Det var bara att kliva på. Vi letade oss fram mellan träden, nådde gräsmattan, och började att gå över den. Strax innan vi var framme vid flygeln, så kom en ruskig varelse farande emot oss. Den var inte större än ett barn, men lurvig och vanskapt. Varelsen kastade sig i gräset, rullade runt, och fäktade i luften med armar och ben. Sedan flydde den tillbaka in i mörkret, lika plötsligt som den hade kommit. – Gud i himlen ! Viskade jag. Vad var det ? Vad var det ? Jag tror att Holmes blev lika förskräckt som jag, för handen som grep om min arm, kändes som ett skruvstäd. Men ögonblicket efteråt så kluckade han av skratt. Med munnen vid mitt öra, viskade han: – Ett förtjusande hus vi har kommit till, Watson. Det där var ingen mer och ingen mindre än babianen. Ja, visst ! Nu kom jag ihåg doktor Roylotts originella kelgrisar, som miss Stoker hade berättat om. Men geparden då, var fanns den ?
Kanske skulle den, när som helst ta ett skutt ned från något träd, och landa på axlarna på mig. Jag medger gärna att jag kände mig lättad, när vi – i strumplästen – tassade in i sovrummet, där vi skulle tillbringa natten. Holmes flyttade lampan till bordet, och stängde ljudlöst fönsterluckorna. Vi såg oss omkring. Allt var precis så som det hade varit tidigare på dagen. Holmes kom fram till mig och viskade i mitt öra, så tyst att jag nätt och jämnt uppfattade vad han sade: – Minsta ljud nu, kan förstöra allt för oss. Jag bara nickade, och han fortsatte lika tyst: – Vi måste sitta i mörker. Ett ljus skulle synas genom ventilen. Jag nickade igen. – Somna inte, Watson, ditt liv kan hänga på det. Ha revolvern redo, ifall den skulle behövas. Slå dig ned på stolen du, så sätter jag mig på sängkanten. Jag lydde, och tittade på min väns förehavanden. Han hade haft med sig en lång, smal spatserkäpp, som han lade på sängen. Vidare, så plockade han fram en tändsticksask, och ett ljus, som han också placerade på sängen.