Det blev högre och högre, gällare och gällare – ett vrål av smärta, ångest och ilska. Efteråt så fick vi veta att folket i byn, hade vaknat av skriket. Själva så stod vi lamslagna, iskalla ända in i märgen. Vi stirrade på varandra tills skriket slutligen dog ut. – Vad var det ? flämtade jag. – Det var slutet för doktor Grimesby Roylott, svarade Holmes. Kanske bäst som skedde, när allt kommer omkring. Ta revolvern och följ med, Watson. Vi skall gå in i hans rum. Holmes tände lampan, och gick före mig ut i korridoren. Två gånger så knackade han på doktorns dörr, utan att få svar. Då vred han om handtaget, och steg in. Jag följde efter med revolvern i min hand. Det var en märklig syn som mötte våra ögon. På bordet så stod en gammal lykta, av metall, och kastade sitt ljus över kassaskåpets dörr, som stod på glänt. I fåtöljen så satt doktor Grimesby Roylott, klädd i grå morgonrock, och med de bara fötterna instuckna i ett par hällösa, röda tofflor. Över hans knän så låg hundpiskan, som vi hade lagt märke till förut. Hans haka var vänd uppåt, och ögonen stirrade stelt mot taket. Och underligast av allt –
kring pannan så hade han ett gult band, med brunaktiga fläckar. Det såg ut att strama åt mycket hårt. Han gav inte ett ljud ifrån sig. – Bandet ! Viskade Holmes. Det spräckliga bandet ! Jag tog ett steg framåt. Den besynnerlige huvudprydnaden rörde på sig ! Ett brett, fyrkantigt huvud sköt upp, ovan kraftigt spända halsmuskler. Det var en vidrig orm. – En indisk träsk-orm ! Utropade Holmes. Indiens farligaste giftorm ! Roylott måste ha dött inom tio sekunder, efter bettet. Sannerligen, Watson, den som gräver en grop åt andra, faller själv däri. Låt oss nu snabbt få odjuret tillbaka till gropen. Med den största försiktighet, så drog han till sig hundpiskan, trädde blixtsnabbt strypöglan om ormens hals, och drog till. På armlängds avstånd, så bar han den så till kassaskåpet, där han kvickt slängde in den, och slog igen dörren om den. Det här är sanningen om doktor Grimesby Roylotts död, och jag behöver inte göra min långa historia så värst mycket längre. Vi talade naturligtvis genast om nyheten för den skakade miss Stoker, som morgonen därpå tog tåget till sin moster, i Harrow.