Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Jättestugan, vars tak bestod av bara korvar” – Folksaga !
Bearbetad efter första delen av Gunnar Olof Hylten-Cavallius och George Stephens saga: “Kärringen som vart stekt i ugnen”.
.
Det var en gång en fattig torpare - och många är väl det – som bodde djupt inne i skogen.
Han hade två barn – en pojke och en flicka.
En dag sade torparen att barnen skulle gå ut och hugga granris.
Barnen lydde; pojken tog en yxa, systern följde honom och så drog de till skogs för att hugga ris, såsom deras far hade befallit.
Men eftersom de gick hit och dit, fram och tillbaka, kunde de till slut inte hitta vägen hem igen.
Det blev middagstid och även kvällen kom och ju längre tiden led, kom de längre och längre ut i ödemarken.
Då blev flickan ängslig och satte sig ned på ett ikullfallet träd och grät förtvivlat.
Men pojken var vid gott mod och tröstade sin syster så gott han kunde:
- “Gråt inte”, sade han. “Jag skall bygga en koja åt oss.
I morgon när det blir dagsljus hittar vi nog hem igen !”
.
Sagt och gjort, han tog sin yxa och byggde en liten koja av granris.
Flickan torkade sina tårar och så blev de kvar ute i skogen över natten.
Följande morgon började torparbarnen åter sin färd,
men kunde liksom igår, inte hitta vägen hem.
När de hade vandrat både länge och väl, blev flickan trött och satte sig ned och grät förtvivlat.
- “Gråt inte”, tröstade brodern.
“Dagen är lång och vi kommer hem välbehållna innan solen går ned bakom trädtopparna.”
Flickan sade: “Jag orkar inte gå längre, jag är så hungrig, så hungrig.”
Brodern tröstar sin syster
Men pojken höll sig vid gott mod och lovade att råda bot på systerns gråt.
Han bad nu sin syster att stanna kvar där, medan han gick och letade efter lite mat.
När pojken hade vandrat en stund, kom han fram till en liten täppa.
Och mitt på täppan stod en stuga, vars tak bestod av endast korvar.
Då blev han glad i sinnet och smög sig allt närmare, för att se om han kunde komma åt den läckra maten.
Allt var helt stilla och tyst och pojken vågade till slut krypa upp på stugans tak.
När han tittade ned genom den lilla skorstenen blev han varse en gammal jätte som bodde i stugan tillsammans med sin hustru.
Då ville pojken fly, men den reslige jätten hörde ljudet av pojken, och ropade med hård stämma:
- “Vem är det som prasslar på mitt tak ?”
Pojken svarade med späd röst:
- “Det är bara en liten, liten fågel.”
“Jassså”, brummade jätten. “Då kan du inte göra någon skada.”
.
Pojken greppade nu ett knippe korvar och sprang snabbt tillbaka till sin syster som med stor ångest och rädsla suttit och väntat på sin bror.
Det gick några dagar utan att barnen led någon nöd, men de kunde fortfarande inte hitta vägen ut ur ödemarken.
När så matförrådet tog slut, var pojken återigen tvungen att ge sig iväg för att skaffa mer.
Han smög sig därför åter fram till jättestugan vars tak endast bestod av korvar, och kröp sakta upp på taket.
Men jätten hörde ljudet av pojken och ropade med barsk stämma:
- “Vem är det som prasslar på mitt tak ?”
Pojken svarade med späd röst:
- “Bara en liten, liten fågel.”
- “Jassså”, brummade jätten, “då kan du inte göra någon skada.”
.
Pojken tog - som förra gången – ett knippe korvar och sprang snabbt tillbaka sin syster, som var orolig över hur det hade gått för brodern.
Efter en tid skulle pojken återigen ge sig av för att skaffa mat åt sig och sin syster.
Denna gång ville systern följa med för att se hur han bar sig åt.
Pojken nekade länge systerns begäran och sade att det var bättre om han gick iväg själv.
Men systern var envis, och som det brukar bli, fick hon slutligen sin vilja igenom.
När de kom fram till jättestugan blev systern rädd och började att gråta.
- “Åh, gråt inte”, tröstade brodern, “det är inte så farligt, skall du se.”
Han kröp därefter upp på taket och kastade korvar till sin syster som stod nedanför.
.
När jätten hörde ljudet av pojken, brummade han som vanligt:
- “Vem är det som prasslar på mitt tak ?”
Pojken svarade med gäll röst:
- “Bara en liten, liten fågel.”
Men då kunde flickan inte hålla sig, utan skrattade högt:
- “Ha, ha, ha, ha, ha.”
Då blev pojken rädd och ville skynda sig därifrån, men halkade till, slog upp ett hål i taket och damp huvudstupa ned genom öppningen.
När flickan såg olyckan, blev hon alldeles förskräckt och flydde hastigt tillbaka in i skogen.
- “Jo, nu ser jag vilken liten fågel du är”, sade jätten, då pojken föll ned genom stugtaket.
Pojken faller ned genom stugtaket
Jätten vände sig till sin hustru och sade:
- “Mor, ta pilten och göd honom ordentligt, så att vi kanske kan få oss en god stek endera dagen.”
Jättekvinnan gjorde som hennes man hade beordrat, tog tag i pojken och stängde in honom i en liten hydda.
Där fick han nötkärnor och söt mjölk – så mycket han kunde äta – och blev snart starkare och fryntligare än han någonsin varit tidigare.
Det gick så en tid och jätten ville nu veta om pojken var tillräckligt gödd.
Han gick därför till hyddan och bad att pojken skulle räcka fram sitt finger.
Men pojken anade oråd och räckte istället fram en trädpinne.
Jätten kände på pinnen och tänkte att ännu var pojken inte redo, eftersom pojken var så hård i hullet…
.
Jätten gick nu till sin hustru och beordrade att pojken skulle få dubbelt så mycket nötkärnor och söt mjölk än han fått förut. Och så skedde också.
Några dagar senare gick jätten åter till hyddan för att ta reda på om pojken blivit tillräckligt fet.
Pojken räckte, såsom förra gången, fram en trädpinne.
Jätten blev oerhört förvånad att han inte hade lagt på sig något hull, och blev arg på hustrun.
Men jättekvinnan ursäktade sig med att det inte skulle hjälpa att göda pojken mer, eftersom han ändå aldrig kommer att bli fet.
Jätten sade:
- “Om det är så som du säger, vill jag redan idag fara iväg och bjuda in våra vänner till fest !
Du kan värma upp ugnen och tillreda steken under tiden.”
.
Detta tyckte kärringen lät bra och hon lovade att göra som hennes man hade sagt.
Därefter sadlade jätten sin häst och påbörjade sin resa.
När jätten hade rest, tände kärringen en stor eld i ugnen.
Hon hämtade pojken från hyddan och lät honom sätta sig på brödspaden, för att skjutas in i ugnen.
Men pojken förstod att hans liv stod på spel och föll därför med flit av spaden varje gång kärringen tog tag i skaftet.
Jättekvinnan fördömde pojken för hans klantighet, men pojken ursäktade sig med att han inte visste hur han skulle sitta på rätt sätt.
- “Mor”, sade han,
“sätt er själv på brödspaden, så borde jag kunna lära mig av er”.
.
Kvinnan gjorde som han bad och satte sig med krum rygg på spaden.
Pojken reagerade blixtsnabbt, fattade spadhandtaget och skjutsade in kärringen i den glödheta ugnen.
Så gick det slutligen för jättekvinnan.
När jättekvinnan var död, skyndade sig pojken att samla ihop den mat som stod att finna inne i stugan och gick sedan för att leta efter sin syster.
Pojken fann sin syster inne i den lilla riskojan som han hade byggt, och man kan väl förstå vilken glädje de kände när de åter träffades – de som trodde att de aldrig mer skulle ses.
Flickan hade under tiden ätit av de korvar som brodern hade kastat ned från taket den dagen han blev fast hos jätten.
Hon hade trott att brodern var uppäten för länge sedan och hon hade under tiden gråtit mycket efter sin bror.
Bild på den väldiga jätten
Medan allt detta utspelade sig, återkom jätten från sin färd och undrade om hustrun hade gått honom till mötes, såsom hon brukade.
- “Men”, tänkte han för sig själv, “hon har väl så mycket bestyr med att förbereda festen att hon inte kan komma ifrån.”
Jätten steg av hästen och gick in, men kärringen syntes inte till någonstans.
- “Kanske…”, tänkte jätten, “…har hon gått till skogs.
Men jag skall i alla fall titta till steken !”
När jätten nu öppnade ugnsluckan, ja, då satt hans egen hustru – stekt och bränd – inne i ugnen,
medan den illmarige pojken hade flytt sin kos !
När jätten fick se detta och förstod hur allt hade gått till, blev han så förargad att hans hjärta sprack och han föll död ned vid eldstaden.
.
Några dagar senare var torparbarnens matförråd åter slut.
Då resonerade pojken med sig själv att han kanske borde gå och se efter hur det stod till hos jätten.
Den här gången fick systern inte följa med.
När pojken kom fram till jättestugan, kröp han sakta upp på taket och spejade ned genom skorstenen.
Och kan du tro hur glad han blev när han fick se jätten ligga död på ugnshällen.
Pojken rusade nu till systern och berättade den glada nyheten.
Därefter sprang torparbarnen tillbaka till jättestugan och tog med sig allt silver och annat gods som jättefolket hade ägt.
På andra sidan om jättens stuga, fann de en stig som ledde genom skogen.
Denna stig följde de och kom hem lyckligt till sin far.
.
Hur det gick sedan, vet man inte. – För jag var inte med !
Slut
.
Information om folksagan
Den här sagan, “Jätte-stugan, vars tak bestod av bara korvar”, är nedtecknad i början av 1800-talet av sagosamlarna Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och George Stevens.
Sagan är en av de många svenska versioner som finns av bröderna Grimms saga “Hans och Greta”.
Sagan finns i sagoantologin “Svenska folksagor och äventyr”.
.
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >