Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Höns-Gretas familj” – hela danska sagan
..översatt till svenska, från sagan “Hønse-Grethes familie“, skriven av författaren H.C. Andersen.
.
Höns-Greta, var den enda människa som bodde i det nya präktiga hus, som var uppfört åt hönsen och ankorna på herrgården.
Huset stod på samma plats där den gamla riddarborgen hade stått, med torn, trappgavel, vallgrav, och vindbrygga.
Alldeles intill fanns ett igenvuxet snår med träd och buskar; här hade förut funnits en trädgård som slutat vid en stor sjö, som nu var kärr.
Råkor, kråkor och kajor flög skrikande och skränande över de gamla träden,
- massor av fåglar som inte minskade om man sköt i högen, de snarare ökade.
Man kunde höra dem ända in i hönshuset, där Höns-Greta satt, och ankungarna sprang över träskorna på henne.
Höns-Greta kände till varenda höna, varenda anka, från det att den kröp fram ur ägget.
Hon var stolt över sina höns och över sina ankor, stolt över det präktiga huset, som man byggt åt dem.
Det var rent och snyggt i hennes lilla rum, vilket frun, som rådde om hönshuset var mycket noga med;
frun brukade ofta komma hit med sina fina, förnäma gäster och visa dem “Hönsens och ankornas kasern”, som hon kallade det.
.
I Höns-Gretas rum fanns både klädskåp och länsstol, ja till och med en byrå, och på den stod en blankpolerad mässingsskylt på vilken namnet Grubbe fanns ingraverat, vilket var namnet på den högadliga släkt, som hade bott i den gamla riddarborgen.
Man hade hittat mässingsskylten under grävningarna på platsen, och klockaren sade att den bara hade värde som en gammal minnessak.
Klockaren hade ordentligt reda på allt som rörde den gamla platsen och den gamla tiden; han hade fått sin lärdom ur böckerna, och hade många skrivna anteckningar liggande i sin skrivbordslåda.
Hans kunskaper om den gamla tiden var mycket stora, men den äldsta kråkan visste kanske mera, och brukade kraxa om det på sitt språk. Men det var kråkspråk, och det kunde klockaren inte förstå, hur klok han än var.
Efter en varm dag på sommaren så steg dimman över kärret, så att det såg ut som en stor sjö nedanför de gamla träden, där råkorna, kråkorna och kajorna höll till.
Så hade det sett ut, när riddar Grubbe levde, och den gamla borgen stod kvar med sina röda, tjocka murar.
Då räckte bandhundens kedja förbi porten.
Genom tornet så kom man in på den stensatta gården och in i salarna;
Fönstren var smala och rutorna var små, till och med i den stora salen, där man brukade dansa, men på den siste Grubbes tid så hade man inte dansat i mannaminne, fast det låg kvar en gammal puka, som man hade använt på den tiden.
.
Sagans titel
“Höns-Gretas familj” / Hønse-Grethes familie / Hans Christian Andersen
Sagans titel
.
Här stod också ett konstrikt utsirat skåp, i vilket förvarades sällsynta blomsterlökar, ty fru Grubbe älskade trädgårdsodling och planterade träd och odlade växter.
Hennes herre och man, tyckte hellre om att rida ut och skjuta vargar och vildsvin, och då brukade alltid hans lilla dotter Marie följa honom en bit på vägen.
När Marie bara var fem år, så satt hon stolt på sin häst och såg sig käckt omkring med sina stora, svarta ögon.
Hon tyckte om att klatcha med piskan bland jakthundarna, men fadern såg hellre att hon slog omkring med den bland bondpojkarna, som kom för att titta på herrskapet.
Bonden i jordkojan vid borgen, hade en son – Sören, i samma ålder som den lilla högadliga jungfrun.
Han kunde konsten att klättra i träd, och måste alltid upp för att ta ned fågelbon åt Marie.
Fåglarna skrek i högan sky, och en av de största fåglarna högg honom över ögat så att blodet rann; man trodde att han hade mist synen på det, men ögat hade inte tagit någon skada.
Marie Grubbe kallade honom sin Sören; Det var en stor ynnest, och den kom också fadern,- stackars Jon, till godo.
.
Han hade en dag begått någon förseelse, och skulle straffas genom att rida på trähästen.
Den var uppställd på gården med fyra stolpar till ben och ett enda smalt bräde till rygg; Jon skulle rida grensle på den och få några tunga tegelstenar bundna vid benen för att inte sitta alltför bekvämt.
Jon stönade under smärtan, och Sören grät och bad för honom hos lilla Marie, som genast befallde att Sörens far skulle ned från hästen, och då man inte lydde henne, så stampade hon i stenläggningen och slet och ryckte i faderns rockärm så att tyget brast.
Hon visste vad hon ville, och hon fick sin vilja fram; Sörens far befriades och släpptes ned.
Fru Grubbe, som kommit dit, strök sin lilla dotter över håret, och såg med vänliga ögon på henne.
Marie förstod inte varför.
Hon ville inte följa med modern, utan lekte med jakthundarna istället.
Modern gick in i trädgården och ned till sjöstranden, där vita och gula näckrosor stod i blom och blomvass och kaveldun vajade bland säven.
Modern betraktade all denna yppiga, friska grönska, och utbrast: – “Så underbart !”
.
Webbsajtens namn
Webbsajtens namn
.
På den tiden fanns ett gammalt sällsynt träd i trädgården, som hon själv hade planterat,- en blodbok, ett slags morian bland de andra träden, med sina svartbruna blad.
Blodboken måste alltid ha sol; i skugga blev bladen gröna som på de andra träden, och så blev inte trädet märkvärdigare än alla de andra.
Det fanns många fågelbon i de höga kastanjeträden, liksom i buskarna och grässlänten.
Det var som om fåglarna visste att de fick vara i fred här,- att ingen tordes gå omkring och knalla med bössa.
Lilla Marie kom dit, tillsammans med Sören.
Han kunde konsten att klättra, som sagt, och tog ned både ägg och dunungar.
Fåglarna flaxade omkring dem i ängslan och skräck, både små och stora !
Ängens vipor, råkor, kajor och kråkor i de höga träden – alla skrek de.
Det var samma läte som fåglarna fortfarande låter höra i våra dagar.
- Vad är det ni gör, barn ? ropade den vänliga frun. Det är ju djurplågeri !
Sören såg förvirrad ut, och den lilla adliga flickan tittade också åt sidan, men efter en stund så mumlade hon kort och buttert:
.
- “Jag får för far !”
- Flyg bort ! Flyg bort ! Skrek de stora, svarta fåglarna, och flög sin väg, men de kom tillbaka nästa dag, för här var de hemma.
Den saktmodiga, vänliga frun fick däremot inte stanna hemma länge.
Vår Herre kallade henne till sig; hos honom var hon också mera hemma än här på gården.
Och kyrkklockorna ringde när hennes lik kördes till kyrkan, de fattiga grät, ty hon hade varit god mot dem.
När hon var borta, så tog ingen vård om hennes rabatter och plantor, och trädgården fick förfalla.
Herr Grubbe var en hård man, sade man, men dottern, så ung hon än var, hade övertaget över honom, han måste skratta åt henne, och hon fick sin vilja fram.
Nu var hon tolv år, stor och stark, satt till häst som en karl, och kunde använda sin bössa som en van jägare.
En dag så kom ett stort sällskap till trakten, bland dem de förnämsta herrarna i riket: Den unge konungen och hans halvbroder och kamrat, herr Ulrik Fredrik Gyldenlöve; de skulle jaga vildsvin och stanna över ett dygn på herr Grubbes gård.
.
Sagans titel
“Höns-Gretas familj” / Hønse-Grethes familie / Hans Christian Andersen
Sagans titel
.
Vid bordet satt Gyldenlöve bredvid Marie Grubbe, slog armen om henne och gav henne en kyss som om de hade varit släkt med varandra, men hon slog honom på munnen och sade, att hon inte tyckte om honom.
Och det skrattade man högt åt, som om det hade varit ett skämt och något mycket roligt.
Det kanske det var också, för fem år efteråt – Marie var då sjutton år – kom ett bud med ett brev, i vilket herr Gyldenlöve anhöll om den högvälborna jungfruns hand.
Det var något, det !
- Han är landets förnämste herre, och galantaste kavaljer ! Sade herr Grubbe. – Honom kan du inte avvisa !
- Stort bryr jag mig inte om honom ! Sade Marie Grubbe, men hon kunde inte avvisa landets förnämste man och konungens vän.
Silver, ylle och linne skeppades med fartyg till Köpenhamn, medan hon gjorde resan landvägen, som tog tio dagar.
Men skeppet med utstyrseln fick motvind eller ingen vind alls; det dröjde fyra månader innan den anlände, och när den kom fram, så hade fru Gyldenlöve lämnat sin man.
- Förr vill jag ligga på blaggarn än i hans sidensäng ! Sade hon.
.
Jag går hellre barfota än åker i kaross med honom !
Sent en kväll i november, så kom två kvinnor ridande till staden Århus.
Det var Gyldenlöves fru, Marie Grubbe, och hennes kammarjungfru; de kom från Vejle, dit de hade anlänt från Köpenhamn med ett fartyg.
De red fram till herr Grubbes borg.
Han blev inte glad åt besöket.
Hon fick höra hårda ord, men fick ändå en kammare att ligga i, hon fick ölsupa och rivet bröd på morgonen, men inga vänliga ord,- faderns dåliga humör gick ut över henne.
Det var hon inte van vid, och undfallande var hon inte.
Som man ropar i skogen får man svar, och hon gav också svar på tal, och hade bara bittra och hätska ord om sin äkta man, som hon inte ville leva samman med längre; därtill var hon för hövisk och ärbar.
Ett år gick, och det gick inte bra.
Elaka ord växlades mellan far och dotter, och det bör aldrig ske.
Onda ord bär ond frukt. – Hur skulle slutet bli ?
- Vi två kan inte trivas under samma tak ! Sade fadern en dag.
.
Webbsajtens namn
Webbsajtens namn
.
Du får flytta härifrån till vår gamla gård.
Men håll tand för tunga, och sprid inte ut några lögner !
De två skildes åt.
Med sin kammarjungfru, flyttade hon till den gamla gården där hon var född och uppvuxen, och där hennes mor, den saktmodiga, fromma frun vilade i kyrkans gravkor.
En gammal boskapsskötare bodde på gården; det var hela personalen.
Spindelvävar, mörknade och fulla med damm, hängde i rummen, trädgården var förvildad, Humlerankor och Åkervinda hade lagt ett nät över träd och buskar,- ogräs och nässlor frodades.
Blodboken var övervuxen och stod i skugga; Nu var dess blad gröna som de andra, vanliga trädens, och det var slut med dess härlighet.
Väldiga flockar av kråkor, kajor och råkor kretsade över de höga kastanjeträden; det var ett skränande och kraxande som om de hade velat berätta en viktig nyhet för varandra: Nu hade hon kommit tillbaka, den där lilla, som hade låtit röva deras ägg och ungar.
Och tjuven själv, som hade tagit dem, klängde nu upp på ett grenlöst träd, en hög mast, och fick sina duktiga slängar av daggen, om han inte uppförde sig väl.
Om alla dessa händelser berättade klockaren i vår tid; han hade samlat, och satt ihop dem efter böcker och anteckningar som tillsammans med många andra, fanns förvarade i hans skrivbordslåda.
.
- Upp och ned är världens gång ! Sade han.
Det känns underligt att läsa om det. – Och fastän vi får höra hur det gick för Marie Grubbe, så glömmer vi för den skull inte Höns-Greta.
Hon sitter kvar i sitt präktiga hönshus, i vår tid.
Marie Grubbe levde i sin tid, men inte med samma förnöjsamma sinne som gamla Höns-Greta.
Vintern gick, våren och sommaren gick. Så kom den stormiga hösten igen, med sina våta, kalla havsdimmor. – Det var ett ensligt och dystert liv på den gamla gården.
Marie Grubbe tog sin bössa och vandrade ut på ljungheden, sköt harar och rävar, sköt de fåglar hon kunde få sikte på.
Ute på heden träffade hon ibland adelsmannen Palle Dyre från Nörrebaek; Han gick också ut med sin bössa och sina hundar.
Han var stor och stark, vilket han brukade skryta med när de kom i samspråk med varandra.
Han kunde ha tävlat med salig herr Brockenhuus till Egeskov på Fyn, om vars styrka ryktet fortfarande talade. – Efter hans exempel så hade Palle Dyre låtit hänga upp en järnkedja med ett jägarhorn i sin gårdsport.
.
Sagans titel
“Höns-Gretas familj” / Hønse-Grethes familie / Hans Christian Andersen
Sagans titel
.
När han kom hemridande, så stannade han, fattade tag i kedjan, lyfte sig med hästen från marken och blåste i hornet.
- Kom själv och se, fru Grubbe ! Sade han. Det blåser friska vindar på Nörrebaek !
När hon kom till hans gård så finns inte antecknat, men på ljusstakarna i Nörrebaeks kyrka kan man läsa, att de blivit skänkta av Palle Dyre och Marie Grubbe på Nörrebaeks herrgård.
Stark och stor var Palle Dyre, med väldiga kroppskrafter.
Han drack som en svamp, han var som en tunna som inte kunde fyllas; Han snarkade som en hel svinstia, och röd och pussig var han.
- Han är bakslug och retlig ! Sade fru Palle Dyre, Grubbes dotter.
Hon tröttnade snart på samvaron med honom, men därigenom så blev det inte bättre.
En dag så stod bordet dukat och maten blev kall. Palle Dyre var ute på rävjakt, och frun var försvunnen.
- Palle Dyre kom hem före midnatt, fru Dyre kom varken till midnatt, eller på morgonen; Hon hade vänt ryggen åt Nörrebaek och ridit sin väg utan hälsning eller avsked.
.
Det var grått och regnigt väder, en kall vind blåste. En flock svarta skriande fåglar kretsade framför henne; de var inte husvilla som hon själv.
Först drog hon söderut, in i Tyskland, där ett par guldringar med dyrbara stenar förvandlades i pengar;
sedan drog hon österut, och vände åter om mot väster. Hon hade inget mål, och vredgades på allt och alla, till och med på den gode Guden, så eländig kände hon sig.
Hon var sjuk till kropp och själ, hon kunde knappt gå. En vipa flög upp, när hon snubblade över en tuva, och fågeln skrek som den alltid brukar skrika:- Din tjuv ! Din tjuv !
Hon hade aldrig stulit något från sin nästa, men fågelägg och fågelungar hade hon låtit röva från tuvor och träd; Det kom hon nu att tänka på.
Från platsen, där hon låg, så kunde hon se sanddynerna vid stranden;
Det bodde fiskare där borta, men så långt orkade hon inte, ty så sjuk var hon.
Stora, vita fiskmåsar kom flygande och kretsade över henne, och skrek som råkor, kajor och kråkor brukade skrika därhemma över gårdens träd.
Fåglarna flög så nära henne, så till slut tyckte hon att de blev alldeles svarta, men så blev det också mörkt för hennes ögon.
När hon åter slog upp ögonen, så hade någon lyft upp henne och bar henne; en stor, stark karl, hade tagit henne i sina armar.
.
Webbsajtens namn
Webbsajtens namn
.
Hon såg rakt in i hans skäggiga ansikte; han hade ett ärr över ögat, så att ögonbrynet var liksom delat i två delar.
Sjuk som hon var, så bar han henne till fartyget, där skepparen gav honom en åthutning för vad han hade gjort.
Nästa dag så avseglade fartyget.
Marie Grubbe kom inte i land, hon var alltså kvar ombord.
Men hon kom väl tillbaka ? – Ja – när och var ?
Om det kunde klockaren också berätta, men det var inte en historia som han själv satt ihop; han hade fått historiens sällsamma förlopp ifrån en trovärdig gammal bok, som vi själva kan ta fram och läsa.
Den danske historieskrivaren Ludvig Holberg, som har skrivit så många läsvärda böcker och roliga komedier, av vilka vi riktigt lär oss känna hans tid och dess människor, berättar i sina brev, om Marie Grubbe, om hur och var, ute i världen, han mötte henne.
Det är nog värt att lyssna till, men därför glömmer vi visst inte Höns-Greta; hon sitter nöjd och belåten i sitt präktiga hönshus.
Fartyget avseglade med Marie Grubbe ombord – det var där vi släppte tråden.
.
Det gick år, många, många år.
Pesten härjade i Köpenhamn.
Det var år 1711.
Drottningen av Danmark återvände till sin tyska hembygd, kungen lämnade rikets huvudstad, var och en som kunde skyndade sig att fly, och studenterna, till och med de som hade fri bostad och fri kost, gav det så kallade “Borchs Collegium”, alldeles intill Regentsen, drog nu också sin färde.
Det var klockan två på morgonen, han kom gående med sin ränsel, som mera var fylld med böcker och skrivsaker än med kläder.
En tät, fuktig dimma låg över staden, inte en enda människa syntes på hela gatan, där han kom gående, överallt på dörrar och portar hade man ritat kors; där inne härjade farsoten eller också hade människorna dött.
Det fanns inte heller många människor på den breda krokiga Kjöbmangergade, som gatan kallas, vilken går från Rundetårn till kungens slott.
En stor rustvagn rullade förbi, kusken svängde med piskan, hästarna satte av i galopp, vagnen var fylld med döda.
Den unge studenten höll handen för ansiktet och luktade på en svamp, fuktad med sprit, som han hade i en mässingsdosa.
.
Sagans titel
“Höns-Gretas familj” / Hønse-Grethes familie / Hans Christian Andersen
Sagans titel
.
Från en krog i en av gränderna hördes sång och skrål och hesa skrattsalvor från människor, som tillbringat natten vid bägaren för att glömma att farsoten stod för dörren och ville ta med dem på rustvagnen tillsammans med de andra döda.
Studenten styrde kosan till Slottsbron.
Där låg några små fartyg; det ena lättade ankar för att komma bort från den pestsmittade staden.
- Om Gud låter oss leva, och vi får vind, så seglar vi till Grönsund vid Falster ! Sade skepparen, och frågade studenten, som ville följa med, efter hans namn.
- Ludvig Holberg, sade studenten, och det lät som vilket namn som helst; nu är det ett av Danmarks stoltaste namn. På den tiden var han bara en ung, okänd student.
Fartyget seglade förbi slottet. Det var knappast dager, när de kom ut i öppna sjön.
Det kom en lätt bris, seglet svällde, den unge studenten satte sig med ansiktet mot den friska vinden och föll i sömn.
Redan på tredje dagens morgon låg fartyget utanför Falster.
.
- Känner ni någon här, hos vilken man kan få ta in för betalning ? frågade Holberg skepparen.
- Jag tror, att det bästa ni kan göra, är att gå till färjgumman i Borrehuset, sade han.
Om ni vill vara artig, så kallas hon mor Sören Sörensen Möller.
Men, det kan hända att hon blir arg om ni uppträder alltför belevat mot henne.
Hennes man har blivit arresterad för en missgärning, och hon sköter själv färjan. Riktiga nävar har hon.
Studenten tog sin ränsel och gick till färjhuset.
Dörren var inte låst, klinkan gick upp, och han steg in i ett rum med stengolv, där en fållbänk med en stor skinndyna var det mest iögonfallande.
En vit höna med sina kycklingar, stod bunden vid fållbänken och hade trampat omkull vattenskålen, så att vattnet rann över golvet.
Inga människor syntes till, varken här inne eller i kammaren intill, han såg bara en vagga med ett litet barn i.
Färjan kom tillbaka.
