Ni kom med tåg i morse, ser jag. – Ni känner mig ?? – Nej, men jag ser att ni har en tågbiljett instucken i vänster handske. Ni måste ha varit tidigt uppe. Och ni åkte i en öppen vagn, på dåliga vägar, innan ni tog tåget. Damen ryckte till, och stirrade med häpnad på min vän. – Det är inte svårt att räkna ut, sade han leende. Ni har färska lerfläckar, på inte mindre än sju ställen på er resdräkt. – Ni har rätt i allt vad ni säger, sade damen. Jag for hemifrån före klockan sex, var vid vår station, Leatherhead, tjugo minuter över, och kom till Waterloo Station, med första tåget. Sir, jag lever under en olidlig press, och jag tror att jag blir tokig, om det här får fortsätta. Jag har ingen att vända mig till, utom min fästman, men han menar att allt bara är inbillning. Så råkade jag få höra talas om er, mr Holmes, och här är jag nu, för att be er att hjälpa mig. För ögonblicket så kan jag inte betala ert arvode, kan ni vänta med det en månad, eller två ?
Jag skall snart gifta mig, och i och med det, så får jag själv hand om min förmögenhet. Då skall jag betala er, vad ni begär. – Jag begär aldrig någonting, utöver de utgifter jag har, i samband med ett fall. Ni kan betala mig närhelst det passar er. Vill ni nu vara så vänlig att tala om för oss, vad det är ni vill ha hjälp med ? – Det är det jag inte vet säkert ! Utropade vår besökare. Det är det som är svårigheten. Min oro är så dunkel, och mina misstankar grundar sig på småsaker. Inte ens min fästman tar mig på allvar, utan tror att jag bara inbillar mig. Han säger det inte rent ut, men jag förstår det på hans sätt. Mr Holmes, vill ni höra på mig ? – Jag är idel öra. – Tack. Mitt namn är Helen Stoker, och jag bor hos min styvfar, som är den siste av familjen Roylott, på egendomen Stoke Moran. Den ligger i västra Surrey. – Jag känner till namnet Roylott, miss Stoker. – En gång så var det en av Englands rikaste familjer, fortsatte hon. Men under förra århundradet så slösade, eller spelade arvingarna bort förmögenheten.