Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Vallgossevisa” och “Skogsbruden” – dikter
skrivna av den svenske författaren och skalden Erik Gustaf Geijer.
.
“Vallgossevisa”
.
.
Lustigt mod,
lätt blod,
öppen blick, av tårar ej skymd,
växlande utsikt, i gränslös rymd.
Åh, berghöjd
liv med fröjd
långt ifrån kvalmet av stängsel och stad,
i rena, friska luftströmmars bad,
med daggens pärlor på rosenkind,
med bröstet svalkat av morgonvind:
det är, vad jag älskar, försann, försann !
Och den det älskar, han är min man.
.
.
Åt skyn opp
med glättigt lopp
liten fågel sig svingar så fort.
Vatten ock hasta från ort till ort.
Molnen grå
vanka, gå.
Ur det fjärran dunklande blå
bilder mig vinka och ljud mig nå.
I lockande toner, vart dragen I mig ?
Friskt framåt, på hoppets blånande stig !
Ty människan är en vandringsman,
och den det älskar, han är min man.
.
.
Vår förgår,
mänskoår
flykta. Sist stupar en dödelig själ,
och graven grönskar, och därmed väl.
Men jordenes rund
går icke till grund,
fast jag ej är på den; och lustigt mod,
lätt blod och blick av tårar ej skymd,
fröjd utav livet på bergens rymd,
och en jord, som är skön, och en Gud, som är god,
de finnas väl ock efter mig, försann !
Se den så tänker, han är min man !
.
.
.
“Skogsbruden”
.
.
Ur vågen, steg sol´n lik en rodnande brud.
Från slumrande flickan lätt, utan ljud,
sig jägaren smyger. Han tar sitt gevär:
Hans hund honom hälsar: Sin falk han bär.
De ila i villande skogen.
.
.
I morgonens dagg, han badar sitt hår.
I middagens lågande hetta, han går.
Och aftonen kom, det blev kväll, det blev natt.
Han jagar, han går – men då mörkret satt
uppå skogsbrynet, var han ej hemma.
.
.
“O, jägare skön, varthän, varthän ?”
Så klingar en stämma. – “Mig härbärge län !”
Han svarar. – Han känner en kyss på sin mund,
och inför hans ögon i samma stund
i glans står en underskön jungfru.
.
.
Han ser uppå henne. På honom hon ser:
En jägare ratar ej gott kvarter.
Hennes läpp var så röd, hennes kyss var så varm,
hennes öga så blått, som snö hennes barm,
han tar henne i sina armar.
.
.
Och dunkel är skogen, dem ingen ser.
Jag vet ej, han vet ej, vad sedan sker.
Men när som han väcks ur det tjusande rus,
då ser han sig vara bland tusende ljus
i en sal uti djupa berget.
.
.
Som blixtrande ögon demanter, se ned
på honom i salen från varje led,
och valven är byggt av klingande malm,
och luften är vällust-andande kvalm.
Ack, hur blir han då väl till sinnes !
.
.
Och guldkrönt står bruden i skinande sal
och för till hans läppar den gyllne pokal.
Men rör han den, leker en flamma på stund
kring läppen, och gnistorna falla till grund;
där rinna de opp såsom rosor.
.
.
“Ack !” Visst är jag stadder på farlig stig”,
sad´han; men hon sade: “Jag släpper ej dig.”
- “Vad blir det väl av mig nu, arme dräng !”
- “Du har druckit mitt vin, du har delat min säng,
och min, min är du för evigt.”
.
.
Då rusar han opp med lågande mod
och kämpar med trollet på liv och blod.
“Gå”, ropar hon sist, “det är torsdagskväll;
men minns, före midnatt du är i mitt tjäll !
Och dröjer du, död jag dig hämtar.”
.
.
Han flämtande hastar sin ensliga led,
hans hund visar väg på den skumma hed.
Han aktar ej regnet, ej stormens sus;
han finner det kända, det älskade hus:
“Låt upp !” Det är jag, som klappar.”
.
.
Där sitter hans flicka med sorgset sinn”,
Hon känner den rösten, hon tar honom in:
“Du blickar så rysligt ! Vi är du så blek ?”
- “Mitt löfte jag skändat, min tro jag svek;
jag vet, att min död det bliver.”
.
.
- “Må Gud dig förlåta ! – Din brud dig tillger;
än leva vi lyckliga dagar fler.
Jag tänkte på dig, jag har bundit en krans;
jag tusende gånger har sagt: Den blir hans,
den vissnar, men han blir mig trogen.
.
.
Ack, se ej så vilt ! Se, jag bär ingen harm !”
-Så fäster hon kransen invid hans barm,
hon smeker hans lockar, hon kysser hans kind.
Nu strömmen, I skyar, och tjut, du vind !
Vid den älskades bröst är det stilla.
.
.
Som töcknen smälta för solens blick,
så löstes hans smärta, hans plåga förgick;
som rosornas dagg, av en fläkt kysses bort,
så kysstes hans tårar av innan kort;
han hoppades, älskades, glömde.
.
.
Tyst ! Hörs ej steg uppå stugans golv ?
Nej, vinden blott susar – nu klockan slår tolv,
- då sjönk i hans bröst liksom iskallt stål,
och ynglingens dag, den var vid sitt mål.
Fördömd den som sådant vållde !
.
.
Och grannarna kommo, båd´herre och fru,
om morgonen in. – De unga tu,
de sovo så sött; men sömnen var lång,
-och prästen och klockaren söngo sin sång:
De älskande sänktes i graven.
.
.
Det sades, “hans hjärtblod satt på hans krans”,
Jag vet ej, så sagan bland ungdomens fanns.
De gamle förtälja den, varna var kväll:
“Om du hemma en kärast e har i ditt tjäll,
så sök ej en annan i skogen !”
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >