Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Den förtrollade fiolen” – Hela sagan !
Nedtecknad av bröderna Grimm
.
Det var en gång en rik man, som hade en tjänare som var mycket arbetsam och ärlig.
Han var den förste ur sängen varje morgon, och den siste som kröp till kojs på kvällen,
och när det fanns något tråkigt arbete, som ingen annan ville göra, var han strax redo.
Han klagade inte för det, utan var ständigt nöjd och glad.
När hans tjänsteår var till ända, gav hans herre honom ingen lön, för han tänkte:
- Det är nog det klokaste, för då sparar jag litet, och han går inte ifrån mig, utan stannar i min tjänst.
Tjänaren sade inte heller någonting.
Han arbetade ett andra år, precis lika villigt som det första, och när han ändå inte fick någon lön, bråkade han inte, utan stannade ännu längre.
När det tredje året var till ända, tog den rike mannen upp sin portmonnä, men han ångrade sig, och plockade inte fram några pengar.
Då tog tjänaren äntligen till orda, och sade:
- Jag har nu i tre år redligen tjänat er.
Var därför snäll och ge mig den lön som jag har rätt att få, för jag vill gärna fortsätta ut i världen och se mig omkring.
Då svarade girigbuken:
Min käre tjänare,
du har tjänat mig villigt och bra, och därför skall du rikligt belönas.
Han tog på nytt fram sin portmonnä, och räknade upp tre ettöringar:
- Där får du ett öre för varje år som du har arbetat åt mig.
Det är en stor belöning, som få herrar skulle ha betalat.
Den gode tjänaren, som inte förstod så mycket av pengar, stoppade slantarna på sig, och tänkte:
- Nu har jag pengar på fickan – varför skulle jag nu bekymra mig, och träla med tungt arbete ?
Han drog sin färde, uppför berg, och ned i dalar.
Han vandrade fram, och sjöng av hjärtans lust.
Nu hände det sig, när han passerade ett stort snår, att en liten dvärg kom fram och ropade:
- Vart skall du ta vägen, glade vandrare ?
Jag ser att du inte tyngs av svåra bekymmer.
- Varför skulle jag vara ledsen ? Svarade tjänaren.
Jag har vad jag behöver, – tre års lön klirrar i min ficka.
- Hur stor är då din skatt ? frågade den lille mannen.
- Tre fina ettöringar, svarade tjänaren.
Hör på, sade dvärgen,
jag är en fattig man,
ge mig dina tre öre.
Jag kan inte arbeta längre, men du är ung och kan lätt förtjäna mera.
Och eftersom tjänaren hade ett gott hjärta, och kände medlidande med den lille mannen, så räckte han honom ettöringarna, och sade:
- Ja, för all del, jag klarar mig nog ändå.
Den lilla dvärgen förklarade då:
. Jag märker att du har ett gott hjärta, och därför ger jag dig tre önskningar – en för varje ettöring, och de kommer genast att bli uppfyllda.
- Jaså, sade tjänaren, kan du trolla ?
Nå, om det är så, så önskar jag först av allt en fågelbössa, som träffar allt jag siktar på.
För det andra vill jag ha en fiol, som är så beskaffad, att alla som hör dess toner, när jag spelar, måste dansa.
Min tredje önskan är att ingen skall kunna neka mig något jag ber om.
- Du skall få allt du har begärt, förklarade dvärgen.
Han gick in i buskarna, och kan ni tänka er, där låg redan fiolen och fågelbössan,
precis som om de varit beställda i förväg.
Dvärgen gav dem till tjänaren, och sade:
Och vad du än ber om, kommer ingen människa i världen att kunna neka dig !
- Vad kan man mer begära, tänkte tjänaren för sig själv, då han glatt drog vidare.
Strax därpå mötte han en skäggig man, som tydligen var en landsvägsrövare.
Rövaren stod och lyssnade till en fågel, som satt i toppen av ett träd och sjöng.
- Jag vill ha den där fågeln, sade rövaren.
Om man kunde strö salt på stjärten på den, kunde man fånga den.
- Inget annat, sade tjänaren, och siktade med sin bössa.
Vips, så föll fågeln till marken.
Där kan du hämta den i törnrossnåret.
Den skäggige mannen, som inte ville nöja sig med att bara höra på fågelsången, började att krypa in i snåret, men när han var mitt inne bland buskarna, flög högmodet på den gode tjänaren, och han tog fram sin fiol och började att spela.
Genast reste sig skäggmannen i snåret, och benen började att sprattla på honom, och ju mer tjänaren spelade, destå fortare gick dansen.
Men de vassa törnena började att slita sönder kläderna och sticka den skäggige mannen överallt !
- Stopp, stopp ! Ropade han.
Jag vill inte dansa.
Men tjänaren hörde inte på honom.
Han tänkte:
Du har rövat av så många människor deras värdesaker på landsvägarna, att törnena är ett ganska bra straff.
Han spelade än förtare, och rövaren dansade så att det mesta av hans kläder blev hängande på buskarna.
- Stopp ! Stopp ! Ropade rövaren.
Du får vad du vill, om du slutar spela.
En hel påse med guld.
- Om du är så givmild, sade tjänaren, så skall jag väl sluta med min musik, och det måste jag räkna dig till godo att du gör din dans till en riktig konst.
Därpå tog han guldpåsen och gick sin väg.
Rövaren stod och såg efter tjänaren tills han försvunnit bakom krönet.
Då ropade han av alla krafter:
- Din skojarmusikant, vänta tills jag träffar dig ensam.
Så fortsatte han att skrika skällsord en lång stund:
- Jag skall förfölja dig tills dina skosulor har slitits i trasor, ropade han tills han inte hade någon luft kvar.
Sedan gick han till närmaste stad, och uppsökte domaren:
- Herr domare, klagade han.
Se, så jag har blivit överfallen och pinad, mitt på öppna landsvägen.
Mina kläder är sönderslitna, jag är sönderslagen, och min guldpåse har stulits.
Kasta den ärkelymmeln i fängelse !
- Är det en soldat, som har stuckit dig med sin sabel ? frågade domaren.
Nej, han hade inget blankt vapen, svarade den slagne mannen,
men han hade en bössa på ryggen och en fiol, så det är inte svårt att känna igen den kanaljen.
Domaren sände nu ut sina män för att leta, och det dröjde inte länge förrän de fann den gode tjänaren, som helt lugnt kom vandrande, och de hittade också guldpåsen hos honom.
När han ställdes inför domaren, förklarade han:
- Jag har inte rört den där skojaren, och inte tagit hans pengar.
Pengarna gav han mig av fri vlja, för att jag skulle sluta spela för honom, eftersom han inte tyckte om min musik.
- Han ljuger som en borstbindare, skrek rövaren, som själv hade blivit lurad.
Och inte heller domaren trodde på tjänarens ord, så han dömde honom till att dingla i galgen på öppen gata, eftersom han hade förövat ett så svårt brott.
När tjänaren fördes bort, ropade landsvägsrövaren efter honom:
- Nu får du dina gärningars välförtjänta lön !
Tjänaren följde lugnt med bödeln fram till galgen, men där sade han till domaren:
- Bevilja mig blott en sista önskan, innan jag dör.
- Ja, svarade domaren, om du bara inte ber om ditt liv.
- Jag ber inte om mitt liv, svarade tjänaren.
Jag vill bara en sista gång, spela på min fiol.
Rövaren, som visste vad som hände när tjänaren spelade på sin fiol, ropade i högan sky:
- Tillåt inte detta, tillåt det för all del inte !
Men domaren svarade:
- Varför skulle jag inte unna honom den korta glädjen.
Han får spela, och sedan ta sitt straff.
Då tog den gode tjänaren sin fiol, och redan vid första draget av stråken, började alla att gunga och vagga – domaren, skrivaren, och bödeln, som rappade repet.
Vid andra draget med stråken, lyfte alla ena benet och sedan började alla att dans, och ju fortare den gode tjänaren spelade, destå fortare och häftigare dansade man.
Gamla och unga, tjocka och magra, korta och långa, ja, till och med hundarna reste sig på bakbenen och dansade med.
Till slut ropade domaren:
- Jag skänker dig livet, bara du slutar att spela !
Då lät den gode tjänaren beveka sig, och tog ned fiolen från axeln.
Han gick fram till rövaren, som alldeles utmattad låg på marken, och sade:
- Din skojare, tala nu om var du har fått tag i guldpåsen, annars börjar jag spela igen.
- Jag har stulit det, jag har rövat det, ropade landsvägsrövaren, men du har redeligen förtjänat det.
Då lät domaren föra rövaren till galgen, och där fick han sona sina brott.
- SLUT -
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >