- Det finns mycket att invända mot zigenarteorin, tycker jag. – Det tycker jag också, Watson. Det är därför vi skall fara till Stoke Moran idag. Jag vill se om vår teori håller. – Men vad tusan nu då ? utropade min vän, plötsligt. Dörren kastades upp, och en storvuxen man, stod på tröskeln. Han var så stor och kraftig, att han fyllde hela dörröppningen. Hans breda ansikte var fårat av tusen rynkor, bränt av solens strålar, och märkt av ett häftigt humör. De djupt liggande, gallsprängda ögonen, glodde än på Holmes, än på mig. Med sin spetsiga, böjda näsa, så liknade mannen en gammal ilsken rovfågel. – Vem av er är Holmes ? frågade den märkliga figuren. – Det är jag, sir, men vem är ni själv ? – Doktor Grimesby Roylott, på Stoke Moran. – Var så god och sitt, doktor Roylott, sade Holmes lugnt. – Skulle aldrig falla mig in ! Min styvdotter har varit här. Jag följde efter henne. Vad har hon sagt till er ?
Men Holmes ville inte höra på det örat alls. – Det är visst lite kyligt för årstiden, sade han bara. – Vad har hon sagt ? skrek gubben rasande. – Ändå börjar vårblommorna att komma så smått, sade min vän, lika orubbligt lugn som förut. – Jaså, ni är fräck också ! Vår besökare tog ett steg framåt, och höjde ridpiskan, som han hade i handen. Jag känner er allt, skurk där. Jag har hört talas om era bravader. Ni är Sherlock Holmes, mannen som lägger sig i sådant som inte angår honom ! Min vän bara log. – Högfärdige Holmes ! Scotland Yards viktig-petter ! Då brast Holmes ut i skratt. – Ni är ju riktigt lustig, sade han. Vill ni vara vänlig och stänga dörren efter er när ni går. Det drar på oss annars. – Jag går, när jag har sagt vad jag har att säga. Våga att lägga er i mina angelägenheter ! Jag vet att miss Stoker har varit här, för jag följde efter henne. Och jag är inte att leka med när jag blir retad. Se på här !