Använder du en mobil enhet ? - dubbelklicka i detta område, så blir texten större ! Do you use a mobile unit ? - For larger text, doubleclick in this area !
“Sin moders ende son”- saga av Dan Andersson
.
Sagan är cirka 8 boksidor lång / Cirka 2 meter
Skriv ut sagan
Skriv ut sagan
Skriv ut sagan HÄR
.
Det var i gryningen som Hans kom gående hemåt de daggvåta fälten med sin svarta fiol under armen, hatten på sned över det rödbrusiga huvudet, och blicken mot marken.
Han var ännu inte riktigt nykter efter dansgillet på natten, och hans halvrus kändes tyngande och olustigt, han önskade att modern ännu sov, så att hon slapp att se honom.
Hon sade aldrig ett enda förebrående ord, det var det värsta.
Om hon bara trätt – men hon endast bet ihop munnen, och såg in i någon mörk vrå av köket, när han kom hem rusig eller utvakad, och så gav hon honom mat, utan en enda ond blick.
Om hon nu bara sove ännu – det värkte också i bakhuvudet, och han var säker om att ögonen voro röda, och kinderna bleka.
Vad kunde klockan vara ? – Inte se ännu – och gudskelov ingen rök ur skorstenen, hon sov alltså och tyst, mycket tyst skulle han passera köket där hon låg och så skynda sig att kläda av sig i kammaren.
Hon skulle inte få veta i vilket tillstånd han kom hem, det var bäst så.
Hon sörjde honom nästan som en död för det han drack, för det han spelade på supgillen, för det han sällskapade med flickor, som hon inte aktade.
Han var hennes sorg, en trettio års vild, levande sorg.
.
Hon hade velat att han skulle läsa därför att han hade ett gott huvud, hon hade talat med pastorn om den saken, och allt skulle kunnat ordnas om inte det kommit till prästens kännedom, att han legat dödfull i diket en söndag.
Och så hade moderns dröm upplösts i tyst smärta.
Hon var god, mor, och han var ond.
Ja han var säkert ond i hjärtat som kunde bära sig åt så här.
Ranunkler och prästkragar nickade i den svala morgonvinden, som gick fram över åsen, fylld av åkrarnas klöverdoft och de tidiga timmarnas rena fukt.
Men Hans märkte det icke, han liksom stirrade in i sig själv, och fann sig vara avskyvärd.
Just idag, när han skulle tala om den nyheten för mor, att han skulle gifta sig, just idag skulle han också komma hem utvakad, nersölad, halvrusig och glåmig, det var otur detta, det var mer än otur, det var liksom om det passade ihop, det ena med det andra – ty mor skulle inte tycka mer om hans fästmö, än om hans rus.
Söderboflickan var välbergad, men det brydde sig mor inte ett dugg om, den flickan hade ont rykte.
Men nu så – så var det ingen annan råd, det var så långt kommet, att det måste ha sin gång, för barnets skull.
.
.
.
Men se där – en svag rök ur skorstenen steg saktmodigt upp mot morgonhimlen, långsam som gamla mor själv, som nu blåste på de sura pinnarna under pannan.
Han skulle ha huggit ved åt henne i går, men så hade Johan Sörman kommit med brännvin.
Han skulle ha varit hemma nu själv och stigit upp och kokat kaffe och gett mor – men varför i Herrans namn grubbla – skulle han inte gå in ?
Skulle han gå in ?
Det var allt litet svårt, det var förargligt att få den där allvarsamma blicken, se dessa skrumpna händer sätta fram kaffet.
Och han hade ingalunda mod att föra Anna på tal nu, det var ju som att ge mor två slag på en gång.
Nej, han skulle vänta tills i morgon, och så en sak till:
Han skulle bestämt aldrig röra brännvin mer, det kom intet gott av det.
Bakrusets vanliga fientliga stämning mot superiet grep honom.
Han skulle aldrig mer…
Det var egentligen värst med Anna för hon skulle nog aldrig kunna riktigt med mor.
Anna var så – oförståndig i en del saker.
.
Han smög sig bakom stugan och satte sig på en tuva mellan krusbärsbuskarna.
Fiolen lade han långt ifrån sig invid väggen, utledsnad på dess sällskap.
Halvliggande stödde han huvudet mot armen och grubblade.
Han röck plötsligt till och mörknade, han kom att tänka på en sak :
det hade hänt något under ruset i natt, ett stycke från dansbanan – åh, han måtte han varit mycket drucken då, efter det kunnat hända.
Han hade varit för berusad förut på morgonen för att riktigt klargöra för sig vad han gjort.
Jo visst – men nu blev han likblek, och så lade han sig ned framstupa och stönade.
Först nu var han alltså nog nykter för att minnas !
Det skulle inte kunna bli någonting av det där med Söderbo-Anna – för hon hade nog fått veta, att han hade varit henne otrogen i natt.
Hur kunde han då ha gjort sådant – var det inte så att Anna gått hem litet tidigare än de andra, och sen hade han blivit så där drucken och den där slynan från Mölltorp hade flabbat med honom i fyllan, tills han gått med henne in i skogen, glömsk av allt, allt, brännhet av rus och med dansande hjärna ?
.
.
.
Två pojkar som gapskrattade åt paret hade väckt honom till besinning – hur det nu egentligen var, mindes han inte, ville inte minnas det.
Himmelens Gud, Anna skulle säkert komma hit i dag – idag säkert – han var då en fähund, en stackare, en riktigt stor stackare !
Det här skulle krossa mor – mor – mor – den enda som i alla fall älskade honom, suputen, spelmannen och dagdrivaren…
Nu behövde han bara mer brännvin – hade han inte en stor fickflaska, som Sörman fyllt i åt honom, stående i ett hörn av visthuset.
Rädd smög han sig bakom stugan, nådde dörren, öppnade den ängsligt och fick ut flaskan, och med den i handen, gick han ut genom grinden, in i skogen, och lade sig ner på mossan invid ett par granar.
Med ett svagt stön, torkade han svetten ur pannan och stirrade omkring sig åt alla håll, varpå han slängde in flaskan bland träden.
Uttröttad och uthungrad som han var, kände han sig dödssjuk av brännvinet, och inom några minuter, varunder han mumlade Anna och mor om vartannat, sjönk han ned och hade en förnimmelse av att hela skogen sprang bort med honom.
Därpå förlorade han medvetandet.
Två timmar därefter, kom en blek, söndagsklädd ung kvinna in genom grinden, och styrde sina steg mot stugan, vars dörr nu stod öppen.
.
Hon gick raka vägen till dörren, stack in sitt bara, blonda och ganska vackra huvud, och såg sig omkring.
Mor steg fram, och hälsade och såg förvånad ut, men Söderbo-Annas blick var som sprutande eld.
- Sonen är förstås inte hemkommen ? frågade hon vasst, men nu skälvde läpparna som av hejdad gråt.
- Han har nog kommit in, fast jag inte hört´an, mumlade den gamla, han är väl i kammaren, å ja vill då int´väcka´n, va´ skulle det vara ?
- Jag ska inte väck´an heller, nästan väste Anna fram.
Sedan gick hon den gamla alldeles in på livet.
- Kom ut här ett slag, mora, så ska vi talas vid om det som har varit å om det som är.
Hon drog den gamla med sig utom dörren och började i nästan viskande ton berätta något, men avbröt sig själv med snyftningar då och då.
När hon talat ut, gick hon, och den gamla stod kvar, sten-stilla som ett förtorkat gammalt träd, som inte ens stormen kan röra.
Men plötsligt började hennes bräckliga kropp skaka och hon gick in i stugan och satte sig vid bordet under våldsam gråt.
Gud misskunda dig !
.
.
.
Om Hans ändå varit en liten, liten gosse, så skulle hon låtit honom smaka riset.
Men nu var han så stor – och just nu var han väl också drucken.
Om det nu lönade sig att säga ett ord – men vad skulle det tjäna till ?
Hon genomfors plötsligt av något, som liknade en frossa, och hon trodde aldrig, att hon mer skulle kunna stiga upp från bordet.
Psalmboken som hon brukade läsa i låg där, men just nu var där väl ingen tröst i den.
På många år hade inte hennes svaga hjärta bultat så som nu, och när hon slutat gråta bara skalv hon.
Hon förmådde ej bita samman tänderna, med halvöppen mun satt hon och stirrade på en enda fläck:
den lilla, smala grå dörren in till kammaren, där hon trodde att hennes sorgebarn sov av sig ruset.
Det var redan lidet på förmiddagen när mor stapplade upp och med långsamma, osäkra steg gläntade på dörren för att se in i kammaren.
När hon fick se att sängen var tom, drog hon sakta igen dörren och funderade.
Han var således ute – kanske hos den andra – men nej, han var nog bara avsomnad någonstädes.
.
Kanske hos…hon skulle inte trott den där historien, om inte Anna nämnt tre vittnen.
Det var således sant…
Det var således sant, och för henne fanns det ingen tröst mer.
Snart skulle hon väl få sluta – hon önskade att det skulle bli redan i dag, innan han kom hem…
En fruktansvärd tanke slog henne.
Hans kanske hade rymt; han kanske blygdes så, att han givit sig i väg, hon skulle aldrig få se honom mer.
Och så här hade Anna sagt:
“Om han också ber aldrig så, så inte ska jag hälsa på´n mer, barnet klarar jag nog ensam, bara jag slipper… Och så hade hon gått sin väg med ett hemskt ord på läpparna.
Men tänk om Hans gett sig i väg, så att hon inte ens skulle få se honom innan hon slöt sina ögon för alltid !
Detta var dock det svåraste av allt, och om den stackarn kom ensam ut i världen, då blev han allt ett ändå större vrak än han nu var.
Han behövde en mor, den där usslingen.
Men skammen var också stor – o, en sån skam !
.
.
.
Och så höll hon på att sjunka ihop vid spiseln igen.
Mekaniskt och famlande sökte hon i vedlårn, där fanns ingen ved mer.
Och på bordet stod maten och var färdig för längesen.
Böjd, bruten gick hon omkring och stökade, detfanns något gammalt stadigt och segt virke kvar i henne, hon grät inte mer, bara våldsamma suckarträngde sig fram ur hennes infallna bröst.
Ibland nästan knöt hon händerna…
Slutligen kom hon ut till visthuset för att hämta någonting, tills hon nådde dörren hade hon nästan glömt vad det var, men hon fann dörren öppen.
Skyndsamt klev hon över tröskeln, kanske han var därinne.
Nej, därinne fanns ingen.
Men hennes ben ville ej bära henne, när hon tog vägen bakom stugan för att se om det fanns ved i vedboden och hon plötsligt varseblev fiolen bakom väggen.
Hon begrep ingenting, men hon rörde ej heller instrumentet utan lät det ligga, gående en krok omkring det som om det varit en orm eller något annat orent.
Hon fick ingen ved och som hon i sitt nuvarande tillstånd icke kunde ge sig någon ro att stanna tog hon sig i väg genom grinden för att leta några torra pinnar ute i skogen.
.
Det kunde väl aldrig vara möjligt att han övergett också sin mor ?
Ja, ja, han kände väl skammen, han tyckte väl inte han kunde visa sig i byn mer.
Och det var svårt det här, förfärligt svårt.
Hon begrep inte hur en sådan här sak skulle kunna ställas till rätta i detta livet, det här var sådant som endast Gud Fader kunde ordna opp.
O det brännvinet !
Hon kom ett stycke fram och gick upp mot granskogen och hajade till som om hon stuckits av en geting.
Där låg han ju, pojkstackarn.
Han hade inte orkat hem ens eller kanske han inte velat ?
Han låg med likblekt ansikte uppåt och händerna knutna.
Skjortbröstet var upprivet.
Han var då inte död, han andades tungt, häftigt, och ibland sparkade han med ena foten och stönade.
Den gamla gick fram och ropade, hon böjde sig över honom, ruskade honom, men han bara stönade, vaknade ej.
.
.
.
Plötsliga moln hade höljt himlen, små regndroppar föllo.
Den gamla såg sig om, sedan böjde hon sig ner över sonen och med en nästan vanvettig ansträngning fattade i hans kläder, stundom även med tänderna, lyckades hon draga den döddruckne in under granarna i skydd för regnet.
Sedan gick hon till stugan.
Om en stund återkom hon så skyndsamt hon förmådde.
Hon hade en gammal filt med sig, och hon höljde den över Hans, stoppade till mycket noga om honom, såg till att intet hindrade hans andning, alldeles som hon gjort för trettio år sen, när han låg i den lilla klädkorgen och sov.
En stund stod hon och såg hur bröstet under filten hävdes upp och ner, och sedan stapplade hon bort, flämtande efter ansträngningen.
Hon ville leta efter några torra pinnar, men krafterna stodo henne inte bi, hon måste gå hem och sätta sig vid bordet, stilla, med händerna knäppta och nästan utan rediga tankar, medan ovädret drog fram och ruskade i den gamla ruttna dörren.
Men då och då kunde hon ej låta bli att tänka: han måtte väl inte dö därute !
.
SLUT
.
Du kanske också gillar: / You may also like:
SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR > - SAVE TO FILE / PRINT, HERE >