Som jag nämnde så har min styvfar inga vänner alls, men han är hygglig mot kringstrykande zigenare. Han följer med dem på deras vandringar ibland, och kan bli borta i veckor. Han har också en förkärlek för indiska djur. Just nu så strövar en gepard, och en babian, helt fritt omkring i omgivningarna. Folket i byn, är nästan lika rädda för djuren, som för doktor Roylott. Mr Holmes, ni förstår kanske av allt detta, att min syster Julia och jag, har haft det svårt. Inga tjänare vill stanna i ett sådant hem, utan vi har själva fått göra allt arbete. Julia var bara trettio år, när hon dog. Hennes hår hade vita strimmor, precis som mitt. – Er syster är alltså död ? – Ja. Hon dog för två år sedan, och det är hennes död, som jag vill tala med er om. På Stoke Moran så hade vi inte många tillfällen att träffa människor i vår egen ålder, som ni kan förstå. Vi har emellertid en moster, som bor utanför Harrow, och ibland har vi fått lov att besöka henne, i några dagar. Julia var där under julen för två år sedan, och träffade då en marinofficer, som hon förlovade sig med.
Min styvfar hade ingenting att invända mot deras giftermål. Men så hände det sorgliga, bara fjorton dagar före bröllopet. Jag miste min syster och enda vän. Sherlock Holmes hade lutat sig bakåt i sin länsstol. Ögonen var slutna, och huvudet vilade mot en kudde. Nu tittade han upp, och bad miss Stoker försöka att erinra sig alla detaljer i samband med det tragiska dödsfallet. – Det kan jag, svarade hon. Allt som hände under den förfärliga natten, är för evigt inetsat i mitt minne. Som jag redan har nämnt så är huset mycket gammalt, och vi använder bara ena flygeln. Sovrummen ligger på nedre botten, och resten av rummen ligger en trappa upp. Doktor Roylott, har det första sovrummet, min syster hade det andra, och det yttersta är mitt. Det finns inga dörrar mellan rummen, utan alla tre dörrar leder ut till en gemensam korridor. – Jag förstår, sade Holmes och nickade. – Rummens fönster vetter ut mot en gräsmatta, fortsatte miss Stoker.