Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
Sagan om Pomperipossa med den långa näsan
Bearbetad från Falstaff, fakirs ( Axel Wallengrens ) original.
.
Det var en gång för många, många tusen år sedan, en förfärligt gammal trollpacka, som hette Pomperipossa.
Det är inte precis något vackert namn, men ändå är det bra mycket vackrare än vad hon själv var.
Kan ni tänka er hur hon såg ut ? – Hon hade två små röda ögon, och en stor mun, med bara tre tänder i.
Och hon hade fullt med vårtor på händerna, och en stor puckel på ryggen.
Men det värsta var hennes näsa, för den var en hel aln lång.
Ni kan tänka er, hur mycket snus, som gick åt när hon snusade. – Ett helt kilo åt gången !
Men, det hade Pomperipossa råd till, för hon var rysligt rik. Hon bodde ensam i ett litet hus i skogen, och det huset var byggt av korv och skinkor, och i stället för tegelstenar var där stora stycken sirapsknäck.
Så rik var Pomperipossa.
.
Men, ingen enda människa vågade sig till henne, och knappt något troll heller, för hon var så förskräckligt elak.
Kom det någon till henne, förtrollade hon den ögonblickligen till ett bord, till en kittel, till en griffel, eller till någonting annat.
Hon var en mycket farlig trollpacka. Hennes största sorg var den, att hennes näsa blev längre och längre för varje gång hon förtrollade någon.
Det var hennes straff !
Så var där också en kung i landet, där Pomperipossa bodde, och han hade en liten prins, som hette Pipi, och en liten prinsessa som hette Fifi.
En vacker dag, gick de och promenerade i parken, ledsagade av en hovmarskalk, som var så fin, att han endast kunde svara “A!” eller “Ha!”, till allt som man sade till honom.
- “Jag vill gå ut i skogen!”, sade prins Pipi.
- “A!”, sade hovmarskalken och följde med dem.
.
.
Efter en stund, kom de fram till ett träsk, och hovmarskalken blev våt om fötterna, för han hade sidenskor på sig.
” – Ha!”, sade han och vände genast om för att ta på sig ett par kragstövlar.
Men, innan han gick, så lade han fingret på näsan och sade: – “BA!”
Det skulle betyda: – “Vänta här, prins Pipi och prinsessan Fifi, tills jag kommer tillbaka med mina stora kragstövlar på mig !”
Men, det förstod inte kungabarnen, utan de gick vidare i skogen.
Det var just samma skog, som Pomperipossa bodde i.
Alla fåglar började genast att kvittra: – “Gå inte dit, Gå inte dit “
Men, prins Pipi förstod inte fåglalåt, utan sade till sin syster:
- “Om vi skulle ge oss ut på äventyr ? Det är så tråkigt här hemma. Jag har visst sex öre.”
.
- “Hur mycket har du, prinsessa ?”, frågade Pipi.
- “Jag har bara ett öre.”, svarade Fifi, “men jag kan steka äpplen”, fortsatte hon.
- “Då kan du ju nästan laga mat. Du får bli min hushållerska!”, sade prins Pipi.
Och så vandrade de ut på äventyr i den mörka skogen, ända tills de kom till Pomperipossas lilla hus, som var byggt av korv och skinkor, och sirapsknäck.
- “Låt oss äta kvällsmat !”, sade prins Pipi, som kände sig hungrig, och bröt en stor korv ur huset.
Då stack Pomperipossa ut sin långa näsa genom fönstret och såg på dem.
- “Kom hit in !”, sade hon genast. – “Jag är er snälla gudmor – Ni skall få syltpannkaka av mig !”
Prins Pipi och lilla Fifi trodde henne och gick in, fastän de var fasligt rädda.
.
.
- “Hm”, sade Pomperipossa, och såg på dem.
“Jag har inte ätit gåsstek på bra länge…”, tänkte Pomperipossa högt.
Och så trollade hon i luften, och strax blev prins Pipi och prinsessan Fifi till två små vita gäss, som betraktade varandra, mycket förskräckta.
- “Hovmarskalk!”, ville prins Pipi skrika i sin ångest.
Men, det lät bara som: – “Kakaka.”
Han kunde inte tala längre, bara kackla.
- “AJ”, skrek Pomperipossa, och tog sig åt näsan.
Den hade blivit ytterligare en meter lång, i samma ögonblick, som hon förtrollade Pipi och Fifi till gäss.
- “Det var rätt åt henne!”, skrek alla fåglarna i skogen.
- “Vänta ni !”, ropade Pomperipossa och knöt näven åt dem.
.
- “Jag skall skicka min trollkatt på er !”
- “Vi skall skaffa hjälp”, sjöng alla fåglarna, och flög sin väg, för att be storken komma dit och ge ett gott råd.
Storken är den visaste av alla fåglar, för han reser varje vinter till Egypten och studerar hieroglyfer på pyramiderna.
- “Nu ska ni få simma, mina små gäss !”, sade Pomperipossa och drev Pipi och Fifi framför sig med sin stora käpp.
- “Det gör er så gott, så smakar ni bättre, när jag steker er i kväll.”, fortsatte Pomperipossa
Och så körde Pomperipossa den stackars prinsen och prinsessan ned till sjön.
- “Kakaka!”, jämrade de sig, men de måste ändå ut i det kalla vattnet.
- “Säger ni Kakaka ?”, frågade Pomperipossa.
- “Ni menar kanske syltpannkaka ?”, hånade hon dem.
.
.
De förtrollade gässen var tvungna att äta små svarta grodungar och vått gräs – det var annat det, än syltpannkaka !
Pomperipossa stod på stranden och stödde sig på sin långa näsa, som nu var lika lång som hennes ben.
I detsamma hörde hon ett prassel bakom sig i skogen, och hon vände sig om.
Det var hovmarskalken, som hade varit hemma efter sina kragstövlar, och sedan dess oroligt letat efter de försvunna kungabarnen.
- “Ha!”, sade hovmarskalken, då han fick se trollpackan.
- “Pa!”, sade han och drog sitt långa svärd för att hugga näsan av henne.
Men pomperipossa förtrollade honom genast till en gammal kråka, som ängsligt hoppade omkring på stranden och sade:
- “Kra, kra !”
.
- “Ja, kraxa och kackla, ni!”, skrattade Pomperipossa belåtet.
- “Det är ingenting som kan befria er från förtrollningen, om ni inte får höra det allra förfärligaste skrik här i världen, man kan tänka sig.
För då får allt, som jag har förtrollat, sin riktiga gestalt igen, och så blir jag själv till en sten. Men det ska vi hoppas inte sker på ett par miljoner år ännu”…sade Pomperipossa och snusade upp två kilo snus.
- “Det vore rätt åt dig!”, skrek alla de små fåglarna, som kommit tillbaka med den visa storken.
- “Ni retar mig, så jag blir varm om näsan.”, fräste Pomperipossa och stack näsan ner i sjön, för att svalka den.
Men se, det skulle hon aldrig ha gjort.
För, nere i sjön, fanns en storkräfta, som inte hade fått middag på tre dagar. Och den kräftan knep sig fast med sina stora klor i Pomperipossas långa nos.
Och Pomperipossa skrek så förskräckligt, att hon blev alldeles blå som ett plommon, i hela ansiktet.
.
.
Men kräftan släppte ändå inte taget.
Då skrek trollpackan ändå värre, så att det hördes ända långt ner i Afrika.
- “Det var det förfärligaste skrik i världen, man kan tänka sig!”, sade storken.
Och det var sanning, för ingen fågel kan ljuga.
- Flux, och Krux! Då löstes med ens Pipis och Fifis förtrollning, och de små vita gässen blev prins och prinsessa igen.
Och den gamla kråkan, som skuttade omkring på stranden, blev i samma ögonblick hovmarskalk med ordnar, peruk och svärd, och kragstövlar.
- “Va ? A ! Bra!”, sade hovmarskalken och tog prins Pipi och prinsessan Fifi, en i vardera handen.
Och så sprang han med dem, det värsta han orkade, genom skogen, tillbaka till slottet, där kungen satt och väntade på dem med ett riksris i vänstra handen, och med ett stort riksäpple i den högra.
Han var mycket vred för att de varit borta så länge.
.
- “Na !” sade hovmarskalken lugnande.
Och kungen förstod genast, att hovmarskalken menade, att de varit förtrollade av Pomperipossa, och att de inte kunde hjälpa det.
Då blev kungen rörd, stack riksriset i kråset på hovmarskalken som en ovanligt fin utmärkelse och gav prins Pipi och prinsessan Fifi, hälften var, av det stora riksäpplet.
Men, Pomperipossa förvandlades genast till en stor sten. Du kan själv se henne, om du kommer till den där sjön, fastän hon nu är så övervuxen av mossa och buskar, att hon ser ut som ett litet berg.
Men en gång om året, på samma dag som hon förstenades, blir hon som förr.
Och då kniper kräftan i hennes näsa, och då skriar hon igen så förskräckligt, att det ger eko i bergen.
Men, vilken dag det är – ja, det vet bara jag, och jag talar inte om det, så det tjänar ingenting till, att du går ut och tittar efter,
för då blir din lilla näsa lika lång som Pomperipossas – och det vill du väl ändå inte ?
- SLUT -
.
Lite övrig information
Ordet “Aln”, som förekommer i den här sagan, är ett längdmått, som var vanligare att man använde förr. Längdmåttet motsvarar 0,594 meter (2 fot), och 3 alnar motsvarar 1 famn.
Och ordet “Griffel”, är en benämning på ett gammaldags verktyg, gjort i metall eller ben, som man använde till att skriva på vaxtavla med.
.
Om författaren…
Den här sagan, som är skriven på 1800-talet, av vår svenske författare och tidningsman Axel Wallengren, och illustrerad av Albert Engström, är lite ovanlig jämfört med de flesta sagor, då “Pomperipossa” har en ganska grotesk handling, men är skriven i en väldigt korrekt stilistisk form. Dock har sagan vissa likheter med många av Bröderna Grimms folksagor.
Axel Wallengren, eller Falstaff, fakir, som hans pseudonym var, hade studerat i Lund, och där publicerade han pessimistiska dikter och noveller. Men han blev också känd för sin komisk-parodiska diktning, inspirerad av bland andra Mark Twain.
Wallengren har till exempel kommit ut med böckerna “En var sin egen professor”, och “Falstaff, fakirs bästa”.
( Familjens universallexikon )
.
Kommentera sagan här
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >