Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Stjärnöga” – hela klassiska julsagan
…Skriven år 1873, av “Hela Nordens farbror” – Zacharias Topelius
.
Obs ! Den här sagan kan uppfattas som sorglig och grym Obs !
.
Snön glittrade, norrskenet sprakade och stjärnorna sken klara på himlen.
- Det var julafton.
Lappgubben körde med sin ren över de ödsliga fjällen, och efter honom körde lappgumman med sin ren.
Lappgubben tyckte att det var en fin färd och såg sig om efter gumman, som körde ensam i sin lilla lappsläde, ty renarna kan inte draga mer än en i sänder.
Gumman höll sitt lilla barn i famnen. Hon hade svept in det i en tjock mudd av renskinn, men hon kunde inte köra bra, när hon höll barnet i famnen.
När de kommit överst på fjället och skulle börja åka utför, mötte de vargar. En stor skock var det, väl fyrtio eller femtio, som man ofta ser på vintern i Lappland.
Nu hade vargarna inte fått några renar, de tjöt av hunger och började genast förfölja lappgubben och hans gumma.
När de två slädarnas renar märkte detta, tog de till flykten allt vad de förmådde och rusade utför fjället med en så svindlande fart, att slädarna oupphörligen kastades ikull och rullade runt flera varv i snödrivorna.
Lappgubben och lappgumman var inte ovana vid sådant, de höll sig fast i släden, fastän de tappade både hörsel och syn; Men i den vevan hände sig, att lappgumman tappade barnet i snön.
.
Förgäves skrek hon och ville hejda renen – renen visste, att vargarna var i hälarna på honom, klippte med öronen och sprang än fortare, så att det knakade i hans ben, som när man knäpper nötter.
Inom en liten stund var renar och slädar långt borta.
Det lilla barnet låg där på drivan, insvept i sin renmudd, och betraktade stjärnorna. I ett huj var vargarna där, och barnet kunde inte röra hand eller fot, det kunde endast se på vargarna.
- Det grät inte, det rörde sig inte, det bara såg.
Och små barns oskyldiga ögon har en förundransvärd makt. De hungriga rovdjuren stannade och vågade inte röra barnet.
De stod en kort stund alldeles stilla och betraktade barnet, liksom slagna av undran, därefter tog de hastigt till fötter och ilade bort i renarnas spår, för att fortsätta jakten.
Barnet låg nu ensamt i den stora, vilda ödemarken. Det såg på stjärnorna, och stjärnorna såg på barnet och omätligt stora, tallösa, sköna, avlägsna solar, som tindrar på natthimlen, tycktes förbarma sig över jordens värnlösa barn, som låg där i snön och de såg så länge på barnet, och barnet såg så länge på dem att stjärnljuset stannade kvar i barnets ögon.
Likväl skulle den lilla snart ha frusit ihjäl, om inte Gud hade fogat det så, att en ny resande kommit den vägen i ödemarken.
.
“Stjärnöga” – klassisk julsaga från 1873 – av Zacharias Topelius
.
Det var en finsk nybyggare från trakten av Enare kyrka. Han vände åter från norska staden Vadsö med salt och mjöl till julen, fann barnet och tog upp det i sin släde.
Nybyggaren kom hem till sin gård på juldagsmorgonen, när klockan började ringa till ottesång i Enare kyrka. Han bar in barnet i den varma stugan och räckte det åt sin hustru.
- Här är en julklapp åt dig, Lisa, sade han, i det han strök rimfrosten från sitt bruna hår. Och så berättade han hur han funnit barnet.
Nybyggarhustrun tog barnet, lösgjorde det ur renmudden och gav det ljum mjölk.
- Gud har skickat dig åt oss, fattiga barn, sade hon.
Så du ser på mig ! Har du ingen far eller mor, så skall Simon Sorsa vara din far, och jag skall vara din mor, och du skall vara vårt barn.
Simmu och Palte och Matte skall bli glada att få en syster. Månntro du också är döpt.
- Det är inte att lita på, menade nybyggaren Simon Sorsa.
Lapparna har långt till kyrka och präst, därför spar de sina barn, tills de kommer med hela raden. Då kör barnen själva till prästen och tar honom i hand och säger amen, när han har döpt dem.
.
Eftersom det nu är julotta, är det bäst att vi strax för barnet i kyrkan för att döpas.
Hustrun tyckte att det var ett gott råd, och så blev hittebarnet kristnat och kallades Elisabeth, efter sin fostermor.
Prästen förundrade sig över att barnets ögon lyste som stjärnor, när han välsignade det, och därför sade han sedan, vänligt skämtande:
- “Stjärnöga” borde du heta och inte Elisabeth.
Nybyggarens hustru tyckte att sådant tal inte var kristligt, och hon talade om det för sin man. Men Simon Sorsa hade märkt detsamma som prästen och menade, att det andra namnet kunde vara nästan så gott som det första.
- Vad nu ? sade hustrun.
Du får aldrig sätta någon trolldom i barnet, eftersom flickan är en lappunge och lapparna kan trolla. Simmu och Palte och Matte har lika goda grå ögon som hon har bruna, och vill du ge flickan ett öknamn, så kalla henne kattöga, det kan vara likaså gott.
Nybyggaren ville inte göra sin hustru ledsen och låtsades glömma det nya namnet, men prästens ord blev bekant, och från den dagen började grannarna kalla Simon Sorsas hittebarn “Stjärnöga”.
Flickan växte upp med de tre fosterbröderna och blev lika spenslig och smärt, som de tre pojkarna blev starka och grova.
.
“Stjärnöga” – klassisk julsaga från 1873 – av Zacharias Topelius
.
Hon hade svart hår och bruna ögon, som de flesta lappbarn, men lappbarn kan ibland vara så häftiga och egensinniga som färgade barn, och Stjärnöga var alltid lugn, fridsam och tyst.
De fyra barnen kom bra överens, utom att gossarna stundom luggades, på skämt. Nybyggaren och hans hustru höll av dem alla, allt gick väl för dem, och ingen annan far eller mor frågade vidare efter Stjärnöga.
Vad kunde lappen och lappgumman tro annat, än att vargarna ätit upp deras lilla barn ?
Stjärnöga var inte mer än på tredje året, när hennes fostermoder begynta märka något, som hon inte kunde begripa.
Barnet hade i sina ögon en makt, som ingen kunde motstå.
Hon sade aldrig emot, hon försvarade sig aldrig, när de små gossarna retade henne: hon såg bara på dem, och genast gjorde de allt för att göra henne till viljes.
Den svarta katten med sina gnistrande ögon, vågade inte se på henne, den bruna, lurviga Kettu, gårdshunden, slutade genast att skälla och morra när Stjärnöga såg på honom.
Fostermodern inbillade sig, att hon såg flickans ögon tindra i mörkret, och en dag när snöstormen rasade över fjällen och Stjärnöga smugit sig ut på trappan, kunde man nästan tro att hon tämjde stormen, ty efter några minuter blev det alldeles lugnt.
.
Så mycket än nybyggarens hustru höll av barnet, tyckte hon inte om sådant där.
- Låt bli att se på mig, sade hon ibland otåligt till den lilla. Jag tror du inbillar dig att du kan se tvärsigenom mig !
Stjärnöga blev bedrövad och slog ned sina ögon; Hon förstod inte annat, än att hennes goda mor var ledsen. Då klappade fostermodern henne vänligt på kinden och sade:
- Gråt inte, Lisulill, inte rår du för att du är ett lappbarn !
En dag, när Stjärnöga var tre år gammal, satt nybyggarens hustru vid spinnrocken och tänkte på sin man, som var borta på resor.
Plötsligt kom hon ihåg att hans häst tappat skon på vänstra bakfoten. Stjärnöga satt i en vrå, hade bänken till häst och låtsades köra; Rätt som det var sade hon till bänken:
- Mor tänker på att du tappat skon från din vänstra bakfot.
Nybyggarens hustru upphörde att spinna och sade förundrad:
- Hur vet du det ?
- Lisulill såg det, svarade Stjärnöga.
Fostermodern kände sig inte väl till mods, men låtsades ingenting märka och beslöt att hädanefter noga ge akt på den lilla.
.
“Stjärnöga” – klassisk julsaga från 1873 – av Zacharias Topelius
.
Några dagar därefter låg en främmande karl i stugan över natten, och på morgonen saknade hustrun en guldring, som legat på bordet.
Karlen blev misstänkt, alla hans kläder undersöktes, men ringen fanns inte. I detsamma vaknade Stjärnöga, såg förvånad på karlen och sade:
- Han har en ring i sin mun.
Där fanns ringen, karlen blev bortkörd, men alltjämt låtsades nybyggarens hustru ingenting om. En tid förgick. Palte fick mässlingen, och prästen kom för att se efter gossen, ty prästen var också förfaren i läkedomskonst.
Modern hade två färska laxar i boden och tänkte för sig själv:
- Skall jag ge den lilla eller den stora laxen åt prästen ?
Jag tror, att den lilla är god nog.
Stjärnöga satt i vrån, hon hade en borste i famn, och borsten låtsades vara sjuk. Därpå kom kvasten och låtsades vara prästen, och Stjärnöga sade åt kvasten:
- Skall jag nu ge dig den lilla laxen eller den stora ? Jag tror, att den lilla är god nog.
Detta hörde fostermodern och varje ord stack henne som en synål i hjärtat. När prästen gått, kunde hon inte längre styra sin vrede, utan sade till Stjärnöga:
.
- Nu ser jag, att trolldomen aldrig går ur dig, lappunge !
Därför skall du inte mera se på mig med dina förhäxade ögon.
Du skall bo i källaren under golvet, och en gång om dagen skall du få komma upp för att få mat, men då skall du ha en tjock duk för ögonen, så att du inte kan se genom människor längre, till dess att den otäcka konsten går ur dig.
Detta var nu inte vackert gjort mot ett stackars litet barn, som aldrig gjort någon för när, men nybyggarens hustru var vidskeplig, som många andra, och trodde fullt och fast att lapparna kan trolla.
Därför stängde hon in Stjärnöga i den mörka källaren, men gav henne både kläder och mat och säng, så att barnet inte behövde varken frysa eller svälta. Stjärnöga hade allt utom frihet, kärlek, människors sällskap och dagens ljus.
Nybyggaren var borta, och Stjärnöga satt i källaren. Inte var det roligt, men inte var det så tråkigt heller. Stjärnöga hade sällskap. Där var en gammal stock, en söndrig kruka, ett vedträ, en pinne och en butelj utan hals.
Stocken låtsades hon var far, krukan var mor, vedträet, pinnen och buteljen var de tre fosterbröderna, och alla utom stocken, bodde i en tom bytta.
Alla hade sina sysslor i byttan, Stjärnöga sjöng för dem och mössen och råttorna hörde på.
.
“Stjärnöga” – klassisk julsaga från 1873 – av Zacharias Topelius
.
Nybyggarens hustru Lisu hade en grannkvinna, som hette Murra.
De båda kvinnorna satt dagen före jul i stugan och talade om lapparnas trollkonster. Modern stickade ullvantar, Simmu lekte med kopparslantar, Palte stötte sönder en tegelsten och Matte hade bundit ett snöre kring kattens ben.
Då hörde de Stjärnöga där nere i källaren vagga vedträdet och sjunga för det:
.
“Mor hon stickar lammets ull
till så mjuka vantar,
Simmu räknar famnen full
med så granna slantar,
Palte malar tegelsten,
Matte binder kisses ben,
och nu skiner månen,
och nu sover spånen.”
.
- Vad är det lappungen sjunger där nere i källaren ? frågade Murra.
- Hon sjunger en vaggvisa för sina leksaker i byttan, svarade Lisu.
.
- Men hon kan ju se genom golvet allt vad vi gör, menade Murra. Hon ser månen lysa i mörka källaren.
- Minsann tror jag inte hon gör det ! Utropade Lisu. Tröste mig för den ungen, hon är ett trollbarn.
- Jag vet råd, sade den elaka Murra. Bind sju ylledukar för hennes ögon och lägg sju mattor på källarluckan, så kan hon ingenting se.
- Det skall jag försöka, svarade Lisu och gick ned i källaren, band sju ylledukar för de små stjärnögonen och lade sju mattor på golvet ovanför källarluckan.
Men om en stund blev det mörkt, stjärnorna började lysa, och ett norrsken steg i två stora blekröda bågar på aftonhimlen.
Då hördes Stjärnöga åter sjunga:
.
“Nu så skina stjärnor små
i den tysta kvällen,
och två röda bågar stå
på de höga fjällen.
Många stjärnor se hit ner,
röda bågen på mig ser.
Stjärnor små och kära,
nu är julen nära.”
.
“Stjärnöga” – klassisk julsaga från 1873 – av Zacharias Topelius
.
- Nej hör, sade Murra, nu ser hon norrskenet och stjärnorna ! Det var den värsta trollunge jag någonsin hört.
- Det är inte möjligt, sade nybyggarens hustru, jag skall gå ned i källaren. Hon gick ned under de sju mattorna, fann Stjärnöga ombunden med de sju ylledukarna och frågade henne:
Ser du stjärnorna ?
- Ja, så många, så många, svarade Stjärnöga. Det är så klart och ljust, mor; Nu kommer julen !
Nybyggarens hustru gick åter upp och berättade detta för Murra. Murra sade:
- Nu är inte något annat råd, än att gräva en sju meter djup grop under källargolvet och lägga trollungen i gropen och fylla gropen med sand. Det skall hjälpa.
- Nej, sade Lisu, det vill jag inte göra. Det är synd om barnet, och jag är rädd att min gubbe blir ledsen, om han får höra det.
- Nå, så ge ungen åt mig, sade Murra, skall jag föra henne tillbaka till Lappland.
- Bara ni inte gör henne något illa, sade nybyggarens hustru.
- Vad illa skulle jag göra henne ? sade Murra. Jag för henne dit, därifrån hon är hemma.
.
Murra fick barnet, svepte in det i en gammal renskinnspäls och förde det med sig ut till fjället. Där lade hon Stjärnöga och gick därefter sin väg, i det att hon sade:
- Jag gör som jag lovat. Eftersom hon är kommen från snödrivan, så måste hon ju skickas tillbaka till snödrivan.
Stjärnöga låg i sin renskinnspäls på drivan och såg upp emot stjärnorna.
Det var nu åter julnatt, som för tre år sedan, och himlens många tusen, sköna klara omätligt stora, avlägsna solar såg åter förbarmande ned på det oskyldiga barnet.
De lyste i hennes ögon, de såg in i hennes barnahjärta och fann där ingenting annat än godhet och Guds tillbedjan.
Då fick barnets ögon en än mera förunderlig glans, och deras syn vidgades ännu mycket längre bort, så att de kunde se bortom stjärnorna ända till Guds osynliga tron, där änglarna gick upp och ned med budskap till de många millioner världarna i Guds oändliga skapelse.
Och natten var klar och tyst och uppfylld av stum tillbedjan. Endast norrskenet sprakade över himlen; Det stod med sin båge över Stjärnögas huvud.
Tidigt på julmorgonen, medan barnen i stugan ännu sov, kom nybyggaren hem från sin resa. Sedan han tagit sin hustru i famn och strukit rimfrosten från sitt bruna hår, frågade han efter barnen.
.
“Stjärnöga” - klassisk julsaga från 1873 – av Zacharias Topelius
.
Hustrun berättade, att Palte haft mässlingen, men åter var frisk, och Simmu och Matte var trinda som vetebrödsbullar.
- Hur mår Stjärnöga ? frågade nybyggaren.
- Bra, sade hustrun, ty hon var rädd för sin man, och samvetet slog henne.
- Vi måste se väl om Stjärnöga, fortfor nybyggaren. Jag hade i natt en dröm, där jag satt och sov i min släde. Jag tyckte, att en stjärna föll ned på min slädfäll och sade till mig: “Tag mig och vårda mig väl, ty jag är välsignelsen i ditt hus !”
Men när jag sträckte ut min hand för att taga stjärnan, var hon försvunnen. Jag vaknade och började tänka på hur Guds välsignelse varit med oss i allt vad vi företagit oss under dessa tre år, sedan vi tog upp det främmande barnet.
Förut ville ingenting lyckas för oss, vi var sjuka och fattiga, vår åker frös bort, björnen rev våra kor, vargen tog våra får.
Men allt har nu blivit så gott och välsignat, och det kommer sig av, att Gud är nådig mot de barmhärtige, och hans änglar taga en särskild vård om oskyldiga barn.
När nybyggarens hustru hörde detta, stack det henne åter i hjärtat, men hon vågade ingenting säga.
.
Omsider vaknade gossarna, fadern tog dem i famn och fröjdades över, att de var så friska och starka. Sedan, när han gungat dem en stund på sitt knä, frågade han åter:
- Var är Stjärnöga ?
Då svarade Simmu:
- Mor har stängt in henne i källaren.
Palte sade:
- Mor har bundit sju dukar för hennes ögon och lagt sju mattor över luckan till källaren.
Matte sade:
- Mor har givit henne åt Murra, och Murra har gått bort med henne till fjället.
När nybyggaren hörde detta, blev han röd av vrede, men hans hustru blev vit som ett lärft och kunde blott svara:
- Hon var en lappunge, och lapparna kan trolla.
.
“Stjärnöga” – klassisk julsaga från 1873 – av Zacharias Topelius
.
Nybyggaren svarade ingenting, gick genast till stallet, så trött han var, och spände åter hästen för släden. Därefter körde han först till Murras stuga, ryckte henne med sig i släden och tvingade henne att visa honom var hon lagt barnet.
De kom till fjället, steg ur släden och gick på skidor över de snöhöljda klyftorna.
När de kom till stället, där Murra lämnat barnet, syntes ännu en liten, liten grop, där barnet legat på drivan, och ett stycke därifrån syntes spår av skidor i snön, men Stjärnöga fann de inte, hon var borta, och när de länge sökt henne, utan att finna något, måste de slutligen vända om.
Nybyggaren åkte först på sina skidor, och Murra följde ett stycke efter.
Då hördes ett rop; Nybyggaren vände sig om, där han gled med ilande fart utför fjället, och såg hur en flock av Lapplands hungriga vargar slet Murra i stycken överst på fjället.
Men han kunde inte hjälpa henne, den branta backen hindrade honom, och när han arbetat sig uppför backen, hade vargarna redan ätit upp Murra.
.
Han vände bedrövad hem och kom till sin stuga, just när klockorna slutade ringa till julottan i kyrkan.
Nybyggarens hustru satt där i bitter ånger och hade inte mod att gå till kyrkan och bedja till Gud, ty när hon på morgonen gått för att mata fåren, hade vargarna varit också där och brutit sig in om natten i fårhuset, och där fanns inte något levande kvar.
- Nu börjas vårt straff, sade nybyggaren. Mor, låt oss gå med barnen i kyrkan; Vi behöver det nu mer än förr, ty vi har en stor synd att avbedja.
Från den dagen visste ingen vart Stjärnöga tagit vägen.
Skidspåren i snön bredvid stället, där hon blivit lagd på drivan, ledde till den förmodan, att någon vandrare på fjället åter blivit ledd av en god ängel till denna ödemark, funnit barnet och tagit det med sig.
Vi måste ju tro att så skett, men ingen vet vem den vandraren var, eller vart Stjärnöga sedan blivit förd och var hon nu fått sitt nya hem – och ett bättre hem får vi hoppas
- där hon skall bringa välsignelse med sig, och där hon skall se mer än andra se.
.
Slut
.
Ordförklaringar och övrig information
Enare kyrka, som nybyggaren Simon Sorsa kom från trakterna utav, var kanske en kyrka som låg belägen i Kyrkbyn Enare, vid den fiskrika sjön Enare träsk i Lapplands län/norra Finland ? Kyrkbyn Enare, är tillsammans med den större tätorten Ivalo, de två största orterna i Enare ( på finska = Inari ) kommun, som förresten till arealen räknat, är Finlands största kommun. Kommunen har gränser i öster mot den ryska federationen, och gränser i väster till Norge. Enare kommun är Finlands viktigaste renskötselområde, och har ett utbrett skogsbruk och en betydande turism.
Vadsö, som Simon Sorsa hade varit i för att skaffa salt och mjöl, är en norsk stad som ligger på södra delen av Varangerhalvön. Tillsammans med tätorten Vestre Jakobsel, utgör städerna de viktigaste orterna i Vadsö kommun i Finnmark fylke/nördöstra Norge. Vadsö, som ligger vid riksväg 98, vid Varangerfjorden har en hamn där båtturen “Hurtigruten” går in. Staden blev kraftigt förstörd när tyskarna gick ut ur Norge, år 1944.
och “Lärft”, är en oblekt eller blekt väv gjord av lin. Väven kallas också för tvåskaftsbindning, eller tuskaftsbindning. Numera kan dock lärft vara gjort av många andra material, däribland “bomullslärft”.
.
Information om sagan och om författaren
Sagan “Stjärnöga”, eller “Stjernöga”, som den egentligen hette då Zacharias Topelius skrev den år 1873, finns publicerad i barntidningen “Trollsländan”, och i boken “Läsning för barn”, volym 5. Sagan är ju mycket sorglig och otäck, men den belyser på ett informativt sätt den rädsla för häxkonster och trolldom, och den skrockfullhet som kunde finnas i äldre tider. – Men sagan handlar ju också om främlingsrädsla.
Topelius, ( 1818 – 1898 ) som arbetade som akademiker på Helsingfors bibliotek, har en ofantligt stor publikation av böcker, visor, sagor, psalmer och dikter i sin portfölj. – Vem minns inte visorna “Lasse liten”, eller “Sov, du lilla videung”, till exempel…
Några av de kändaste verken blev “Fältskärens berättelser”, som började publiceras i Helsingfors tidningar år 1851, och avslutades 1866, samt just det omfattande verket “Läsning för barn” ( som sagan “Stjärnöga” är hämtad ur ), som kom ut i många volymer, från åren 1865 till och med år 1896.
Zacharias Topelius kallas ibland för “Barnens specielle författare”, och för “Hela Nordens farbror”, eftersom han hade en speciell ton, ett slags “musikaliskt välljud” i sina verk, som slog an på barn.
( Uppslagsbok för alla, Familjens universallexikon )
.
Övriga länkar
.
Vill du medverka i ett forum, som diskuterar
historiska aspekter av att överge sina egna barn ? – Klicka här
.
Läs om en teateruppsättning som har gjorts på sagan här
http://myremanniskor.se/Stjarnoga.htm
.
Läs om ytterligare en teateruppsättning på sagans tema här
http://www.textilarkivet.se/kalendarium.aspx?id=8&cid=27
.
Läs en förteckning över Zacharias Topelius livsverk här
http://www.svof.fi/forfattare/topelius.htm
.
Läs mer om Topelius, på en annan webbplats
http://www.topelius.fi/index.php?docid=4
.
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >