Den natten, när min syster dog, så hade doktor Roylott, tidigt dragit sig tillbaka in till sitt rum. Han satt där och rökte sina starka, indiska cigarrer. Lukten av dem, trängde in till min syster, som tyckte illa om rök. Därför kom hon in till mig, och vi satt och pratade en stund om hennes förestående bröllop. Klockan elva så reste hon sig för att gå in till sig. Men hon hejdade sig vid dörren, och frågade mig: – Helen, har du också hört det där visslandet om nätterna ? – Nej, aldrig, svarade jag. – Det kan väl inte vara du som visslar när du sover, kära syster ? – Visst inte, Julia. Men vad kan det vara ? – Ett par nätter nu så har jag tydligt hört en vissling, ungefär klockan tre. Jag sover ju så lätt, att jag vaknar av ljudet. Jag vet inte om det kommer utifrån, eller inifrån. Har du inte hört något ? – Nej, det har jag inte. Kan det vara zigenarna, tro? – Ja, kanske det, svarade Julia. Så log hon mot mig, stängde dörren efter sig när hon gick, och några sekunder senare, så hörde jag nyckeln vridas om i hennes lås.
- Brukade ni alltid låsa om er på nätterna ? frågade Holmes. – Ja, alltid. – Varför ? – För gepardens och babianernas skull. Vi kände oss inte säkra annars. – Jag förstår. Fortsätt. – När min syster hade lämnat mig, så kunde jag inte somna, utan jag låg och grubblade över den mystiska visslingen. Det var ett förfärligt oväder den natten, och det bidrog nog till att hålla mig vaken. Vinden tjöt, och regnet slog mot rutorna, men trots det, så hörde jag plötsligt en kvinnas gälla skrik. Jag rusade upp, svepte en sjal om mig, och sprang ut i korridoren. Där tyckte jag att jag hörde ett långt visslande, och strax därpå, ett slamrande ljud, som om något metallföremål hade fallit i golvet någonstans. Jag såg, när jag sprang genom korridoren, att Julias dörr öppnades inifrån, och jag såg henne själv. Hon var kritvit i ansiktet av fasa, och hon trevade sig vacklande ut. Jag sprang fram till henne, för att slå armarna om henne, men hon segnade till golvet innan jag hann fram.