- Var zigenarna i närheten, då det hände ? – Ja. De är nästan alltid i närheten. – Jaså. Nå, vad tror ni om “bandet”, som er syster talade om ? “Det spräckliga bandet” ? – Jag vet inte. Kanske yrade hon, kanske tänkte hon just på zigenarbandet. De brukar ju ha brokiga klutar om huvudet. Men jag vet ingenting säkert. – Nej, vi får akta oss för att dra några förhastade slutsatser, sade Holmes. Var snäll och fortsätt er berättelse, miss Stoker. – Två år har nu gått, sedan min systers död, och jag har känt mig mycket ensam under den tiden. För en månad sedan, så träffade jag en barndomsvän, Percy Armitage, som jag inte har sett på många år. Vi är förlovade nu, och min styvfar har ingenting emot att vi gifter oss till våren. För ett par dagar sedan, så påbörjades en ombyggnad av flygeln, där vi har våra sovrum. Just igår, så började de att borra i mitt rum, och därför flyttade jag in i Julias gamla rum. Jag sov i hennes säng i natt.
Tänk er då min fasa, när jag mitt i natten, hörde en låg vissling ! Jag flög upp och tände ljuset, men kunde inte se någonting som inte skulle vara där. Jag kände mig emellertid så uppskärrad och rädd, att jag inte ville gå till sängs igen. Så snart det blev ljust så smög jag mig ut, och sprang ned till värdshuset i byn. Där hyrde jag en vagn, och bad kusken att köra mig till stationen. Resten vet ni… Jag tog tåget till London, för att komma hit och få tala med er, mr Holmes. – Mycket klokt av er, miss Stoker. Men har ni verkligen sagt mig hela sanningen ? – Ja. – Nej, det har ni inte. Varför försöker ni skydda er styvfar, miss stoker ? – Vad menar ni ? Istället för att svara, så tog min vän hennes hand, och vek upp det svarta spetskruset vid handleden. Fem svartblå märken efter fingrar syntes, i det vita skinnet. – Ni har blivit hårdhänt bemött, sade Holmes. Miss Stoker rodnade djupt, och täckte hastigt över sin skadade handled. – Han är mycket stark, sade hon bara.