Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
TV sport – desperat ångestdämpning ?
_____
Jag tittar aldrig på TV-sporten längre. Det är synd, faktiskt. Men det är inte TV-makarnas fel.
Problemet är att programtiden är spikad minst en vecka innan varje sportsändning.
För att programmen skall kunna finnas med i alla tablåer och TV-bilagor.
Reportrarna som intervjuar våra friidrottsstjärnor ställer därför inte längre frågor som de verkligen vill veta svaren på.
- Frågorna ställs för att fylla ut programtid.
Intervjuarna har en oerhörd press på sig från programkontrollens sida, att fylla ut tiden så att allt klaffar med nästa inslag eller nästa hålltid i TV-bilagorna.
Detta gör att varje sportsändning blir som en enda lång kamp mot tiden. Och när klockan får vara i fokus, då tenderar reportern att hellre ställa frågor som den tror att många tittare vill ha svar på, än att ställa frågor som reportern själv vill ha svar på.
Och resultatet av att tro sig kunna bedöma vad andra människor vill ha svar på blir att ingen till slut får svar på något den undrar över. Varken reportern eller TV-tittaren.
Jag glömmer aldrig när de intervjuade en gråtande Susanna Kallur, som just hade fallit i ett häcklopp. Lis Asklunds “Hur känns det ?” åkte fram i ren desperation. Utfrågaren såg ut som en plågad travhäst. Och piskan satt i hans hörsnäcka;
“- FYLL UT, FYLL UT. Fyrtio sekunder till studio !”
Eller när Magdalena Forsberg i minsta detalj fick redogöra för skidskyttegevärets varande. Hur långt det är. Hur man skjuter när det blåser. Vilken kaliber som används. Och dessvärre inte bara en gång.
Frågan vilken eggvinkel man hade på stämjärnet när man bearbetade kolven, glömdes tyvärr bort.
Men det var det säkert någon som mailade in till studion om senare.
.
…- Enda programpunkt -
Annat var det på Lennart Hyland och Sven”Plex” Peterssons tid. Då ställdes frågor av största relevans till våra idrottsutövare.
Det riktigt kändes att “Plex” hade ett aldrig sinande intresse för sin Ingemar Stenmark. Nästan så att gråten stockade sig i halsen på honom efter en världscupseger.
Samtidigt lämnade “Plex” det där sista osäkra axet till TV-publiken att själv lista ut. Han förstod essensen i att det är det man inte säger som man egentligen säger.
Men då skall man komma ihåg att slalomen från Kitzbühel var enda programpunkt den förmiddagen.
Och skulle sportsändningen ta slut tidigare än på utsatt tid, lade man bara ut en klockbild. Och då gick vi och satte på potatisen, varpå vi tog en kopp av morgonens bryggkaffe.
- Var det så farligt egentligen ?
Jag kan på intet sätt klandra producenterna för den moderna tidens TV-sportliga ångestdämpning. Inte heller de reportrar som finns nere på fältet.
De är bara anställda.
Utan skulden måste tyvärr läggas på de hårdaste och mest kallblodiga TV-chefer historien skådat. – Nämligen på oss tittare.
Det är vi som är piskan i reportrarnas hörsnäckor. Det är vi som begär att man skall intervjua någon som gråter. Det är vi som konsumerar människors känslor. Det är vi som KRÄVER.
Det jag undrar är bara:
__________
- När skall vi börja kräva lika mycket av oss själva ?
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >