Skrämde ihjäl henne ? – Nej, jag tror inte att det gick till riktigt så. Det var något mer påtagligt. Men nu måste min vän och jag gå, miss Stoker. Allt är till ingen nytta, om doktor Roylott kommer tillbaka och får se oss här. Adjö, miss Stoker. Tappa inte modet ! Följ noga mina anvisningar. Sherlock Holmes och jag, tog in på byns värdshus. Vi fick två rum på övre våningen, och från våra fönster så hade vi fin utsikt över Stoke Morans bebodda del. I skymningen så såg vi doktor Roylott komma hem, hans väldiga kroppshydda tornade upp sig som ett berg, bredvid den lille pojken som körde vagnen. Framme vid godsets tunga järngrindar så hade pojken besvär med att skjuta upp dem., något som mycket förargade den hetlevrade doktorn. Vi såg honom hotfullt höja knytnäven mot den förskräckte pojken, innan vagnen körde in på uppfartsvägen till huset. Några minuter senare så tändes ljuset i vardagsrummet. – Vet du, Watson, sade Holmes, då vi satt och tittade i skumrasket.
Egentligen så vill jag inte ha dig med alls i natt. Riskerna är mycket stora. – Kan jag inte vara till någon hjälp, då ? – Till ovärderlig hjälp, min vän. – Då följer jag naturligtvis med. Riskerna är stora, sa du. Då har du tydligen sett något som jag inte har sett. – Nej, men kanhända har jag dragit riktiga slutsatser av vad jag har sett. – Ja, jag såg då ingenting konstigt, med undantag för klocksnöret. Och vad det betyder, kan jag inte räkna ut. – Du såg ventilen också. – Det är ingenting ovanligt med att det finns en ventil mellan två rum, Holmes. Förresten så var den så liten att inte ens en råtta skulle kunna ta sig igenom. – Jag visste att vi skulle hitta en ventil, redan innan vi kom till Stoke Moran. – Men min käre Holmes ! Det kunde du väl ändå inte veta ? – Jo, det kunde jag. Minns du att miss Stoker berättade att hennes syster hade tyckt illa om lukten från doktorns cigarr ? Detta visar klart, att det måste finnas en öppning av något slag, mellan de båda rummen.