Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
Fakta om folksagor
- Följ med på en genomgång av folksagans utveckling.
.
Illustration gjord av Carl Larsson – Till boken “Folksagor”.
.
Anonyma diktare förde sagorna vidare
I allmänhet föreställer man sig ju att folksagor, eller märchen, som det heter på tyska, i första hand är berättelser som riktar sig till barn.
- Men detta är oftast fel.
Den egentliga folksagan, är en prosadikt med berättande innehåll, som primärt vänder sig till vuxna människor, även om man självklart kan använda folksagan till sagoläsning för barn, också.
I gamla tider, då läskunnigheten var så gott som obefintlig, och då TV, internet, Ipad, onlinespel, och liknande förströelser inte fanns, så hade man i folksagan och i folkdikten, viktiga källor till underhållning.
- Den person som kunde berätta sagor med inlevelse, och som hade en bred repertoar av sagor, sägner och diverse skämthistorier i sin portfölj, var en oerhört eftertraktad gäst, både vid bröllop, hembygdsträffar och partyn.
Dessa sagoberättare tillhörde ett unikt fåtal av anonyma diktare, som långt innan det skrivna ordet existerade, hade skapat en muntlig litteratur.
Denna muntliga litteratur gick i arv från berättare till berättare, och spreds, och fördes vidare varhelst människor kom samman, både vid nöje och vid samkväm.
.
Orienterna berättar fortfarande
Sagorna var, skulle man kunna säga, forna tiders motsvarighet till våra filmer och följetonger, – dåtidens “Glamour”, “Bones”, eller “Hem till gården”. Den stora novellsagosamlingen “Tusen och en natt”, ger ett bra exempel på detta.
Scheherazade – hjältinnan, i vars mun de många novellsagorna är lagda, räddar sitt liv genom att natt efter natt – i tusen och en nätter – varje morgon, som ett slags “fortsättning följer”, antyda en ny spännande berättelse för sin herre.
De gamla grekerna hade sina rhapsoder, som underhöll de kungliga hoven med sånger och sagor. Nordmännen sina barder. Senare tiders furstehov hade sina narrar. Bondstugor och borgarhem hade sina pratagubbar och rolighetsministrar, lekare, och gycklare.
- Dessa har alla på var sitt sätt, hållit sagorna vid liv – samlat, nydiktat och fört dem vidare.
Det är läskunnigheten, som har gjort att folksagan har mist lite av sin unika charm. Och därför finner man i våra dagar, en levande sagotradition oftast i de länder där skolutbildningen är eftersatt.
Det kan också vara det att vi i västerlandet har vant oss vid att allting skall vara “färdigtuggad” och “lättsmält” envägskommunikation (TV-serier, talböcker, veckotidningsnoveller etc.), som har gjort att vi inte tränar upp den förmåga som krävs, för att riktigt “komma ihåg” folksagor.
- I Orienten (”österlandet”), berättas ännu i våra dagar sagor på gammalt vis, och där är sagotypen, den så kallade “didaktiska parabeln” mycket populär. Och i Orienten finns professionella sagoberättare, som på torg och i gathörn mot en liten frivilligt erlagd slant, underhåller en lyssnande skara människor.
.
Hur gammal är folksagan ?
Utmärkande är, att här i Sverige är det resandefolken – zigenarna, som mest kan anses föra den muntliga folksagotraditionen vidare.
Den nu avlidne författaren, svensk-romske Johan Demitri Taikon, hade en repertoar på hundratals sagor, som han på ett fantastiskt sätt berättade.
Vad folksagan betytt som förströelse och som näring åt dröm och fantasi, gav denne makalöse berättare ett övertygande bevis för, när han tog till orda.
- Han grep verkligen inte tag i sagan “med vänsterhanden”.
Som den diktare han var, så förstod han att orden måste läggas väl, om sagan skulle löpa gott. – Det vill säga, riktigt “slå an” på åhörarna.
Och allt eftersom sagan skred framåt, levde Taikon sig allt intensivare in i sagan, uppeldad av såväl sin konstnärliga känsla, som av den lyssnande kretsen människor som ackompanjerade honom med skratt och med tårar, andlös tystnad, eller uppmuntrande tillrop och förbannelser.
Folksagan är lika gammal, som människans lust till flykt och dikt. Det är därför logiskt att fråga sig när den första sagan egentligen kom till ?
- En fullt utvecklad saga, “Anubis och Bata”, eller som den också kallas, Tvåbröderssagan, har återfunnits i en egyptisk papyrusrulle från mitten utav 1200-talet före kristus, vilket ger en antydan om den höga ålder som en enskild saga kan ha.
.
Svårigheter med forskningen
En liknande otvetydig åldersbestämmelse för en enstaka saga, är emellertid mycket sällsynt.
För det övervägande flertalet av det tusental sagotyper som existerar, tvingas forskarna genom olika vetenskapliga metoder att söka sig fram till kunskap om ålder, ursprung, spridningsvägar, varianter, med mera.
Att komma fram till entydiga resultat, är väldigt svårt.
Forskarnas cirklar rubbas nämligen av en hel mängd faktorer, som gör alla slutsatser problematiska.
- Sagodiktandet har till exempel aldrig avstannat…
Sagorna har vandrat från generation till generation, och därunder varit underkastade förändringar och omdiktningar. Sagorna har passerat länder och kontinenter, och deras färdvägar och färdriktningar låter sig knappt längre kartläggas. – Sagoupptecknandet har varit slumpartat och bristfälligt, och kunskapen om miljöer och berättare är otillräcklig.
Ändock är folksagan som “allfolk-dikt”, den som har blivit mest studerad.
Det var bröderna Grimm, som grundlade detta studium, genom sina på 1800-talet utgivna berömda sagosamlingar, “Kinder- und Hausmärchen”.
Bröderna Grimm konstaterade att samma sagomotiv kunde påträffas på vitt skilda platser på vår jord – Så kallade ekotyper av sagor.
.
Vilket land skapade folksagan ?
Bröderna Grimms felaktiga slutsats av detta var att sagorna var rester av gamla myter, som härstammade från den tid, då de indo-europeiska folken hade en gemensam mytologi.
En annan tysk forskare, Theodor Benfey, påpekade någon mansålder senare, att många sagor måste ha kommit från Indien, (den indologiska skolan) och att därför sagans urhem sannolikt var landet Indien.
Det första av dessa påståenden, är riktigt, – Vi har utan tvekan fått många sagor från Indien. Men slutsatsen att sagans urhem skulle vara Indien, är felaktig. – Alla folk har skapat folksagor.
Redan före bröderna Grimm, förekom ansatser till sagosamlande.
En pionjär var fransmannen Charles Perrault, som 1697 gav ut samlingen “Contes de mére lóye” ( Gåsmors sagor ), där man återfinner sagor som Rödluvan, Askungen, Tummeliten, Riddar blåskägg, och Mästerkatten i stövlar.
Strax därefter översatte orientalisten Antoine Galland “Tusen och en natt“, som främst innehåller indisk-persiska och arabiska novellsagor.
Men först, som följd av bröderna Grimms epokgörande insats, så kom sagoinsamlandet i gång på allvar.
- I Norge utkom 1842 Asbjörnsen/Moes klassiska samlingar, med friskt, rättframt och humoristiskt berättade sagor. Dessa båda herrar gjorde sig också (ö)kända för sina erotiska folksagor, vilka kom ut i en samlingsvolym 1978, “Brudprovaren – Erotiska folksagor från Norge“, sammanställd av Oddbjörg Högset.
.
Illustration gjord av August Malmström – Till sagan Lillepys,
från boken “Norska folksagor och äventyr”.
.
Svenska folksagor…
Danmark ägde också en rik sagotradition, och stora samlingar utgavs på 1870- och på 1880-talen.
Och i Finland har även svenska folksagor blivit populära, i sagosamlingen “Finlands svenska folkdiktning”.
Under de senaste hundra åren, har sagosamlingar från snart sagt alla delar av jorden getts ut.
I Sverige har vi ofta berättat sagor om den lurade och döde “Hin håle”, om dumbommar, om gifta par, om människor med olika lyten, såsom “Blind-Anders” och dylikt.
- Författaren Gustaf Tenggren har haft en stor betydelse för den svenska folksagan. Och det har också folkloristerna Jan-Öjvind Swahn, och Birgitta Hellsing haft.
..
Nutida sagospridare
Under de senaste hundra åren, har en lång rad svenska sagosamlingar getts ut på bokförlagen.
Bland dessa kan nämnas August Bondesons “Halländska sagor”, samt “Historiegubbar på Dal”.
Det stora samlingsverket “Svenska sagor och äventyr“, och “Svenska sagor och sägner”, utgivna av Gustav Adolfs-akademin för folklivsforskning, kan vi också nämna i detta sammanhang.
Av värde för den som snabbt vill få en överblick över den svenska sagoskatten, finns Waldemar Ljungmans stora arbete “Sveriges samtliga folksagor” att tillgå.
Även Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, och fornforskaren George Stephens “Svenska folksagor och äventyr”, har blivit uppskattad, då boken som första svenska folksagosamling utkom år 1844 .
- Mångsysslaren Nils Gabriel Djurklous “Sagor och äventyr” och forskaren och författaren Eva “Ave” Wigströms “Sagor och äventyr, upptecknade i skåne”, likaså.
Några personer som har hjälpt till att föra en typ av folksagor vidare – skrönorna, är bland andra de svenska trubadurerna Nisse Munck, Stig Torstensson och Gunde Johansson.
( Fakta från: Lilla uppslagsboken, Combivisuell, Focus, och Media.)
.
Kommentera artikeln HÄR
.
Läs mer om en av våra stora svenska sagosamlare, Eva Wigström HÄR
.
Läs en annan artikel om folksagor, hos “PRO pensionären” HÄR
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >