Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Tummeliten” – läs hela Grimms saga !
översatt till svenska, från bröderna Grimms version av den gamla folksagan
.
En fattig bonde satt en kväll vid den öppna härden, och rörde om i glöden.
Bondens hustru arbetade vid sin vävstol.
- “Det är så sorgligt att vi inte har några barn”, sade bonden.
Hos oss är det alltid så tyst och stilla,
- hos våra grannar, alltid så glatt och trevligt.”
- “Ja”, suckade hans hustru,
“jag skulle vara glad, om vi bara hade ett enda barn, och det gjorde ingenting om det vore väldigt litet, inte ens större än en tumme.
Ett sådant barn skulle vi älska, och jag skulle vara nöjd med livet.
Och så hände det sig att hustrun blev sjuk,
och efter sju månader gav livet åt ett barn, som hade alla lemmar, och var som andra barn till det yttre, men som inte var längre än en tumme.
- “Det är som vi har önskat oss, och detta skall bli vårt älskade barn, sade makarna till varandra.
De döpte barnet till “Tummeliten”.
Och de snålade minsann inte på födan, men Tummeliten blev aldrig större.
Han förblev sådan som han var vid födseln.
Men förståndet lyste ur hans ögon, och det visade sig snart att han var ett klokt barn, som lyckades med allt som han företog sig.
En dag, när bonden gjorde sig i ordning för att bege sig ut i skogen för att fälla träd, sade han till sig själv:
- “Nu skulle det finnas någon som kunde komma efter mig med vagnen.
- “Men pappa”, ropade Tummeliten, “det kan jag göra.
Lita på mig – vagnen skall komma på bestämd tid.”
Men mannen skrattade:
- “Hur skulle det gå till ?” sade han.
“Du är alldeles för liten för att kunna sköta tyglarna.”
- “Det behöver jag inte göra”, svarade Tummeliten.
Om bara mor spänner för hästen, så sätter jag mig i hästens öra, och ropar till honom hur han skall gå.”
- “Vi kan ju alltid försöka”, menade bonden.
När tiden var inne, spände modern för hästen, och placerade Tummeliten i hästens öra.
Och sedan gav Tummelien anvisningar till hästen.
- “Hoppla, framåt, höger, vänster !” Lät det.
Det gick riktigt fint, precis rätta vägen till skogen for ekipaget.
Nu hände det sig, att just som vagnen hade passerat en sväng, så mötte ekipaget två män.
Männen tappade hakan, när de fick se hästen och vagnen.
- “Hur hänger det här ihop ?” sade den ene.
“Där rullar en vagn, och någon som man inte kan se ropar till hästen.”
- “Det står tydligen inte rätt till.
Vi följer efter och ser vad som händer”, yttrade den andre mannen.
Vagnen fortsatte rätt in i skogen, rakt fram till den plats där det fällda timret låg.
När Tummeliten fick se fadern, ropade han:
- “Där ser du, pappa, att det gick fint. Ta ner mig nu !”
Fadern höll i hästen med vänstra handen, och tog fram sin lille son med den högra, och satte ner honom på ett halmstrå.
Och de båda främmande männen, som från ett gömställe sett vad som hände, föll i djup förundran.
Den ene viskade till den andre:
- “Den där lilla figuren kan vi tjäna pengar på, om vi låter förevisa honom i staden.
Vi köper honom.”
De gick fram till bonden och sade:
- “Sälj den lille mannen till oss, vi skall behandla honom väl.”
- “Nej, ingen står mitt hjärta närmare, och han är inte till salu för allt guld i världen”, svarade Tummelitens far.
Tummeliten hade under denna köpslagning krupit upp i sin fars rockärm, och ställde sig nu på hans axel, och viskade i hans öra:
- “Skicka bara iväg mig, jag kommer snart tillbaka.”
Och för en ansenlig summa pengar, sålde så fadern Tummeliten till de båda männen.
- “Var vill du sitta ?” frågade de Tummeliten.
- “Sätt mig på hattbrättet.
Då kan jag promenera runt, titta på omgivningarna, och behöver inte vara rädd för att falla ned.”
De gjorde som Tummeliten ville, och när Tummeliten tagit avsked av sin far, begav sig de båda männen snabbt iväg med Tummeliten.
De gick tills det började att skymma.
- “Lyft ner mig nu”, sade Tummeliten.
Det är absolut nödvändigt.
- “Stanna du lugnt däruppe, sade mannen, på vars huvud han satt.
“Det gör mig ingenting, om det faller ned något, det gör det ibland från fåglarna.
- “Jag vet vad som är skick och fasoner, sade Tummeliten.
Jag vill ner genast.
Mannen tog av sig hatten, och satte ned den lille på en åker vid vägen.
Tummeliten satte fart kors och tvärs mellan tuvorna, och plötsligt smet han ner i ett hål, som en åkermus grävt upp.
- “God afton, mina herrar ! Ropade han.
Nu kan ni gå hem utan mig.” Ropade han skrattande.
De sprang fram och började sticka med käppar ner i hålet, men de ansträngde sig förgäves.
Tummeliten kröp bara djupare in.
Snart blev det mörkt, och de båda männen måste förargade och med tomma penningpungar, bege sig hemåt.
Då Tummeliten märkte att de försvunnit, kröp han fram ur sitt underjordiska gömställe.
- “Det är farligt att vandra omkring på ett fält i mörker, sade han till sig själv.
Man kan så lätt bryta armar och ben.
Lyckligtvis stötte han på ett tomt snäckskal.
- “Gud ske pris.
Här kan jag sova i lugn och ro, sade han, och lade sig bekvämt tillrätta.
Men just som han skulle somna, hörde han två män passera.
Den ene yttrade:
- “Hur skall vi nu bära pss åt för att komma åt den rike kyrkoherdens guld och silver ?
- “Det kan jag säga dig”, ropade Tummeliten.
- “Vad är det – jag hörde någon tala, sade den ene tjuven förskräckt.
De stannade och lyssnade, och så hörde de åter Tummeliten.
- “Ta med mig, så skall jag hjälpa er.
- “Var är du någonstans ?
- “Leta på marken, och gå efter ljudet av min röst, sade Tummeliten.
Tjuvarna hittade honom till slut, och lyfte upp honom.
- “Du lille, vad kan du hjälpa oss med ? sade de.
- “Jag kan krypa in mellan järnstängerna in i kyrkoherdens kammare, och räcka er precis vad ni vill, svarade Tummeliten.
- “Nåväl, sade tjuven, vi skall se vad du duger till.
Så snart Tummeliten kommit in i kyrkoherdens kammare, ropade han allt vad han orkade:
- “Skall ni ha allting som finns här inne ?”
Tjuvarna blev förskräckta och viskade:
- “Tala för Guds skull lägre, så att ingen vaknar.”
Men Tummeliten låtsades inte begripa någonting, och skrek åter för full hals:
- “Vad vill ni ha, egentligen ? Skall jag ta allt som finns ?
Då vaknade kokerskan, som bodde i kammaren bredvid.
Hon satte sig upp i bädden, och lyssnade.
Tjuvarna hade blivit skrämda och hade dragit sig tillbaka ett stycke.
Men så fattade de åter mod, och tänkte:
- “Den där lille mannen vill bara skoja med oss.
De kom tillbaka och viskade:
- “Var allvarlig nu, och skicka ut någonting !
Och Tummeliten skrek än en gång så högt han orkade:
- “Jag vill ju ge er allting, stick bara in händerna !
Detta hörde den lyssnande tjänarinnan alldeles tydligt.
Hon sprang ur bädden och rusade fram mot dörren.
Tjuvarna lade benen på ryggen, som om den vilde jägaren vore efter dem.
Kokerskan hann aldrig se något av dem.
När hon gick för att tända ett ljus, passade Tummeliten på att osedd smita ut på logen.
Kokerskan snokade igenom alla vinklar och vrår, utan att upptäcka någonting.
Hon kröp åter till sängs, övertygad om att hon drömt med öppna ögon och öron.
Tummeliten hade hittat en skön plats i höet, och beslöt att sova tills dagen grydde för att sedan återvända till sina föräldrar.
Men han skulle få se på annat.
Redan före morgongryningen, steg tjänsteflickan upp för att utfordra djuren.
Hon gick först till logen, och lassade famnen full med hö.
Och det var just det hö, där den stackars Tummeliten låg och sov.
Han sov så tungt att han ingenting märkte.
Han vaknade först när han tillsammans med en tugaga hö, befann sig i en kos mule.
- “O, Gud, har jag hamnat i kvarn ? undrade han.
Men snart märkte han var han var, och började att passa upp så att han inte hamnade mellan kons tänder.
Snart måste han rutscha ned i magen.
- “I den här stugan har man glömt fönstren, sade han.
Här skiner ingen sol, och inget ljus kan uppbringas.
Han tyckte väldigt illa om detta logi, och det värsta var att det ständigt kom mera hö genom “porten”.
- “Ge mig inte mera foder – ge mig inte mera foder ” Ropade Tummeliten skräckslagen.
Tjänsteflickan höll just på att mjölka kon, och när hon åter hörde samma röst som på natten, utan att kunna se någon, blev hon så rädd att hon ramlade av mjölkpallen, och spillde ut mjölken.
Hon sprang hals över huvud till sin husbonde, och ropade:
- “Herr kyrkoherde, kon kan tala.”
- “Du är tokig, sade kyrkoherden, och begav sig själv till ladugården för att se efter vad som stod på.
Han hade inte mer än hunnit in, så ropade Tummeliten åter:
- “Ge mig inte mera foder ! Ge mig inte mera foder !
Kyrkoherden blev förskräckt och trodde att en ond ande trängt in i kon.
Han lät genast slakta kreaturet, men magen, där Tummeliten låg, brydde sig ingen om.
Den kastades på gödselhögen.
Tummeliten hade ett besvärligt arbete med att befria sig, och just som han skulle sträcka ut huvudet, inträffade en by olycka.
En hungrig varg strök förbi, och slukade magen med ett enda svälj.
Men Tummeliten tappade inte modet.
Kanske låter vargen tala med sig, tänkte han.
- “Käre vargen, ropade han, jag vet var du kan få dig ett riktigt skrovmål.
- “Jaså, var då ?” frågade vargen.
Och så beskrev Tummeliten noga sin faders hus, och förklarade för vargen hur han kunde ta sig in genom takrännan, och hur han sedan skulle finna massor med mat – goda kakor, smör och korv.
Det lät inte vargen säga sig två gånger.
På natten kröp han upp på taket, fortsatte ned i visthusboden, och började sedan ett väldigt kalas.
När han ätit sig mätt, ville han åter ut, men han hade stoppat i sig så mycket att han inte kunde ta sig igenom luckan i taket.
Det var just vad Tummeliten hade räknat med, och nu började han att ropa och väsnas i vargens inre.
- “Håll dig stilla, så att du inte väcker folket i huset, sade vargen.
- “Fu pratar strunt, sade Tummeliten.
Nu har du ätit dig mätt, nu vill jag också ha litet trevligt.
Tummeliten fortsatte att ropa, och till sist vaknade hans mor, och far.
De tittade försiktigt genom spjälorna till visthusboden, och när de såg vargen, sprang fadern efter en yxa, medan modern hämtade en lie.
- “Håll dig bakom mig”, sade fadern till modern.
Om han inte dör, när jag har slagit honom i huvudet med yxan, så måste du slära upp buken på honom med en lie.
- “Käre far, jag är här, jag ligger gömd i vargens buk, ropade Tummeliten.
- “Gud vare lov, vi har återfunnit vårt barn ” Ropade fadern.
Modern fick hålla sig på avstånd med lien, och så slog fadern vargen i huvudet med ett så kraftigt slag, att djuret ögonblickligen dog.
Så sprätte de upp vargens buk, och Tummeliten kom fram, alldeles oskadad.
- “Kära barn, vad vi har sörjt över dig, sade fadern.
- “Jag har dett mig om lite i världen, sade Tummeliten, och andades med välbehag in den friska luften.
- “Var har du varit någonstans ? undrade föräldrarna.
- “Börst i ett råtthål, sedan i en komage, och sist i en vargbuk.
Men nu stannar jag hos er.
- “Och vi säljer dig inte för alla rikedomar i världen, sade föräldrarna, och kysste sin älskade Tummeliten.
Så gav de honom att äta och dricka, och lät göra nya kläder åt honom.
För de han haft på sig, hade förstörts under den långa resan.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >