästa jag har är det där bordet, far.
Skräddaren synade det från alla håll, och sade: – Det är just inget mästerverk – ett gammalt dåligt bord.
- Men det är ett “bord-duka-dig”, svarade sonen.
.
Sagans namn
“Bord, duka dig!” – Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack
Sagans namn
.
När jag ställer fram det och säger till det att duka sig, så står strax de härligaste rätter på bordet, och ett vin som gläder ens hjärta.
Bjud hit alla våra släktingar och vänner, så att de får festa riktigt ! Bordet kommer att mätta dem alla.
När gästerna hade samlats så ställde sonen sitt bord mitt i rummet, och sade: – “Bord, duka dig !”
Men bordet rörde sig inte, det förblev lika tomt som vanliga bord som inte förstår vad man säger.
Nu begrep den stackars gesällen att hans bord hade blivit bortbytt, och han skämdes över att stå där som en lögnare.
Släktingarna skrattade ut honom, och så fick de vandra hem till sitt, utan att ha fått vare sig mat eller dryck.
Fadern tog fram sina tyger igen och fortsatte att sy, och sonen tog plats hos en mästare.
Den andre sonen hade kommit till en mjölnare och blivit lärling hos honom. När lärotiden var slut, så sade mästaren: – Eftersom du har arbetat så bra, så skall jag ge dig en åsna av ett särskilt slag.
Hon drar ingen vagn, och bär inga säckar.
.
- Vad gör hon då för nytta ? undrade den unge gesällen.
- Hon spottar guld, svarade mjölnaren. – Om du ställer henne på en duk och säger “simsalabim”. så spottar det snälla djuret ut guldmynt både fram och bak.
- Det var bra, sade gesällen, och tackade sin mästare och drog ut i världen.
När han ville ha pengar, så behövde han bara säga “simsalabim” till åsnan, och så regnade det guldmynt, och han hade bara att plocka upp dem från marken.
Vart han kom, så tog han det bästa, ju dyrare dess bättre, för han hade ju en full pung.
När han hade sett sig om i världen en tid, så tänkte han: – Jag måste söka upp min far. När jag kommer med guldåsnan, glömmer han sin vrede och tar emot mig väl.
Av en händelse kom han till samma värdshus där hans bror hade fått sitt bord bortbytt. Han ledde sin åsna i rep, och när värden ville ta henne och binda henne i stallet, så sade han:
- Gör er inte besvär, min grålla leder jag själv till stallet och binder, för jag vill veta var hon står.
Värden tyckte det var underligt, och han tänkte att en som själv tog hand om sin åsna, inte kunde ha råd till så värst mycket.
.
Sagans namn
“Bord, duka dig!” – Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack
Sagans namn
.
Men när främlingen stack handen i fickan, tog upp två guldmynt och bad honom servera något gott, då gjorde han stora ögon och skyndade sig att skaffa fram det bästa han kunde få tag i.
Efter måltiden frågade gästen vad han var skyldig.
Värden ville fördubbla priset och sade att han måste lägga till två guldmynt. Gesällen stack då handen i fickan, men hans guldpengar hade tagit slut.
- Vänta ett ögonblick, herr värd, sade han. Jag skall gå och hämta guld. Och så tog han med sig bordsduken.
Värden begrep inte vad det skulle betyda, blev nyfiken och smög sig efter honom.
Då gästen reglade stalldörren, kikade han in genom ett kvisthål.
Främlingen bredde ut duken under åsnan och ropade “Simsalabim”, och åsnan började genast spotta guld så att det riktigt regnade på stallgolvet.
- Det var som tusan, sade värden, går det så lätt att prägla dukater! En sådan penningpung vore minsann inte dumt att ha!
Gästen betalade sin räkning och lade sig att sova. På natten smög värden ut i stallet, ledde bort guldåsnan och ställde dit en annan.
.
Bittida nästa morgon gav sig gesällen iväg med djuret, i den tron, att det var hans guldåsna.
Vid middagstid kom han hem till sin far, som tog vänligt emot honom, glad att ha honom hemma igen.
- Vad har det blivit av dig, min son ? frågade fadern.
- Jag är mjölnare, käre far, svarade ynglingen.
- Och vad har du med dig hem från dina vandringar ?
- Inget annat än en åsna.
- Åsnor finns det nog av här, menade fadern. En präktig get hade jag tyckt bättre om.
- Ja, men det är ingen vanlig åsna, svarade sonen, utan en guldåsna ! När jag säger “Simsalabim” så spottar det snälla djuret en hel duk full med guldmynt. Kalla du hit alla våra släktingar, så skall jag göra dem rika !
- Det låter höra sig, sade fadern. Då behöver jag inte längre slita med tråd och nål.
Och så gick han själv och bjöd in släktingarna.
När de hade kommit så bad mjölnaren dem att ta plats, bredde ut en duk, och ledde in åsnan.
- Pass på nu, ropade han, och så sade han “Simsalabim”, – men det var inga guldmynt som föll ned.
.
Sagans namn
“Bord, duka dig!” – Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack
Sagans namn
.
Åsnan förstod sig inte på den konsten, vilket man ju inte heller kan begära av en vanlig åsna.
När den stackars mjölnaren begrep att han hade blivit bedragen, så blev han lång i ansiktet och bad släktingarna om förlåtelse, och de fick gå hem, lika fattiga som de hade kommit.
Den gamle hade inget annat att göra än att ta till nålen igen, och sonen tog tjänst hos en mjölnare.
Den tredje sonen hade blivit lärling hos en svarvare, och eftersom det är ett svårt hantverk, så fick han gå längst i lära.
Hans bröder skrev till honom och berättade hur illa det hade gått för dem, och hur värden, den sista kvällen hade lurat ifrån dem de fina gåvorna.
Då svarvaren var utlärd och skulle ge sig på vandring, så skänkte honom mästaren en säck, för att han hade uppfört sig så väl, och sade: – Det är en knölpåk i den.
- Säcken kan jag hänga på ryggen, och den kan vara mig till god nytta, men vad skall jag med påken till ? Den tynger ju bara.
Det skall jag säga dig, svarade mästaren. Om någon har gjort dig något ont, så säg bara “Knölpåk, ur säcken!” Då hoppar påken ut och pucklar på folk så ordentligt att de inte kan röra sig på åtta dagar, och den slutar inte med det förrän du säger “Knölpåk, i säcken”.
.
Gesällen tackade honom, och tog säcken på ryggen. Så snart någon kom honom för nära och ville göra honom illa, så sade han:
- Knölpåk, ur säcken!”
Strax så hoppade påken ut och smällde den ene efter den andre, och det gick så hastigt att man hade den över sig innan man hann blinka.
En kväll kom den unge svarvaren till det värdshus, där hans bröder hade blivit lurade. Han lade sin säck på bordet, och började berätta om allt märkvärdigt som han hade sett ute i världen.
- Ja, sade han, man kan väl hitta ett bord-duka-dig, en guld-åsna, och andra sådana goda ting som jag alls inte föraktar.
Men allt det där är ingenting emot den skatt som jag har förvärvat och bär med mig i säcken.
Värden spetsade öronen. – Vad i allsin dar kan det vara ? tänkte han. Säcken är nog full med ädelstenar. Den borde jag också ha, för alla goda ting är tre !
Så snart det blev läggdags, så sträckte gästen ut sig på bänken och lade säcken under huvudet, som en kudde.
Då värden trodde att han sov gott så gick han fram och började helt försiktigt att dra i säcken för att ta bort den, och lägga dit en annan. Men det var just vad svarvaren hade väntat på.
.
Sagans namn
“Bord, duka dig!” – Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack
Sagans namn
.
I samma ögonblick som värden skulle rycka åt sig säcken, ropade han: – “Knölpåk, ur säcken !”
Strax hoppade påken ut, flög på värden och klådde honom så att det var en lust åt det.
Värden skrek jämmerligt, men ju högre han skrek, destå hårdare slog påken takt på hans rygg, tills han slutligen föll omkull alldeles utmattad.
Då sade svarvaren: – Om du inte lämnar tillbaka bord-duka-dig, och guldåsnan, så börjar dansen på nytt.
- Ack nej, kved värden ynkligt, jag lämnar gärna tillbaka allt, bara du låter det otyget krypa i säcken igen !
- Jag skall låta nåd gå före rätt, svarade gesällen, men akta dig för att lura mig!
Så ropade han “Knölpåk, i säcken!” och lämnade honom i fred.
Dagen därpå vandrade svarvaren hem till sin far med bord-duka-dig och guldåsnan.
Skräddaren gladde sig åt att se honom, och frågade också honom vad han hade lärt ute i världen.
.
- Käre far, svarade ynglingen, jag har blivit svarvare.
- Ett fint och svårt hantverk, sade fadern. Vad för du med dig från dina vandringar ?
- Ett kostbart ting, käre far, svarade sonen, en knölpåk-ur-säcken.
- Vad! Utbrast fadern. En knölpåk? Är det något att komma med ? En sådan kan du ju ta från vilket träd som helst!
- Inte en sådan påk, käre far! Om jag säger “Knölpåk, ur säcken!” Så hoppar den ut och far hårdhänt fram med envar som vill mig illa, och den upphör inte förrän min ovän ligger på marken och tigger om förbarmande.
Med den här påken har jag skaffat tillbaka “bord-duka-dig”, och guldåsnan som den tjuvaktige värden lurade av mina bröder.
Kalla nu hit dem båda, och bjud in alla våra släktingar, så skall jag ge dem att äta och dricka, och fylla deras fickor med guld!
Den gamle skräddaren kunde inte riktigt tro på hans ord, men han kallade likväl samman släktingarna.
Så bredde svarvaren ut en duk på golvet, ledde in guldåsnan och sade till sin näst äldste bror; – Tala nu till honom, käre bror !
Mjölnaren sade: “Simsalabim”, och genast blev det som ett störtregn av guldmynt på duken, och åsnan slutade inte spotta guld förrän alla hade fått så mycket de orkade bära med sig.
.
Sagans namn
“Bord, duka dig!” – Tischen, deck dich, Goldesel und Knüppel aus dem Sack
Sagans namn
.
Sedan gick svarvaren efter bordet och sade: – Tala nu till det, käre bror !
Och knappt hade snickaren sagt “Bord, duka dig!” så stod det dukat och fullt med de härligaste rätter.
Så blev det ett kalas vars make den gode skräddaren aldrig hade varit med om i sitt hus, och hela släkten var tillsammans tills sent på natten, och alla var lustiga och glada.
Skräddaren låste in nål och tråd, aln och pressjärn i ett skåp och levde i glädje och prakt tillsammans med sina tre söner.
Men vad blev det av geten som var skuld till att skräddaren jagade sina söner ur huset ?
Jo, det skall jag tala om ! – Hon skämdes så, över sitt slätrakade huvud att hon kröp in och gömde sig i en rävlya.
När räven kom hem, så gnistrade ett par stora ögon emot honom i mörkret, och han blev så rädd att han sprang sin väg.
Så mötte han björnen, och eftersom räven såg alldeles förtvivlad ut, så frågade björnen: – Vad är det med dig, broder räv, varför ser du så olycklig ut ?
.
- Ack, svarade räven, ett skräckinjagande djur satt i min håla och stirrade på mig med glödande ögon !
- Det skall vi snart köra iväg ! Sade björnen och gick med till lyan och tittade in.
Men när han fick se de gnistrande ögonen, så blev också han rädd.
Han ville inte ha något att göra med det vilda djuret, utan tog strax till flykten.
Björnen mötte biet, och när det märkte att nalle var illa till mods, sade det: – Du ser ju riktigt dyster ut, björn. Vart har ditt goda humör tagit vägen ?
- Det kan du fråga ! Sade björnen.
I rävens lya sitter ett vilt djur med stirrande ögon, och vi kan inte köra bort det.
Då sade biet: – Jag tycker synd om dig, björn. Visserligen är jag en svag stackars varelse som ni inte tittar åt, men jag tror ändå att jag kan hjälpa er.
Så flög biet in i lyan, satte sig på getens slätrakade huvud, och stack henne så illa att hon rusade upp, bräkte högt och rusade i väg som en galning.
Och än i dag, vet ingen vart hon har tagit vägen.
.
- Slut -
.
Övrig information
Den här typen av undersaga, är vanlig i hela världen, men just den här sagan är nedtecknad av bröderna Grimm, och har beteckningen Aarne/Thompson typ 0563, och 0212.
“Alnen”, eller alnmåttet, som skräddaren slog sina söner med, var en cirka 6 decimeter lång metall- eller trälinjal, som var vanlig att man hade hängande på väggen förr i världen, och kanske framförallt skräddare, som använde den till att mäta upp tyg med. En “aln” är ett längdmått, som i Sverige motsvarar cirka 0,593 808 meter, men längden kunde skilja sig åt i olika landsdelar, det finns till exempel Stockholmsalnen, eller Rydaholmsalnen.
Och en “knölpåk”, är ett slags vapen, som kan vara smalt vid handtaget, men bredare ute i änden. Knölpåken är ett naturligt närstridsvapen som ej är svarvat, utan tillverkat direkt från någon rot ute i skogen. Därför kan det ibland sitta små förgreningar och rotknölar kvar på knölpåken. Den amerikanske seriemördaren Ted Bundy, använde en knölpåk till att döda flera av sina offer.
En “dukat”, är ett guldmynt med hög guldhalt; över 23 karat. Dukaterna började präglas i Florens, Italien år 1252, den så kallade “Fiorino d´oro”, och vidareutvecklades i Venedig, från år 1284.
En “gesäll” är en yrkesskicklig arbetare inom hantverk, manufaktur, eller industri. Termen användes frekvent när den här sagan skrevs, men försvann ur lagstiftningen år 1864, och gesällen blev mindre vanlig mot slutet av 1800-talet.
Det sägs att trollformeln “Sim sala bim” härstammar från den här sagan.
( Fakta från “Familjens universallexikon” och “Uppslagsbok för alla” )
.
Vill du läsa sagan på ursprungsspråket, tyska ? – Klicka här !
.
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >