Kokt Hans o Greta.nu » “Tummeliten”/Le petit Poucet – av Perrault

- Vi skickar ut cookies ! - We send cookies ! LÄS MER > / READ MORE > X

Kokt Hans o Greta.nu

Välkommen till webbplatsen "Kokthansogreta.nu" - En journalistisk webbplats, startad år 2009, som består av konsumentjournalistik, litteratur, kåserier, och molnbaserade appar !

Welcome to our website "Kokthansogreta.nu" - A journalistic website, started in 2009, composed of consumer journalism, literature, columns, and cloud-based apps !


KHOG/Ih Z 2 (982x120)

    Annons/Ad:

“Tummeliten”/Le petit Poucet – av Perrault

… om den barnätande jätten, som blir överlistad av pojken Tummeliten. Översatt till svenska, från Charles Perraults folksaga “Le petit Poucet”, ur sagosamlingen “Gåsmors sagor”, utgiven år 1697. – Länk till franska versionen, längst ned på sidan.

.

Ungefär så här lång är sagan:

5 av 10 (  ___   ___   ___   ___   ___ / ___   ___   ___   ___   ___ )

.

OBS ! Den här folksagan är mycket otäck och grym, och innehåller föråldrade könsvärderingar !  OBS !

.

.

Det var en gång en skogshuggare som hade sju barn, vilka alla var gossar;

Den äldste gossen var inte mer än tio år gammal, och den yngste gossen, var sju år gammal.

Man kan ju undra varför familjen under så kort tid hade fått så många barn, men orsaken var att hustrun hade fått tvillingar, tre gånger.

Föräldrarna var ganska fattiga, och deras sju gossar besvärade dem rätt så mycket, eftersom ingen av gossarna var så försigkommen att han själv kunde skaffa sig någon föda.

Än mer ökade familjens bekymmer, av att den yngste gossen var väldigt klen till växten och talade mycket lite, vilket ansågs bero på dumhet, men som tvärtom, var tecken på ett än större förstånd.

När han föddes, så var han inte större än en tumme, vilket gjorde att man kallade honom för “Tummeliten”.

Detta stackars barn, var som den där stenen som alla spottar på,- alltid hade han “fel”, och alla i huset trodde sig kunna köra med honom, fast han i själva verket var den slugaste av alla bröder,

och, om han var fåordig, så var han destå mer uppmärksam på att höra vad andra sade.

.

Ett år, då det var missväxt, blev hungersnöden så stor att den fattiga skogshuggar-familjen inte såg någon utväg att försörja sina många barn.

Då skogshuggaren en kväll, sedan de små hade gått till sängs, satt vid brasan med sin hustru, så sade han till henne:

“Du ser väl, att vi inte längre kan försörja våra barn;

… jag kan inte stå ut med att se dem dö av hunger inför mina ögon, utan har beslutat att föra dem vilse i skogen.

Medan de roar sig med att binda risknippor, så kan vi gå ifrån dem, utan att de märker det.

- “Ack”, ropade hustrun, “Hur kan du vara så hård, att du själv vill leda dina egna barn vilse” ?

Mannen svarade, att det gjorde honom lika ont som henne, men att han inte visste någon annan råd.

Hustrun ville ändå inte gå med på detta förslag; men sedan hon tänkt över, vilken ännu större smärta det skulle orsaka henne att se barnen svälta ihjäl, så gav hon till slut sitt samtycke, och gick gråtande till sängs.

Tummeliten hade hört allt som föräldrarna sagt, för när han hade märkt att det var något viktigt som avhandlades, så hade han stigit upp, och smugit sig under bänken där de satt, för att kunna lyssna utan att bli sedd.

.

Sagans titel

“Tummeliten” / – Charles Perrault / ur “Gåsmors sagor”

Sagans titel

.

Så snart föräldrarna hade tystnat så gick Tummeliten åter till sängs, men han kunde inte sova en blund på hela natten, utan tänkte bara på hur han skulle bära sig åt för att rädda sig, och sina bröder.

Slutligen tyckte han sig ha kommit på något, och så snart morgonen grydde så steg han upp och gick till sjöstranden, där han fyllde sina fickor med små vita stenar, med vilka han återvände hem.

Strax därefter så gick de allesammans ut på sitt arbete, och Tummeliten talade inte om för sina bröder, vad han hade fått höra.

När de kommit in i den tjockaste skogen, där man på tio stegs håll inte kunde se varandra, så började fadern att hugga kvistar, och barnen började som vanligt att samla ihop ris och göra knippor av riset.

Då föräldrarna såg att barnen var som bäst sysselsatta, så gick föräldrarna sakta, allt längre och längre iväg ifrån barnen, tills de slutligen lämnade dem helt och hållet.

När nu barnen såg att de var ensamma, så började de med full hals att skrika och gråta.

Tummeliten lät dem hållas en stund, för han visste mycket väl hur han skulle hitta hem igen,- eftersom han under ditvägen lite då och då, släppt en av de vita stenarna, som han hade i sina fickor.

.

Han sade därför slutligen till bröderna:

“Var inte rädda, vår far och mor har väl lämnat oss här, men jag skall föra er hem, om ni bara följer efter mig.”

Bröderna gjorde som Tummeliten sade, och de kom så, fram på dagen, tillbaka till hemmet.

Men de vågade inte gå in på stört, utan stannade utanför dörren för att kunna höra, vad deras föräldrar sade.

Just som skogshuggaren och hans hustru kommit hem, så hade deras husbonde skickat dem tio riksdaler, som han varit skyldig dem så länge, att de inte haft ringaste hopp om att kunna återfå .

Detta gav dem liksom nytt liv, för de var nästan halvdöda av hunger.

Skogshuggaren skickade därefter sin hustru in till staden för att köpa kött, och eftersom det var länge sedan hon hade fått något kött, så köpte hon tre gånger mer, än två personer behövde till ett mål.

Då de var mätta, så sade hustrun: – “Ack, jag undrar var våra stackars barn är nu ? De skulle väl ha kunnat äta sig mätta av det som nu är kvar av maten; men det är du som är skulden till deras olycka.

Jag trodde väl att vi skulle ångra oss !

.

Hemsidans namn…..

Hemsidans namn…..

.

Gud vet vad de gör i skogen nu,- kanske har vargarna redan ätit upp dem…

Hur kunde du vara så omänsklig, att på detta sätt låta dina barn omkomma ?”

På det här viset fortsatte hustrun en god stund, och hon upprepade väl en tjugo gånger, att det var hans fel, och att hon vetat, att han skulle ångra sig.

Mannen blev slutligen arg, och hotade med att slå henne, om hon inte ville tiga.

Det var inte av kallsinnighet mot barnen, som han sade detta, ty han var själv ännu mer orolig över dem, än hustrun;

men hustrun hade förtretat honom genom sina förebråelser, och skogshuggaren var av samma sinnelag som många andra män, vilka mycket väl accepterar att hustrun någon gång har rätt, men som inte ständigt vill höra det påtalas.

Hustrun kunde likväl inte låta bli att än en gång storgråtande utropa:

“Ack, var är mina stackars barn ?”

- “Här är vi, här är vi !” Hördes de strax allesammans ropa, där utanför.

.

Modern skyndade sig att öppna dörren, och då hon nu fick se alla sina sju gossar, så tog hon under glädjetårar dem alla i famn, och sade: “Ack, mina kära barn, hur glad är jag inte att återse er !

Nu lär ni vara både trötta och hungriga, och du, stackars Petter, så smutsig du är ! Kom hit, så skall jag tvätta dig.”

Denne Petter var hennes äldste son, vilken hon höll av mest, eftersom han hade rött hår, liksom hon själv.

Barnen satte sig nu till bords, och åt med en förträfflig matlust, till föräldrarnas stora förnöjelse, samt började sedermera alla på en gång att berätta om hur förskräckta de hade blivit, när de upptäckte att de var ensamma i skogen.

Fadern och modern gladde sig av uppriktigt hjärta över sina barns återkomst; men den glädjen varade inte längre, än de tio riksdalerna,

för när pengarna var slut, så föll de åter i förtvivlan, och beslöt att på nytt föra sina barn vilse, och för att vara så mycket säkrare att lyckas med det, så tänkte de nu föra dem mycket längre bort, än förra gången.

De kunde likväl inte tala så hemligt om det, att inte Tummeliten hörde det, och han kom strax på, hur han skulle kunna reda sig nu, liksom förra gången;

men fastän han var ganska tidigt uppe, för att även nu samla småstenar, så misslyckades denna beräkning, för  dörren var låst, och han kunde inte komma ut.

.

Sagans titel

“Tummeliten” / – Charles Perrault / ur “Gåsmors sagor”

Sagans titel

.

Tummeliten blev dock inte rådlös, för när modern gav bröderna var sitt stycke bröd till frukost, så föll det honom in, att han kunde använda det i stället för stenarna,- och släppa brödsmulor längs vägen, som han skulle gå.

Han åt därför inte upp sitt brödstycke, utan gömde det i sin ficka.

Föräldrarna förde nu barnen in i den tätaste och mörkaste delen av skogen, där föräldrarna lämnade dem kvar, och skyndade hastigt ifrån dem.

Tummeliten oroade sig inte särskilt mycket över detta, eftersom han trodde sig utan problem kunna hitta hem, med hjälp av sina utströdda brödsmulor;

men han blev inte måttligt häpen, då han inte fann en enda brödsmula, för fåglarna hade ätit upp dem, allesamman.

Nu var de stackars barnen illa ute; ju längre de gick, destå mer förvillade de sig, i den stora skogen;

Natten kom med ett starkt oväder, vilket ännu tydligare ökade deras förskräckelse.

De tyckte sig höra vargarna tjuta runt omkring, och fruktade varje sekund att de skulle bli uppätna av dem; de tordes knappt tala med varandra, eller vända sig om,

.

och nu kom till råga på allt detta, en stark regnskur, som gjorde dem våta ända in på kroppen, och vägen blev så slipprig, att de halkade vid varje steg de tog, och föll omkull i dyn;

- de blev till slut så smutsiga och trötta, att de knappt kunde röra sig.

Tummeliten klättrade upp i ett träd, för att se om han kunde upptäcka något som skulle kunna vara dem till hjälp.

Sedan han sett sig om på alla sidor, så fick han på långt håll syn på ett ljussken, vilket gjorde honom mycket glad, men när han kom ned ifrån trädet, så såg han det inte längre.

Detta var väl förargligt, men i alla fall så gick de allesammans åt det håll, varifrån skenet lyst, och kom på detta sätt ut ur skogen, dock inte utan flera svårigheter, för varenda gång de kom ned i någon dalgång, så förlorade de ljuset ur sikte.

När de hade kommit ut ur skogen, så såg de framför sig ett hus, varifrån skenet kom.

De klappade på porten, och en gammal gumma öppnade, och frågade vad de ville.

Tummeliten sade, att de var fattiga barn som hade gått vilse i skogen, och begärde att hon av barmhärtighet måtte ge dem husrum över natten.

.

Webbsajtens namn….

Webbsajtens namn….

.

Gumman, som såg att de alla var vackra och hyggliga barn, blev rörd ända till tårar, och sade till dem: “Stackars små ! Vet ni inte, att detta hus tillhör en jätte, som äter upp små barn ?”

- “Ack, kära mor”, svarade Tummeliten, “…vad skall vi göra ? Om ni inte är så god och tar emot oss, så äter vargarna upp oss, och därför kan lika gärna er man göra det; kanhända han också skonar oss, om ni ber honom vackert.”

Gumman lät beveka sig, särskilt eftersom hon trodde, att hon skulle kunna gömma barnen för jätten, till morgonen.

Hon lät dem därför gå in, och värma sig vid en god brasa som brann på spiseln, där hon hade ett helt får på spettet, till jättens kvällsvard.

Men knappt hade de börjat återhämta sig i den sköna, varma stugan, förrän de fick höra fyra starka slag på porten; det var jätten, som nu kom hem.

I största hast så gömde gumman barnen under sängen, och gick för att öppna porten.

Jätten frågade genast ifall maten var färdig, och vinet itappat, varefter han satte sig till bords.

.

Fårsteken var ännu helt blodig, men så mycket mera i jättens smak; dock satt han inte länge, förrän han började vädra till höger och vänster, sägande sig känna lukten av något “färskt”.

“Det måste komma av kalven, som jag nyss flått”, sade gumman.

- “Nej, det är något annat”, svarade jätten, och såg skarpt på gumman.

“Här är något, som jag inte begriper vad det är.”

Vid dessa ord, så reste sig jätten från bordet, och gick raka spåret  fram till sängen.

- “Hå hå, jag märker att du vill bedra mig, du oförskämda kvinna !” Utropade han.

“Jag vet inte varför jag inte för länge sedan ätit upp dig med. Det är din lycka, att du är så gammal, – annars vore det mycket troligt.

Detta villebråd kommer emellertid att smaka tre jättar av mina vänner, som kommer och hälsar på mig i dessa dagar”, och i detsamma, så drog jätten fram det ena barnet efter det andra, ur deras gömställe.

De stackars barnen föll på knä, och bad om förskoning; men fåfängt, för de hade fått att göra med den grymmaste av alla människoätare, och långt ifrån att fatta någon medömkan för dem, så slukade han dem redan med ögonen, och sade till sin hustru:

“Detta skall bli läckerbitar för oss, om du nu också bara lagar till dem väl.”

.

Sagans titel

“Tummeliten” / – Charles Perrault / ur “Gåsmors sagor”

Sagans titel

.

Därefter tog han en stor kniv, och brynte den på en lång brynsten som han höll i vänstra handen, medan han närmade sig de arma barnen.

Redan hade han fattat tag i en av gossarna, då hans hustru sade till honom: “Varför vill du göra dig besvär med den här slakten så sent på kvällen ? Du kan ju spara den till i morgon.”

- “Tig, säger jag dig”, röt jätten.

- “Men du har ju så mycket kött i förråd…”, invände gumman; “… en kalv, två får och ett halvt svin.”

- “Du har rätt”, sade jätten; “…se till att de får så att de inte magrar, och låt dem sedan gå och lägga sig.”

Den goda gumman gav dem nu en riktig kvällsvard; men de orkade inte äta det minsta,- så förskräckta var de.

Jätten satte sig ännu en gång till bords, och i glädjen över att han nu kunde bjuda sina vänner på en så läcker mat,

så drack han fler glas vin, än han annars brukade, vilket gjorde honom lite rusig, så att han måste skynda sig till sängs, varefter han somnade in hårt.

.

Jätten hade sju döttrar som ännu var barn.

Dessa små jättinnor, hade allesammans vacker hy, eftersom de liksom deras far,  gärna åt färskt kött.

Men de hade små grå, helt runda ögon, trubbiga näsor, och mycket stora munnar, med långa, vassa och glesa tänder.

De var väl ännu inte så elaka som fadern, men man märkte ändå att de bråddes på honom, för de bet redan små barn, och sög blod av dem.

De låg alla sju i en stor säng, och var och en av dem hade en guldkrona på huvudet.

I samma rum som flickorna låg, så fanns också en annan, lika stor säng, i vilken gumman lade alla gossarna, varpå hon gick och lade sig hos sin man.

Tummeliten hade sett att jättens döttrar hade guldkronor på huvudet, och eftersom han fruktade, att jätten skulle ångra, att han inte redan på kvällen hade skurit halsen av sina gäster, så steg Tummeliten upp mitt i natten, tog sin och sina bröders mössor och satte dem helt sakta på jättens döttrars huvuden.

Och sedan han tagit kronorna av dem, och satt dessa på sitt och sina bröders huvuden, så att, om jätten under natten tänkte döda de små gossarna, så skulle jätten tro att gossarna var hans döttrar, och döttrarna var gossarna.

.

Hemsidans namn…..

Hemsidans namn…..

.

Det hände, det som Tummeliten förmodat, att jätten vaknade om natten, och ångrade att han uppskjutit till morgonen, vad han hade bort göra om kvällen.

Jätten steg därför hastigt ur sängen, tog sin stora kniv och sade: “Nu vill jag se hur mina gäster mår: Jag skall inte skjuta upp det för andra gången.”

Jätten trevade sig fram till sina döttrars kammare, och närmade sig sängen där de små gossarna låg, vilka alla sov, utom Tummeliten. Tummeliten blev mycket rädd, när jätten, efter att ha strukit längs raden med sin hand, berörde hans huvud.

Men då jätten känt, att de allesamman hade kronor på sig, så sade han: “Minsann, här hade jag så när gjort en vacker gärning ! Jag märker väl, att jag druckit för mycket i går afton.”

Därpå gick jätten till sina döttrars säng, vilka hade på sig gossarnas små mössor.

“Jo, se här är de galgfåglarna”, sade han, och i det samma så skar han i största hast och utan vidare, halsen av alla sju flickorna, varefter han mycket nöjd, åter gick och lade sig hos sin hustru.

.

Så snart Tummeliten hörde jätten snarka, så väckte han sina bröder, och bad dem snabbt klä på sig, och följa honom, och nu gick de sakta ned i trädgården och klängde sig över muren.

Sedan sprang de nästan hela natten, darrande och bävande, och utan att veta vart de skulle ta vägen.

Om morgonen, när jätten vaknade, så sade han till sin hustru:

- “Gå nu och laga i ordning de små tokarna, som vi roade oss med i går kväll.”

Gumman förundrade sig mycket över sin mans godhet, ty hon trodde, att han menade, att hon skulle klä på dem.

Hon gick alltså in i kammaren, men hur bestört blev hon inte vid åsynen av sina sju huvudlösa döttrar, som simmade i sitt eget blod.

Hon dånade, vilket brukar vara det första som kvinnor gör vid sådana tillfällen, och jätten, som tyckte att hon dröjde bra länge, och tänkte gå in och hjälpa henne, blev inte mindre häpen över den syn, som mötte hans ögon.

“Ack, vad har jag gjort !” Utropade han;

“men det skall de få betala, de bytingarna !”

Han slog nu en kruka vatten i ansiktet på sin hustru, och sedan hon därigenom vaknat till liv igen, så sade han:

.

Sagans namn

“Tummeliten” / – Charles Perrault / ur “Gåsmors sagor”

Sagans namn

.

“Ge mig nu mina sjumilastövlar, så skall jag snart hinna ifatt dem.”

Jätten gav sig genast iväg, och sedan han hade löpt länge omkring åt alla håll och kanter, så kom han till slut in på samma väg som de stackars gossarna gick på.

De var inte mer än några hundra steg från sin faders stuga, då de till sin stora förskräckelse fick se jätten, som klev från det ena berget till det andra, och gick över stora strömmar, lika lätt som hade det varit små rännilar.

Tummeliten blev i detsamma varse en fördjupning i en klippa nära invid vägen, och skyndade sig att i den fördjupningen gömma sig och sina bröder, varvid han dock alltid höll ett getöga på jätten, som nu började bli trött, av den långa vandringen, i synnerhet eftersom det är mycket tröttsamt att gå med sjumilastövlar.

Jätten ville vila sig, och kom av en händelse att sätta sig på samma klippa som gossarna gömt sig under.

Det dröjde inte länge, förrän jätten somnade, och började snarka så hårt, att de stackars barnen blev nästan lika rädda som då han stod över dem med sin stora kniv i handen, för att skära halsen av dem.

Tummeliten var dock långt modigare, än de andra.

.

Han bad sina bröder skynda sig hem till föräldrarnas stuga, medan jätten ännu sov;

de skulle inte bekymra sig om honom. De följde Tummelitens råd och de var snart hemma igen.

Tummeliten gick nu fram till jätten och drog sakta av honom stövlarna, vilka han därpå själv tog på sig.

Stövlarna kunde väl tyckas något stora åt honom; men eftersom de var trollstövlar, så hade de den egenskapen att bli stora eller små, allt efter benet som de drogs på.

Så snart han hade fått på dem, var de därför så lagom, som om de varit gjorda åt honom.

Tummeliten gick nu till jättens hus, där han fann hustrun sitta och gråta bredvid de dödade döttrarna.

“Er man…”, sade Tummeliten till henne, “… är i stor fara; han har blivit tillfångatagen av några rövare som svurit på att slå ihjäl honom ifall han inte ger dem allt guld och silver han äger.

Tummeliten fortsätter…

Just som de satte kniven för strupen på honom, så fick han se mig, och bad att jag skulle gå och underrätta er om den fara, som han befinner sig i, och säga till er, att ge mig allt av värde, som finns i huset; annars dödar de honom.

.

Webbsajtens namn….

Webbsajtens namn….

.

Och eftersom det var bråttom, så lämnade han mig sina sjumilastövlar, varav ni kan se, att jag går riktiga ärenden.”

Den goda gumman blev mycket förskräckt, och gav honom på stunden allt som de ägde; för jätten var en god man mot sin hustru, fastän han annars var grym och åt upp små barn.

Då Tummeliten på detta sätt fått jättens stora rikedomar i sina händer, så skyndade han till sina föräldrars stuga, där han blev mottagen med mycket glädje.

De som tror sig rätt känna Tummelitens alla öden, berättar dock detta sista annorlunda:

De påstår att Tummeliten aldrig haft hjärta att narra en gammal gumma som varit så god mot honom och mot hans bröder, utan att han i stället, så snart han fått på sig jättens stövlar, gått till hovet, där han visste att man uppskattade att få nyheter från krigshären som låg tvåhundra mil därifrån, och att få veta utgången av ett slag, som ägt rum.

.

Tummeliten skall då ha gått upp på slottet och sagt att om konungen önskade få underrättelser från hären, så skulle Tummeliten innan dagens slut, skaffa sådana, över vilket konungen blivit mycket glad, och lovat honom en stor summa pengar, ifall han kunde göra det.

Tummeliten hade nu gått åstad och kommit tillbaka med säkra nyheter samma kväll.

Denna väl utförda insats, gjorde honom så väl känd, att han sedermera fick stora inkomster;

för konungen hade betalat honom rikligen, för befallningar som han förde till hären, liksom kvinnorna gav honom stora gåvor, för att han bar brev till deras älskare, och därav hade Tummeliten den mesta förtjänsten.

Sedan han någon tid varit budbärare, och därför samlat på sig mycket pengar, så återvände han till sin far.

Det vore omöjligt att beskriva föräldrarnas glädje, då de fick återse honom.

Han gjorde hela sin släkt välmående, skaffade sin far och sina bröder goda sysslor, och levde själv lycklig intill hög ålder.

.

Slut

.

Lite mer kött på benen…

Den här klassiska folksagan,- “Tummeliten”, eller som den heter på franska, “Le petit Poucet“, fanns nedtecknad i fransmannen Charles Perraults sagobok “Charles Perraults sagor” ( Histoires ou contes du temps passé: avec des moralités ), eller “Gåsmors sagor” ( Contes de ma mère l´oie ), som texten löd på kopparsticket inne i boken, och som kanske har blivit det vanligaste namnet på sagosamlingen ?

Sagosamlingen, som Perrault år 1697 gav ut i sin sons namn, och som innehöll både sagor, berättelser, och en novell, blev en stor framgång för ämbetsmannen Perrault.

Andra alster som ingick i “Gåsmors sagor”, var bland andra “Åsnehud”, “Askungen”, “Törnrosa”, “Blåskägg”, “Mästerkatten”, och “Riquet med tofsen“.

De sagor som fanns med i samlingen, blev mycket populära i Sverige, kanske mycket tack vare att de gavs ut som skillingtryck här, under 1700- och 1800-talen.

Sagan “Tummeliten” har blivit klassificerad som en Aarne / Thompson 327 B -folksaga, och enligt sagoforskarna Iona och Peter Opie, så har bröderna Grimms saga “Hans och Greta” många likheter med “Tummeliten”. Och i vissa uppslagsverk så står det att sagan “Tummeliten” är en fransk variant av “Hans och Greta”.

( Informationen är hämtad från uppslagsverken “Kunskapens bok”, “Hexicon som lexikon”, och “Bra böckers lexikon”. )

.

Utgående länkar:

.

Lista på fler sagor, med samma motiv som “Tummeliten”,  HÄR

http://www.askero.com/tummelit.htm

.

Information om sagosamlingen “Gåsmors sagor”,  HÄR

http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%A5smors_sagor

.

Läs sagan “Tummeliten” på franska,  HÄR

http://www.alalettre.com/perrault-oeuvres-petit-poucet.php

.


Du kanske också gillar: / You may also like: Title of the document .
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >
Gilla oss på Facebook / Like us on Facebook:
Läs artikeln ren, HÄR > / Simple version, HERE >

Permalänk till denna artikel / Permalink to this article:

http://kokthansogreta.nu/?p=13084

För att kommentera artikeln, klicka på den gröna knappen med det vita krysset på: / To comment this article, press the green button with the white cross on it:

Andra läser också: (Others also read):

     

ANNONSER / ADS:
.

.
.



KHOG/Ih Z 7 (670x250)

Mer på samma ämne: (More on the same topic):

.
Sök vad du vill: / Search what you want: .

Andra närbesläktade ämnen: / More related topics:

.

Skicka in en kommentar: / Leave a Reply:


KHOG/Ih Z 8 (622x250)

Sök i svenska Wikipedia:
Search english Wikipedia:

-----
Sök synonymer:
Search synonyms:

-----
Sök bilder:
Search images:

-----
Sök i Youtube:
Search Youtube:


Gå till artikelns start, här > / Go to Top, here >

Gå till menyn, här > / Go to Menu, here >




Annons/Ad:



Nav./Exit:

 Läs / Read

 Meny/Menu

 Bookmark

 Stop scroll

 Hem/Home

 Print / Save

 Appar

 Apps

 bing >

 DuckGo >

 facebook >

 Google >

 hitta.se >

 Merinfo >

 Privatelee >

 Spotify >

 Wikipedia >

 YAHOO! >

 Yandex >

 YouTube >

O
p
e
n

-

A
P
P
S

-

C
l
o
s
e
© Kokt Hans o Greta.nu