Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Gott för ont” – klassisk svensk folksaga
.
En gammal vedhuggare, hade en elvaårig son som hette Anders.
- Denne var lytt och vanskapt.
Mitt emot vedhuggaren bodde en skräddare, som också han hade en son, men denne var istället spänstig och välskapt.
Skräddarens son, som kallades Johan, var ett par år äldre än Anders.
Den stackars Anders, kunde om sommaren ej plocka blommor och bär i skogen, eller delta i jämnårigas glada lekar på fältet,
och om vintern kunde han ej, i kamraters hurtiga flock, åka kälke i backarna utanför staden, eller tävla i skridskoåkning på den närbelägna sjön.
Anders fick ej heller gå i skolan, utan hans mor lärde honom nödtorftigt att läsa, skriva och räkna;
Sedan fick han öva sig på egen hand.
När Anders blev trött, så brukade han krypa upp i fönstret, för att få se något av livet som rörde sig utanför hans trånga kammare, och om vilket han läst i böcker, som prästens barn brukade låna honom.
Då hände ej sällan, att skräddarens Johan, om han satt mitt emot i sitt fönster eller gick förbi på gatan, gjorde narr av Anders.
Det smärtade väl Anders till en början, men han sade ingenting.
En dag, hade vedhuggaren huggit ved hos en familj i grannskapet.
Då han på kvällen skulle gå hem, så fick vedhuggaren ett vackert, rött äpple att förfriska sig med.
Men vedhuggaren nändes ej äta upp det.
Han tänkte på sin Anders, som satt så instängd där hemma och måste sakna så mycket, som andra barn fick njuta av.
- Anders skulle få det vackra äpplet.
Vad det skulle smaka honom gott !
När vedhuggaren kom hem, så gav han Anders äpplet.
.
“Gott för ont” – klassisk svensk folksaga
.
Anders gladdes mycket över äpplet.
Han förde äpplet till munnen för att smaka på det, men hastigt lade han det ifrån sig.
“Nej” sade han, “jag skall ej äta upp det, jag skall ge det åt grannens Johan”.
Då Johan i går satt i mörkret, såg han matt och blek ut; Han är visst ej rätt frisk.”
Följande dag, då Anders som vanligt satt och såg ut genom fönstret, så gick Johan förbi, men han såg ännu matt och trött ut.
Anders knackade på rutan åt honom.
Johan visste ej, vad han skulle tänka.
Kanske Anders ville hämnas på honom ?
Johan tänkte gå vidare. Men Anders knackade då än ivrigare, och visade honom äpplet.
Johan gick nu till fönstret.
Anders öppnade fönstret, och räckte honom äpplet. “Du är ej frisk”, sade han, “och kan nog ej leka med kamraterna; Tag äpplet i stället !”
Johan tog äpplet och gick.
Ju mer han såg på det, destå mer brände det honom i handen.
Han kom att tänka på hur många gånger han pekat finger åt Anders och smädat honom.
Och nu hade denne, vilken han varit så elak emot, försakat detta rara äpple, fastän Anders så sällan kunde få njuta sådana godsaker.
Johan blygdes över sitt uppförande, och kände alltmer deltagande för Anders.
“Vad han måtte vara snäll !” Tänkte han.
Från den dagen gjorde Johan aldrig mera narr av Anders, utan blev vänlig och kärleksfull mot honom.
Han plockade blommor i skogen, och gav Anders; Han delade ofta med sig åt Anders, när han fick något gott, och försökte gång efter annan att förljuva hans ensamhet.
.
Slut
.
Diskussionsforum om svenska folksagor HÄR
.
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >