Sedan gick han fram till bordet, och skruvade ned lampan, tills den slocknade helt. Det var fullkomligt svart omkring oss. Aldrig kommer jag att glömma den här kusliga vaknatten. Inte ett ljud, inte ens ett andetag hörde jag från min vän. Ändå så visste jag att han satt där, bara någon meter ifrån mig. Jag undrade om han var lika spänd och orolig som jag själv. Då och då, så trängde en nattfågels läte in till oss, och en gång så hörde jag ett långdraget, dovt rytande. Geparden ! Det lät som om den strök omkring, alldeles nedanför fönstret. En gång i kvarten, så slog kyrkklockan i byn , och jag tyckte att det var en evighet mellan varje slag. Tolv ! Ett ! Två ! Tre ! Vi satt fortfarande i vår tysta väntan. Plötsligt så glimmade det till av ljus uppifrån ventilen, och jag kände os, av brinnande fotogen. Han där inne i det andra rummet hade tänt en lampa, eller lykta.
Sedan hördes ett svagt hasande, som om någon, med tofflor på fötterna, gick över golvet. Så blev det tyst igen, och det var tyst länge. Jag tror att jag satt i en halvtimme med öronen på spänn, innan jag uppfattade något igen. Det var ett svagt pysande ljud, som när vatten börjar koka i en tekokare. I det ögonblicket så handlade Holmes. Han flög upp från sängkanten, tände sitt ljus, och började piska vilt med käppen. På klocksnöret ! – Ser du den, Watson ? Ser du den ? Eftersom mina ögon bländades av ljuset, så såg jag ingenting. Vad var det Holmes piskade på med sådan våldsam kraft och energi ? Det visste jag inte, men nu kunde jag se hans ansikte. Det var dödligt blekt, och uttryckte fasa och avsky. Allting gick så fort. Jag tyckte att jag hörde en svag vissling, och strax därefter så slutade Holmes upp med att slå. Han stirrade på ventilen. Allt var tyst igen. Men det gick inte många sekunder, förrän nattens tystnad bröts av det hemskaste skrik jag någonsin har hört i mitt liv.