Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Råttfångaren i Hameln” – hela folksagan !
Översatt till svenska från den tyska folksagan Der Rattenfänger von Hameln, nedtecknad av bröderna Grimm år 1816. Handlar om Råttfångaren som hjälper medborgarna i staden Hameln att bli av med sina råttor. Men för detta får Råttfångaren inget tack…
.
Det finns en stad i Tyskland som heter Hameln, och för länge sedan, drabbades staden av en katastrof.
Tusen och åter tusen råttor dök bara upp, från ingenstans.
Det var inga vanliga råttor, utan stora, fräcka odjur, som inte gick att jaga bort.
De invaderade hemmen, och åt upp all mat som fanns.
De vällde in i skolorna och nafsade på barnen, och gnagde på deras skolböcker.
.
När matförråden började att ta slut, högg råttorna in på möblerna och inredningen.
De ilade över golven, kröp in under lakanen, och klättrade i gardinerna.
Folket i Hameln, försökte på alla sätt förgäves att bli kvitt råttorna.
Varje ny dag, verkade det som om det fanns dubbelt så många råttor, som dagen innan.
Snart fanns det knappt något kvar att äta och dricka för stadens invånare,
och de var förtvivlade för att de inte kunde bli av med råttorna.
.
.
Mammorna gjorde sitt bästa för att skydda sina små barn mot de otäcka råttorna, men det var lättare sagt än gjort !
Alla var väldigt arga, eftersom de ansåg att borgmästaren och hans rådgivare inte gjorde något för att lösa problemet, så folket kallade till möte på torget.
När alla hade samlats, tågade de till rådhuset.
Där krävde de att borgmästaren och hans rådgivare skulle göra något för att stoppa råttplågan.
Den arga folkhopen skrämde borgmästaren, och han tänkte att han måste hitta på något.
.
- “Det måste finnas någon som kan hjälpa oss att bli av med råttorna”, sade en av rådgivarna.
- “Vi kan väl erbjuda en belöning till den som löser problemet ?”
Borgmästaren, som var en mycket girig man, och ogärna slösade pengar – såvida han inte själv fick del av dem – gillade inte förslaget.
Men till slut fick han ge med sig, eftersom han inte hade någon bättre lösning själv.
.
.
Nästa dag, skickades en utropare ut på gatorna för att meddela borgmästarens beslut,
och man satte upp plakat på alla husväggar och träd i hela Hameln, och på de omgivande platserna.
På plakatet stod:
“En belöning på 1000 guldmynt utlovas till den person som kan befria Hameln från råttorna.”
Människor kom från när och fjärran, och provade alla möjliga sätt att lösa råttproblemet, men ingen lyckades.
.
Det kvittade vad de hittade på, det verkade som om råttorna hade kommit för att stanna.
Så en dag, när stadsborna nästan hade gett upp hoppet, kom en främling till staden.
Han gick raka vägen till rådhuset och bad att få tala med borgmästaren, och dennes rådgivare.
Folket hade följt efter främlingen till rådhuset, eftersom hans annorlunda kläder och uppförande, väckte deras intresse.
Mannen var så olik alla andra de hade träffat.
.
.
Hans kläder var färggranna och hans slängkappa räckte ända till golvet, och han hade en lång påfågelfjäder i hatten.
Instucken i bältet, hade han en flöjt.
Borgmästaren blev överraskad när främlingen dök upp på hans tjänsterum.
- “Vem är du ?” frågade han.
- “Man kallar mig Råttfångaren“, svarade främlingen.
.
- “Jag har sett att ni erbjuder en belöning till den som kan rädda staden från råttorna, och det är just vad jag skall göra.”
Borgmästaren tänkte att det var högst osannolikt att den där märklige mannen skulle lyckas med det, men han sade:
- “Om staden är fri från råttorna när det dagas, skall du få belöningen.”
- “Hur tänker du bära dig åt ?” frågade en av rådgivarna.
- “Med hjälp av min magiska flöjt, skall jag befria Hameln från råttorna.
.
.
Ingen levande varelse på jorden kan motstå dess toner”, svarade Råttfångaren.
- “Jaha, vad väntar du på då ?” sade den otålige borgmästaren.
- “Sätt igång och spela med din magiska flöjt.”
Råttfångaren gick ut på gatan, tog fram flöjten, och satte den till läpparna.
.
Han började att spela en underlig, klagande melodi, som var olik all annan musik.
Plötsligt kom råttor rusande från varje hörn och skrymsle, från varje dörr och gränd.
Råttfångaren började att gå nedför gatan, och råttorna följde efter.
Han fortsatte att gå, över torget – förbi skolan där barnen stirrade häpet på främlingen.
Råttfångaren fortsatte att spela, medan han långsamt gick genom alla Hamelns gator, följd av tusentals och åter tusentals råttor.
.
.
Det var råttor av alla de slag och i alla storlekar, och de var som hypnotiserade av melodin som han spelade på sin flöjt.
De snubblade över varandra i sin iver att följa Råttfångaren.
Han fortsatte att gå ut ur staden, och ner till floden Weser.
Där klev han ut i en eka, och lät den flyta med strömmen, och hela tiden spelade han sina klagande toner.
Råttorna, som fortsatte att följa efter musiken, kastade sig i floden.
.
Hela natten kunde man höra råttfångarens musik, ackompanjerad av råttornas skri, när de drunknade.
Vid soluppgången var allt tyst.
Varenda råtta hade drunknat.
Borgmästaren var så glad att råttorna var försvunna, att han anordnade en stor fest för folket.
De samlades alla på torget, och dansade och sjöng.
.
.
Det var en sådan lättnad att slippa de hemska råttorna.
Snart kom Råttfångaren för att hämta sin belöning från borgmästaren.
Men borgmästaren blev inte glad över att se Råttfångaren, och han vägrade att betala ut belöningen.
- “Du lovade mig tusen guldmynt”, sade Råttfångaren.
- “Du sade att den som befriade er från råttorna skulle få belöningen.
Och nu har jag befriat er från dem.”
.
- “Äh, försök inte, min gode man”, sade borgmästaren.
“Allt du gjorde var att blåsa en trudelutt i din flöjt.
Det var inte särskilt märkvärdigt, och du förtjänar ingen belöning.”
- “Du kommer att ångra dig”, svarade Råttfångaren.
“Jag kan spela andra toner också, skall du veta.”
- “Ge dig iväg och spela på du”, sade borgmästaren.
- “Mig skrämmer du inte.”
.
.
Då vände Råttfångaren på klacken och gick sin väg, utan ett ord.
Ute på torget satte han flöjten till läpparna, och började att spela den vackraste musik man någonsin hade hört.
Det var toner som inga barn kunde motstå, och de älskade musiken.
Barnen kom skrattande ut från sina hem, och anade inte vart Råttfångarens musik skulle föra dem.
De var bara tvungna att följa efter honom.
Deras mammor ropade efter dem, men det brydde de sig inte om.
Det var som om de bara kunde höra musiken.
Längre och längre bort från staden gick de.
.
Förbi floden och över fälten, och mot bergen.
Och när de nådde det högsta berget, vidgades en spricka, och Råttfångaren och alla barnen försvann in i det mörka hålet.
Berget stängdes efter dem, och därefter syntes de aldrig till igen.
Utan barnen, blev Hameln en tyst och sorgsen stad.
Endast tre av Hamelns barn överlevde.
Två av dem var blinda och stumma, och kunde därför inte berätta vart de andra hade tagit vägen.
Och det tredje barnet klarade sig, därför att det hade gått tillbaka för att hämta sin rock.
Föräldrarna var så arga på borgmästaren, att de jagade iväg honom och hans rådgivare.
Det skulle ta många, många år innan man åter kunde höra det glada ljudet av barn som skrattar och stojar på lekplatserna och gatorna i Hameln.
SLUT
.
Information om folksagan:
Den här folksagan som du just har läst – “Råttfångaren i Hameln” – är en tysk medeltida sägen, som har bevarats bland annat tack vare sagosamlarna Bröderna Grimm.
Forskarna är oense om varför sägnen har uppstått, och man har därför alla möjliga teorier, från att en katastrof skulle ha inträffat i staden, till att sägnen handlar om det så kallade barnkorståget.
Staden Hameln ligger i nordvästra tyskland, sydväst om Hannover, i delstaten Niedersachsen.
.
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >