Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Levande begravd” – läs hela skräcksagan
..ibland även benämnd “För tidigt begravd”. Fritt översatt till svenska, från Edgar Allan Poes skräckromantiska/psykologiska novell “The Premature Burial”, publicerad år 1844. Länk till den engelskspråkiga versionen, längst ned på sidan.
.
Sammanfattning: Den anonyme berättaren i den här skräcksagan, lider av ett sjukdomssymptom som kallas Katalepsi, vilket betyder att man hamnar i ett slags dvala, med sänkt medvetandegrad och en stelnad kropp då och då. Berättaren är rädd för att vännerna skall misstolka Katalepsin, och tro att döden har inträtt, och därför kommer att begrava berättaren levande. Berättaren ger exempel på en del fall, där människor har blivit felbedömda som döda, och därför blivit begravda levande, och berättaren vidtar även en rad försiktighetsåtgärder, för att detta inte skall inträffa. Men något otäckt händer ändå mot slutet av sagan…
Skräcksagan är 7 (sju) kapitel lång.
.
1 kapitlet ( . . . . . . . )
.
Det finns vissa ämnen, som är av stort intresse, men som är alldeles för hemska för att legitimt kunna användas som litterärt stoff.
Dessa ämnen måste den rene romantikern ta avstånd ifrån, om han inte vill väcka anstöt eller motvilja.
Ämnena kan behandlas med anständighet, bara om de helgas eller stöds av sanningen.
Vi känner exempelvis spänning och intensiv “angenäm smärta”, när vi läser om “övergången av Berezina”*, jordbävningen i Lissabon*, pesten i London*, Bartolomei-massakern*, eller om de etthundratjugotre fångarna, som kvävdes i Calcuttas “Svarta hål”*.
Men i dessa skildringar är det verkligheten – fakta – historien, som ger spänning.
- Vore det fråga om rena påhitt, så skulle vi betrakta dem med avsky.
Jag har nämnt ett fåtal av de värsta och mest kända katastrofer som vi känner till,
i dessa fall är det både katastrofens art, och omfattning, som gör ett livligt intryck på fantasin.
Jag behöver väl inte påminna läsaren om att jag, ur det mänskliga eländets långa och kusliga katalog, kunde ha valt många enskilda exempel på djupare mänskligt lidande, än några av dessa väldiga, publika olyckor.
Det verkliga eländet – den svåraste plågan – är de enskildas, inte de mångas.
Att den hemskaste våndan, drabbar en människa ensam, och inte människan i grupp – må vi tacka den barmhärtige Guden för !
.
Att bli levande begravd, är otvivelaktigt den mest fruktansvärda olycka, som kan falla på en dödlig varelses lott.
Att detta ofta, mycket ofta*, fallit på människans lott, kan knappast förnekas, av tänkande människor.
Den gränslinje som skiljer livet från döden, är även i bästa fall, suddig och oklar.
- Vem kan säga var det ena slutar, och det andra tar vid ?
Vi vet att det finns sjukdomar som medför att alla synliga livsfunktioner upphör, men ändå rör det sig egentligen bara om ett avbrott, inte om ett totalt upphörande.
Det uppstår tillfälliga pauser i den obegripliga mekanismen.
Efter en viss tid, så sätter någon osynlig, gåtfull princip åter de magiska hjulen i rörelse, och rythmen kommer igång.
“Silverrepet” lossades inte för alltid*, – “Den gyllene skålen” var inte ohjälpligt sönderslagen*.
- Men var befann sig själen under tiden ?
Bortsett från den oundvikliga slutsatsen, att vissa orsaker, a priori*, måste få vissa följder, att de väl dokumenterade fallen av avbrutna livsfunktioner naturligen måste ge upphov till för tidiga begravningar, då och då,
- bortsett från detta, så föreligger både läkares och lekmäns erfarenheter, som ger direkta vittnesmål och bevis för att ett stort antal sådana begravningar faktiskt har ägt rum.
.
Titeln på skräcksagan
“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe /1844
Titeln på skräcksagan
.
2 kapitlet ( . . . . . . . )
.
Jag kunde vid behov, räkna upp åtminstone ett hundratal väl styrkta exempel.
Ett mycket remarkabelt fall, är kanske ännu färskt i läsarens minne.
Det inträffade för inte så länge sedan, i den närbelägna staden Baltimore, där det väckte stark, pinsam, och utbredd uppmärksamhet.
Hustrun till en av stadens mest aktade medborgare – advokat och kongressledamot – drabbades av en plötslig och oförklarlig sjukdom, som kom hennes skickliga läkare att stå helt handfallna.
Efter svåra lidanden, dog hon, – så trodde man åtminstone.
Ingen misstänkte, eller hade anledning att misstänka, att hon bara var skendöd.
Enligt alla vanliga, yttre tecken, så var hon död.
Ansiktsdragen blev stela och insjunkna,
läpparna som vanligt marmorbleka.
Ögonen utan glans. – Ingen kroppsvärme,
blodcirkulationen avstannad.
I tre dagar, så lät man kroppen förbli ovan jord, och under tiden stelnade kroppen totalt.
Därefter skyndades begravningen på, eftersom man fruktade att förruttnelsen snabbt skulle sätta in.
.
Kvinnan begravdes i släktens gravvalv, som sedan stod orört de tre följande åren.
Därefter så öppnades valvet för en sarkofag – men, vilken chock väntade inte den äkta mannen, som personligen öppnade dörren.
När de mäktiga port-halvorna svängde ut, föll ett skallrande vitklätt föremål i hans armar.
Det var hustruns skelett, i den ännu inte förmultnade svepningen.
En noggrann undersökning, gav vid handen att hon hade vaknat upp inom två dagar efter gravsättningen,
hennes våldsamma kamp inne i kistan, hade fått kistan att falla ned på golvet från sin sockel, eller hylla, och därvid slogs den sönder, och hustrun kunde ta sig ut.
En lampa som råkat bli kvarglömd, som då var full med olja, befanns nu vara tom, men det kunde ha berott på avdunstning.
På det översta trappsteget, som ledde ned i denna helvetets boning, låg ett stort stycke av kistan, vilket hon tydligen hade använt vid sina försök att påkalla uppmärksamhet, genom att banka på järndörren.
Under denna sysselsättning så hade hon antagligen svimmat, eller kanske dött av ren skräck, och då hon föll, hade svepningen fastnat i några utstickande järnornament på insidan.
I den ställningen så förblev hon, och i den upprätta ställningen, ruttnade hon också.
.
Bloggens namn
Bloggens namn
.
År 1810 förekom ett fall i Frankrike, där en person blev levande begravd.
De beledsagande omständigheterna styrker verkligen påståendet, att sanningen ofta överträffar dikten.
Hjältinnan i historien var en mademoiselle Victorine Lafourcade, en ung flicka av förnäm familj, med sällsynt skönhet, och stor förmögenhet.
Bland hennes många uppvaktande kavaljerer, så fanns en viss Julien Bossuet, en fattig skriftställare och journalist från Paris.
Hans talanger och allmänna älskvärdhet hade tilltalat arvtagerskan, och hon tycks ha älskat honom uppriktigt,
men hennes bördsstolthet tvingade henne ändå att överge honom, varefter hon ingick äktenskap med en monsieur Renelle – bankir och diplomat med visst renommé.
Efter giftermålet så försummade emellertid denne herre sin hustru, och än värre, – han misshandlade henne.
Efter att ha tillbringat några olyckliga år med honom så dog hon, åtminstone var hennes tillstånd så likt döden, att det lurade alla som såg henne.
Hon begravdes – inte i ett valv, utan i en vanlig grav, i sin födelseby.
Full av förtvivlan, och fortfarande med ett hjärta som brann vid minnet av deras innerliga känslor, så reste hennes älskade från huvudstaden, till den avlägsna provins, där byn låg, i det romantiska syftet att gräva upp hennes kropp, och klippa en lock av hennes härliga hår.
Han når fram till graven…
.
Vid midnatt så får han kistan ur jorden, öppnar den, och är just i färd med att ta en lock, när han hejdas av att den älskade öppnar ögonen.
Hon hade alltså blivit levande begravd.
Livskraften hade inte helt ebbat ut, och hon väcktes av sin älskades smekningar, ur den letargi*, som man felaktigt tagit för döden.
Han bar henne, med nervös iver, till sitt vandrarhem, nere i byn.
Han använde vissa kraftiga stärkande medel, som han fått idén till tack vare omfattande medicinska studier.
Till slut så vaknade hon upp.
Hon kände igen sin räddare.
Hon blev kvar hos honom tills hon helt och fullt återvunnit hälsan.
Hennes kvinnohjärta var inte okänsligt, utan veknade inför denna sista lektion i kärlek.
Hon skänkte det alltså till Bossuet.
Hon återvände inte mer till sin make, utan hemlighöll sin uppståndelse för honom, och flydde till Amerika med sin älskare.
Tjugo år efteråt så reste de båda hem till Frankrike, övertygade om att hennes utseende, med tiden, hade blivit så förändrat, att hennes vänner omöjligen skulle känna igen henne.
De misstog sig dock, för redan vid första mötet, så kände faktiskt monseur Renelle igen sin hustru, och gjorde anspråk på henne.
.
Titeln på skräcksagan
“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe/1844
Titeln på skräcksagan
.
3 kapitlet ( . . . . . . . )
.
Hon avvisade hans anspråk, vägrade återvända till honom, och fick också rätt inför domstol, som med hänvisning till de många år som gått, och de säregna omständigheterna, menade att makens tidigare rättigheter upphävts.
Enligt den i Leipzig utgivna Kirurgiska Journalen, – en vetenskaplig tidskrift med stora förtjänster, som något amerikanskt förlag borde översätta och ge ut, så har det, för inte så länge sedan förekommit ett mycket beklämmande fall av liknande art.
En officer vid artilleriet, en jättelik karl med robust hälsa, kastades av en bångstyrig häst, fick en svår huvudskada, och blev omedelbart medvetslös.
Det var dock inget omfattande brott på skallen, och ingen överhängande fara ansågs föreligga.
En lyckad trepanering* genomfördes.
Han åderläts, och man vidtog normala åtgärder för hans tillfrisknande.
Dock sjönk han gradvis ned i en allt svårare dvala, och till slut så förklarade man honom död.
Det rådde varmt väder, och han begravdes i en oanständig hast, på en av de allmänna kyrkogårdarna.
Begravningen ägde rum en torsdag.
Påföljande söndag så var kyrkogården som vanligt till trängsel fylld med besökare, och omkring middagstid så utbröt stor upphetsning, sedan en bonde förklarat att han känt jorden röra sig när han suttit på officerens grav,
- precis som om någon därnere försökt komma upp.
.
Till en början var det ingen som fäste sig vid bondens utlåtanden, men då han, tydligt förfärad, och orubbligt envis, höll fast vid sin historia, så gjorde detta slutligen intryck på folkmassan.
Spadar anskaffades snabbt, och graven, som var skamligt grund, öppnades på några minuter, så att officerens huvud blev synligt.
Han föreföll död, men satt upprätt i kistan, vars lock han under sin våldsamma kamp, lyckades öppna på glänt.
Han forslades omedelbart till närmaste sjukhus, där han förklarades vara vid liv, men lida av syrebrist, på grund av kvävning.
Efter några timmar så vaknade han upp, kände igen personer ur sin bekantskapskrets, och talade i brutna satser om sina plågsamma upplevelser i graven.
Från vad han berättade, så stod det klart att han måste ha varit medveten om liv i mer än en timma, medan han låg begravd, – innan han miste medvetandet.
Graven hade fyllts mycket löst och slarvigt, med synnerligen porös jord, och därigenom hade det blivit en viss lufttillförsel.
Han hörde fotsteg från de förbipasserande över sig, och ansträngde sig för att i sin tur göra sig hörd.
Det var förmodligen oväsendet uppe på kyrkogården, sade han, som väckte honom från den djupa sömnen, men knappt hade han vaknat, förrän han blev medveten om sin hemska situation, i hela dess omfattning.
.
Bloggens namn
Bloggens namn
.
Det uppges att denna patient mådde bra, och var på väg att bli fullt återställd, då han föll offer för ett oskickligt medicinskt experiment.
Man använde sig av ett galvaniskt batteri, och han avled plötsligt i en av dessa extatiska krampanfall, som ibland följer av en sådan behandling.
Omnämnandet av det galvaniska batteriet, påminner mig om ett annat välkänt fall av samma slag, där dess användning visade sig vara ett effektivt medel för att återuppväcka en ung advokat i London, som legat begravd i två dagar.
Händelsen inträffade år 1831, och skapade på sin tid, stor sensation, varhelst den fördes på tal.
Patienten, en mr Edward Stapleton, hade avlidit, synbarligen av tyfus, men han uppvisade samtidigt en del onormala symptom, som väckte de berörda läkarnas nyfikenhet.
Vid hans skenbara frånfälle, så ombads hans vänner att gå med på en obduktion, men vännerna vägrade att ge sin tillåtelse.
Inför denna vägran, så beslöt läkarna – vilket inte är ovanligt – att gräva upp kroppen, och dissekera den i hemlighet, vid lämplig tidpunkt.
Det var heller inte svårt att träffa en överenskommelse, med några av de talrika liktjuvar, som finns i London,
och på den tredje natten efter begravningen, så grävdes det förmodade liket upp ur graven, som var åtta fot djup*, och liket forslades till operationssalen till ett privatsjukhus.
Ett ganska stort snitt hade redan gjorts i buken, när patientens friska och oangripna kropp, födde tanken att pröva det galvaniska batteriet.
.
Det ena försöket följde på det andra, med sedvanlig verkan, – ingenting avvikande kunde konstateras, utom att krampryckningarna vid ett par tillfällen, var ovanligt kraftiga.
Det blev sent.
Dagen skulle just gry, och man ansåg det till sist lämpligt att fortsätta med dissektionen.
Men en av studenterna, ville väldigt gärna pröva en egen teori, och envisades med att ansluta batteriet till en muskel i bröstet.
Ett snabbt ingrepp gjordes, och en sladd anslöts hastigt.
Då reste sig plötsligt patienten skyndsamt, men inte ryckigt från bordet, steg mitt ut på golvet, såg sig besvärat omkring några sekunder, och….. - talade.
Vad han sade, var obegripligt, men ord yttrades, och stavelserna var distinkta.
Då han talat, föll han tungt i golvet.
Några ögonblick så stod alla, paralyserade av förfäran – men behovet av snabba åtgärder, gav dem snabbt sinnesnärvaron tillbaka.
Man konstaterade att mr Stapleton levde, fast han var avsvimmad.
Han behandlades med eter*, vaknade upp, och återställdes till hälsan och till sina vänners sällskap, – de hade undanhållits vetskapen om hans uppvaknande, tills man inte längre behövde frukta något återfall.
.
Titeln på skräcksagan
“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe/1844
Titeln på skräcksagan
.
4 kapitlet ( . . . . . . . )
.
Man kan föreställa sig deras förundran, och hänryckta förvåning.
Det mest spännande och egendomliga med hela den här händelsen, är dock vad mr Stapleton. själv har meddelat.
Han förklarar att han inte vid någon tidpunkt, helt saknade medvetande – att han trögt och förvirrat, var medveten om allt som hände honom,
- från ögonblicket då han av läkarna förklarades död, tills dess att han svimmade på sjukhusgolvet.
“Jag lever”, var de obegripliga ord som han i sin nöd försökte få fram, då han blev klar över att lokalen där han befann sig, var en dissekeringssal*.
Man skulle utan vidare kunna mångfaldiga historier som dessa – men jag avstår – för vi behöver verkligen inte slå fast att förhastade begravningar förekommer.
När vi begrundar hur ytterst sällan vi av naturliga skäl har möjlighet att upptäcka dem, så måste vi erkänna att de förekommer, ofta utan vår vetskap.
Sanningen är den, att knappast någon begravningsplats kan röras, i något syfte, utan att man i viss omfattning träffar på skelett, vars ställningar ger anledning till de gruvligaste misstankar.
Misstanken i sig, må vara gruvlig – men att dömas till detta öde, måste vara ännu gruvligare.
Det kan, utan tvekan fastslås, att ingen händelse är så väl ägnad att inge djupaste bedrövelse – såväl kroppsligt som andligt, - som att bli begravd skendöd.
.
Det outhärdliga trycket på lungorna – den kvävande jordens fuktiga ångor – den hindrande liksvepningen – det trånga utrymmets stela famntag – den totala nattens mörker – tystnaden, som vore man nedsänkt i havet,
- likmasken, – erövraren vars närvaro inte kan ses, men kännas – allt detta, och så tankarna på luften och gräset där ovan, minnet av kära vänner, som skulle skynda till vår undsättning, medan man samtidigt vet att de aldrig kommer att upplysas om ens öde,
- vår tröstlösa lott, är densamma som de verkligen dödas – alla dessa funderingar tynger ett ännu klappande hjärta, inger en skrämmande outhärdlig fasa, som även den djärvaste fantasi måste skygga för.
Vi känner ingenting lika kvalfullt på denna jorden – vi kan inte drömma om något ens hälften så avskyvärt, i helvetets nedersta regioner.
Och således är alla skildringar av detta ämne, av djupt intresse, även om detta intresse genom ämnets helgd och fasa, i ärlighetens namn, är särskilt beroende av vår övertygelse om att det som skildras, är sant.
Det jag nu skall berätta, är vad jag själv känner till – hämtat ur min egen direkta personliga erfarenhet.
I flera år, har jag nu drabbats av den egendomliga sjukdom, som läkarna enats om att beteckna som Katalepsi, i brist på mer upplysande namn.
Fastän både den direkta orsaken, de omedelbara anlagen – och verkliga diagnosen – är ett mysterium, så är dess yttre och synliga kännetecken ganska väl kända.
Variationerna är huvudsakligen en fråga om gradskillnad.
.
Bloggens namn
Bloggens namn
.
Ibland ligger patienten bara en enstaka dag, eller ännu kortare tid i en sorts förstärkt letargi.
Han är medvetslös, och till det yttre orörlig, men hjärtslagen kan ännu svagt förnimmas.
Svag kroppsvärme bibehålles, och lätt färg stannar kvar, mitt på kinderna.
Sätter man en spegel för munnen, så kan man upptäcka vacklande ojämn lungverksamhet.
Vid andra tillfällen så kan transen sträcka sig över flera veckor – ja, till och med månader, medan den noggrannaste granskning, och de strängaste medicinska prov, inte lyckas fastställa någon påtaglig skillnad mellan den drabbades tillstånd, och verklig död, enligt vår uppfattning.
Vanligen så räddas han från att i förtid begravas, endast genom sina vänners kunskap om att han tidigare lidit av Katalepsi, och därav följande misstankar, samt framför allt av att förruttnelsen uteblir.
Lyckligtvis är sjukdomsförloppet sådant att stegringen inträder gradvis.
Dess första yttringar är markerade, men otvetydiga.
Anfallen blir efter hand mer och mer distinkta, och vart och ett, varar längre än det föregående.
Häri ligger det huvudsakliga skyddet mot att bli begravd.
Den olycklige, som skulle drabbas av en första attack med svårartat förlopp, vilket ibland inträffar, blev nog oundvikligen levande överlämnad åt graven.
Mitt eget fall, skilde sig inte på någon väsentlig punkt från de som anförts i medicinska handböcker.
.
Ibland försjönk jag sakta, utan synbar orsak, i ett tillstånd av halvdvala, eller halvsvimning,
och i detta tillstånd utan smärta, utan rörelseförmåga, och strängt taget utan tankeförmåga, förblev jag, tills sjukdomskrisen var över, och jag plötsligt återställdes med fullt fungerande sinnen igen.
Dock hade jag hela tiden haft ett trögt letargiskt medvetande om livet, och vilka som var närvarande vid min sjukbädd.
Vid andra tillfällen så drabbades jag snabbt och häftigt.
Jag blev sjuk, avdomnad, frusen och yr, och föll ned på stället.
Sedan var allt tomt, svart och tyst, – i veckor.
Tomheten blev mitt universum.
Total förintelse kunde inte vara mer än så.
Ur dessa senare anfall, brukade jag emellertid gradvis vakna till medvetenhet, med en långsamhet som stod i proportion till attackens plötslighet.
Precis som dagen gryr, för den vänlöse och hemlöse tiggaren, när han vankat på gatorna under långa ödsliga vinternätter,
- lika dröjande – lika trött – lika glatt, kom själens ljus tillbaka till mig.
Bortsett från tendenserna till trans, så föreföll mitt allmänna hälsotillstånd gott, och jag kunde heller inte märka att det påverkades överhuvudtaget, av den dominerande sjukdomen,
- om nu inte en viss egenhet som rörde min vanliga sömn, möjligen kunde betraktas som en sidoeffekt.
.
Titeln på skräcksagan
“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe/1844
Titeln på skräcksagan
.
5 kapitlet ( . . . . . . . )
.
När jag vaknade, hade jag nämligen aldrig full och omedelbar kontroll över mina sinnen, utan förblev både virrig och förbryllad i flera minuter, medan själsförmögenheterna i allmänhet, och mitt minne i synnerhet, var totalt ur spel.
I allt jag utstod, så förekom inget fysiskt lidande, men en gränslös andlig plåga.
Mina fantasier blev makabra.
Jag talade om “maskar, gravar och epitafier* “.
Jag försjönk i drömmar om döden, och tanken på att bli begravd som skendöd, upptog ständigt min hjärna.
Den kusliga fara som hotade mig, var en plåga, både dag och natt.
Under den förra, blev grubblerierna en svår pina, under den senare, än värre.
När det bistra mörkret spred sig över jorden, så skakades jag av dessa fasansfulla tankar – jag darrade som plymerna* på en likvagn.
När naturen inte längre orkade vaka, var det motvilligt som jag gick med på att sova – för jag rös inför tanken att jag vid uppvaknandet kunde befinna mig nere i en grav.
Och när jag sedan äntligen somnade, så var det blott för att ila in i en värld av spöken, där dessa tankar på graven, svävade med väldiga, svarta, allt överskuggande vingar.
.
Av de otaliga, dystra bilder, som red mig i drömmen, så väljer jag att presentera en enda.
Jag trodde mig vara försänkt i kataleptisk trans, av djupare och långvarigare art än vanligt.
Plötsligt så lades en iskall hand på min panna, och en otålig, kraxande röst, viskade orden:
“Stå upp!”, i mitt öra.
Jag satte mig upprätt.
Mörkret var totalt.
Jag kunde inte skymta den varelse som väckt mig.
Jag kunde inte erinra mig varken när jag fallit i trans, eller var jag då befann mig.
Medan jag förblev orörlig och strängt upptagen med försök att samla tankarna, så grep den kalla handen mig omilt om handleden, skakade den otåligt, och samma kraxande röst, sade om igen:
“Stå upp!” Befallde jag dig inte att stå upp ?”
“Och vem…”, frågade jag, “…är du ?”
“Jag har inget namn, i de regioner jag bebor.” Svarade rösten sorgset.
“Jag är dödlig, men är en demon.
Jag var obarmhärtig, men är medlidsam.
.
Bloggens namn
Bloggens namn
.
Du känner hur jag ryser.
Mina tänder skallrar när jag talar, men det är inte av nattkylan – det är av “natten utan slut”.
Men allt detta hemska, är outhärdligt.
Hur kan du bara sova lugnt ?
Jag kan inte vila för alla dessa skrik, från dem som är i stor vånda.
Dessa syner är mer än jag kan bära.
Res dig !
Kom med mig ut i den yttre natten, och låt mig avtäcka gravarna för dig.
Är inte detta en sorgens anblick! - Se !”
Jag såg, och den osynliga varelsen som fortfarande höll fast min handled, lät hela mänsklighetens gravar öppnas,
- Från varenda en, så strömmade förruttnelsens svaga fosforljus, så att jag kunde skärskåda de innersta skrymslena, och där upptäcka de svepta liken som sov sin högtidliga, sorgsna sömn, tillsammans med maskarna.
Men ack och ve !
De som verkligen sov, var färre, många miljoner färre, än de som inte alls sov.
Och där märktes en svag rörelse, där var sorgen och oron allmänt utbredda, och ur djupet av dessa otaliga hål, hördes det vemodiga frasandet från de begravdas kläder.
.
Och bland dem som tycktes vila lugnt, såg jag ett stort antal som mer eller mindre ändrat ställning, de låg inte längre stelt och obekvämt, så som de blivit jordfästa.
Och medan jag betraktade allt detta, så sade rösten igen:
“Är inte detta – åh, är inte detta en ömklig syn ?”
Men innan jag kunde finna ord till svar, så hade varelsen släppt taget om min handled, fosforskenet slocknat, och gravarna stängts med plötslig våldsamhet, medan det ur dem, steg ett kaos av förtvivlade röster, som än en gång sade:
“Är inte detta – åh Gud, är inte detta en ömklig syn ?”
Fantasier som i likhet med dessa, dök upp om natten, sträckte ut sitt förfärliga inflytande, långt in på mina vakna timmar.
Mina nerver blev fullständigt söndertrasade, och jag föll offer för evinnerlig skräck.
Jag vågade inte rida, promenera, eller syssla med någon motion, som kunde föra mig hemifrån.
Jag vågade faktiskt inte längre avlägsna mig från den omedelbara närheten av de personer som kände min benägenhet för Katalepsi, för att inte drabbas av en av mina vanliga attacker, och bli begravd, innan någon tagit reda på i vilket tillstånd jag verkligen befann mig.
Jag tvivlade på mina käraste vänners omsorger, och trohet.
Jag fruktade att de, om någon trans varade längre än vanligt, skulle låta sig övertygas om att jag vore obotlig, förlorad.
.
Titeln på skräcksagan
“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe/1844
Titeln på skräcksagan
.
6 kapitlet ( . . . . . . . )
.
Jag gick till och med så långt att jag fruktade, att mina vänner skulle finna ett utdraget anfall, vara en tillräcklig ursäkt för att bli av med mig helt och hållet, eftersom jag ställde till med så mycket besvär.
De försökte förgäves lugna mig, genom de högtidligaste löften.
Jag avkrävde dem de heligaste eder, att de inte skulle begrava mig förrän kroppens upplösning framskridit så långt, att den inte längre kunde motverkas.
Och inte ens då, ville jag i min dödliga skräck, lyssna till förnuftet – jag vägrade att låta mig tröstas.
Jag vidtog en hel rad omständiga säkerhetsåtgärder.
Bland annat så lät jag bygga om släktens gravvalv, så att det lätt kunde öppnas inifrån.
- Ett mycket lätt tryck på en lång hävstång som gick långt in i valvet, skulle få järndörrarna att flyga upp.
Det ordnades så att luft och ljus, fick fritt tillträde, och behållare för mat och vatten, placerades inom omedelbart räckhåll för den kista, som var avsedd att ta emot mig.
Kistan försågs med varm och mjuk stoppning, och dessutom med ett lock, utformat enligt samma princip som valvdörren,
- dessutom fanns en fjädermekanism, som fungerade så att den svagaste kroppsrörelse skulle räcka för att bli utsläppt.
Förutom allt detta så hängdes en stor klocka upp på taket, klockrepet var så långt att det genom ett hål, nådde in i kistan, och där kunde det fästas vid likets ena hand.
.
Men ack, vad båtar människans vaksamhet mot ödet ?
Inte ens alla dessa välplanerade försiktighetsmått, räckte för att rädda den stackare som förutbestämts att bli levande begravd, från just detta lidande !
Den stund kom – då jag, liksom så ofta förr – befann mig på väg upp ur den totala medvetslösheten, mot att känna den första svaga obestämda livsaningen.
Steg för steg, långsamt som en sköldpadda, närmade sig själens grå gryning.
En domnad oro.
En apatisk, uthärdad, dov smärta.
Inga bekymmer – inget hopp – ingen ansträngning.
Så efter en lång intervall, ett sus i öronen, efter ännu längre väntan, en stickande, ilande känsla i extremiteterna, därpå en närmast evigt utdragen tidsrymd med angenäm vila,
medan de uppvaknande känslorna försöker omforma sig till tankar,
så ett kort återfall i intigheten, och till sist, – plötslig återhämtning.
Och slutligen en lätt darrning i ögonlocket,- fasans elektriska chock, dödlig och oklar, som sänder blodet i strömmar från tinningarna och ned till hjärtat.
Och nu kommer det första bestämda försöket att tänka.
Och nu den första ansträngningen att minnas.
Delvis framgångsrik, men snabbt förflyktigad.
.
Bloggens namn
Bloggens namn
.
Och nu har minnet återfått herraväldet så pass, att jag i någon mån är medveten om mitt tillstånd.
Jag anar att jag inte håller på att vakna ur en vanlig sömn.
Jag erinrar mig att jag brukar drabbas av Katalepsi.
Och nu överväldigas mitt sinne, som av en framrusande havsvåg, av den bistra faran – min värsta, kusligaste vanföreställning.
Några minuter medan den tanken fick grepp om mig, så låg jag orörlig.
Och varför ?
Jag kunde inte fatta mod att röra mig.
Jag vågade inte göra den ansträngning som skulle bekräfta mitt öde – ändå viskade något i mitt hjärta, att detta var sant.
Förtvivlan – som inget annat elände någonsin kunnat väcka – endast förtvivlan, förmådde mig efter lång obeslutsamhet att öppna mina tunga ögonlock.
Jag öppnade dem.
Det var mörkt – alldeles mörkt.
Jag visste att anfallet var över.
Jag visste att sjukdomens kulmen för länge sedan var förbi.
Jag visste att jag nu helt återfått min syn – och ändå var det mörkt – bäckmörkt,
- nu rådde den intensiva, totala natt, som varar evigt.
.
Jag försökte att skrika, – läpparna och den torra tungan gjorde en samfälld, krampaktig ansträngning,
- men inte ett ljud, kom ut ur de håliga lungorna, de trycktes ihop, som av ett bergs tyngd,
jag flämtade, och hjärtat bultade, för varje mödosamt andetag.
Käkens rörelser, under försöket att skrika, antydde att käken bundits upp, som är brukligt på döda.
Jag kände också att jag låg på något hårt, och att något liknande också tryckte mot kroppens sidor.
Hittills hade jag inte vågat röra på mina lemmar, men nu så slog jag häftigt uppåt med armarna, som legat utsträckta med korsade handleder.
De slog emot solitt trä, som fanns på mindre än sex tums* avstånd från mitt ansikte.
Jag kunde inte betvivla, att jag slutligen vilade i en kista.
Och nu så kom keruben* “Hopp” till mig i mitt gränslösa elände – för jag kom att tänka på mina försiktighetsmått.
Jag vred mig, och gjorde sporadiska försök att öppna locket.
Det ville inte rubba sig.
Jag trevade vid handlederna efter klockrepet, – det stod inte att finna.
Nu flydde all tröst sin kos, och den djupaste förtvivlan triumferade,
för det undgick inte min uppmärksamhet, att stoppningen som jag så omsorgsfullt förberett, även den saknades, och dessutom kände jag nu den säregna lukten av fuktig jord, i mina näsborrar.
.
Titeln på skräcksagan
“Levande begravd”/The Premature Burial/Edgar Allan Poe/1844
Titeln på skräcksagan
.
7 kapitlet ( . . . . . . . )
.
Slutsatsen var otvetydig.
Jag befann mig inte i valvet.
Jag hade fallit i trans, medan jag var hemifrån – medan jag vistades bland främlingar,
- när, eller hur kunde jag inte minnas – och det var dessa som begravt mig som en hund, – spikat in mig i en simpel kista – och sänkt mig djupt, djupt, och för evigt ned i någon vanlig, namnlös grav.
Medan denna hemska övertygelse trängde in i min själs innersta skrymslen, så försökte jag än en gång att skrika högt.
Och detta andra försök lyckades.
Ett långt, vilt, ihållande skrik, eller tjut, av ångest, ekade genom den underjordiska nattens riken.
“Nejmen, hallå där !” Svarade en barsk stämma.
“Vad i helvete nu då!” Sade en annan.
“Sluta med det där !” Sade en tredje.
“Vad menar du med att jama i den där stilen, som en galen katt ?” frågade en fjärde.
Därefter blev jag, i flera minuter fasthållen, och ordentligt omruskad av ett gäng råbarkade individer.
.
De väckte mig inte ur sömnen – för jag var klarvaken när jag skrek – men de fick mitt minne att återvända, helt och fullt.
Det här äventyret inträffade nära Richmond i Virginia.
I sällskap med en vän, hade jag gett mig ut på jakt längs floden James stränder.
Natten närmade sig, då vi överraskades av ett oväder.
En liten slup låg för ankar på floden, lastad med trädgårdsmylla.
Dess kajuta, erbjöd det enda skydd vi kunde få.
Där inrättade vi oss så gott vi kunde, för en natt ombord.
Jag sov i den ena av båtens två kojer – och kojerna i en sextio till sjuttio tons slup, kräver ingen närmare beskrivning.
Den som jag låg i, hade inga sängkläder alls.
Den var högst arton tum* bred.
Avståndet från kojens botten till däck, var precis lika stort.
Jag hade funnit det oerhört besvärligt att pressa mig ned i den.
Inte destå mindre, hade jag sovit gott – och hela min vision – för det var ingen dröm, och ingen mara som red mig, hade uppstått helt naturligt ur min belägenhet och mina fixa idéer, och från den svårighet jag har att väcka mina sinnen, särskilt att återfå minnet.
Det brukar dröja en lång stund efter uppvaknandet, vilket jag redan nämnt.
.
Bloggens titel
Bloggens titel
.
Karlarna som ruskade mig, var slupens besättning, och några arbetare som anställts för att lossa lasten.
Det var från lasten som jordlukten kom.
Bindan om käkarna var en silkesnäsduk, som jag bundit om huvudet då jag saknade min vanliga nattmössa.
Men den vånda jag kortvarigt utstått, var otvivelaktigt jämförlig med den i en verklig grav.
Det var vidrigt, det var ofattbart hemskt.
Men ur det onda, så kom något gott, denna yttersta fasa, åstadkom en oundviklig förändring i min själ.
Jag fick spänst, och gott humör.
Jag reste utomlands.
Jag motionerade energiskt.
Jag andades himlens fria luft.
Jag tänkte på andra ämnen än döden.
.
Jag slängde mina läkarböcker.
“Buchan” brände jag.
Jag läste inga “Nattankar”, inga svulstigheter om kyrkogårdar, inga spökhistorier, som denna.
Kort sagt, jag blev en ny människa, och levde ett mänskligt liv.
Från den minnesvärda natten, så avfärdade jag för evigt mina benhusfantasier.
De var inte så mycket en följd av mitt tillstånd, som själva dess upphov.
Det finns stunder, då vår sorgliga människovärld kan tyckas likna helvetet, även sedd med det nyktra förnuftets ögon.
Men människans fantasi, låter sig inte ostraffat utforskas in i minsta vrå.
Tyvärr, så kan inte gravens otaliga grymma fasor, betraktas som helt uppdiktade,
- men i likhet med demonerna, i vars sällskap Afrasiabos* färdades nedför Oxus*, så måste fantasierna sova, annars slukar de oss, de måste tillåtas sova, annars går vi under.
.
- SLUT -
.
Information om skräcksagan
Den här skräcksagan, “Levande begravd”, – “The Premature Burial”, är skriven av den amerikanske författaren Edgar Allan Poe (Född 1809, död 1849).
Skräcksagan publicerades för första gången i tidskriften “The Philadelphia Dollar Newspaper”, såsom flera andra av Poes berättelser.
Sagan har senare även blivit film och dataspel.
Temat för skräckisen, är “rädslan för att bli begraven levande”, och denna rädsla var stor i hela den västerländska kulturen under 1800-talet, och rädslan drog Poe nytta av, då han skrev denna ruskiga berättelse.
Edgar Allan Poes skräckromantiska/psykologiska noveller, så som denna till exempel, eller “Röda dödens mask”, eller “Huset Ushers undergång”, har inspirerat många senare författare, och Poe var med sina berättelser, med och utvecklade den europeiska och den amerikanska modernismen.
.
Lite ordförklaringar
*1 “Övergången av Berezina“. Här åsyftar Poe ett krigsslag, som ägde rum mellan den 26 och den 29 november år 1812, under de så kallade Napoleonkrigen. När Napoleons franska armé skulle gå ut ur Moskva, och över ett par broar över floden Berezina, i närheten av staden Borisov i dåvarande Ryssland (nuvarande Vitryssland), så anfölls den franska truppen av ryssarna, under ledning av fältmarskalk Michail Kutuzov. När Napoleon kom fram till Berezina, hade han en cirka 70.000 mannar stark trupp, men efter anfallet, så återstod endast cirka 40.000 mannar, vilket vissa experter anser inte vara så pjåkigt ändå.
*2 “Jordbävningen i Lissabon“. Det skedde en kraftig jordbävning (nära 9 på Richterskalan), den 1 november år 1755, i havet nära Lissabon. Jordskalvets epicentrum låg cirka 200 kilometer sydväst om udden Kap Sankt Vincent, vid Algarvekusten. Jordbävningen i havet, orsakade både kraftiga skalv, tsunamier, och bränder som brann i flera dagar. Forskarna räknar med att mellan 30.000 och 40.000 av Lissabons dåvarande cirka 200.000 innevånare dog, och jordbävningen sargade Portugal svårt, och hämmade landet i dess strävan mot att bli en stormakt.
*3 “Pesten i London“, på engelska kallad “The Great Plague”, var en våldsam sjukdomsepidemi, som dödade cirka en femtedel (75.000 – 100.000 människor) av Londons befolkning, år 1665.
*4 “Bartolomei-massakern“, även kallad Bartolomeinatten, eller parisiska blodsbröllopet, syftar på en rad massakrer på franska protestanter, så kallade “Hugenotter”, som ägde rum i Paris, på natten mot den 24 augusti, år 1572. Man tror att själva namnet på massakern, härstammar från den bibliske aposteln Bartolomeus, och den 24 augusti, kallas just bartolomeidagen. Anfallet ägde rum i samband med bröllopet mellan Margareta av Valois (prinsessan av Frankrike, drottningen av Frankrike och Navarra), och Henrik av Navarra (kungen av Frankrike och Navarra), och en utlösande faktor var attentatet mot den protestantiske adelsmannen, Kung Karl den XII rådgivare, Gaspard de Coligny. Den katolska världen gladde sig över massakern, och Spaniens kung, Filip II, sade så här angående massakern:“Detta är den största glädjen i mitt liv.”
*5 “Calcuttas svarta hål“. År 1756, attackerades den dåvarande brittiska kolonin Calcutta i östra Indien, av fursten nawaben av Murshidabad, Siraj-ud-daulah. Vid attacken så lyckades de flesta britter fly, men ett 140-tal britter fångades kvar, och blev instängda i en lufttät källare, -“Calcuttas svarta hål”. De flesta dog där av andnöd.
*6 “Silverrepet” och “Den gyllene skålen”. Här drar Poe förmodligen en parallell från Bibeln, ur Predikaren 12:6, där det lyder “ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder…”.
*7 “Många har blivit levande begravda“. Detta är ett faktum. Att bekanta till avlidna, och sjukvårdspersonal, har misstagit sig om att personer är döda, har hänt på riktigt, åtminstone hundratals gånger i historien. Kanske att införandet av EKG (elektrokardiografi), har varit ett bra steg mot att förhindra detta ?
*8 “Letargi“. = “Sömnsjuka”. Är ett medicinskt symptom med onormal psykisk trötthet och nedsättning av den mentala förmågan. Letargi ger en känsla av dvala, och kan innebära att man blir medvetslös. Letargi kan ha psykiska orsaker, exempelvis depression, men kan också utlösas av droger eller bakterier.
*9 “Trepanering“. Detta märkliga ord, beskriver en behandlingsmetod där man genom att öppna ett hål i kraniet (skallbenet) försöker bota olika sjukdomar. Forskarna är lite osäkra på exakt vad syftet var, men vissa teorier menar att det kan ha varit för att släppa ut onda andar ur huvudet, alternativt för att tömma ur hjärnsubstans, eller för att göra andra medicinska åtgärder. Trepanation är mycket gammalt, och det användes redan under yngre stenåldern.
*10 “8 fot djup“. Detta motsvarar ett djup på ungefär 2,43 meter. En engelsk foot är cirka 30,48 centimeter. Enligt Rydaholmsalnen är en svensk fot något kortare, nämligen 29,69 centimeter.
*11 “Eter“. Medlet Eter, användes från år 1842, fram till 1950-talet av sjukvården som ett bedövnings- och sövningsmedel, vilket patienten fick andas in. Medlet droppades på en tygmask som hölls över mun och näsa. Hur djup patientens medvetslöshet var, kunde man bland annat avgöra på pupillernas storlek. I våra dagar använder man istället Sevofluran, Desfluran, och lustgas, som inhalationsgas. En av de första som behandlade med Eter, var den amerikanske landsortsläkaren Crawford Long, som använde det på en patient, inför en nackoperation.
*12 “Dissekeringssal“. Kallas ibland även för anatomisal. En sal, där man utför vetenskapliga studier av sjukdomsprocesser, genom att ta prover på vävnader, celler, molekyler, organ, och så vidare.
*13 “Epitafier“. (Ental=epitaf) Är minnestavlor med inskrifter, över döda personer. Man kan exempelvis hitta epitafierna i, eller utanför en kyrka. De kan vara gjorda i sten, trä, eller i metall, och de innehåller ofta en andaktsbild, och en avbildning av den döda, och dennas familj.
*14 “Plymerna på en likvagn“. Plymer, är en slags utsmyckning med fågelfjädrar, som man ibland förr dekorerade likvagnarna med.
*15 “Keruben Hopp“. En Kerub, är en änglavarelse, med djur- och människogestalt. Keruber påträffas i bibeln, i Hesekiels bok, men har också påträffats i fornorientaliska religioner. I senare kristen änglamytologi, är Keruben den näst högsta änglavarelsen, i rangordning efter Serafen.
*16 “Engelsk tum“. Detta är ett längdmått, som används i bygg- och snickeribranschen. Det är förmodligen ett mått av bredden på en manstumme. En engelsk tum brukar omvandlas till 2,54 centimeter.
*17 “Afrasiabos färdades nedför Oxus“. Här kanske Edgar Allan Poe drar en liknelse från en händelse ur den antika iranska mytologin, där en hjälte och kung vid namn Afrasiabos (eller, Afrasiab) färdades nedför en stor flod som kallas Oxus, och som ligger i Centralasien ? Floden benämns även Amu-Darja, eller Amu River.
*18 “a priori“. Poe använder i denna saga begreppet “a priori”. Begreppet kan ha flera olika betydelser, men just i det här sammanhanget, när berättaren diskuterar sannolikheten att man skall bli levande begravd, så menar kanske Poe, “en självklarhet”, eller “det förstår väl alla”, eller “det är en allmän sanning” ?
(Fakta från “Kunskapens bok”, “Bonniers stora lexikon”, och “Wikipedia”.)
.
Kända citat om döden:
Där DU är, är inte döden. Där döden är, är inte DU.
(Ur boken “Bevingat”, Jacob Segerström förlags AB)
.
Döden är blott ett slag av livets hjärta
(Arne Nyman, ur “Lyckans lexikon”)
.
- “Vill du ha lite mer blomkål ?” – “Nä, hellre döden”, sa Lillebror
(Astrid Lindgren, ur “Lyckans lexikon”)
.
.
Recension av “Levande begravd”, på Helsingborgs dagblad, HÄR
http://hd.se/kultur/boken/2007/10/05/verklig-skraeck-av-maestaren-poe/
.
En recension till, på Dagens Nyheters websajt, HÄR
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/cellskrack-av-tredje-graden?rm=print
.
Läs en annan översättning av sagan i bokform, i en pdf-fil, HÄR
http://www.larare.at/svenska/texter/06.romantiken/poe_levande_begravd_novell.pdf
.
Kommentera faktafel i artikeln, HÄR
.
Läs hela skräcksagan “The Premature Burial” på engelska, HÄR
http://classiclit.about.com/library/bl-etexts/eapoe/bl-eapoe-premature.htm
.
.
Gå ut till en sökmotor ?
.
Ixquick…Excite….Duck Duck Go….Bing… Yippy… Google… Ask
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >