Träden hade fått späda knoppar, och det luktade så gott av fuktig jord. Åtminstone jag, kände starkt kontrasten mellan den leende naturen omkring oss, och det farliga uppdrag, som väntade oss. Min vän satt och teg, försjunken i djupa funderingar. Men så slog han mig plötsligt på axeln, och pekade bort över ängarna. – Titta, Watson ! Det där måste vara Stoke Moran. I fjärran såg vi en sluttning, med många träd, och mellan dess grenar så skymtade ett hus, med grå gavlar, och en hög takås. – Det stämmer, sir, sade kusken. Där bor doktor Grimesby Roylott. – Åhå, sade Holmes. Då är det dit vi skall. Vi skall hjälpa honom med ombyggnaden av huset. – Då kan ni stiga ur vid stättan, där borta, upplyste kusken. Det går en genväg över fälten, från den. Ser ni damen som promenerar där just nu ? Där är det ! – Ja, jag ser, svarade Holmes. Och damen måste vara miss Stoker.
Vi stiger ur här, Watson. Vi gjorde så, betalade kusken, och klev över stättan. – Jag tyckte att det var lika bra att låta kusken tro att vi har kommit hit för ombyggnadens skull, sade Holmes. Det blir mindre prat på det sättet. God dag, miss Stoker. Ni ser att vi håller ord ! Hon kom skyndande emot oss, och hennes ansikte lyste upp av lättnad. Vi skakade hjärtligt hand. – Jag har väntat på er, sade hon. Allt ser ut att ordna sig på bästa sätt. Doktor Roylott har farit till London, och väntas inte hem förrän sent i kväll. – Vi har redan haft nöjet att göra doktorns bekantskap, kära miss Stoker. Så berättade Holmes kort om vad som hade hänt tidigare på dagen. Miss Stoker blev kritvit, ända ut på läpparna. – Han följde alltså efter mig, sade hon. Jag borde ha anat det. Han är så listig, att jag aldrig kan känna mig säker. Hur skall det nu gå för mig, när han kommer tillbaka ? – Då måste han akta sig, för då har han att göra med någon som är ännu listigare än han själv.