Det satt bara en person i den, om det var en man eller en kvinna, var inte gott att säga. Personen hade en stor rock på sig, en mössa med snibbar på huvudet, som liknade en hätta.
.
Webbsajtens namn
Webbsajtens namn
.
Färjan lade till.
Det var en kvinna som kom. Hon steg in i rummet. Såg rätt stor ut när hon rätade på sig; två stolta ögon blickade emot honom under de svarta ögonbrynen.
Det var mor Sören, färjkarlens hustru – råkor, kajor och kråkor kunde kraxat fram ett annat namn, som vi bättre känner till.
Hon var butter och fåordig, men så mycket sade hon, att det blev bestämt att studenten skulle få inackordera sig på obestämd tid på grund av de fruktansvärda förhållandena i Köpenhamn.
Från den närbelägna staden kom ofta en eller annan hederlig borgare ut till färjstugan. Frans Knivsmed och Sivert Tullare kom dit, drack en mugg öl i färjstugan och språkade med studenten.
Han var en kunnig ung man, som kunde sin practica, som de kallade det; Han läste grekiska och latin, och kände till lärda ting.
- Ju mindre man vet, destå mindre känner man av det ! Sade mor Sören.
- Ni får ligga i ! Sade Holberg en dag, när hon bykte kläder i skarp lut och själv fick hugga upp träkubbarna till ved.
- Det är min sak, sade hon.
- Har ni jämt fått slita och släpa så här ? – Sedan ni var liten ?
.
- Det kan ni väl se på mina nävar ! Läs här, sade hon och visade honom sina mycket små, men hårda och starka händer med avbitna naglar.
Ni har ju fått lärdom att läsa.
Vid jultiden så blev det stark snöyra, kölden ökade, vinden blåste bitande, som om den velat tvätta folk i ansiktet med skarp lut.
Mor Sören lät sig inte bekomma, hon kastade rocken över sig och drog ned hättan över öronen.
Det blev mörkt inne i huset, tidigt på eftermiddagen.
Hon lade ved och bränntorv på härden och satte sig att sula sina skor; det fanns ingen annan som kunde göra det.
På kvällen talade hon mera med studenten än vad hon annars brukade; hon talade om sin man.
- Han har i hastigt mod dräpt en skeppare från Dragör, sade hon, och nu måste han avtjäna sitt straff, slagen i järn, i tre år på Holmen.
Han är bara en simpel matros, och därför måste lagen ha sin gång.
- Lagen gäller också för de högre stånden, sade Holberg.
- Tror ni det ? Sade mor Sören, och såg in i brasan.
.
Sagans titel
“Höns-Gretas familj” / Hønse-Grethes familie / Hans Christian Andersen
Sagans titel
.
Men så fortsatte hon igen:
- Har ni hört talas om Kai Lykke, som lät riva ned en av sina kyrkor, och när prästen Mads dundrade mot honom på predikstolen, slog honom i järn och tillsatte ett råd, som dömde honom att mista halsen.
Han blev också halshuggen. Det var inget dråp i hastigt mod, och ändå gick Kai Lykke fri den gången !
- Han var i sin fulla rätt på den tiden, sade Holberg. Men den tiden är förbi !
- Det kan ni inbilla någon annan ! Sade mor Sören, reste sig och gick in i kammaren, där tösen, det lilla barnet, låg.
Mor Sören tog upp barnet och lade det, och gjorde sedan i ordning studentens fållbänk.
Studenten fick skinndynan, han var mera frusen av sig än hon, och ändå var han född i Norge.
Nyårsdagen blev en riktigt klar solskensdag, kölden hade varit så stark att snön frusit till med hård skare, så att man kunde gå på den.
Klockorna i staden ringde till gudstjänst, studenten Holberg tog sin yllekappa på sig och gav sig iväg till staden.
Råkor, kajor och kråkor flög skränande och kraxande över Borrehuset; för deras oväsen kunde man knappt höra kyrkklockorna.
.
Mor Sören stod utanför stugan och fyllde en mässingskittel med snö för att sätta den på elden och få dricksvatten; hon tittade upp mot fåglarna och föll i tankar.
Studenten Holberg gick till kyrkan, på vägen till och från gick han förbi Sivert Tullares hus vid stadsporten; han bjöds in på en mugg varmt öl med sirap och ingefära; talet föll på mor Sören, men tullmannen visste ingenting om henne; det fanns nog ingen, som gjorde det.
Hon var inte från Falster, sade han, litet pengar hade hon visst haft en gång, hennes man var en simpel matros, hetsig till lynnet; han hade slagit ihjäl en skeppare från Dragör, – sin käring slår han, och ändå tar hon honom i försvar.
- Jag skulle inte stå ut med sådana fasoner ! Sade tullmannens hustru.
Jag är ju också av bättre folk. Min far var kunglig strumpvävare !
- Därför har ni också gift er med en kunglig ämbetsman, sade Holberg artigt, och gjorde sin reverens för henne och tullmannen.
Det var trettondagsafton. Mor Sören tände ett trekunga-ljus för Holberg, det vill säga, tre talgljus som hon själv hade stöpt.
- Ett ljus för var man ! Sade Holberg.
- Var man ? sade kvinnan och stirrade skarpt på honom.
.
Webbsajtens namn
Webbsajtens namn
.
- För var och en av de tre vise männen från Österlandet ! Sade Holberg.
- Jaså, det är så ni menar, sade hon, och var länge tyst.
Men på denna trettondagsafton fick han ändå veta mera, än vad han förut hade vetat.
- Ni är god mot honom, som ni är gift med, sade Holberg. Och ändå säger folk, att han dagligen bär sig illa åt mot er.
- Det angår ingen annan än mig, svarade hon.
De slängarna kunde jag haft gott av som liten, nu får jag väl dem för mina synders skull.
Jag vet hur mycket gott han gjort mig.
Och hon rätade på sig. – När jag låg sjuk på heden och ingen brydde sig om mig, utom råkor och kråkor, som ville hacka ögonen ur mig, så tog han mig i sina armar och fick ovett för att han bar mig ombord.
Jag är inte van att ligga sjuk, och så blev jag bra.
Var och en har det på sitt vis, Sören på sitt; man skall inte döma hunden efter håren !
Med honom har jag under alla dessa år, haft det mycket bättre än jag skulle ha haft med honom, som man kallade för den galantaste och förnämsta av kungens undersåtar.
.
Jag har varit gift med ståthållare Gyldenlöve, kungens halvbror, och efter honom tog jag Palle Dyre !
Var och en var lika bra på sitt vis, och jag på mitt. Det var många ord det här, men nu vet ni det !
Och hon gick ut ur rummet.
Det var Marie Grubbe ! Så underligt hade lyckans hjul vänt sig för henne.
Många trettondagsaftnar upplevde hon inte mer.
Holberg har antecknat att hon dog i juni år 1716, men han har inte skrivit, för det visste han inte, att när mor Sören, som hon kallades, stod lik i Borrehuset, så kretsade en mängd stora, svarta fåglar över platsen.
De skrek inte; det var som om de visste att man skall vara tyst på en begravning.
Så snart hon blivit begravd, så försvann fåglarna, men samma kväll så såg man uppe i Jylland, vid den gamla borgen, en ofantlig mängd råkor, kajor och kråkor som kraxade i munnen på varandra;
det var som om de velat berätta något, kanske om honom, vilken som liten gosse rövat deras ägg och ungar, bondens son, som fick strumpeband av järn på Kungens holme, och om den högvälborna jungfrun, vilken slutade som färjkarlens hustru vid Grönsund.
.
Sagans titel
“Höns-Gretas familj” / Hønse-Grethes familie / Hans Christian Andersen
Sagans titel
.
- Bra ! Bra ! Skrek de.
Och släkten skrek: – Bra ! Bra ! När den gamla borgen revs. – Och de skriker fortfarande, fast nu är det inte något mer att skrika om ! Sade klockaren, när han hade berättade det.
- Släkten har dött ut, borgen är riven, och där den stod står nu det präktiga hönshuset med sina förgyllda flöjlar och med gamla Höns-Greta.
Hon är så glad åt sin trivsamma bostad; om hon inte fått bo där, så hade hon kommit på fattighuset.
Duvorna kuttrade ovanför hennes huvud, kalkonerna kacklade omkring henne, och ankorna snattrade.
- Ingen känner henne ! Sade man. Någon släkt har hon inte. Det är en nåd att hon får bo där. Hon har varken ankfar eller hönsmor, och ingen avkomma !
Men släktingar hade hon i alla fall, fast dem kände hon inte till, inte klockaren heller, hur många anteckningar han än hade i skrivbordslådan, men en av de gamla kråkorna kände till det, och berättade om det.
.
Av sin mor och mormor hade hon hört talas om Höns-Gretas mor och hennes mormor, som vi också känner till, sedan hon som barn red över vindbryggan och stolt såg sig omkring – som om hela världen och alla dess fågelbon var hennes egendom.
Vi såg henne ute på heden med sanddynerna, och allra sist i Borrehuset.
Barnbarnet, som. var den sista av släkten, hade kommit hem igen till platsen där den gamla borgen hade stått, där de svarta, vilda fåglarna flaxade och skrek.
Men hon satt bland sina tama fåglar, som kände igen henne och som hon kände.
HDu får flytta härifrån till vår gamla gård.öns-Greta hade inget mer att önska sig i livet, hon var glad åt att få dö, och gammal nog att få dö.
- Grav ! Grav ! Kraxade kråkorna.
Och Höns-Greta fick en fin grav, som ingen kände till, utom den gamla kråkan, såvida inte också hon är död.
Och nu känner vi historien om den gamla borgen, den gamla släkten, och Höns-Gretas hela familj.
.
Slut
.
Information om sagan och författaren
Den här kända sagan,- “Höns-Gretas familj”, är skriven av den berömde danska författaren, härstammande från Odense, Hans Christian Andersen ( född den 2 april år 1805 – död den 4 augusti år 1875 ).
Under 1830-talet besökte Andersen Sverige, och fick många hejarrop från studenterna vid Lunds universitet, och efter Andersens sista Sverigebesök, år 1849, kom hans bok “Sverrig” ut år 1851.
.
Djupare information om namnet “Greta”
Namnet Greta, är en kortare variant av namnet Margareta.
Margareta, som från början stavades Margarita, har latinsk / grekiskt ursprung, och är bildat av det persiska ordet för pärla.
I Sverige använder vi även de närbesläktade namnen Meta, Maggan, eller Margit.
I Norge och Danmark, så hör man ofta namnet ”Grethe”, som är en kortare form av namnet Margrethe, vilket är den norsk / danska varianten av vårt svenska namn “Margareta”.
Namnforskare har hittat personer som hette Greta i Sverige, redan på 1300-talet och namnet var mycket vanligt förekommande hos människor som föddes år 1900 till 1920, men sedan dalade namnet i popularitet, för att sedan stiga igen på 1990-talet.
Namnet Gretel, är en annan version ( diminutiv-form, förminskande form ) av det tyska namnet Margarete,
och en annan tysk diminutivform, Gretchen, blev populär i och med att Goethe döpte en av de bärande rollerna till just Gretchen, i sin tragedi ”Faust”.
Några kända personer som bär namnet Greta, är Greta Tegnér, Greta Garbo, Grethe Kausland, och Greta Dahlqvist.
Greta har i Sverige namnsdag den 20 juli.
.
.
Länk till den danska versionen av Höns-Gretas familj, HÄR
http://www.andersenstories.com/da/andersen_fortaellinger/honse_grethes_familie
.
Information om H.C. Andersen på Wikipedia, HÄR
http://sv.wikipedia.org/wiki/H.C._Andersen
.
Mer info om Andersen på Bonnier Carlsens webbplats, HÄR
http://www.bonniercarlsen.se/Upphovsman/Forfattarpresentationssida/?personId=11621
.
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >