Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Häxan” – Rysk folksaga
..Översatt från en rysk variant av “Hans och Greta”.
_____
Det var en gång en lantbrukare, vars fru hade dött, och lämnat honom ensam med två små barn;Tvillingar. – En flicka och en pojke.
I många år, levde den fattige lantbrukaren med sina två barn, och försörjde dem så gott han kunde, men allting i huset tycktes gå snett, utan en kvinna som såg efter det.
Så, till slut beslöt lantbrukaren att gifta om sig, eftersom han kände att ett kvinnligt väsen, skulle bringa ordning och reda i hushållet, och även kunna ta hand om hans moderlösa små barn.
Så en dag gifte han sig alltså, och under åren som följde, födde hustrun honom många barn. Men ordning och reda, och framför allt frid, det försigkom inte i hushållet.
Styvmodern var nämligen mycket elak mot tvillingarna; Hon slog dem, hon lät dem till hälften svälta, och hon jagade dem ständigt ut ur huset, då hennes enda mål var att få dem ur vägen.
Dagarna i ända, tänkte hon bara på hur hon skulle bli kvitt de små barnen, och till sist kom en ond tanke i hennes huvud, och hon beslöt att skicka ut dem i en stor mörk skog, där en ondskefull häxa bodde.
.
.
Så en morgon sade hon till tvillingarna:
- Ni har varit så snälla, barn, och jag ska därför sända er på besök hos min mormor, som bor i en liten rar hydda i skogen. Ni måste passa upp på henne, och betjäna henne, men ni kommer att bli rikligt belönade, för hon skall ge er det bästa av allting.
Så lämnade barnen huset tillsammans, och den lilla systern, som var mycket förståndig för sin ålder, sade till sin bror:
” – Först går vi och hälsar på vår egen riktiga mormor, och berättar för henne vart vår styvmor tänker skicka oss.
Och när mormodern hörde vart de skulle hän, grät mormodern, och sade:
” – Ni stackars moderlösa små barn ! Vad jag tycker synd om er ! – Och ingenting kan jag göra för att hjälpa er. Er styvmor sänder er tydligen inte till sin mormor, utan till en elak häxa som bor i den där stora mörka skogen.”
” – Hör på mej nu, barn…”, fortsatte deras riktiga mormor. “- Ni måste vara väluppfostrade och vänliga mot alla och envar, aldrig säga ett ont ord till någon, och aldrig röra en brödsmula som tillhör någon annan.”
” – Vem vet, ni kommer kanske slutligen att få hjälp ?”, mumlade mormodern, och hon gav sina barnbarn en flaska mjölk, ett stycke skinka, och ett bröd. Och så gav sig de två tvillingarna iväg till den stora mörka skogen.
.
När de kom dit, såg de framför sej, där träden stod som tätast, en besynnerlig liten koja, och när de tittade in, så låg häxan där med huvudet på dörrtröskeln, ena foten i ett hörn, och den andra foten i ett annat, och knäna uppdragna så de nästan snuddade vid taket.
” – Vem är det ?” morrade hon, med en förfärlig röst, när hon fick syn på barnen. Barnen svarade, fast de var så rädda att de gömde sej bakom varandra, när de sade:
” – God morgon, mormor. Vår styvmor har skickat oss att passa upp på dej, och betjäna dej.”
” – Se till att ni gör det ordentligt, då !”, brummade häxan.” – Om jag är nöjd med er, så skall ni bli rikligt belönade, men om jag inte blir nöjd, så ska jag lägga er i en gryta och steka er i ugnen – det är vad jag kommer att göra med er, mina söta små barn.
Ni har blivit väl uppfostrade, men ni kommer att finna arbetet hos mej svårt så det förslår. Vänta bara så ska ni få se.”
Och med de orden, satte hon flickan att spinna garn, och hon gav pojken ett såll, att bära vatten från källan i, och själv gick häxan ut i skogen.
Medan flickan nu satt vid sin slända och grät så bittert för att hon inte kunde spinna, hörde hon ljudet av hundratals små fötter. Och från varje hål och vrå i stugan, kom det möss trippande över golvet, och de pep och sade:
.
” – Lilla flicka med ögon så röda,
- vill du ha hjälp, så ge oss bröd till vår föda!”
.
Och flickan gav dem brödet, som hon fått av sin riktiga mormor.
Då talade mössen om för flickan att häxan hade en katt, och att katten var mycket förtjust i skinka.
Och om flickan gav sin skinkbit till katten, så skulle katten visa tvillingarna vägen ut ur skogen, och under tiden skulle mössen spinna garnet åt henne.
.
.
Flickan gick ut för att leta efter katten, och medan hon sprang omkring där i skogen, mötte hon sin bror, som var mäkta bekymrad över att han inte kunde bära vatten från källan i sitt såll, för vattnet rann ut igen, så fort han hade hällt i det.
Och medan flickan försökte trösta sin bror, hörde tvillingarna små vingslag, och en flock tättingar slog ned på marken bredvid dem. Och tättingarna sjöng till pojken:
.
” – Ge oss några smulor och frukta inte trollet,
- så ska du se att vattnet blir kvar i sållet.”
.
Då smulade tvillingarna sönder sitt bröd på marken och tättingarna pickade upp smulorna och kvittrade och pep. Och när de ätit upp sista smulan, så sade de åt pojken att täta hålen i sållet med lera, och sedan hämta vatten i det från källan.
Pojken gjorde som tättingarna hade sagt, och bar sållet, fullt med vatten in i hyddan, utan att spilla en droppe.
När de kom in i stugan, låg häxans katt ihoprullad på golvet. Och de smekte den, och gav den skinka och sade:
” – Kissekatt, lilla grå kissekatt, kan du säga oss hur vi ska komma bort från häxan ?”
Då tackade katten dem för skinkan, och gav dem en näsduk och en kam, och sade att om häxan förföljde dem – som hon säkert skulle göra - skulle de bara kasta näsduken på marken, och springa så fort de kunde.
Så snart näsduken vidrörde marken, så skulle en djup, bred flod rinna upp, och hindra häxan från att komma vidare. Och om häxan ändå lyckades ta sej över floden, var tvillingarna tvungna att kasta kammen bakom sej, och sedan springa för livet, ty där kammen föll, där skulle en tät skog skjuta upp, som skulle uppehålla häxan så länge att barnen hann i säkerhet.
Knappt hade katten slutat tala, förrän häxan kom tillbaka för att se om barnen fullgjort sina uppdrag.
.
” – Nåväl, ni har gjort det bra och nog för idag, mumlade häxan, men i morgon så ska ni få något svårare att göra. Och klarar ni inte det ordentligt, era bortskämda otyg, – så rakt in i ugnen med er.
Förlamade av rädsla och darrande i varje lem, lade de stackars barnen sig att sova på en hög av halm i stughörnet, men de vågade inte sluta ögonen och de tordes knappt ens andas.
På morgonen därpå, gav häxan i uppdrag åt flickan att väva två stycken linnedukar innan kvällen var kommen, och åt pojken gav häxan en vedkast att hugga till spån med.
Sedan lämnade häxan dem åt deras sysslor och gick ut i skogen. Så snart häxan försvunnit ur sikte, tog barnen kammen och näsduken, greppade varandras händer, och började springa och springa och springa.
Först mötte de vakthunden, som höll på att kasta sej över dem, för att slita dem i stycken. Men tvillingarna kastade åt honom resterna av sitt bröd, och han åt det med god aptit, och viftade på svansen.
Sedan hindrades barnen av björkarna, vars grenar nästan stack ut deras ögon. Men den lilla systern band samman kvistarna med ett band, och de kom helskinnade förbi, och sedan de sprungit genom skogen, kom de ut på ett öppet fält.
.
.
Under tiden hade katten inne i kojan, flitigt vävt linneduken och trasslat samman trådarna medan den vävde.
Så kom häxan tillbaka för att se efter hur barnen klarade sitt arbete, och hon kröp upp till fönstret och viskade:
” – Väver du, min lilla sötnos ?”
” – Ja, mormor, jag väver.”, svarade katten.
Men, när häxan efter en stund upptäckte att barnen rymt, blev hon rasande, kastade ett spillkummin efter katten och sade:
” – Varför lät du ungarna lämna stugan ?”
” – Varför klöste du inte ut ögonen på dem ?”, fortsatte häxan.
Men katten sköt ragg, burrade upp svansen och svarade:
” – Jag har tjänat dig i alla dessa år, och du har inte kastat åt mej ens ett ben, men de snälla barnen, de gav mej sitt eget skinkstycke.”
Sedan blev häxan rosenrasande på vakthunden och på björkarna, för att de låtit barnen undkomma. Men vakthunden svarade:
” – Jag har tjänat dej i alla dessa år, och du har aldrig kastat åt mej så mycket som en hård brödbit, men de snälla barnen gav sitt eget bröd till mej.
Och björken rasslade med löven och sade:
” – Jag har tjänat dej längre än jag kan minnas, och du har aldrig bundit ens en bit segelgarn kring mina grenar, men de snälla barnen band upp dem med sina färggrannaste band.
.
När häxan förstod att hon inte kunde få någon hjälp av sina gamla tjänare, så fann hon att det bästa hon kunde göra, var att hoppa upp på sitt kvastskaft, och sätta iväg efter barnen.
Och medan barnen sprang hemåt genom skogen, hörde de ljudet av kvasten som sopade marken tätt bakom dem. Och då kastade de genast näsduken över axeln, och inom ett ögonblick, så flöt en bred och djup flod upp bakom dem.
När häxan kom fram till floden, tog det henne lång tid att finna en plats där hon kunde vada över på sitt kvastskaft, men till slut tog hon sej över, och tog upp jakten igen, fortare än väntat.
Och medan barnen sprang, hörde de ett ljud, och när den lilla systern lade örat till marken hörde hon kvasten sopa över jorden, tätt bakom dem.
Kvickt som tanken, kastade systern så kammen på marken, och precis som katten sagt, så sköt det genast upp en tät skog, där rötter och grenar var så ihopsnärjda, att det var omöjligt för häxan att bana sej väg igenom dem.
När så häxan kom in i skogen, på sin kvast, fann hon att här var inget annat att göra, än att vända om, och skumpa tillbaka till sin koja igen.
Men, tvillingarna sprang vidare, raka vägen hem.
Där berättade de för sin far om allt de varit tvungna att uthärda, och pappan blev så ond på deras styvmor, att han jagade henne ur huset, och sade åt henne att aldrig mer komma tillbaka.
Men lantbrukaren och barnen levde lyckliga tillsammans, och han lät aldrig mer en främling komma dem nära.
.
.
- Slut -
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >