Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
Information om bågskytte
.
Vill du skjuta pilbåge ?
Men undrar hur man gör ?
- Här kommer lite information !
Bågskytte har varit en mycket populär företeelse, ända sedan den uppfanns i Kina för mellan 20.000 och 70.000 år sedan.
Dagens pilbågar är dock väldigt moderna, jämfört med de enkla, djurhudslindade bambu-pilbågar man från början konstruerade. Bågskytte kan utövas av alla människor, – till och med av dem som är funktionsnedsatta !
.
Vad är bågskytte ?
Att skjuta pilbåge är en skojig, nyttig, men samtidigt intensiv och krävande sport. I Sverige är det än så länge just bara en sport. – Jakt med pilbåge är inte tillåtet i Sverige, i motsats till flera andra länder, exempelvis USA, Kanada, Frankrike, Finland, Danmark och Åland.
Men man har genomfört inhägnad provjakt på gris och dovhjort i Sverige, med lyckat resultat.
Det finns sammanslutningar som vill att jakt med pilbåge skall bli laglig även i Sverige, och dessa människor menar att man får en mer “äkta” och “jordnära” jakt, men med lika bra precision, jämfört med om man jagar med gevär. – Man kan även höra argument som “bågjakt är mer på lika villkor med djuret”, och “bågjakten är blyfri och miljövänlig”, och så vidare.
Kritikerna till pilbågsjakt, menar dock att jägare vill gå över till bågjakt för att få “gambla” mer med djuret, och göda sina “macho-instinkter”, eftersom kritikerna säger att det är svårare att få rätt träff på ett djur, om man jagar med båge.
- I länder som Nya Guinea, Afrika och Syd- och Nordamerika, är pilbågsjakten utbredd. Och de djur man där jagar, är exempelvis vildsvin, krokodiler, grizzlybjörnar och elefanter, men också annat storvilt.
..- Kunglig användning av pilbågen -
Pilbågar har även, ända fram till 1800-talet, använts som försvars- och anfallsvapen i arméer. Drottning Elisabet I av Englands armé, bestod till en betydande del av bågskyttar, och så gjorde också de ryska tsarernas arméer.
Och Englands tidigare kung, Wilhelm Erövraren, vann Slaget vid Hastings år 1066, mycket tack vare att han lät sin armé skjuta pilarna uppåt, så att pilarna föll ned där fienden inte hade skydd av sköldar (vilka oftast var riktade framåt). Bågskyttearméer betraktades som lömska, eftersom de var ljudlösa och slagkraftiga, och de var till stort förtret för motståndarna.
Användandet av pilbågar i arméer började dock långsamt att minska redan på 1500-talet, till förmån för de mer effektiva stridsmedlen eldvapnen.
Just kungligheter har ofta haft ett gott öga till bågskytte, och den engelske, grymme, men kulturellt bevandrade kung Henrik VIII (8), åtnjöt ett gott renommé som bågskytt, och landsmaninnan drottning Viktoria övade gärna bågskytte på sina societetsträffar, eftersom hon tyckte att bågskytte var en mycket givande sport.
..- Sporten bågskytte -
I Sverige är bågskytte en relativt ung sport, om man jämför med hur gammalt bågskyttet är. Den första svenska bågskytteklubben, “Stockholms bågskjutningsklubb”, bildades år 1928. Föreningen “Svenska bågskjutningsförbundet”, som sedan år 1949 är ansluten till Riksidrottsförbundet, och som 1946 upptogs i Internationella specialförbundet, bildades år 1940.
Och som olympisk sportgren, har bågskytte förekommit vid OS i Paris år 1900, OS i St. Louis år 1904, OS i London år 1908, OS i Antwerpen år 1920, och stadigvarande sedan OS i München år 1972.
Man kan träna bågskytte både inomhus och utomhus. Inomhus skjuter man på korta avstånd, cirka 12-25 meter, medan man utomhus kan skjuta på 30, 50, 70, 90, 150, eller till och med på 250 meter – i alla fall när det gäller skytte med så kallad “långbåge”.
Rekordet för längdskytte, innehas av den amerikanske bågskytten Harry Eugene Drake, som den 24 oktober år 1971, med en fotbåge, skjöt iväg en pil 1871,84 meter.
Men att skjuta med den ursprungliga pilbågen långbåge, har inte fått så stort genomslag här hemma, som det fått i Österrike, Tyskland, Japan eller Kina, där man har världens bästa långbågsskyttar.
- Minns du Robin Hood ? – Han var en tvättäkta bågskytt, som sköt just med långbåge !
.
Vilka typer av pilbågar finns det ?
- Många typer. Men de 3 mest kända är nog Recurvebåge, Compoundbåge och Långbåge.
.
- Recurvebågen -, är den båge som används flitigast i olympiska sammanhang, och som du kanske har sett på TV, när den använts. Bågen består av lemmar med framåtböjda “rekurver” som bågsträngen vilar på, och som gör att kraften och precisionen på skyttet blir väldigt bra.
Recurvebågen kallas även för Reflexbåge, och är den näst lättaste bågen att spänna av dessa tre bågtyper.
.
- Compoundbågen -, är en lite mer avancerad båge, som man använder till jakt utomlands. Den har ett mycket hårt “tryck”, och kan uppnå cirka 100 pounds (skrivs ibland lbs) kasttryck (45,359 kilo), även om det är vanligast att jaktbågar spänns till endast 60-70 pounds.
Kasttrycket hos en compoundbåge är så kraftigt, att man utan några problem kan skjuta genom exempelvis en trafikskylt, eller genom en bildörr.
På compoundbågen använder man oftast sikte när man skjuter, och siktet kan bestå av ett förstoringsglas (ett scope) med en punkt i mitten, alternativt kan bågskytten ha ett förstoringsglas insatt i sina glasögon. Men även dioptersiktet är vanligt förekommande, och då kikar man genom ett hål i bågsträngen.
Compoundbågen blev populär i Sverige i början av 1980-talet, och bär i bågskyttekretsar även smeknamnet kastmaskin, eftersom det känns som om den nästan kastar iväg pilen. Compoundbågen, som är den lättaste bågen att spänna, av dessa tre bågtyper, har ett lite skamfilat rykte hos många sportskyttar, då dessa hävdar att compoundskyttet blir för statiskt och okänsligt jämfört med recurveskyttet och långbågsskyttet.
Men vid jakt är compoundbågen enarådande, och detta kombinerat med att man vid jakt använder en speciell typ av pilspets,- en så kallad “skärande pilspets”, eller som en del bågskyttar kallar den, “razorspets”. Denna spets består av två, tre, eller fyra rakbladsvassa skärblad, i en diameter på mellan 25 och 30 millimeter, som gör att pilen roterar sig in i djuret, och orsakar så stor skada att skottet anses vara direkt dödande.
- Jämför detta med den pilspets som används vid tavelskytte, den så kallade “heavy bullet-spetsen”, vilken bara lämnar efter sig ett litet runt hål i måltavlan.
De flesta bågjägare föredrar att skjuta ett djur inom cirka 25 meters avstånd, detta för att kunna avlossa ett så bra skott som möjligt.
Avståndet mellan jägare och djur, kallas för “skjutgata”.
Vid tävlingsskytte går dock pilen betydligt längre, och man brukar ha som riktvärde att en pil, skjuten med en 30-pounds pilbåge, går cirka 90 meter, om man vinklar upp bågen 30°, vid pilsläppet.
Om du vill se en film, där compoundbåge med skärande blad används, kan du se den andra “Rambo”-filmen, “First Blood: part II” från 1985, i vilken John Rambo (Sylvester Stallone) upprepade gånger skjuter med detta vapen.
.
- Långbågen -, är en typ av båge, som man ofta skjuter på långa avstånd med. Uppåt 150 meter och däröver. Det finns inga sikten, eller andra hjälpmedel på långbågar, utan skytten måste vara duktig och “rutinerad”, för att kunna träffa målet med en långbåge.
En folkgrupp som ofta använde långbågen som jakt- och fiskeredskap, var indianerna. Och för att jakten skulle bli så effektiv som möjligt, så doppade indianerna ibland pilspetsen i ett slags växtgift,- Kurare. Och när den förgiftade pilen, helt ljudlöst träffade ett av djuren i buffelhjorden, var jaktlyckan fullständig.
De som skjuter långbåge kallas för “instinktivskyttar”, efter deras förmåga att ha skjutkänslan i ryggmärgen. Sportgrenen där man skjuter instinktivt, kallas för “klassisk stil”.
När man tävlar med långbåge så har man ofta tillbakalutade, eller nästan helt liggande tapeter (måltavlor), för att de skall gå lättare att träffa på långt håll. – Detta är att jämföra med 50-metersskyttet, då tapeterna endast har en svag bakåtlutning.
Att skjuta på långt håll på liggande tapeter, kallas för cloutskytte (Cloutshooting).
Själva siktandet med en långbåge, går till så att man lägger an pilen vid mitten utav bågen, och sedan använder man pilspetsen som sikte. – Dock bör man räkna med att pilen börjar sjunka efter mellan tio och femtio meter, och sjunker därefter en viss procent per meter. Så om man skjuter på långa avstånd, bör man alltså sikta ovanför målet.
Långbågen, som på grund av sin styvhet, ofta är den tyngsta pilbågen att spänna, av dessa tre bågtyper, får i seriösa tävlingssammanhang bara väga ett kilo.
.
Vad är pilbågarna gjorda av ?
Dagens moderna pilbågar, kan vara gjorda i många olika material. Men vanligt förekommande är att man har mittendelen (stocken) gjord av metall, medan de så kallade lemmarna, är gjorda i trä.
Lemmarna kan vara uppdelade i tre skikt. – Ett mittenskikt i körsbärsträ – ett yttre skikt i lönn – och ett laminat i glasfiber, kolfiber, epoxy, eller i grafit.
Men det förekommer även att lemmarna är gjorda i metall, i limträ, i kolfiber, eller i så kallat fjäderstål. Fjäderstålet gör så att lemmarna blir mycket hårda att spänna, och man orkar vanligtvis bara spänna dem till cirka 75 % av maximalt spänningsläge.
En del pilbågar är också, liksom trumpinnar, gjorda i träslaget Hickory.
En bågskytt har ibland “skräddarsydda” grepp (där man håller i bågen), som är särskilt anpassade att följa handens form. Dessa grepp kan exempelvis vara gjorda i plast, teak, eller i björk, på grund av dessa materials behagliga, men också hållbara egenskaper.
I Sverige är masurbjörken ett populärt träd för tillverkning av grepp till pilbågar. Och man är ofta mycket noga med att masurbjörken har växt på en fuktig, humusblandad jord. – Man använder företrädesvis de centrala delarna av stammen, nere vid roten, där träet är nästan lika hårt som flinta.
Tillverkningen av grepp till pilbågar sker i en process, som kallas för “tredimensionell fräsning”. Man lägger då en bit trä i en apparat, och apparaten fräser automatiskt till ett grepp, efter en ritning. Samma process kan även användas vid tillverkning av gevärskolvar eller armborsthandtag.
..- “Högt” och “lågt” grepp -
- Vissa bågskyttar skjuter med ett så kallat “högt grepp”, vilket innebär att greppets insjunkning är djup, och har en kraftig vinkel. Med ett “högt grepp”, så “trycker” man längre upp mot pilbågens centrum, när man håller i pilbågen. Andra bågskyttar föredrar ett “lågt grepp”,- där greppets insjunkning inte är lika djup och vinklad. Därmed så “trycker” man längre ned när man håller i pilbågen, i förhållande till pilbågens centrum.
..- Pilarnas konstruktion -
Pilarna, som inte sällan är ihåliga, kan vara gjorda i trä, aluminium, eller i kolfiber. Och är pilarna gjorda i materialet kolfiber, då är de, trots att kolfiber i sig är hårt som granit, ändå väldigt sköra och känsliga för slag mot pilsidan, vilket ofta resulterar i att pilarna går av – det räcker med att det finns ett pyttelitet jack i kolfibret, så får man räkna med att pilen knäcks, vid nästa skjutning.
Därför föredrar många bågskyttar som använder kolfiberpilar att ha så kallade “20-pilar”. Det vill säga, pilar som är så tjocka som en centimeter i diameter, för att de skall bli tillräckligt hållbara. Det finns dock ännu tjockare pilar,- upp till “25-pilar”, och då är pilarna så tjocka, att man nästan får in pekfingret i röret.
Men detta är också beroende på om man är inomhus, eller utomhus när man skjuter, eftersom man brukar ha tunnare pilar, och generellt sett en lättare utrustning, vid inomhusskytte.
- När det gäller längden på pilarna, så är de flesta pilar mellan 25″ (tum) och 30″ långa, och en vanligt använd pillängd är 27,5″.
.
Vad heter de olika delarna ?
En pilbåge kan vara endera helgjuten, det vill säga, hela pilbågen är i ett enda stycke (=Single Section Bow). Eller också är pilbågen delad i tre delar (=Three Section Bow). Mittendelen kallas för stock (eller handtagssektion), stället där man håller i bågen, kallas för grepp, och de båda yttre delarna, som ser ut som skidor, kallas för lemmar.
Många pilbågar har alla sina delar löstagbara, så att de skall gå lätt att frakta i en väska, till bågskyttetävlingar. – Detta kallas att man använder en “Take Down-båge”, och denna bågtyp började att produceras i början av 1970-talet.
.
Här är en genomgång av recurve-bågens olika delar:
.
- Sikte - Bild HÄR
På de flesta pilbågar, utom på långbågar, så kan man ha sikte, och siktet består av en metallkonstruktion som sticker ut från stocken i pilens riktning (en så kallad siktarm), samt en lodrät skena, som man kan föra siktet upp och ned på. Metallkonstruktionen skruvas fast i stocken med fingängad 19/16-tumskruv.
Själva siktet är en rund ring, i varierande storlek, och i mitten sitter siktnålen. Principen är att ju längre bort målet är, destå längre ned mot handen, och ut från bågen, ställer man siktnålen. – Detta för att kompensera för pilens sjunkning, som inleds efter mellan tio och femtio meter.
.
- Pilhylla – Bild HÄR
Pilhyllan är en fjäderreglerad (sviktande), framåtböjd liten “metallpinne” ( ibland även gjord i något plastmaterial ), som kan fällas in mot stocken, och sedan snärtar den tillbaks ut igen. Det är på denna hylla man lägger pilen, när man skall sikta och skjuta. Anledningen till att pilhyllan är fjädrande och invikningsbar, är att den inte skall stoppa upp pilens fart för mycket, när pilens sida slår emot pilhyllan.
Det var vår svenske världsmästare i bågskytte och tillverkare av pilbågar, Björn Bengtsson, som utvecklade pilhyllan till vad den är idag. Bengtsson fick idén till den moderna pilhyllan, genom att han från början hade använt ett gem av stål, som han trädde in i stocken och lät pilen vila på.
.
- Plunger – Bild HÄR
Plungern, är en schweizisk anordning (ofta svart) som ser ut som en skruv, med en liten fjäderspänd (sviktande) metall- eller plastplugg på ena sidan, som man kan skruva in, eller ut genom stocken. Plungerns funktion, är att den gör skyttet mindre känsligt för felsläpp av pilen, plus att den även minskar pilens naturliga svängningar, genom att pilsidan studsar mot plungern vid utskjutandet,- därigenom får pilen en rakare bana.
Plungern reglerar även hur pilen ligger på pilhyllan i vänster/högerriktning, och har således även till uppgift att hålla ut pilen ifrån stocken, så att pilen inte hamnar för nära denna.
- Särskilt viktigt är detta när man använder pilar av kolfiber (karbon), då dessa pilar tenderar att komma närmare stocken, än andra piltyper. Detta har att göra med “pilens paradox”,- det vill säga att alla pilar böjer sig vid utskjutandet. Men eftersom kolfiber är så hårt och styvt, så böjer sig dessa pilar inte lika distinkt, och “paradox-effekten” dröjer sig kvar längre ( och försenas ) med materialet kolfiber.
.
- Clicker – Bild HÄR
Även ibland kallad “Snäpp”. – Är en dragregulator, som ser ut som en liten metalltunga. Den sitter fastskruvad i stocken, ovanför pilhyllan och plungern. Clickern avger ett “klick” när skytten har dragit ut bågsträngen till det läge, där det är som bäst att skjuta iväg pilen. Clickern fungerar som ett hjälpmedel för skytten, så att man drar ut bågsträngen till exakt samma läge varje gång, – Därigenom gör clickern bågskyttet mer mekaniskt.
.
- Kort- och långstabbar – Bild HÄR
En del bågskyttar föredrar att använda stabilisatorer, för att “lugna ned” pilbågen mot för kraftiga vibrationer, och för att pilbågen lättare skall kunna hållas i rätt läge när man skjuter. Man kan exempelvis ha två så kallade “kortstabbar” (V-bars), som är riktade inåt mot skytten, och en “långstabb” (front-bar), som är riktad mot tapeten.
Pilbågarnas vikt har minskat ordentligt under de senaste hundra åren, mycket på grund av att man har börjat använda det lätta träslaget lönn, i bågarna, men även för att man tillverkar fler och fler detaljer i det lätta materialet kolfiber. Och med hjälp av det ungefärliga kilo som stabilisatorerna väger per styck, så kompenserar dessa för den viktreduktion som skett hos pilbågarna, genom att de ger bågen ökad stabilitet.
På många pilbågar finns redan förborrade hål med adaptrar avsedda för stabilisatorer. Stabbarna skruvas in med fingängad 19/16-tumskruv, (där “19″ står för antalet gängor per tum, och “16″ står för stigningen på gängorna. Tumskruven är mycket vanligt förekommande i USA, där man använder tumskruvar i allt ifrån bilar till gräsklippare.)
Man kan även använda hängande stabbar,- så kallade “swingbars”, och dessa tyngder hänger ned ifrån pilbågen helt fritt i kolfiberanordningar. Fördelen med fria, hängande vikter, är att man med dessa kan dra nytta av naturkrafterna för stabiliseringen av skyttet.
Eftersom nya stabilisatorer är dyra att införskaffa, så köper en del bågskyttar begagnade golfklubbor, och sågar av skaften på dessa så att de håller önskad storlek och vikt, och använder den tillsågade biten som stabilisator. – Ett betydligt billigare alternativ till att köpa nya stabbar, alltså.
- Men, det är också vanligt att bågskyttar föredrar att skjuta helt utan stabilisatorer på bågen, och detta brukar kallas att man skjuter med “ren” båge.
.
- Bågsträng - Bild HÄR
Bågsträngen, som är en styv lina, gjord i kol- eller polyesterfiber, med diameter på mellan 2 och 5 millimeter, fäster man längst ut på lemmarna med öglor, i fästanordningar. Det finns ibland tydliga markeringar på bågsträngen, vilken del som skall vara uppåt. – Ofta är “upp” röd markering, och “ned” grön eller ibland blå markering. På compoundbågar är det dock inte så enkelt. Då löper bågsträngen på block (hjul) och taljor istället, vilka kommer att underlätta spänningen av bågsträngen, efter en viss nivå, – detta tack vare att blocken och taljorna ger bågskytten mer än dubbelt så mycket kraft, när pilbågen hålls i utspänt läge.
Vissa bågskyttar preparerar sin bågsträng med ett slags läder, ett så kallat “korovanläder”, innan de börjar att skjuta. Medan man gör det, kan man även passa på att “känna in” var bågsträngens balanspunkt, – eller det så kallade nockläget, finns.
Vid nockläget sätter bågskytten ofta fast ett par mässingsmarkörer, eller lindar fast två mörkt färgade sytrådar, så att skytten skall veta exakt mellan vilka punkter pilens nock bör fästas innan man skjuter. Nockläget placerar man vanligtvis 8-9 millimeter ovanför bågsträngens mitt, men nockläget kan dock variera, både uppåt och nedåt.
Det finns ett hjälpmedel, en så kallad stränglinjal, eller strängvinkel, som en del bågskyttar bär med sig i kogret (pilfodralet), och som de använder när de mäter ut var nockläget skall hamna.
Det är viktigt att nockläget hamnar rätt, så att pilen går “rakt in” i piltavlan, och inte “snett in”.
- I de situationer, då man placerar nockläget precis i mitten utav bågsträngen, kallas det att man “kör på noll”.
Bågsträngens mitt, även kallad “mittlindningen”, brukar markeras med vit sytråd.
Många bågskyttar använder en så kallad Björnnock (namnet härstammar från världsmästaren Björn Bengtsson), eller “snäppnock” på pilen, så att de kan “snäppa fast” bakdelen av pilen vid bågsträngens nockläge. Björnnocken är en nock i plastutförande, med en U-formad skåra i mitten, vilken har några inbuktiningar i sig, så att bågsträngen skall haka fast inuti skåran.
.
Hur skjuter man pilbåge ?
Principen är att man skall fästa pilens nock på bågsträngen och lägga pilen på pilhyllan, sedan spänner man ut bågsträngen och pilen, varefter man tittar i siktet.
Detta kallas att man har hittat dragläget.
Man spänner bågsträngen med två, tre, eller med fyra fingrar, och tummen används bakom till att rikta bågsträngen med, så att skottet går av rakt.
Var någonstans på strängen bågskytten placerar fingrarna kan variera, men det är vanligt att de placerar fingrarna under nockläget – något som är alldeles särskilt vanligt vid instinktivskytte (klassiskt skytte).
Om man är en högerskytt så bör man sedan ha vänsterarmen helt rak, och hitta ett behagligt och avslappnat läge att skjuta i.
En del bågskyttar siktar med båda ögonen öppna. De upplever att de blir mer avslappnade då, och att det går lättare att träffa målet.
De flesta skyttar har ett riktmärke, eller en “ankringspunkt“, eller “fästpunkt”, dit de exakt drar strängen, varje gång de siktar. En del bågskyttar har sitt ena bröst som fästpunkt, medan andra bågskyttar kan ha någon del av hakan som fästpunkt. Bågsträngen hamnar i så fall rakt över ansiktet, i linje med näsan och hakspetsen. – Vissa skyttar använder även en så kallad “munkula” på bågsträngen, ett slags siktningshjälpmedel, som de drar till ena mungipan.
- Munkulan är väldigt effektiv när man skjuter i svagt ljus, exempelvis vid gryning eller skymning, då man med blotta blicken har svårt att se sikte och mål.
När man har spänt ut bågsträngen till det yttersta läget, så bör man hitta en vinkel på båghanden, som gör att pilbågen blir alldeles “stilla”. Detta kan vara svårt, eftersom de flesta bågskyttar blir lite darrhänta, efter att de har skjutit en trettiopilars-serie.
- Ju mer mekaniskt – destå mindre påfrestande –
Bågskyttar eftersträvar vanligtvis att få sitt skytte så “mekaniskt” som möjligt (= exakt samma rörelser och positioner, varje gång de skjuter, automatiserade rörelser), detta för att minska påfrestningarna för skytten, och för att skyttet skall bli tillräckligt effektivt. Hur mekaniskt skyttet blir, har med många olika faktorer att göra, men framför allt har det att göra med att pilbågens tyngd är anpassad efter skytten, samt om man hittar en greppvinkel som är så “stilla” som möjligt, strax innan avskjutandet.
För att underlätta siktandet, så brukar en del bågskyttar inleda siktandet med en hög greppvinkel, och sedan viker de ned handen till en lägre, mer “stilla” position, innan de släpper iväg pilen.
Medan man siktar kan man låta stocken “vila” i handen med ett “slappt och ledigt grepp”; man bör inte klämma åt. Sedan kan man mentalt tänka sig mitten utav måltavlan (“Bull´s eye”,- 10 poäng), för att lättare kunna träffa där.
Vid bågskyttetävlingar, blir varje bågskytt ofta tilldelad en viss färg, exempelvis orange, blå, eller röd, och dessa färger markeras ibland med en flagga, som sitter någonstans i anslutning till måltavlan. På detta sätt undviker bågskytten lättare, att råka skjuta en pil på tävlingsgrannens måltavla.
Strax innan man släpper iväg pilen, brukar man vinkla ut armen på max. Sedan när clickern har aktiverats, släpper man iväg pilen och hoppas på att den hamnar mitt i tapeten (måltavlan). Vissa bågskyttar använder en avtryckare,- en releaser, som de släpper iväg pilen med.
När det gäller bågskytte, och i synnerhet långbågsskytte, så kan man välja om man vill hålla pilbågen vertikalt eller horisontellt, det vill säga, ha bågen i ett upprätt, eller i ett liggande läge. – Eller göra som indianerna ofta gjorde, höll pilbågen diagonalt, för att inte göra hästen illa när de red. Pilens bana kan dock bli olika, beroende på vilket läge man väljer att skjuta i.
För att bågskytten skall se var på tavlan pilen hamnade, så använder en del bågskyttar en liten målkikare. Och då bågskytten har skjutit färdigt sin serie, då går bågskytten bara fram till butten (pilfånget), och drar ut sina pilar ur tapeten.
Bakom tapeten sitter ett så kallat pilstopp, som har till uppgift att bromsa pilen så att pilen inte går helt igenom måltavlan. Ett av de mer använda pilstoppen, den så kallade Egertontavlan, är tillverkad av långhalm, och ser ut som ett stort, runt kastrullunderlägg.
.
Vilka tävlingsformer finns det ?
Den vanligaste tävlingsformen för bågskytte, är att man står på någon typ av plan, och skjuter mot en tapet (“taveltävling”, eller “tavelskytte”).
Avståndet från skytt till tapet (piltavla) kan variera, från cirka 12 meter, till cirka 250 meter. Tjejer och killar skjuter oftast på samma avstånd, men tjejer brukar ha en något större tapet, än killarna.
Bågskyttar använder tre storlekar på tapeter, när de tävlar – En tapet för inomhusskytte (korta avstånd) som är ganska liten, en tapet för 50-metersskytte, som är dubbelt så stor, samt en fullängdstapet, som är väldigt stor, och som är anpassad för långa avstånd. – Killar använder fullängdstapet från 70 meter och uppåt, medan tjejer brukar använda fullängdstapet från 60 meter och uppåt.
Det förekommer även jaktstig och fälttävlan (vilket nästan är samma sak). Då går man en snitslad bana i skogen, och skjuter på konstgjorda mål, som står placerade längs banan.
De konstgjorda målen kan föreställa nötskrikor, järvar, björnar, ekorrar, eller kronhjortar (jaktstig), men det kan även vara 5-ringade tavlor (fälttävlan) som man skall träffa. En dylik tävling kan exempelvis benämnas “2 x 30 jakt & fält”, eller “2 x 48 jakt”, vilket innebär att man, under två rundor i skogen, skall träffa 48 konstgjorda djur, som står uppställda på mellan 5 och 70 meters avstånd ifrån stigen.
Vanligtvis har bågskytten tre pilar på sig att träffa varje djurmål, men de duktigaste bågskyttarna behöver sällan använda sina andra- och tredjepilar.
För att bedöma avståndet till ett visst djurmål, bör man veta hur stort djurmålet i fråga är, och sedan använder en del bågskyttar båghandens knogar, för att bedöma hur långt bort djurmålet sitter.
Om en björnmarkör är “tre knogar bred”, så sitter markören på cirka 70 meters avstånd – och om en nötskrikemarkör är “en knoge bred”, då sitter nötskrikan på cirka 30 meters avstånd, och så vidare, och så vidare. – Detta knep kan sedan användas till att anpassa skjutningen.
Men det kan vara väldigt svårt att, från att ha skjutit på 70 meters avstånd, helt plötsligt direkt skjuta på bara 5 meters avstånd.
Denna avståndsförändring kräver att man skruvar tillbaka siktnålen ordentligt in mot bågen, men det har man sällan tid med.
Detta resulterar i att man ofta struntar i att använda sikte på de kortare avstånden, och istället skjuter instinktivt då.
En annan svårighet med jaktstig, är att målen (markörerna) ofta blir så pass sönderskjutna, att man till slut har svårt att se om ens pil har träffat markören eller inte, samt var pilen har tagit vägen.
Lerduveskytte, som är mycket vanligt bland gevärsskyttar, är destå mer sällsynt bland bågskyttar. Många pilbågar har en utgångshastighet på endast 80 meter per sekund, vilket ger en anslagsenergi på mellan 60 och 100 joule, och detta är egentligen för långsamt för att man skall hinna träffa en lerduva som kastas ut. Men, det förekommer ändå att man skjuter på lerduva med pilbåge, så kallad archery wingshooting, och då får man ha en fartsänkt utkastare för lerduvan, skjuta på kort avstånd, eller ha en ovanligt stor lerduva, som går lätt att träffa.
.
Vilka utmärkelser kan man få ?
Om en bågskytt har presterat bra, så kan den, förutom pokaler, diplom, och eventuella prispengar, även få något som heter “Stora Grabbars och Tjejers märke”, vilket delas ut av Svenska bågskytteförbundet. Om man tilldelas denna utmärkelse, så får man gå in gratis på diverse sportevenemang i framtiden.
Det är många bågskyttar som har fått detta hederspris under årens lopp, även om det förr i världen endast hetta “Stora Grabbars märke”.
.
Finns det några risker med bågskytte ?
Det är långt ifrån riskfritt att skjuta med pilbåge.
De vanligaste olyckorna som sker inom sporten bågskytte, är att pilbågens lemmar går av, eller att stocken går av på mitten, precis när man har spänt ut bågsträngen på max.
Bågen utsätts ju för ett väldigt hårt tryck när man spänner den, samtidigt som stocken är nästan oproportionerligt tunn på vissa ställen, och har man otur så kan man få skador i ansiktet när bågen går sönder, och med hög hastighet far in mot ansiktet. Exempel på vanliga skador är: brutet näsben, spräckta ögonbryn, spräckt läpp, eller skador på kinder och panna.
Men, en bågskytt brukar kunna få “varningssignaler” innan pilbågen går av, genom att bågsträngen helt plötsligt börjar uppföra sig märkligt, eller kännas konstig när man spänner strängen. Det gäller då att vara uppmärksam på dessa varningssignaler.
Skaderiskerna ökar, ju högre “dragvikt”, eller “dragstyrka” pilbågen har. Det är mer påfrestande för både pilbåge och skytt, om man använder en 100-poundsbåge, jämfört med om man till exempel skjuter med en 30-poundsbåge, även om pilbågarnas hållbarhet visserligen har förbättrats, i och med att den så kallade “Portland-bågen” kom i mitten av 1980-talet, med sin aluminium-/kopparlegering på stocken.
- Denna legering kan göra så att stockens hållbarhet ökar, ju äldre pilbågen blir.
Men det förekommer även att stockarna är tillverkade i trä, och med en genomgående mittslinga av magnesium. Detta är särskilt vanligt i de italienska och i de koreanska pilbågarna, och påstås ge extra god hållbarhet hos stocken.
Några märken, som många bågskyttar anser tillverka säkra och hållbara pilbågar, är exempelvis den svenska bågen “Björn Bengtsson”, den tyska bågen “OK Match”, den belgiska bågen “Green Horn”, den amerikanska bågen “Hoyt”, och den japanska bågen “Yamaha”.
- dock bör man vara beredd på att om man importerar pilbågar från länder, som har högre luftfuktighet än Sverige, så kan pilbågens lemmar “dra sig” lite grann, eftersom fukthalten i träet sjunker här i Sverige. Det här brukar en del bågskyttar lösa genom att de har ett fuktigt föremål, exempelvis en bit gurka, eller en fuktig potatis, liggande i pilbågens fodral.
- Andra olyckor som har förekommit inom sporten, är att man av misstag har råkat träffa en kamrat i låret med en pil, att kvinnor som har stora bröst har råkat skada ett bröst just vid pilsläppet, eller att man har fått en stroke (åkt på en propp) på grund av den påfrestning man utsatts för, när man spänt bågsträngen.
Det har till och med hänt att bågskyttar har råkat skjuta sig själva, både i benet, i ryggen, och i axeln. Dessa olyckor kan ske, då man har lagt an pilens nock på bågsträngen, och står och pratar med någon, och är okoncentrerad, och tappar fokus på hur man håller pilbågen.
.
Bågskyttens två svagaste punkter
De svagaste punkterna för en bågskytt, är ofta fingrarna på den hand man spänner bågsträngen med, och den motsatta handens (båghandens) tumled.
Bågskytten använder ibland “fingertuttar” i läder, som skydd för fingrarna.
En del pilbågar har så hög dragvikt, att bågskytten använder ett hjälpmedel,- en fingerspridare, för att orka spänna bågsträngen utan att fingrarna domnar, och viker ut sig. Och även den hand som stocken vilar i, är en svag punkt och då framför allt tumleden, vilken får ta emot mycket av den vikt som skapas i pilbågen.
.
Vilka kan ägna sig åt bågskytte ?
Trots riskerna, är bågskytte en fantastisk träningsform, som är koncentrationsfylld, ansträngande, men också väldigt rolig. Det är inte ovanligt att man står och skjuter både sex och åtta timmar, när man väl har börjat träningspasset. – Man får se till så man inte glömmer bort att äta lunch, bara.
Alla människor kan skjuta pilbåge. Till och med de som saknar en arm, eller de som på andra sätt är funktionsnedsatta. För den som saknar en arm, finns en speciell anordning, där man skjuter iväg pilen med en avtryckare, som man har i munnen.
.
Hur gammal bör man vara för att ägna sig åt bågskytte ?
Man kan börja träna bågskytte i 8-årsåldern, i föräldrars sällskap. Men man bör vara minst 10 år för att börja tävla.
Eftersom bågskytte innebär ganska stora risker, både för en själv och för sina lagkamrater, är det inte lämpligt att släppa ut ett för ungt barn på en tävlingsbana, eftersom kroppen och hjärnan inte är riktigt färdigutvecklade hos barn under 10 år.
.- Lycka till !
.
.
Klicka här för bild på en typisk pilbåge ( recurve-båge )
Klicka här för bild på en compound-båge
Klicka här för bild på en långbåge
.
Klicka här för att jämföra de tre bågtyperna, sida vid sida
.
Klicka här för en lista över bågskytte-klubbar
.
Klicka här för en instruktionsvideo för recurve-skytte ( Tid: 2.23 )
Klicka här för en film om träningsskytte med långbåge ( Tid: 4.22 )
Klicka här för en film om compound-skytte från Handikapp-OS ( Tid: 2.56 )
.
.
Så här gör du en egen pilbåge. Klicka här !
.
Kilo – pounds / Pounds – kilo omvandlare, HÄR
.
Prova att skjuta på ankor, “archery wingshooting” online HÄR
Skjut pilbåge med förstorande sikte (scope), på siffror HÄR
Testa att skjuta pilbåge på ett äpple, online HÄR
Testa att skjuta pilbåge på rörliga mål, HÄR
Upplev långbågsskytte, online HÄR
.
Få senaste nyheterna från bågjägar-branschen HÄR
.
.
Hittar du faktafel, eller vill du komplettera artikeln ? – Klicka här
Förhör dig själv på artikeln, med hjälp av ett korsord :
.
Känt citat om bågskytte: “Den som lyckats ta livet av sig med en pilbåge, måste ha haft en väldigt krokig pil.” - Sagt av indianen Aliganzas make, efter hustruns påstådda självmord.
.
Känd aforism om skytte: “Även små skott, avfyrade av den dummaste dummerjöns, kan göra mycket ont” – Carl Hammarén.
.
Känt bevingat ord om pilbågar: “Alltför hårt spänd springer bågen” ( på tyska: “Allzu straff gespannt zerspringt der Bogen” – ur romanen “Wilhelm Tell”, av Friedrich Schiller.
.
Mer info om bågskytte, i “Lilla bågskyttehandboken”, HÄR
https://docs.google.com/viewer?a=v&q=cache:sMDGmC94×04J:www.yings.se/
Archery/Doc/denlilla2tusen8.pdf+lilla+b%C3%A5gskyttehandboken&hl=sv&gl
=se&pid=bl&srcid=ADGEESi2rAVrrCxZTdIJJXcbb_czR5E_dfkx
K_lha88CosoFbhAMCi_BDpouHSyCSKJ9lOwdvjw7hkSrrN-XXNccsYSid8oPHj8E9XAv
fmuqmF3OiMlaFn-WtyselHewfAoniRSjUk6i&sig=AHIEtbRuSHG3AvBo4IlJpcq_TDbIRXZ12g
Djupare information om hur du skjuter pilbåge, finns på KSL International Archerys webbplats, HÄR
http://www.kslinternationalarchery.com/Technique/KSLShotCycle/KSLShotCycle-Swedish.html
..
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >