Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
Jazzbanden blåser dig på pensionspengarna
_____
Skall du gå på jazzkonsert ?
I så fall måste du vara försiktig.
- Risken är mycket stor att du blir blåst !
Nu måste jag gå ut och varna dig som är fattig, lågutbildad, eller är pensionär. Eller dig som är en vanlig svensk medborgare. – Kanske du brukar gå på konsert ibland och lyssna på musik ?
En musikgenre, som lever en lite undanskymd tillvaro, är våra svenska storband. Storbandsjazzen var ju populär på 40, 50 och 60 talen, och swingen några år tidigare. I Sverige hade vi storheter som Thore Ehrlings, Harry Arnolds och Seymours Astoria.
Dessa orkestrar åtnjöt väldigt gott renommé när det begav sig, trots att många av storbanden överlevde endast på grund av att kända cigarett-tillverkare pumpade in pengar i deras verksamhet, genom så kallad “space buying”, vilket gjorde att otroligt många människor fick lungcancer av att gå och lyssna på deras konserter. Och fortfarande finns det storband och swingband kvar här i Sverige.
Publiken som lyssnar på dessa orkestrar är lite till åren kommen. Ofta är publiken född på 1930-eller på 1940-talet. De var själva med under dansrestaurangerna Nalen, Vinterpalatset, eller Bal Palais storhetstider, och publiken tycker mycket om storbandsjazz.
Men, nu skall du veta en sak. Medlemmarna i våra svenska stor- och jazzband är ena riktiga fullblods-psykopater, som åker runt och lurar av folk deras pengar. De använder mycket fula, kriminella knep, när det gäller att marknadsföra sina orkestrar, och när de säljer sina CD-skivor.
Och publiken förstår inte när och hur de blir lurade, för jazzbanden är ytterst raffinerade, när de lurar av publiken deras sista pensionspengar. Jag tycker att det här beteendet är fruktansvärt, och vill självklart varna dig som konsertbesökare för storbandens ständiga fifflande med pengar.
Ett mycket fult knep som jazzbanden kan använda, är att de gör reklam för sina CD-skivor från scenen, och säger att de säljer skivorna till “Halva priset”. Orkesterledaren, nämner inte vad skivan kostar, utan denne säger bara “Halva priset”.
När man hör ordet “Halva priset”, målar man upp en bild inom sig, där man tror att skivan då kostar 50 kronor. Sedan rusar hela publiken ned till skivförsäljningsbordet, och då visar det sig att skivan nu kostar 100 kronor. Och det är alltså vad orkesterledaren kallar “Halva priset”.
Tydligen har skivan tidigare kostat 200 kronor, vilket jag tycker är lite märkligt. – Har ni hört talas om någon artist, som kan ta 200 kronor för en CD-skiva idag ? Jag vet inte en enda. Inte ens de amerikanska superstjärnorna kan ju ta det priset längre, på grund av all streamad musik, som finns på Spotify, och all övrig MP3-musik som laddas ned på internet ?
- Vad jag vet, så är det högsta priset idag för en fullängds-CD, såld i skivbutik, cirka 179 kronor.
Och då blir väl “halva priset” inte 100 kronor, utan 90 kronor ?
.
..- Roligt skämt ? -
Det brukar snarare vara gängse norm att artister säljer sina skivor för 100 kronor när de har konserter. För då slipper de betala logistikkostnader, och avgifter till skivhandeln. Och dessutom är det enkelt att ta 100 kronor i betalt av publiken, då man inte behöver växla allt för mycket. Men, en seriös artist, skulle aldrig drömma om att kalla det här för “halva priset”.
- Men det kan tydligen jazzbanden komma undan med att göra ? Dessutom säljer de svenska jazzbanden inte sällan skivor av undermålig kvalitet. Det är ofta halvdassiga så kallade liveinspelningar som man säljer, till samma pris som ett så kallat studioalbum.
Det här sättet att sälja skivor på, är rent ruffel och båg. Självklart får man inte säga att någonting kostar “Halva priset”, utan man skall tydligt tala om exakt vilket pris som gäller, och man skall undvika att använda uttryck som reapris, eller just idag-pris. För då känner sig publiken bara lurad. Men publiken kanske inte kan sätta ord på det, men den känner sig likväl lurad.
De svenska jazzorkestrarna får gärna ta både 200, 300, och 400 kronor i betalt för en skiva. Det spelar ingen roll hur dyra skivorna är. Bara orkestrarna har ärliga och hållbara argument, när de säljer dem. Om de till exempel sade: “- Den här skivan har tagit oss 4 år att spela in; vi har spelat in den i en musikstudio i Australien, som var väldigt kostsam. Och vi har hyrt in 10 stycken professionella musiker. Därför måste vi ta 400 kronor för skivorna.”
- Det vore helt okay. Då skulle jag till och med betala det.
Men, när jazzbanden luras och bedras, för att få sälja sina dassiga liveupptagningar till en publik där 90 % har passerat 65 års ålder, där många dessutom är fattiga, lågutbildade, och inte har en chans att värja sig mot den här typen av marknadsföring, då tar jag mycket illa vid mig.
Är inte våra svenska pensionärer värda bättre, efter att ha arbetat och slitit ett helt liv ?
Dessutom tycker jag det är konstigt att de svenska storbanden, som ofta spelar i “gärdsgårdsserien”, rent musikaliskt, kan ta lika mycket betalt, och till och med mer betalt för sina skivor, än artister som Rod Stewart, eller Whitney Houston. Och vi kunder bara betalar vad det kostar. – Varför gör vi det ? Hör vi ingen kvalitétsskillnad på ljudet ?
Ett annat knep som jazzbanden kan använda, är att de innan pausen i konserten, kan säga: “-Det här är sista gången, som vi spelar här i Uddevalla, så det är bäst att ni passar på att gå och köpa våra skivor. Vi har bara några få exemplar kvar.”
- Då blir det tjurrusning till skivförsäljningen. Skivan säljer slut på fem minuter. För alla vill ju ha den allra “sista” skivan.
Men sedan efter pausen, kan orkesterledaren säga. “-Det var bara ett skämt. Vi skall bara byta namn på orkestern. Och den nya orkestern, som förresten har samma medlemmar, kommer visst tillbaka till Uddevalla och spelar redan i vår. – Så boka in den konserten nu !
- Ni hör ju hur de här bedragarna håller på…
Jag vill uppriktigt sagt uppmana er alla som är konsertbesökare, att om man märker av de här tendenserna, att orkestrarna håller på med “fuffens” när det gäller skivförsäljningen, eller rufflar i marknadsföringen, bör man direkt slå på storbromsen, och högt och ljudligt ställa sig opp i salongen och skrika att man känner sig lurad.
För man är sällan ensam om att känna sig lurad, utan ofta är det många, många människor som känner lika dant.
Så, stå på dig !
__________
- Så ingen annan gör det !
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >