Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Svalan” – läs hela koreanska folksagan
- Den traditionella folksagan, om familjerna Hyng- och Nor Bu, och svalboet…
.
Sagan är cirka 1,5 meter lång ( cirka 7 boksidor )
.Skriv ut
Skriv ut sagan Här
.
I landet Korea, levde en gång, för länge länge sedan två bröder, vilkas efternamn var “Bu”.
Den äldre brodern, som hette Nor, var rik och mäktig; Hade ett ståtligt palats, och en vacker trädgård.
- Men ack !
Hans hjärta var hårdare och kallare än isen på bergstopparna i Norden.
Den yngste brodern Hyng, däremot, han var alltid god, glad och förnöjsam, och ändå bodde han i en usel lerhydda, och hade det fattigt och svårt.
Men om Hyng, någon gång gick för att hälsa på sin rike broder, blev han inte emottagen, utan Nor befallde sina tjänare:
- “Kör bort den där fattiglappen !
Han kommer ändå bara hit för att tigga pengar av mej.”
Många vintrar, hände det att Hyng såg bottnen i sin risskål, innan han ännu börjat äta.
Den som är hungrig, orkar heller inte arbeta…
Därför förblev han också fattig.
Men hur fattig och hungrig Hyng än var, så gick han ändå inte till sin rike broder, för att begära hjälp.
.
.
En vår, när vintern hade varit ovanligt sträng och hård, satt Hyng en dag utanför sin hydda.
Han gladdes åt solskenet som värmde den frusna jorden – den späda grönskan, som började sticka upp,
och fåglarna som kvittrade; flög av och an, under den blå vårhimmelen.
Då märkte han att en svala hade börjat bygga bo, under takåsen på hans hydda.
Hyng kunde inte låta bli att skratta:
- Högt ärade svala, varför bygger du ditt bo, just under mitt usla taksprång ?
Det kan varken skydda dej, eller dina ungar från stormar, eller andra besvärligheter.
Det finns många finare hus i byn, där du kunde få det präktigt och bra.
För att inte tala om att du aldrig kommer att hitta ett sädeskorn, på mina åkrar…
Men svalan hade så bråttom, att hon inte gav sig tid att svara Hyng.
Snart var boet färdigt, och svalparet flyttade in.
Det blev en stor glädje för Hyng, att varje dag titta på boet, där man efter någon tid, hörde pip från nykläckta ungar.
.
.
.
- Skynda dej, skynda dej, dina ungar vill ha mat ! Sade Hyng skrattande, och svalan flög som en skottspole av och an, med mat till de hungriga små.
Svalan var alltid på gott humör, och sjöng och drillade hela dagarna.
Men en morgon, när Hyng kom ut ur hyddan, så såg han till sin förskräckelse, att en stor orm hade klättrat upp för ett träd, som stod tätt intill huset.
Alla svalungarna, hade krupit ned i boet, utom en, som pipande och flaxande stod på bokanten.
Ormen sträckte fram sitt gap med den spelande tungan, och väste mot svalungen, som störtade till marken.
Hyng skyndade fram, och lyckades skrämma iväg ormen.
Sedan tog han upp svalungen från marken, och såg att den brutit ena benet, men fortfarande levde.
Då drog han en tråd ur sin slitna klädnad, och virade den ömt och varsamt om det brutna svalbenet.
Så bar han in svalan i huset, letade reda på en bit fint linne, och gjorde ett varmt och mjukt bo åt den.
Till och med den fattigaste man, kan göra livet till ett gästabud för en liten svalunge, och hela familjen Hyng Bu, fjäskade med att leta reda på flugor, maskar, och andra godsaker åt svalungen.
.
.
Den växte till en stor och grann svala, med sidenglänsande vingar, och en underbart vacker drill.
En höstdag, när molnen jagade varann på himlen, och fågelstrecken drog mot söder, tog Hyng sin skyddsling mellan händerna, bar ut honom, och sade:
- “Flyg bort, lilla svala, till varmare länder, och bli lycklig !”
Svalan kastade sig upp i luften, men höll sig en stund glatt kvittrande, rakt över Hyngs huvud, liksom för att tacka honom för hans godhet och gästfrihet.
Med en sista, jublande drill, försvann svalan sedan söderut, högt uppe i skyn.
Den vinter som kom, blev om möjligt svårare än den föregående, och när våren var inne, hade den stackars Hyng inte ett enda ris- eller sädeskorn att sätta, inför den stundande sommaren.
Till och med sitt goda humör hade han förlorat, och satt i sorgsna tankar, utanför sin hydda.
Då fick han plötsligt höra kvitter och ljud av snabba vingar, och när han tittade upp så såg han att det var hans vän svalan, som återvänt.
Hyngs förundran blev stor, när fågeln släppte ned ett frö, framför hans fötter.
Hyng tog upp fröet, och blev både glad och tacksam, när han märkte att det var ett stort pumpafrö.
.
.
.
Han kallade på sin familj, och de beslöt att sätta det i jorden, alldeles bredvid huset.
Varje dag, så vattnade de och luckrade marken omkring det märkliga fröet, som inom kort, växte upp till en stor, slingrande pumpaväxt.
Den täckte hela husväggen, och klättrade över taket, med sina kraftiga gröna blad och stänglar.
En dag, så slog tre lysande vita blommor ut på växten, och av dem, så blev det sedan tre jättestora pumpafrukter.
Hyng, hans goda hustru, och barnen, var mycket stolta och lyckliga över sina tre pumpor, vilka var de största som någonsin vuxit, i den trakten.
Länge och väl, talade familjen Bu om vad man skulle göra med pumporna.
Den ene föreslog en sak, den andre en annan, men till slut så kom man överens om att skära sönder en av pumporna för att göra vattenbägare av skalen.
Då hände något underbart…
Pumpan befanns vara fylld med jordens allra härligaste godsaker i mat- och dryckesväg !
När familjen Hyng Bu hade hämtat sig från sin förvåning, och stillat sin värsta hunger, så skar de upp den andra pumpan.
.
.
Och se !
Den innehöll de vackraste sidendräkter man kunde tänka sig, och de räckte till hela familjen, och lite till.
Nu skar man till sist upp den tredje pumpan, och ur den så föll ett gnistrande regn av jordens dyrbaraste juveler och ädelstenar.
Och det allra underbaraste var att innehållet i pumporna aldrig tog slut, hur mycket man än tog ur dem.
Så hände det sig, att familjen Hyng Bu, blev traktens rikaste, och mest välmående familj.
Hyng byggde sig ett stort, vackert hus, och skaffade sig en praktfull trädgård, där pumpaträdet, varje år, växte sig allt större och större, och förökade sig så att Hyng fick de största pumpaskördarna i hela landet.
Men trots att han plötsligt blivit rik, så förlorade Hyng inte sitt goda hjärta, utan delade med sig av sin rikedom åt de fattiga, så ofta tillfälle gavs.
Han glömde inte heller sina vänner,- svalorna, utan lät bygga boplatser åt dem, under sina hustak, gjorda av de allra dyrbaraste träslag.
På så vis, var hans hus alltid rikt och lyckligt, och det glada fågelkvittret, var ständig musik för familjen.
Men Hyngs broder Nor, märkte efter en tid – till sin stora grämelse – att han inte längre var byns rikaste man.
.
.
.
- Vad betyder nu detta ? sade Nor förargad.
Vad har det tagit åt den där fattiglappen ?
Skynda dej hit, hustru, och ta reda på vad som kommit honom att sätta näsan i vädret !
Fru Nor Bu, som om möjligt var ännu elakare och snålare än sin värde man, lät inte säga sig detta två gånger.
Hon gick genast på visit till familjen Hyng Bu, fylld av brinnande nyfikenhet, och med munnen ihopsnörd i ett sötsurt leende.
Svägerskan tog vänligt emot henne, och bjöd henne på te, och det dröjde inte länge, förrän fru Nor, genom listiga frågor, lockat ur fru Hyng, den underbara historien om svalungen med det brutna benet.
När hon fått höra detta, så kunde hon knappast behärska sig, utan sprang genast hem och berättade allt för sin man.
Hela vintern så satt sedan Nor Bu och hans elaka hustru och harmades över Hyng Bus oförtjänta lycka, och retade sig på svalorna, som inte ville komma tillbaka så fort som möjligt.
Äntligen så blev det vår igen, svalorna återvände, och en av dem byggde sitt bo under Nor Bus takås.
Nor och hans hustru satt varje dag, troget, och vaktade boet, och hoppades att någonting skulle hända, så att en svalunge ramlade till marken.
.
.
Men när tiden gick, utan att de dumma svalorna såg ut att vilja ramla ur boet, bara för att tillfredställa Nor Bus hemliga önskningar, förlorade han tålamodet.
En dag, när svalan var borta för att skaffa mat, så klättrade han själv upp till boet, tog ut en av ungarna, bröt av benet på den, och bar in den i sitt hus.
Där lappade han ihop det brutna benet med sidengarn, och befallde tjänarna att mata den sjuka fågeln.
När benet hade läkts, och svalan var frisk och flygfärdig, så släppte Nor ut den, och sade:
- Flyg din väg, fågel, vart du vill, men glöm inte att komma tillbaka nästa vår, och betala mej med ränta för att jag helat ditt ben, och givit dej mat under hela sommaren.
Och framför allt så måste du tänka på att göra min broder Hyng fattig igen.
Det är högst opassande att han, och inte jag, den högt ärade, äldre brodern, är den rikaste mannen i byn.
Det grämer mej in i själen att se !
Svalan flög långt bort mot söder, där hon tillbringade vintern, och hon berättade för alla de andra svalorna om den rike Nor Bu, och hans onda önskningar.
När svalorna hörde detta, så kvittrade de länge, och rådslog, och beslöt att belöna Nor Bu, efter hans förtjänst.
.
.
.
Återigen så blev det vår i den lilla koreanska by, där bröderna Bu bodde.
Luften var mild, jorden andades, och svalorna återvände.
Nor Bu satt på sin veranda, och solade sig.
Då kom plötsligt en svala flygande, och släppte ett pumpafrö framför hans fötter.
Den låmga pipan ramlade ur Nor Bus snikna mun, så överraskad blev han.
Inte hade han trott att han så snart skulle bli belönad.
Darrande av upphetsning, tog han upp fröet, såg sig noga omkring, för att ingen obehörig skulle få syn på vad han gjorde, och grävde sedan ned fröet bredvid husväggen till sitt palats.
Likt broderns pumpa, så sköt också denna upp ur jorden med fart, blev en stor och kraftig planta, och fick snart både blommor och frukt.
.
.
När hösten kom, så fanns det tre jättestora pumpafrukter på den rike Nor Bus hustak.
En mörk höstkväll, tog han och hans hustru ned frukterna från taket, och med girigheten lysande ur ögonen, så började de att skära upp dem.
Men nu blev de sannerligen överraskade !
Ur den första frukten, störtade ett band rövare, som stal Nor Bus alla rikedomar.
Han skyndade sig då att skära upp den andra pumpan.
Men o Ve !
Ur den, så slog en flammande eldslåga, som förtärde Nors hus och grödor.
Och när han i alla fall inte kunde låta bli att skära upp den tredje och sista pumpan, så kom en jättestor drake fram, och slukade allt som var kvar, så noga, att han till sist bet sig i svansen, och åt upp sig själv !
.
SLUT
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >