- Ja, Holmes. Något förvånad är jag. – Men du inser det logiska i mitt resonemang, hoppas jag. Allt bekräftar min teori: kassaskåpet, fatet med mjölk, hundpiskan med sin strypögla. Allt bevisar att jag har rätt. – Men det metalliska slamrandet, Holmes ? Vad var det ? – När Roylott skulle stänga kassaskåpsdörren om sin farliga leksak, så måste det ske snabbt. Och slår man snabbt igen en tung järndörr, så slamrar det, Watson. Det var det ljudet som miss Stoker hörde.

Resten vet du. När jag hörde kräket väsa – något som väl du också hörde ? – tände jag ögonblickligen ljuset och gick till attack. – Och drev tillbaka ormen genom ventilen ? – Just det. Tillbaka för att ta död på doktor Grimesby Roylott. Jag vet att jag träffade ormkroppen ett par gånger. Det kom den att ilskna till, så pass att den anföll första bästa. Och första bästa, råkade vara doktor Roylott. Ser man saken på det sättet, så är jag utan tvekan ansvarig för hans död. Men jag vill inte påstå att jag är ledsen för det.

SLUT