Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Töre-Hans och Guldgåsen” – Norsk folksaga
..Översatt från Asbjörnsen – Moes original.
.
Det var en gång en kung som hade en dotter, och hon var så vacker att man vitt och brett talade om hennes skönhet.
Men hon var så allvarlig av sig, att hon aldrig kunde skratta och hon var så stolt att hon sade nej till alla, som kom för att fria.
Hon gillade inte någon, även om det var en aldrig så fin prins, eller herreman, som kom och bjöd ut sig.
Kungen hade för längesedan blivit trött på alltihop, och tyckte att hon gott kunde gifta sig som alla andra.
Hon hade alls ingen orsak att vänta;Hon var giftasvuxen för länge sedan, och inte kunde hon bli rikare heller. För halva riket, skulle hon ju få i morsarv.
Så lät han kungöra i kyrkorna, att den som kunde få hans dotter att skratta, skulle få både henne och halva kungariket.
Men om någon försökte, utan att lyckas, skulle man ge honom duktigt med prygel.
Det blev många blodiga ryggar i det kungariket ! Ty friare kom från alla håll, både från söder, norr, öster och väster, och alla trodde de att det skulle vara en lätt sak, att få kungadottern att skratta.
Men vilka kvickheter de än sade, och vilka löjliga upptåg de än kom med, så förblev prinsessan lika oberörd och allvarlig som alltid.
.
“Töre-Hans och Guldgåsen” – Folksaga från Norge
.
Nära intill kungsgården, bodde det en man som hade tre söner.
Dessa fick också höra talas om kungörelsen.
Nu ville den yngsta försöka. – Det var Töre-hans. Men bröderna gjorde narr av honom, och visade honom sina sargade ryggar.
Och fadern ville inte släppa iväg honom.
Fadern sade att det inte var lönt att Hans försökte, för han hade ju inget vett alls.
- Han kunde ju ingenting, och han gjorde ju ingenting.
Han bara satt dagen lång vid den öppna spisen som en katt, och påtade i askan och späntade törestickor.
Men, Töre-Hans gav sig inte. Han kältade och bad så länge, att familjen till sist tröttnade.
Och så fick han lov att ge sig i väg och fresta lyckan.
När han kom till kungsgården, sade han inte att han ville försöka få kungadottern att skratta, utan Hans frågade bara kungen om han inte kunde få tjänst där.
- “Nej, något arbete för honom fanns inte”, fick han till svar.
Men, Töre-Hans gav sig inte. “De kunde säkert behöva någon att bära ved och vatten till köket, på en så stor gård”, menade han.
.
.
Nå, kungen tyckte att det kanske kunde behövas, och så blev han förresten trött på kältet, precis som pojkens far blivit.
Och så fick Töre-Hans stanna och bära ved och vatten till köket.
En dag, när han skulle hämta vatten i bäcken, fick han se en stor fisk under en gammal furu-rot, kring vilken vattnet spolat bort jorden.
Hans satte försiktigt ämbaret under fisken och fångade den.
När han nu skulle gå tillbaka till kungsgården, mötte han en gammal gumma, som ledde en guldgås.
- “God dag, gamla mormor !” sade Töre-Hans.
- “Det var en vacker fågel ni har ! Och så granna fjädrar sen !
De lyser ju långa vägar !
Hade man bara en sådan där fjäder, så slapp man nog att spänta torrvedsstickor !”
Gumman tyckte lika bra om fisken, som Hans hade i ämbaret. Och hon sade, att om Hans ville ge henne fisken, så skulle han få guldgåsen istället.
Och med den gåsen, var det så att om någon rörde vid den, så blev han hängande fast, om man bara sade:”Vill du vara med, så häng på !”
Hans var gärna med på bytet.
- “Fågel är väl lika bra som fisk…” tänkte han för sig själv.
.
“Töre-Hans och guldgåsen” – Folksaga från Norge
.
Och så sade han till gumman:
- “Om det är som du säger, kan jag ju begagna den som metkrok.”
Så bytte de. Och Hans vandrade helt förnöjd vidare med sin gås. Han hade inte gått långt, förrän han åter mötte en gammal gumma. När hon fick syn på den vackra guldgåsen, måste hon strax fram och titta på den.
Hon gjorde sig så söt och rar och frågade Hans, om hon inte fick klappa gåsen.
- “Det går nog för sej!”, sade Hans. – “Men nappa bara inte till dej några fjädrar !”
Men just när gumman klappade fågeln, så sade Hans:
- “Vill du vara med, så häng på !”
Gumman slet och ryckte, men hon måste hänga med, antingen hon ville eller inte.
Hans gick helt lugnt vidare, som om han vore ensam med guldgåsen.
När han gått ett stycke, mötte han en gammal man, som hade ett horn i sidan till gumman, därför att hon en gång spelat honom ett elakt spratt.
När gubben såg hur hon slet och ryckte för att komma lös, tyckte gubben att han tryggt kunde ge henne ett nyp till tack för sist. Och så gav han henne en spark.
- “Vill du vara med, så häng på !” sade Töre-Hans.
Och gubben måste hoppa med ett ben, antingen han ville eller inte.
.
.
Och när gubben ryckte och slet för att komma lös, var han färdig att i varje ögonblick ramla baklänges.
Så färdades de ännu ett stycke, tills de kom nära kungsgården. Där mötte de kungens smed.
Han skulle till smedjan, och hade en stor tång i handen.
Smeden var en lustigkurre, alltid full av skälmstycken och galenskap.
När han fick se det egendomliga följet komma hoppande och linkande, skrattade han först, så han låg dubbel. Men så utbrast han:
- “Det var väl en ny gåsflock, som prinsessan skall ha, förstår jag. Hahaha !”
Och så lockade han på dem, och slängde med ena handen, som om han strött ut korn.
Men gåsmarschen stannade inte.
Gumman och gubben glodde bara ilsket på smeden, för att han gjorde narr av dem.
Då tänkte smeden, att det skulle vara lustigt att hålla kvar hela flocken, för smeden var en ovanligt stark karl. Och så tog han tag med den väldiga smedtången i gubbens byxbak.
Karlen skrek och vred sig av ilska och smärta, men Töre-Hans sade bara:
- “Vill du vara med, så häng på !”
Och så hängde smeden med också. Han tog gång på gång spänntag i marken, och sökte slita sig lös, men det hjälpte inte.
.
“Töre-Hans och guldgåsen” – Folksaga från norge
.
Han satt lika fast som om han varit inskruvad i det stora skruvstädet i smedjan.
Och antingen han ville eller inte, så måste han dansa med.
Då de kom fram till kungsgården, så rusade gårdshunden emot dem, och skällde, som om de varit luffare eller tattare.
Och när kungadottern tittade ut igenom fönstret för att se vad som var på färde, och fick syn på den komiska raden av människor, då log hon.
Men, Töre-Hans var inte nöjd med det.
- “Vänta bara, så skall du nog få skratta riktigt !” sade han.
Och så gjorde han en sväng bakom kungsgården, med följet sitt.
När de kom förbi köket, så stod dörren öppen, och köksan höll just på att koka gröt.
När hon fick se Hans och hans flock, kom hon farande ut genom dörren, med grötsleven i handen, och skrattade gott.
Men, när hon fick syn på smeden, vred hon sig i gapskratt.
När hon skrattat ut, tyckte även hon att guldgåsen var så rar, att hon måste klappa den.
- “Töre-Hans, Töre-Hans !”, skrek hon, och kom löpande efter med sleven i näven. Får jag lov att klappa den granna fågeln du har ?”
- “Låt henne hellre klappa mig !”, sade smeden.
.
.
Då köksan hörde de orden, blev hon förargad.
- “Vad är det du säger ?” skrek hon, och dängde till smeden med grötsleven.
- “Vill du vara med, så häng på !”, sade Töre-Hans.
Och så satt köksan fast, hon också. Och hur hon än fräste och gormade, slet och ryckte, och hur ilsken hon än var, måste hon springa med i ledet.
När de kom utanför kungadotterns fönster, så stod prinsessan och väntade på dem.
Och när hon nu fick se köksan med sin slev sist i raden, brast hon ut i gapskratt, så att kungen måste stödja henne.
Och så fick då Töre-Hans prinsessan och halva riket, till slut.
Och ett ståtligt bröllop, det höll de.
Det kan jag tala om !
.
- Slut –
.
Övrigt…
Peter Christen Asbjörnsen och Jörgen Moe, heter herrarna som har upptecknat denna gamla traditionella, norska saga.
Skriftställarna blev berömda, när de kom ut med sagosamlingen “Norska folksagor” (Norske folkeeventyr) år 1842, där en annan numera känd saga ingick, – “Prästen och klockaren”.
Asbjörnsen / Moe nedtecknade även erotiska folksagor, men dessa sagor vågade herrarna först inte ge ut, men i takt med att samhället förändrats, har även dessa sagor släppts i bokform. Exempel på några kända erotiska folksagor av A/M, är “Slarv“, “Flickan som gjorde jätten tjock“, “Till himlen, på min mans pilt”, och “Hustrun som inte skulle fjärta”.
Asbjörnsen – Moe, är berömda för sitt robusta och lite grova formspråk, som saknar moraliserande slutsatser, men som istället ofta är humoristiskt.
Inte sällan var tecknaren Erik Werenskiold illustratör till sagosamlingarna.
Böckerna, som har haft stor betydelse för det norska skriftspråkets utveckling, var en produkt av den nationalism man såg i Norge under 1800-talets mitt, och som omgärdades av författare som Peter Anders Munch, Ivar Aasen, och Aasmund Vinje.
Samhällsreformer och kvinnoemancipationen, kom som efterföljare till den norska nationalismen, under 1800-talets andra hälft.
.
- Det förekommer ju en del kluriga termer i den här gamla sagan.
“Spänta” till exempel, betyder att man täljer, eller skär till vedklabbar, så att de skall få en viss bestämd storlek.
“Töre” är ett gammalt norsk/svenskt ord för torr.
Töresticka betyder torrved, eller tändsticka.
- Ett “Ämbar” är ett kärl med handtag på, som man ofta hade vatten i. Och med “skälmstycken” menas upptåg, eller bus.
Och känner du någon som är en riktig kältare, då är den nog bra tjatig !
( Illustrerad svensk ordbok, Prismas stora lexikon )
.
Skriv dina tankar om sagan HÄR
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >