Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
Dikten “Tiggaren” av Carl Östergren
.
.
.
Ensam på en bänk vid vägen, gamle tiggarn satt;
Silvervita lockar flöto, under sliten hatt.
Fårad var av år, hans panna – ögats eld var släckt;
armod tärt hans bleka kinder, lumpor var hans dräkt.
.
Men i forna dar, det såg man, Han i strider stått,
för sitt högra ben, han hade nu ett träben blott.
Och hans ädla hållning, tydde än på krigarstam,
och bland bröstets trasor, glänste guldmedaljen fram.
.
.
När på den hans blickar föllo, tyst han tänkte så:
“Skall jag dig i bröd förvandla, gamle vän, ändå ?
Skall jag skiljas vid det minne, som jag älskat mest,
kasta bort den ära, landet på mitt hjärta fäst ?
.
Ofta vid din anblick, trösten kom där ovanfrån.
Jag har älskat fosterbygden, som en trogen son.
Och från dig, jag skulle skiljas, slita bandet av ?
Nej. DU tiggaren skall följa – neder i hans grav.”
.
.
Upp han stod, från hårda bänken – stapplande framåt,
då ett ljud där slog hans öra, som av hejdlös gråt.
Och han såg en tiggarflicka, liten, späd och vek;
hennes nakna lemmar skälvde – hennes kind var blek.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Och han sade: -”Arma flicka, vem har hit dig ställt ?”
-”O, jag är så sjuk, och hemma, moder dör av svält.
Ingen ha dock rört de tårar, dem jag arma fällt;
- ingen hjälpt mig, och där hemma, moder dör av svält.”
.
.
Och hon snyftade av ångest, och i tårar flöt;
men ur tiggarns gråa öga, klar en stråle bröt,
och från varma hjältebarmen, sin medalj han drog,
skänkte den en blick av kärlek, och med vemod log.
.
Lugn han syntes, då medaljen, han åt henne bjöd.
-”Tag den, arma flicka, tag den; köp din moder bröd !”
Tänkte dock min skatt att gömma, men får gå, får gå.
Tiggarn under gröna kullen, vilar trygg ändå.”
.
.
Sakta kysste han den lilla, lugn och nöjd i håg.
Gråa, yviga mustaschen, dock man darra såg.
På sitt bröst han såg, – där längre ej sin skatt han fann.
Bästa skatten, dock därinom – Hjältehjärtat, brann.
.
Men att, där medaljen suttit, re´n en annan låg,
tacksamhetens tår, den klara, tiggarn icke såg.
Troget – likväl som medaljen, följer den sin vän,
följer honom ned i graven, följer längre än.
.
_ _ _ _ _
.
Övrig info…
“Tiggaren”, är en av lyrikern Carl Ludvig Östergrens mest populära, och framstående verk.
Östergren diktade under pseudonymen Fjalar, och förutom att han var docent i litteraturhistoria i Uppsala, gav han även ut poesisamlingar med idylliska, naturromantiska och även vardagliga dikter, inte sällan inspirerad av den finlandssvenske skalden Johan Ludvig Runeberg.
Carl Ludvig Östergren var en period medlem i det så kallade Namnlösa Sällskapet, – en grupp Uppsalastudenter, som hade gått ihop för att skriva poesi, i lite mer vardaglig ton. Andra författare som man tror var med i detta sällskap, var bland andra Pontus Wikner, Carl Snoilsky, Carl-Rupert Nyblom, och Edvard Bäckström.
Namnlösa Sällskapet, som bildades av författaren Lorentz Dietrichson, har, lite nedvärderande kallats för att bestå av en samling “Signaturpoeter”, – Poeter, som bara tillhörde en övergångsfas inom den svenska lyriken, och som skrev mest intimt och vardagligt, – Inte tillräckligt “högtravande” och “fin” diktning.
Dock finns Namnlösa Sällskapet fortfarande kvar, både i Uppsala, och i många andra städer.
Carl Ludvig Östergren, blev doktor, genom sin avhandling som han gjorde om författaren Vitalis (Erik Sjöberg).
(Källor: Nordisk familjebok, Skattkistan, och Svensk uppslagsbok.)
.
Här kan du kommentera dikten !
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >